Vad handlar söndagens predikan om, frågade hon mig där jag satt uppkrupen i soffan en sensommarkväll. Jag skruvade lite på mig och sa att jag egentligen tyckte om att predika över helgens tema men att det var ovanligt svårt nu att få flyt i det jag skulle få sagt.

Det var som en trög dörr som inte ville öppna sig, och svårt att få bra grepp om den röda tråden i söndagens bibeltexter. Men jag tänkte att det som skulle sägas fick vila i huvudet någon dag till.

När dagen kom och jag hade mina stolpar nedtecknade, utan att känna att de egentligen bar, tänkte jag att även en präst nog kan få känna sig lite ringrostig och trög efter semestern. Det fick gå ändå.

Men när stunden kom och jag stod där med de församlades ögon vända mot mig så var det som om allt gnissel smordes och det bara flöt på. I deras uppmärksamma och reflekterande ansikten såg jag att det redan fanns där. Guds ord kom inte till dem med de ord jag valde att säga. Jag såg att det jag sa och som jag nu med lätthet formulerade, möjligen bekräftade eller fyllde på ett tilltal som de redan verkade känna.

Det som hände i stunden blev en predikan till prästen själv om nåden att vara buren. Det som hände där och då var en påminnelse om att lita på Guds förmåga snarare än min egen. Det budskap som landade i mig var att det bär av Guds kraft och inte av min kraft. Och det blev tydligt att jag behövde alla dem som var där just då för att det skulle bli någon mening alls med mitt uppdrag. Det var i själva sammanhanget nyckeln fanns. Där fanns närvaron.

Nästa söndag tänkte jag att jag hade haft tur sist, att det tröga och ringrostiga hade smorts av sammanhanget och den gemenskap som uppstod. Jag tänkte också att jag fortfarande inte hade fått flyt i orden, som om jag försökte sjunga en svår sång utan att vara uppsjungen och varm i rösten. Det fick gå ändå. Jag skulle bara försöka formulera det som kändes viktigt för mig själv den söndagen. Det fick räcka.

Och när jag väl stod där såg jag i varje ansikte att evangeliet redan var uttalat, innan jag öppnat munnen. Och det verkade hända något med de ord som kändes sanna för mig när de lämnade mina läppar, landade i lyssnande öron, instämmande nickar, öppna ansikten och blev levande i rummet. Ibland blir det så tydligt att mottagaren är viktigare än avsändaren. Att budskapet når fram och att det kan föda tro, eller hopp, eller kärlek där det landar. Och det är inte min förtjänst.

Innan jag blev präst lärde jag mig metoder för hantverket jag sysslar med. Men sedan jag blev präst lär jag mig gång på gång att det viktigaste sker i stunden, i det som vi människor delar just här och nu. Tänk, att jag hade glömt av det under semestern!

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Har varit införd som krönika i Göteborgs-Posten

Jag bör ofta kors runt min hals, inte varje dag men ofta. Ett litet svart av granit från norra Göinge i Skåne, ett silverkors som är en kopia av ett gravfynd från Sigtuna eller ett större från en bönegemenskap i Lunds stift. 

Alla påminner mig om den stora gemenskapen med kristna människor i hela världen. Jag bär det med stolthet, men jag påminns också om allt lidande och all seger i världen i alla tider.

Mitt kors är inte mitt. Vilket kors jag än bär är det en påminnelse om att jag tillhör Honom som är min räddare och Frälsare. Genom att bära korset visar jag var min största tillhörighet finns. Det ger mig mod att visa min tro med frimodighet med glädje.

Mitt kors är inte mitt. Korset bars en gång av Honom jag tillhör. På det korset dog Han. Med det korset ska jag leva varje dag. Ofta gör jag som Martin Luther: börjar dagen med att signa mig med korsets tecken. Med det korset ska jag också dö en dag.

I gudstjänster gör jag ofta korsets tecken över mitt bröst. Huvud, mun och hjärta signas med korsets tecken. På samma sätt gör jag korstecknet över de barn och vuxna jag döper. Vid välsignelsen gör jag korstecknet över församlingen, delar korsets heliga tecken och många följer efter och tecknar korset över sig själva. Korset tecknar jag på dem som ber om det, dem som kommer till bikt och dem som är döende. Hela mitt livs blir ett kors.

Mitt kors är inte mitt. Det tillhör Jesus Kristus. Ett kors som betyder för-låtelse. Det är ett kors som betyder för. Men det är också ett kors som betyder mot; korset på Golgata är ett tecken på kampen mot våld, ondska och djävulskap.

Jag skulle vilja att vi alla bär korset, öppet eller dolt, med stolthet och segervisshet. Några gör det öppet eftersom de kan, andra döljer det eftersom de inte kan eller inte vågar. Världen är så olika. Tillsammans ger vi varandra gemenskap.

Mitt kors är inte mitt. Det är Hans som gick före oss längst in i ångesten. Det är Hans som ger mig en livsglädje som sträcker sig genom evigheter.

Jag har svårt att förstå alla dem som provocerar eller gör sig till tolks för att de tror att andra blir provocerade.

Mitt kors är inte mitt och jag bär det med glädje! Jag bär det med glädje också bland människor av annan tro mitt i världens vimmel. Jag bär det med stolthet för jag tillhör Honom som är större … än någon eller något annat.

Mitt kors är inte mitt!

Anders Roos
Tf kyrkoherde, Spånga-Kista församling
Ledamot i kyrkomötet och i riks-POSKs styrelse