Är vi inte invandrare nästan allihopa?
Gästbloggare Lisa Tegby skriver i Västerbottens-Kuriren>>:
Det var inte lätt att hitta den rätta blanketten på nätet. Vi skulle åka till Australien under några veckor och hade upptäckt att vi behövde visum. Vi läste och letade.
Ett ögonblick trodde vi att vi var för sent ute – vi skulle nog få ställa in resan. Men så hittade vi blanketten, fyllde i alla uppgifterna, kryssade att vi var svenska medborgare som skulle åka hem igen efter tre veckor och tryckte på sändknappen. Och pling, sa det i inkorgen inom två sekunder ungefär. Det var mitt i natten i Australien, men det australiensiska immigrationsverket önskade oss varmt välkomna med beviljat visum. Men det var viktigt att vi hade med oss detta dokument när vi skulle gå genom passkontrollen.
Vi var rätt sorts människor. Och vi var ju förstås semesterfirare. Det där dokumentet var det ingen som frågade efter när vi kom. Och vi hade fina veckor i ett för oss nytt, och ett mycket vänligt och välkomnande land.
Australiensisk historia har vi aldrig lärt oss mycket om. Aboriginer, fångkoloni, guldgrävare, brittiska samväldet …
Så vi gick till immigrationsmuseet i Melbourne. Där lärde vi oss lite mer om den aboriginska ursprungsbefolkningen som tidvis behandlats fasansfullt sedan den stora invandringen började för tvåhundra år sedan.
Där lärde vi oss hur landet ur västerländskt perspektiv började som en brittisk fångkoloni. Sen har invandringen böljat fram och tillbaka, periodvis med beställningar av fler unga män, under andra tider med beställningar av fler kvinnor till männen, ibland väldigt stängt, sedan stort behov av arbetskraft, länge öppet bara för vita …
Och i ett rum, lite överraskande och hisnande, plötsligt en utställning om flyttfåglar i denna del av världen. Om fåglarnas behov under olika tider av året och nödvändigheten av att tidvis flytta för att överleva.
Det fanns många vietnamesiska restauranger i Melbourne. Ovanligt, tyckte vi, men Vietnam ligger ju inte så långt borta. På immigrationsmuseet blev vi påminda. Båtflyktingarna! Det begreppet myntades inte runt Medelhavet förra året. Och plötsligt minns vi som var med då de förfärliga nyheterna om farliga gummibåtar med massor av människor som lämnade Vietnam efter kriget på 70-talet.
Många dog. Många länder i närområdet ville inte ta emot båtarna. Det låter alltför aktuellt. Efter internationella överenskommelser löste det sig så småningom. Nu bor en del av dessa flyktingar just i Australien.
Utställningen som vi såg om båtflyktingarna var fylld av fasa. Men den slutade i stolthet, och i tacksamhet över att livet kunde börja på nytt.
I dag är det inte enkelt att komma in i Australien. Hårda invandringsregler, stränga kontroller. Alla kom inte genom passkontrollen lika lätt som vi.
Vid torget mitt i Melbourne ligger den stora anglikanska katedralen med sina tre torn. Kyrktornen är inte högst i stan längre, de kommersiella skyskraporna har tagit över.
Men tornen ropar högt och tydligt, både till de höga husen och till alla som skyndar förbi på det stora torget. Just nu ropar de med en jättestor skylt: Let us fully welcome refugees – låt oss helt och fullt välkomna flyktingarna! Vi träffade en kyrkvärd: Här firar vi mycket gudstjänster, sa hon. Och sen går vi ut och jobbar för rättvisa.
Mitt emot kyrkan gick vi en dag förbi en stor, glad och arg manifestation till förmån för ett antal flyktingfamiljer som varit länge i landet men nu riskerade att utvisas.
Vi pratade med några av demonstranterna. Kan ni förstå, sa de, hur vi som är invandrare nästan allihopa kan vara så hårda mot andra? Vi är rika och vi har plats. Vi har tänkt nytt och fått till det förut, det är klart att vi kan göra det igen!
Australien! tänker jag. Europa! Om vi vill är det klart att vi kan göra det igen!
Lisa Tegby
präst i Umeå
Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.
Bild av katedralen i Melbourne. Foto: Lars-Gunnar Frisk.