Eva-Maria gästbloggar om Kyrka för Fairtrade

FOTO: Sveriges Kristna Råd. Diplomering av Vikingstads församling.

Eva-Maria Munck, POSKare i Stockholms stift samt koordinator på Sveriges Kristna Råd gästbloggade den 27 augusti på Fairtrade-bloggen.

Stort engagemang för Faritrade i kyrkorna>>

I dag har vi äran att välkomna Eva-Maria Munck, koordinator på Sveriges kristna råd, som gästbloggare. Hon skriver om diplomeringen Kyrka för Fairtrade och det stora engagemang som finns för rättvis handel i kyrkor runt om i Sverige.

Sedan 2010 har jag förmånen att få arbeta med Kyrka för Fairtrade, en diplomering för församlingar som engagerar sig för rättvis handel och etisk konsumtion. Diplomet ges till församlingar som i största möjliga mån konsumerar Fairtrade-märkt kaffe, te och andra produkter samt engagerar sig i kampanjer och sprider information om Fairtrade och rättvis handel.

Totalt har fler än 120 kyrkor i Sverige diplomerats sedan 2009. Alla församlingar och kyrkor i Sverige som uppfyller kriterierna kan bli diplomerade. Hittills är det församlingar i Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, Frälsningsarmén och Pingst som är diplomerade. Det är Sveriges kristna råd som samordnar diplomeringen i samarbete med bland andra Fairtrade Sverige och Organisationen Fair Trade Återförsäljarna.

Förra året den 16 oktober, samma dag som Fairtrade Challenge gick av stapeln, fick Sverige sin hundrade diplomerade församling när Redbergskyrkan i Göteborg diplomerades. För Per Duregård som är pastor i Redbergskyrkan var dagen mycket speciell. 2009 arbetade han nämligen som pastor i den allra första församlingen som diplomerades i Sverige, Uppsala Missionskyrka. Per berättade att i båda dessa församlingar hade rättvisearbetet med frågorna pågått långt innan själva diplomeringen. Per uttrycker också att han hoppas att det inte dröjer länge förrän vi får välkomna den 200:e församlingen in i Kyrka för Fairtrade-familjen!

När jag berättar om Kyrka för Fairtrade i olika sammanhang brukar jag ofta lyfta upp vad Svenska kyrkans tidigare ärkebiskop Anders Wejryd har sagt: ”Din kundvagn är full av människor, handla med omsorg om dem.” Eftersom vi kommer längre och längre från produktionen av varor vi hittar i vår livsmedelsbutik blir det allt mer angeläget att se människan bakom produktionen. Inom kyrkan är det naturligt att hänvisa till på vilket sätt Jesus mötte människor, oberoende av deras bakgrund och socialgrupp i samhället.

Ibland brukar man lite skämtsamt säga att ”kyrkan värms upp av två saker – böner och bönor”. Bönorna syftar såklart på kaffebönerna i de många, många koppar som dricks i församlingar runt om i Sverige hela året runt. Att fika är i många sammanhang en omistlig del av gemenskapen. För mig personligen är det faktiskt svårt att föreställa mig en gudstjänst som inte avslutas med samtal om Gud och livet vid fikabordet.

Min önskan inför Fairtrade Challenge den 15 oktober är att Sverige skulle få en ännu starkare kultur av schysst fika. Ett gott fika på riktigt består av varor som producerats med hänsyn till både människa och miljö. Vi ska kunna se på människorna bakom produkterna med kärlek, respekt och värdighet. Då blir
det naturligt att välja Fairtrade-märkt och ekologiskt.

/Eva-Maria Munck, koordinator på Sveriges kristna råd

FOTO: Sveriges Kristna Råd. Diplomering av Vikingstads församling.

—————————-

Ur POSKs vision och program>>:

Ett sätt att ta ansvar är att efterfråga och konsumera varor och tjänster som producerats i en god arbetsmiljö som gynnar en hållbar utveckling i samklang med hela skapelsen. POSK förespråkar därför rättvis handel och ett hållbart nyttjande av jordens resurser, och stöder ett aktivt miljöarbete i stift och församling.

Gästblogginlägg från Almedalen #2

Från Inger Harlevi, POSK, samt boende i Visby har vi fått följande blogginlägg med anledning av Almedalsveckan.

Igår infann sig den riktiga sommarvärmen – och ännu varmare har det varit idag. Många deltagare i Almedalen har plockat fram shortsen – och många vintervita ben tittar fram.

Från torsdag eftermiddag så sjunker också intensiteten i Almedalsveckan. Ljudet av resväskors hjul mot de medeltida gatstenarna blir allt mera påtagligt. Och det innebär också att den årliga diskussionen om Almedalsveckan ska göras kortare, att partier ska dela på dagar och att det alltså blir två partiledartal per dag. Jag är övertygad om att det inte kommer att ske de närmaste åren. Frågan blir högaktuell först efter valet 2018 om ytterligare något parti skulle komma in i Sveriges riksdag.

Kyrkans roll och kyrkans ansvar i civilsamhället har varit ämne för många seminarier. Många politiker betonar vikten av att civilsamhällets organisationer i högre grad tar för sig på det området – och det är en uppfattning som slår tvärsigenom blockpolitiken.

POSK ska verkligen fortsätta att ha den frågan som prioriterad fråga även i nästa program.

Man hör lite då och då att det är så besvärligt att få utföra tjänster för kommunerna, att det är så krångligt med kommunala upphandlingar. Sigtunas kommunstyrelseordförande talade sig varm för möjligheten att civilsamhällets aktörer ingår ett partnerskap med kommunen för att utföra en viss tjänst. Allt behöver inte upphandlas. Smidigare och enklare för båda parter.

Utbildningsminister Gustaf Fridolin deltog för Miljöpartiet i kvällens Nikodemussamtal. Han hör till veteranerna: det var fjärde gången Gustaf deltog. Som flera andra ministrar/ partiledare under årens lopp, påpekade han hur skönt det var att veta att han efter en hektisk dag med 19 olika framträdanden, skulle få avrunda dagen under S:ta Marias valv. Naturligtvis handlade mycket av samtalet om utbildning och bildning där Gustaf Fridolin starkt betonade hur viktigt det är att barnen får en god bildningsgrund i grundskolan. Han talade också om sin oro för hur ett främlingsfientligt parti i vårt land växer sig allt starkare. Efter Almedalsveckan väntar lite ledighet med familjen Fridolin- där inte minst den tämligen nyfödda dottern fick det att lysa extra mycket i ögonen på ministern!

Inger Harlevi, POSK

Foto: Mattias Wahlgren, Visby församling

Gästblogginlägg från Almedalen

Inger Harlevi, POSK, och gotlänning, gästbloggar från årets Almedalsvecka.

När jag skriver detta onsdag natt, har halva Almedalsveckan kommit till halvtid. En vecka som många trodde skulle krympa efter förra årets rekordvecka på grund av supervalåret. Men så är det inte. Det är lika många seminarier i år, lika trångt i de hetaste kvarteren, lika mycket publik vid partiledartalen i Almedalen. Därtill ett aldrig sinande solsken.

Efter långa dagar i detta sus och brus med jäkt mellan seminarier och möten, är det alltid lika skönt att få avrunda dagarna med domkyrkans Nikodemussamtal. Lugna, berikande samtal, ingen skjutjärnsjournalistik utan en reflekterande dialog, kryddat med en och annan spetsfundighet.

Först ut under årets Almedalsvecka var Centerpartiets vice ordförande, Anders W Jonsson. Precis som förra gången han deltog, betonade Anders W Jonsson Nelson Mandelas betydelse för hans politiska engagemang. Ändå är det som barnläkare han känner sig mest hemmastadd. Det är hans identitet, politiken är ett uppdrag.

Det är en inställning som många politiker borde reflektera över. Anders Jonsson finns kvar i sitt yrke på helgerna, han tappar inte sitt fotfäste. Den dagen det politiska uppdraget tar slut, återvänder han till sin roll som barnläkare. När partiföreträdarna vågar bjuda på sig själva får Nikodemussamtalen en extra krydda.

Det bidrog Anders Ygeman (S) till i högsta grad. Han bjöd friskt på den 19-årige punkaren som kunde Imperiets låtar utantill. Ja, han sjöng till och med några strofer. Blixtsnabbt växlade han sedan över i samtalet till att beröra de stora, viktiga och svåra frågor han har att hantera som inrikesminister (polisväsendet, säkerhetsfrågor och civil krishantering). Anders Ygeman har ingen relation till kyrkan, är varken döpt eller konfirmerad. Ändå var det lite förvånande att han var så totalt oförstående för behovet av att ha kunskap om olika religioners inre kärna för att lösa de olika konflikter som kontinuerligt dyker upp också i vårt land.

Tredje samtalet fick en mera inifrån-karaktär. KD företräddes av Jakob Forssmed som har en gedigen förankring i frikyrkan. Samtalet speglade också den utveckling som KD genomgått, inte minst i frågor som rör HBTQ och aktivt deltagande på Pride. Jakob Forssmed har under de åtta åren med alliansstyre varit en stark och ledande person för det samarbetet. Och så fick vi veta att han varit rockmusiker – något som det inte ges tidsutrymme för längre.

Förra året missade SD att anmäla representant till Nikodemussamtalet och Gudrun Schyman fick istället möjlighet att hålla show. I år representerades SD av 25-årige Aron Emilsson, inte bara riksdagsledamot utan också ledamot av kyrkomötet. Arons framtoning stämmer inte med den vi normalt förknippar med SD: han uttryckte på ett lågmält sätt en gedigen förankring i partiets ideologi. Han berättade att han, när hans politiska intresse väckts under tonåren, mycket noggrant studerat de olika partiprogrammen och att han övervägt medlemskap i såväl KD som S. Men till sist vägde det över till SD’s fördel: de stod för något nytt och hade en stabil grund för sin politiska ideologi.

Aron bejakar Svenska kyrkans dialog med andra men tycker varken att kyrkan ska vara trendsättare eller vara alltför följsamma. I min värld betyder det att kyrkan ska ägna sig åt att stå absolut stilla…

I år har Svenska kyrkan och Sensus utökat samtalen i domkyrkan: under tre kvällar har Nikodemus K stått på programmet och liksom de numer traditionella Nikodemussamtalen varit mycket välbesökta. Det har varit tre mycket olika och mycket personliga samtal.

Först ut var Alexandra Pascalidou, sedan Stina Oscarsson och igårkväll onsdag) Göran Rosenberg.

Kyrkan syns och hörs i Almedalen, kyrkliga företrädare blir allt mer efterfrågade i paneler på seminarier som handlar om helt andra frågor.  Till exempel hade domprost Mats Hermansson igår till uppgift att diskutera drönare.

Inger Harlevi (POSK)

Läs mer: http://svenskakyrkan.se/almedalsveckan

http://svenskakyrkan.se/almedalsveckan/seminarium-2015

http://svenskakyrkan.se/almedalsveckan/arkebiskopen-i-almedalen

På Svenska kyrkans webbsida står att läsa>>

Syftet med Svenska kyrkans engagemang i Almedalen är att bidra till det politiska samtalet. Genom vår närvaro vill vi lyfta angelägna frågor och föra diskussionen framåt. Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan.

Genom vårt breda diakonala och sociala arbete, både i Sverige och
internationellt, har vi konkret och ibland unik kunskap om människors
livssituation. Det handlar om allt från barn och unga, jourhavande präst
och arbete med flyktingar till biståndsfrågor, fred och försoning. 
I Almedalen möts representanter för Svenska kyrkan, politiker,
opinionsbildare och journalister. Därför finns Svenska kyrkan på plats,
dels med egna seminarier, dels som medverkande i andras.
Svenska kyrkans internationella arbete lyfts på olika scener, både i
egen och andras regi. 

Nikodemussamtal, där inbjudna partiledare/representanter talar om livsfrågor hålls varje kväll i S:ta Maria domkyrka.

Välkommen att möta oss! 

Kyrkosyn och ämbetssyn i förändring

Erik Eckerdal, präst och forskare, skriver i senaste Svensk kyrkotidning (5/15) om "Sverige som egen kyrkoprovins – kyrko- och ämbetssyn i förändring".

I artikeln börjar han med att berätta om kyrkorätten, om biskopsämbetet före och efter reformationen och om biskopen i Sverige och i romersk katolska kyrkan. Vad som förenar oss och vad som skiljer oss.

Eckerdal avslutar hela sin artikel:

I en situation av splittring, vilken fortgår så länge kyrkorna inte är förenade, vilar ansvaret på de personer som vigts till
ett personligt utövat biskopsämbete att så långt det är möjligt realisera enheten i den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan, så som båda kyrkorna bekänner sig vara. Detta kan ske mycket konkret. För ju längre två kyrkor står från varandra, desto större anledning att sammanträffa och gemensamt undersöka angelägna frågor. Som Metropolitbiskop av Uppsala kan ärkebiskop Stefans efterträdare ta ledningen och samla de evangeliska och romersk katolska biskoparna i norden till överläggning i frågor om pastoral- och sakramentalteologi, evangelisation, miljö, sociallära, familj och skola, barnens rätt till sina föräldrar, suicid, eutanasi och abort, för att nämna några frågor. Hur skulle ärkebiskop Stefan agerat?

Läs hela artikeln här, http://issuu.com/posksvenskakyrkan/docs/skt.5-15erik.eckerdal.:

 

Ur POSKs vision och program>>:

Brokyrka

POSK anser att det ekumeniska arbetet ska drivas vidare med kraft. Detta sker nationellt i Sveriges Kristna Råd. Det görs även genom stöd åt lokalt ekumeniskt arbete för att stärka den kristna gemenskapen. Det sker också internationellt inom Kyrkornas världsråd (KV) och Lutherska världsförbundet (LVF).

POSK menar att anslagen till dessa organisationer bör prioriteras och att ett närmare samarbete mellan KV och LVF bör eftersträvas. Vidare bör Svenska kyrkan arbeta för att bättre kontakter skapas mellan KV och de kyrkofamiljer som hittills valt att stå utanför det ekumeniska arbetet. Svenska kyrkan har en lång tradition som brokyrka och därför ett särskilt ansvar att arbeta för kyrkans synliga enhet.

Den ökade integrationen inom Europa kräver förstärkta resurser framförallt till den europeiska kyrkogemenskapen (KEK) för bevakning av och påverkan på det arbete som EU bedriver inom framför allt det sociala området och i invandringsfrågor.

Församlingarnas medarbetare behöver vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga tro och identitet för att kunna verka i dialog med den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det allt mer mångkulturella och mångreligiösa samhället har vi som kyrka också ett ansvar att mötas i religionsdialog.

—————————

Erik Eckerdal är också POSKare i Uppsala stift.

Mer empatisk än en femteklassare?

I dag har vi en gästkrönika från Helena Taubner, POSKare från Skara stift. Krönikan publicerades först på Skara stifts webbplats>>

Mer empatisk än en femteklassare?

På trappan står två tjejer. De vill sälja majblommor. Med stor självklarhet säger de ”Vi säljer majblommor”.

De förväntar sig att deras blotta existens är argument nog för att sälja in produkten – hur skulle de kunna sälja något som inte var värt att köpa? Pengarna går till att hjälpa barn som behöver hjälp, och alltså är det bara att dra fram plånboken och göra affär.

I tv-soffan, med varma mackor på soffbordet och svart te i kannan, ser jag hur femteklassare efter femteklassare tar plats på podiet för att svara på kunskapsfrågor. De har mycket att bevisa, eftersom programmet går ut på att de – trots sin ringa ålder – är smartare än ingenjörer, ekonomer, kirurger och journalister.

Någon tycker bäst om matematik och skall bli uppfinnare. Någon annan tycker bäst om svenska och skall bli författare. Inte för en sekund ser de några hinder för att uppnå sina högt ställda mål.

Rätt och fel

Min kollega pratar om sin elvaåriga dotter. Hon säger att dottern har en sådan självklar känsla för rätt och fel. Hon ser när någon far illa i skolan, och vet varför man måste behandla alla med lika mycket respekt och omtanke. Hon oroar sig för att det finns fattiga barn, till och med på nära håll, och hon undrar vad hon kan göra för att hjälpa dem.

Frälsarkransen

När vi, under pingsthelgen, hade konstutställning i Hjo kyrka, var min svägerska och hennes familj på besök. Dottern, som är i tioårsåldern, tar ett stadigt tag om konstnärens arm och förväntar sig en guidad tur.

Utställningen handlar om Frälsarkransens olika pärlor, och när det är dags för lunch har hon och konstnären inte hunnit hela varvet runt. Det blir till att gå tillbaka till kyrkan efter lunchen och återuppta guidningen. Jag ser hur de pratar, om pärlorna – men också om sådant som är viktigt i livet när man snart är tio år.

Om Sveriges framtid vilar i dessa barn händer – ja, då känner jag mig faktiskt helt trygg. När Jesus sa att vi skall bli som barnen – ja, då tror jag att han menade femteklassarna.

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”
(Luk 18:15-17)

Av Helena Taubner, förtroendevald i Hjo
Publicerad 11 juni 2015

Foto: Rickard Taubner

Kyrkan i din telefon – tips på bra appar!

Manilla Bergström, POSKare (sitter i kyrkomötet) och tf kyrkoherde i Torslanda-Björlanda församling i Göteborgs stift har delat med sig av sina bästa appar som hon använder i sitt arbete. Kanske hittar du något som kan vara användbart för dig? Eller en tipslista till vänner som jobbar eller ska börja jobba inom kyrkan?

Apparna hittar du där du kan ladda ner appar i din telefon. Några är gratis. Några får du betala lite för. (bläddra i bilderna så ser du hur appen kan se ut)

  • Kyrkoåret och all nödvändig info för söndagen
  • Bästa kustväderappen. Hur blir det med vigseln vid havet? Plan B? Alltid rätt klädd inför läger, begravningar mm.
  • Skoja med organisten. Gå ut i sakristian, slå på micken och börja
    spela: Cathedral organ
  • Olika bibelappar med olika översättningar är bra. Lätt att söka på enstaka ord. Men också fint att få ett bibelord för dagen. En liten stund till din egen lilla andakt.
  • Vid andakten i stojigt rum eller vid friluftsgudstjänsten: dra igång valfria kyrkklockor!
  • Samtalsgrupp, andakt, konfirmandgrupp: använd frälsarkransappen!
  • Konfirmandappen. Lysande! Använd ungdomarnas verktyg.
  • Organisera dina predikotankar. Mindmappa!
  • Svenska kyrkans instagramkonto: tar dig med till kyrkor och församlingar runtom i Sverige https://instagram.com/svenskakyrkan/ . Det är en anställd, förtroendevald eller ideell som varje veckan lägger upp bilder och berättar om sin vecka i Svenska kyrkan.
  • Kyrkguiden. Där kan du hitta den närmaste kyrkan du befinner dig bredvid och förhoppningsvis när de har gudstjänst. http://www.svenskakyrkan.se/appar

 

 

 

Kristna fredsrörelsens ickevåldstränarutbildning #1

I dag gästbloggar Eva-Maria Munck.

För drygt en vecka sedan kom jag tillbaka från elva dagar i Palestina och Israel.

Vi har varit en grupp på arton personer från Kristna fredsrörelsens ickevåldstränarutbildning och fick möjlighet att träffat människor som är engagerade i israeliska och palestinska fredsinitiativ. Jag bär med mig känslor av frustration, upprördhet, ilska men även skönhet, glädje, mod. Jag vill dela med mig en del av intrycken i denna och kommande bloggposter. Denna post handlar om militarism och vapen.

För mig blev det mycket påtagligt hur vapnen är en del av vardagen i Israel och Palestina. Många ser dem inte längre. Vapnen ses inte som något hotande eller dåligt, utan som en del av sceneriet. Symbolen för Israels militär, Israel Defense Forces (IDF) är ett svärd med en olivkvist lindad runt sig i en Davidsstjärna.

Martyrbilderna på husväggar är många i Palestina. Unga män håller på ett absurt, ”naturligt” stridsvapen i sina händer. Under de elva dagarna vi var i området såg jag troligtvis fler vapen än jag ser under flera år i Sverige.

Vi har fått träffa människor i alla åldrar som offrar sin bekvämlighet för att modigt ge ansikte och ord åt fred och hopp. Ett av de mest berörande mötena som var att träffa Sahar, en ung israelisk kvinna i 25 års-åldern som har bestämde sig för att inte göra militärtjänsten. Hon hade bestämt sig för att inte vilja vara en del i att upprätta fysiskt och strukturellt våld i sitt hemland. Nu, efter att ha suttit i fängelse för vapenvägran ägnar hon sin fritid och delvis avlönat arbete åt att problematisera militarismen för unga människor.

Fler och fler tänker på att det är möjligt att säga nej till militärtjänst. ”Mental health” – är en vanlig anledning till varför man avslutar sin militärtjänst. IDF är livrädda för självmord ibland soldater – därför är det värt de relativt få som ganska enkelt blir avskrivna på grund av mental hälsa-anledningar.  

Sahar lyfte även upp militarismen i ett jämställdhetsperspektiv. Eftersom de militära erfarenheterna är avgörande för resten av ditt liv och militärstrukturen från grunden är maskulin kommer kvinnor i militären alltid att vara underordnade. Om du var en stridssoldat i en bra militärbas är du ”modell-israelen” speciellt om du är vit och ung man. 0,05 % av stridssoldater är kvinnor. Konsekvenserna blir givetvis att kvinnors möjligheter att göra karriär är begränsade.

Israelisk militär är 6,5% av landets BNP. Genomsnittet är cirka 2,5% av ett lands BNP. Israel exporterar mest vapen per capita av alla länder i världen. Vapnen bär märkningen ”Battle-proved-weapons” vilket indikerar att de har används i strid.

Fysiskt och strukturellt våld spär på den förödande segregationen för att fred och försoning ska kunna bli en verklighet i Palestina och Israel. Mer än någonsin är jag övertygad om att vapnen och militär upprustning inte är en del av lösningen – det är ett av de mest grundläggande problemen.

Mika 4:3 ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar”.

Eva-Maria Munck,
förtroendevald för POSK i församling, stift och kyrkomöte

Foto. Sahar, som suttit i fängelse för vapenvägran. Eva-Maria Munck

Trummor, sång och samhörighet

I dag gästbloggar Lisa Tegby, präst i Ålidhem i Umeå. Krönikan är också publicerad i Västerbottenkuriren>>

Trummor, sång och samhörighet

När jag kom ut på Sofiehemsvägen sent i fredags kväll hörde jag trummorna. Jag promenerade upp mot Ålidhemskyrkan. Det var eritreansk ortodox gudstjänst där, det visste jag. Men detta visste jag inte.

En procession med ett par hundra människor gick, dansade, sjöng…
längs cykelvägen, ner mot parkeringen, förbi kyrkan, ner mot parkeringen igen och tillbaka upp mot kyrkan. Vitklädda kvinnor och svartklädda män. Trummor och sång. Barn, vuxna och gamla. Färgglada parasoller och Arken, med nattvardskärlen i, lyfta mot kvällshimlen. Hade det inte varit för duggregnet och tallarna och den röda träkyrkan skulle jag ha trott att jag var i Asmara. Det var nästan så jag trodde det ändå ett tag, trots den västerbottniska aprilkylan.

Varje vecka firar eritreanerna gudstjänst i Ålidhemskyrkan. Grupper i deras församling möts flera gånger i veckan. Det var inte många dagar sedan de hade en förtvivlans sorg- och bönekväll. Så många av deras landsmän hade gått under i Medelhavet och de ropade ut sin nöd. Hemlandet pratar en del av dem ofta om. Men det är här de lever. De har lämnat en av världens värsta diktaturer.

Deras svenska landsman Dawit Isaak sitter fängslad där sen åratal och han är som bekant inte den ende orättfärdigt fängslade i landet. En del av dem har förfärliga historier att berätta. Flera av dem oroar sig för sina anhöriga som är kvar i Eritrea. De bekymrar sig för de många ensamkommande ungdomarna men gör sitt bästa för att införliva dem i gemenskapen.

Många eritreaner längtar till hemlandet, men inser att de inte kan återvända. Nu är det här de lever. De sliter med språket, försöker ta till sig svenska vanor, går i skolan och jobbar. Och samtidigt bär de sitt hemland med sig, i sina tankar, i sättet att umgås, i maten som doftar ljuvligt i hela kyrkan både nu och då.

Och jag blir så rik av att möta dem! Inte förstår jag allt de gör. Inte delar jag alltid deras sätt att uttrycka tro och liv. Jag gillar inte ens alla deras traditioner. Men generositeten! Och förmågan att dela både glädje och sorg. Omsorgen. Och att kunna vara både här och där.

De har inte kommit hit för nöjes skull. De hade inget val. Och vi har inget val. Vi bor i ett glest befolkat land med stora resurser. Den där egna flocken vi har i oss att försvara är nog numera hela jordens människoflock. De andra är lika mycket som vi, som FN-stadgan säger, ”medlemmar av människosläktet.” Att systematiskt, envetet och anständigt arbeta för att vi ska kunna dela den här jorden fredligt och någorlunda lika, det behöver varenda en av oss liksom alla
våra politiker ta på djupaste allvar nu.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Lisa Tegby

POSK är med och tar ansvar

I dag gästbloggar Mats Rimborg. Mats sitter i POSK riksstyrelse samt är ordförande för POSK i Göteborgs stift.

Det var jag som gjorde anmälan till domkapitlet. Och jag har inga problem med att Svenska kyrkan viger samkönade par. Däremot är jag angelägen om att Svenska kyrkan inte ska splittras av att det finns två olika uppfattningar om äktenskapet, utan de ska även i fortsättningen rymmas inom Svenska kyrkan och inom POSK.

Därför är det nödvändigt att de överenskommelser som träffades och var förutsättningen för kyrkomötets beslut 2009 upprätthålls, och det är anledningen till att jag skrev till domkapitlet och bad dem utreda vad Ljungskile församling höll på med. Det hade varit ett lika stort problem om de hade krävt att de sökande skulle svara nej på deras fråga om villighet att viga par med samma kön.

Präster i Svenska kyrkan har inte vigselplikt, det som går att begära är att de ska ha vigselbehörighet. Det handlar inte om diskriminering ifall en enskild präst inte viger, diskriminering uppstår om par inte får bli vigda. Det är dessutom fullt möjligt för samfund att ha vigselrätt utan att viga samkönade par, som till exempel den romersk-katolska kyrkan, och det är inte heller diskriminering utan en konsekvens av att religionsfriheten i det fallet väger tyngre.

Det är självklart inte så att kyrkopolitikerna i Ljungskile har ställt den här frågan för att kunna tillgodose en enorm tillströmning av par med samma kön som kommer och vill gifta sig i deras kyrkor. I hela landet är det färre än 200 par om året som vill ha en sådan vigsel, och en enda flitig vigselpräst med vidlyftig resebudget skulle täcka hela det faktiska behovet. Det handlar om att man vill ha någon slags lackmustest för något annat, i föreställningen att det finns en koppling mellan synen på äktenskap och en allmän liberalteologisk hållning.

Inte ens det är sant, det finns gott om hyfsat liberalteologiska präster, män och kvinnor, som har kommit fram till att de inte vill viga par med samma kön. Svenska kyrkan har i sin tur kommit fram till att det går att rymma två syner på äktenskapet inom kyrkan, men självklart ska alla som vill gifta sig få göra det, och det är i praktiken aldrig något problem. Problemet är snarare att de giftaslystna paren inte räcker till åt alla präster som är angelägna om att visa hur moderna och frisinnade de är.

Ni som anser att kyrkan ska vara en snäv åsiktsgemenskap i stället för en trosgemenskap bör ta er en extra funderare över vad det synsättet skulle leda till i sin förlängning. För det är naturligtvis inte bara i den här frågan som det skulle finnas önskemål om likriktning. Rensa ut de oliktänkande går an att säga, men vilka blir till slut kvar då?

Samma sak gäller er som anser att det episkopala system vi har med domkapitel som kan lägga sig i vad som händer i församlingar och pastorat borde ersättas av en kongregationalistisk ordning där församlingarna kan bestämma allt själva. För det är naturligtvis inte bara vilka frågor som ställs vid anställningsintervjuer som det kan finnas önskemål om att få bestämma alldeles själv, utan att stiftet lägger sig i.

POSK kommer alldeles självklart att fortsätta värna om mångfald och åsiktsfrihet, och se det som en möjlighet och inte ett hot. Detta är ett av våra särdrag, något att vara stolt över, och som utmärker oss bland andra nomineringsgrupper. POSK är beredda att ta ansvar och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt. Att se till att domkapitlet talade om för Ljungskile församling vad vi i Svenska kyrkan genom kyrkomötet har kommit överens om ska gälla är ett uttryck för det ansvarstagandet.

Mats Rimborg

Välj rättvisemärkt och fairtrade i påskägget!

Förutom tid för bön, reflektion och gudstjänstbesök ingår även god mat och sötsaker i mitt firande av påsken. Så är det säkert för många av oss. Till helgen äts det godis och choklad i stora mängder. Tyvärr är det sällan en sockersöt historia bakom produktionen av kakaon och sockret i godiset.

Det godis som hamnar i påskäggen produceras ofta under förhållanden som kränker mänskliga rättigheter. Barnarbete förekommer fortfarande i stor utsträckning i kakaoproduktionen, Elfenbenskusten är ett land där omfattning av detta är stor. Vi gör därför kloka val i att fylla påskägget med Fairtrade-märktchoklad och visa omtanke om odlaren bakom produkten.

Under ett besök i Sverige i oktober 2014 fick jag förmånen att träffa Kwame Banson Patience Admizah och Prosper Tamakloe från Fairtrade Africa när de bland annat medverkade i gudstjänster i Kår 393, Frälsningsarmén samt min egen Kummelby kyrka, Svenska kyrkan Sollentuna.

Kwame berättade att man nästan kan vara säker på att odlaren inte får sina kostnader täckta i konventionell, vanlig odling. – Fairtrade däremot ger odlaren en inkomst som inte går under minimilönen eller minimipriset. Utöver det får odlaren en premie, en extra peng, som används för att utveckla lokalsamhället socialt och ekonomiskt t.ex. i en ny skola, nya bostäder och hälsovård, eller till investeringar i jordbruket. Beslutet för hur premien ska användas tas
gemensamt av odlarna.

Långa avtal är en viktig del av Fairtrade – odlaren kan planera produktionen och till exempel göra omställning till ekologisk odling. Om produktionen är Fairtrade-certifierad betyder det att många kemikalier är förbjudna, att bli certifierad är för många odlare ett steg till att i framtiden bli ekologisk. Omställningen tar cirka 2-3 år innan man vinner något på det, därför ger Fairtrade-premien en buffert och möjligheten att ställa om.

På bananplantaget Golden Exotics i Ghana där Patience Admizah arbetar har man valt att använda premiepengarna till skolavgifter för barnen. Premien finansierar sjukvårdsförsäkring, lunch och arbetskläder för alla anställda.

– Utan sjukförsäkringen hade min man inte levt i dag, berättar Patience. Han var mycket svårt sjuk och familjen hade inte haft möjlighet att bekosta operationen utan försäkringen.

På frågan om vad Fairtrade har betytt för odlarna svarade därför Patience: – Jag brukar alltid säga: utan Fairtrade – inget liv. I och med att Fairtrade finns kan jag se en ljusare framtid.

Patience utstrålade mer en positiv förändringsvilja snarare än tålamod som hennes namn betyder på svenska.

När kvällen i Kummelby kyrka närmade sig sitt slut sa en av deltagarna: – Patience, jag skulle vilja ge dig ett nytt namn – Courage (mod). Tack för att ni har uppmuntrat oss här i Sverige att göra kloka val i matbutiken.

Eva-Maria Munck, förtroendevald för POSK

Ur POSKs vision och program>>:

POSK vill att kyrkan ska tala tydligt om miljökonsekvenserna av ett kortsiktigt utnyttjande av jordens resurser på ett ohållbart sätt, och vikten av rättvisare resursfördelning av tillgångar i fattiga länder. Förutom sociala orättvisor och miljöförstöring orsakar en ohållbar livsstil också klimatförändringar. Alla, främst våra medmänniskor i de fattigaste länderna, riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi kan bromsa den negativa utvecklingen genom att värna skapelsen. Ett sätt att ta ansvar är att efterfråga och konsumera varor och tjänster som producerats i en god arbetsmiljö som gynnar en hållbar utveckling i samklang med hela skapelsen. POSK förespråkar därför rättvis handel och ett hållbart nyttjande av jordens resurser, och stöder ett aktivt miljöarbete i stift och församling.

Foto: Eva-Maria Munck