fbpx

Kyrkans inre liv är annat än lagar och regler

Skrivet av

I Kyrkans Tidning den 21 februari publicerades en debattartikel där gruppledarna för S och C skrev att ”Folkkyrkan ska inte styras av staten”. I en replik publicerad i Kyrkans Tidning den 7 mars menar Mats Rimborg att motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det bara är där den kan avskaffas.

I ett överraskande ögonblick av klarsyn proklamerar Jesper Eneroth (S) och Niklas Larsson (C) det närmast självklara, nämligen att riksdagen inte ska styra kyrkans inre liv och arbete. Men när man läser vidare framgår det snart att de med detta avser frågor som territorialprincipens bevarande, hur medlemsavgiften ska beräknas, och om en särskild lagstiftning som bara gäller ett enskilt trossamfund kan anses vara nödvändig. Det säger en hel del om dessa herrars brist på insikt om vad den kyrka de beslutar om i kyrkomötet egentligen har för uppdrag, när detta betecknas som kännetecken på kyrkans inre liv.

De riksdagsledamöter vars motioner beskrivs på nyhetsplats i samma nummer av Kyrkans Tidning som debattartikeln har i sak rätt i allt de föreslår. Den tekniska möjligheten att införa ett tak för kyrkoavgiften har förbättrats i och med att den nya Public service-avgiften har just en sådan konstruktion och det förslaget är därför väl värt att väckas på nytt. Fri församlingstillhörighet är en närmast nödvändig konsekvens av de stora toppstyrda enheter som har kommit att bli resultatet av strukturreformen, där församlingsråden avlövas och kyrkoråden i de stora pastoraten värnar om sin makt. Det måste bli möjligt för medlemmarna att välja församling själva när de i praktiken saknar möjlighet att påverka fromhetsriktning och verksamhet i den där de bor.

Motionen om att Lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas måste väckas i riksdagen eftersom det är riksdagen som har stiftat lagen och bara där den kan avskaffas. Den infördes för att partierna krävde det då och när den tioåriga övergångstiden nu sedan länge är över har den spelat ut sin roll. Precis tvärtemot vad Eneroth och Larsson skriver utgjorde den ett hinder mot en mer ändamålsenlig organisation när strukturutredningen lade fram sina förslag i betänkandet ”Närhet och Samverkan”. Det är därför vi nu måste använda begrepp som ”pastorat och församling som inte ingår i ett pastorat”, och församlingens styrelse ibland kallas församlingsråd och ibland kyrkoråd. Att de sekulära partiorganisationernas marionetter i kyrkomötet oroas är naturligt, men inget vi andra i kyrkan behöver ta hänsyn till.

Mats Rimborg
Ordförande för POSK i Göteborgs stift

Ur POSKs program 2018-2021: 

POSK verkar för en friare församlingstillhörighet. POSK strävar efter att öka möjligheterna för den som tillhör Svenska kyrkan att bli vald till förtroendeuppdrag i en annan församling än där man bor. Medlemmar som studerar på annan ort eller av olika skäl behöver flytta till särskilda boenden ska kunna välja församling. Omflyttningar inom landet innebär i dag att församlingsgemenskapen bryts. För att främja delaktighet i församlingen på den nya bostadsorten bör den enskilde välkomnas och påminnas om glädjen över att det kyrkliga engagemanget får en fortsättning.

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan

Skrivet av

Mats Rimborg som är ordförande för POSK i Göteborgs stift skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om hur samlingslistor hotar demokratin i Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan ska ha en demokratisk organisation. Så står det i lagen om Svenska kyrkan, och det är de allra flesta överens om. Hur den kyrkliga demokratin ska utformas i praktiken, och om det finns anledning att ifrågasätta den stora likheten mellan kyrkliga och allmänna politiska val, finns det olika uppfattningar om. Men att alla medlemmar ska ges möjlighet till inflytande i sin kyrka är en självklarhet.

Under en lång tid var det bristande intresset för att utnyttja sin rösträtt den främsta orsaken till oro, men i kyrkovalet 2017 deltog nästan en miljon medlemmar, fler än någonsin tidigare. Engagemanget väcktes i många fall av överdriven rädsla för att Svenska kyrkan var hotad; av främlingsfientlighet, homofober eller kvinnoförtryckare. Kunskapen om kyrkan och vad de olika nomineringsgrupperna stod för var inte alltid så stor, men man ville ändå vara med och påverka.

Men i många fall visade det sig vara omöjligt att göra någon skillnad. I 96 av de 685 lokala valen till kyrkofullmäktige, alltså nästan vart sjunde sådant, fanns det bara en kandidatlista, ofta med en oklar agenda. I nättidningen Höglandsnytt presenterades valresultatet i Ydre pastorat i södra Östergötland på följande sätt: ”Nordkorea eller Höglandet. Ibland är det svårt att märka någon skillnad. Som till exempel efter kyrkovalet där en nomineringsgrupp tog hem 100 procent av rösterna. Det fanns nämligen ingen annan att rösta på.”

Det går för all del att påverka valresultatet i någon mån genom att kryssa för vissa namn, men då gäller det verkligen att ha reda på vilka kandidaterna är och vad de står för. Men i stort sett är det den lilla grupp som utgör valberedning för listan som avgör valresultatet, och inte de röstande.

Nästa kyrkoval infaller den 19 september 2021 och kandidatlistorna ska vara klara senast 15 april det året. Det finns fortfarande gott om tid att ge väljarna verkliga valmöjligheter på dessa platser genom att bilda nya lokala grupper som kan ställa upp i valet, och tala om vad de vill verka för i öppna och sakliga debatter i stället för att göra upp i hemlighet. Särskilt de etablerade partipolitiskt obundna grupperna kan ha mycket att vinna på att engagera sig i detta arbete, eftersom det ger dem draghjälp i valen till stiftsfullmäktige och kyrkomötet.

Ni som stod med på någon av dessa 96 listor kan göra en insats för den kyrkliga demokratin genom att inför nästa val tydliggöra vad ni står för. Ta reda på vad de grupper som finns i ert stift vill genom att läsa deras program och prata med deras företrädare, anslut er till den grupp där ni känner er mest hemma, och skapa en lokal lista tillsammans med de likasinnade som finns där ni bor.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

 

Ur POSKs program 2018-2021: 

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Ett beslut och utträde som väcker bedrövelse

Skrivet av

Kyrkomötesledamoten Johanna Andersson, Göteborgs stift, meddelar på sin blogg att hon begärt utträde ur Svenska kyrkan, och som följd av detta avsäger sig sina kyrkopolitiska uppdrag för POSK och lämnar sitt prästämbete.

Johanna har ofta kritiserat Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor, speciellt beträffande Israel. Men det som fick henne att ta steget att lämna Svenska kyrkan är den kritik och de misstänkliggöranden som drabbat henne och de övriga initiativtagarna till kampanjen #mittkors; en uppmaning att visa sympati och solidaritet med världens förföljda kristna genom att bära ett kors synligt runt halsen.

Det är säkert några som tycker det är skönt att kyrkan blir av med en bråkstake. Men för oss som menar att Svenska kyrkan ska vara en trosgemenskap och inte alls behöver vara en åsiktsgemenskap väcker Johannas beslut bedrövelse.

Vi har vant oss vid att människor lämnar Svenska kyrkan för att de inte bekänner Jesus som sin Herre och därför inte vill vara kvar som medlemmar. Det är beklagligt, men bygger trots allt på en viss logik. Men när bekännande kristna, till på köpet präster, väljer att utträda finns det större anledning att bli bekymrad. Det må vara låga trösklar in i Svenska kyrkan, men takhöjden håller på att sänkas på ett oroväckande sätt.

Det är viktigt att notera att skiljelinjerna i dagens kyrka inte alls går där de brukade. Alla tre initiativtagarna till #mittkors är prästvigda kvinnor. I kyrkovalskampanjerna framställer sig framför allt S, C och ÖKA gärna som garanter för att inte kvinnoprästmotståndare och homofober ska ta över.

I själva verket finns kritikerna mot mycket av utvecklingen inom Svenska kyrkan inom många olika grupper, även bland dem för vilka frågan om kön är oväsentlig och vigslar av samkönade par en självklarhet.

Det är när kyrkan prioriterar demonstrationståg framför gudstjänstliv, demagogi framför undervisning, partipolitik framför diakoni och religionsdialog framför mission som de problem vi ser i dag uppkommer. Sådant sker nu i allt större utsträckning. Det är detta debatten och kyrkovalet 2017 behöver handla om.

I POSK:s kyrkomötesgrupp från Göteborgs stift kommer Johanna att saknas i höst. Lyckligtvis har vi många kompetenta namn på våra listor, och vi önskar Stefan Linderås lycka till i sin nya roll som ordinarie ledamot.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

Tidigare infört som debattinlägg i Kyrkans tidning

Kan man komparera kristen?

Skrivet av

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>

Vi behöver missionera!

Skrivet av

 ———————————————

I dag gästbloggar Mats Rimborg, ordförande för POSK i Göteborgs stift.

Skövde ska få en ny moské, eller i varje fall har bygglov beviljats.
http://sla.se/skovde/2015/05/29/gront-ljus-for-moske-i-skovde-sa

Naturligtvis har muslimerna full rätt att samlas och utöva sin religion, precis som man önskar att kristna skulle ha det i alla muslimskt dominerade länder. Men detta innebär inte att vi i Svenska kyrkan måste glädja oss över den utveckling som pågår. Vi ska ha en respektfull dialog med andra trossamfund, och i vissa specifika frågor kan det finnas skäl för att samarbeta om någon gemensamt god sak. Men det kan aldrig finnas anledning för oss kristna att glädjas åt att en annan religion breder ut sig.

Att islam är världens snabbast växande religion är ett beklagligt faktum och varje ny moské som byggs är en påminnelse om att vi som är kristna ännu inte har lyckats med vårt missionsuppdrag enligt Matteusevangeliet 28:18-20. ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
http://dn.se/nyheter/varlden/varldens-snabbast-vaxande-religion/

Församlingens grundläggande uppgift är som bekant att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. De första tre delarna brukar oftast få god tilldelning av resurser, men när det kommer till den sista punkten råder en utbredd tveksamhet om hur det ska gå till, eller om det ens är rätt att försöka omvända ateister eller andra trosutövare. Har vi något att komma med som är bättre? Ja, det har vi verkligen! Jag skulle önska att Svenska kyrkan ägnade betydligt mer kraft åt att visa det.

I Göteborgs stift svarade Stiftsfullmäktige i förra veckan på en gemensam motion från företrädare för fem nomineringsgrupper om att göra mission till ett prioriterat område. Vid beredningen har den fått fullt stöd från alla håll, även om vi säkert kan ha lite olika idéer om vad begreppet mission innebär. Jag hoppas att församlingarna ska bli betydligt bättre rustade att verka i en mångreligiös omgivning, och inte så ängsliga för att stå för vår kristna tro.

Mats Rimborg
Ordförande för POSK i Göteborgs stift

Ur POSKs vision och program:

Församlingarnas medarbetare behöver vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga tro och identitet för att kunna verka i dialog med den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det allt mer mångkulturella och mångreligiösa samhället har vi som kyrka också ett ansvar att mötas i religionsdialog.

POSK är med och tar ansvar

Skrivet av

I dag gästbloggar Mats Rimborg. Mats sitter i POSK riksstyrelse samt är ordförande för POSK i Göteborgs stift.

Det var jag som gjorde anmälan till domkapitlet. Och jag har inga problem med att Svenska kyrkan viger samkönade par. Däremot är jag angelägen om att Svenska kyrkan inte ska splittras av att det finns två olika uppfattningar om äktenskapet, utan de ska även i fortsättningen rymmas inom Svenska kyrkan och inom POSK.

Därför är det nödvändigt att de överenskommelser som träffades och var förutsättningen för kyrkomötets beslut 2009 upprätthålls, och det är anledningen till att jag skrev till domkapitlet och bad dem utreda vad Ljungskile församling höll på med. Det hade varit ett lika stort problem om de hade krävt att de sökande skulle svara nej på deras fråga om villighet att viga par med samma kön.

Präster i Svenska kyrkan har inte vigselplikt, det som går att begära är att de ska ha vigselbehörighet. Det handlar inte om diskriminering ifall en enskild präst inte viger, diskriminering uppstår om par inte får bli vigda. Det är dessutom fullt möjligt för samfund att ha vigselrätt utan att viga samkönade par, som till exempel den romersk-katolska kyrkan, och det är inte heller diskriminering utan en konsekvens av att religionsfriheten i det fallet väger tyngre.

Det är självklart inte så att kyrkopolitikerna i Ljungskile har ställt den här frågan för att kunna tillgodose en enorm tillströmning av par med samma kön som kommer och vill gifta sig i deras kyrkor. I hela landet är det färre än 200 par om året som vill ha en sådan vigsel, och en enda flitig vigselpräst med vidlyftig resebudget skulle täcka hela det faktiska behovet. Det handlar om att man vill ha någon slags lackmustest för något annat, i föreställningen att det finns en koppling mellan synen på äktenskap och en allmän liberalteologisk hållning.

Inte ens det är sant, det finns gott om hyfsat liberalteologiska präster, män och kvinnor, som har kommit fram till att de inte vill viga par med samma kön. Svenska kyrkan har i sin tur kommit fram till att det går att rymma två syner på äktenskapet inom kyrkan, men självklart ska alla som vill gifta sig få göra det, och det är i praktiken aldrig något problem. Problemet är snarare att de giftaslystna paren inte räcker till åt alla präster som är angelägna om att visa hur moderna och frisinnade de är.

Ni som anser att kyrkan ska vara en snäv åsiktsgemenskap i stället för en trosgemenskap bör ta er en extra funderare över vad det synsättet skulle leda till i sin förlängning. För det är naturligtvis inte bara i den här frågan som det skulle finnas önskemål om likriktning. Rensa ut de oliktänkande går an att säga, men vilka blir till slut kvar då?

Samma sak gäller er som anser att det episkopala system vi har med domkapitel som kan lägga sig i vad som händer i församlingar och pastorat borde ersättas av en kongregationalistisk ordning där församlingarna kan bestämma allt själva. För det är naturligtvis inte bara vilka frågor som ställs vid anställningsintervjuer som det kan finnas önskemål om att få bestämma alldeles själv, utan att stiftet lägger sig i.

POSK kommer alldeles självklart att fortsätta värna om mångfald och åsiktsfrihet, och se det som en möjlighet och inte ett hot. Detta är ett av våra särdrag, något att vara stolt över, och som utmärker oss bland andra nomineringsgrupper. POSK är beredda att ta ansvar och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt. Att se till att domkapitlet talade om för Ljungskile församling vad vi i Svenska kyrkan genom kyrkomötet har kommit överens om ska gälla är ett uttryck för det ansvarstagandet.

Mats Rimborg

Rapport från Göteborgs stift

Skrivet av

Rapport från Göteborgs stift

Den partipolitiskt obundna kyrkopolitiska rörelsen startade i Göteborg redan i början av 1900-talet och har alltid haft en stark ställning här. Men det är också i Göteborg som den har splittrats, först genom att Öppen kyrka bildades 2001 och senare genom Frimodig kyrkas tillkomst 2005 så här är den inbördes konkurrensen hårdast. I stiftet finns många lokala obundna grupper, men det är ofta svårt att intressera dessa för att gå med i en gemensam organisation. Inför årets val lyckades vi ändå få flera nya grupper att ansluta sig till POSK där vi tidigare inte haft några, och i Bohuslän valde flera moderater att ställa upp för POSK i stället för att bilda något Borgerligt alternativ där. Detta gjorde att vi fick en betydligt bättre spridning i stiftet än vid tidigare val.

I kyrkomötesvalet fick POSK 2009 tre mandat och ökade enligt det preliminära valresultatet i årets val till fem. Ett av dessa är dock ett utjämningsmandat som under valnatten flyttade sig mellan Linköping och Göteborg, så innan vi har slutsammanräkningen kan vi inte säga säkert om det stannar här. Men andelen väljare som har röstat på POSK i Göteborgs stift har stigit från 11,8 till 14,1 procent, och det är vi glada för.

I stiftsfullmäktigevalet är tendensen densamma och POSK ser ut att öka från 10 till 13 mandat, varav dock det sista är lite osäkert. Två av de tre nya mandaten kommer från valkretsar där vi tidigare inte haft något alls, och vi har nu fått mandat i nio av tio valkretsar. Det är bara längst i söder, i Halmstads och Laholms valkrets, som vi fortfarande saknar representanter. Ett smolk i glädjebägaren är dock att den nuvarande majoriteten i stiftsfullmäktige bestående av S, C, Öka och Mp kan förstärkas av Visk och de ökar tillsammans från 42 till 45 mandat.

I Göteborgs stad har vi som bekant fått behålla vår kyrkliga samfällighet i ytterligare en mandatperiod och som enda område i landet kunde man här rösta i fyra val. En viktig nyhet var dock att valet till samfällighetens fullmäktige skedde med hela staden som en enda valkrets. Tidigare har varje pastorat varit en egen valkrets och eftersom det inte har funnits några utjämningsmandat i val till samfällda fullmäktige har småpartierna missgynnats.

På grund av detta förlorade alla stora grupper platser, men POSK minskade mest, från 27 till 19 mandat, och vår andel av rösterna minskade också från 27,9 till 23,1 procent även om antalet ökade med drygt 700 röster. Öppen kyrka klarade sig betydligt bättre och sjönk bara marginellt från 28 till 25 mandat men ökade sin andel från 28,5 till 31,1 procent. Socialdemokraterna minskade från 22 till 17 mandat men ökade också sin andel från 20,3 till 21,0 procent. Fyra platser kommer att bli obesatta eftersom varken Visk eller Sd hade så många på sina listor som de fick invalda, och därför kommer fullmäktige att bestå av 77 ledamöter. Tillsammans har S och Öka alltså 42 mandat och kan fortsätta styra Göteborg med egen majoritet.

En förklaring till POSKs tillbakagång i Göteborg kan vara att förändringen i valdeltagandet var särskilt stor här, det steg från 9,0 till 12,3 procent, och många nytillkomna som mest kom för att få bort Sverigedemokraterna visste inte så mycket om kyrkopolitik eller vad de olika grupperna står för. Öppen kyrka har drivit en valkampanj med mycket förenklade budskap som kan ha lurat folk att tro att POSK är opålitliga bakåtsträvare utan program. Till nästa val måste vi öka vår trovärdighet, stärka vårt varumärke, och bli ännu bättre på att synas, höras och märkas.

Vi har ännu inte gjort någon sammanställning av hur det har gått för alla lokala grupper, men av de nytillkomna fick Kristet församlingsliv i Lerums församling 44 procent av rösterna, POSK i Norums pastorat fick 26 procent, och POSK i Strömstads pastorat fick 38 procent. Det är klart bättre än genomsnittet för POSK, så arbetet med att bilda nya grupper lönar sig.

Mats Rimborg
Ordförande för POSK i Göteborgs stift

Rösta för GUDS skull!

Skrivet av

Rösta för GUDS skull! Det är POSK i Göteborgs stift kampanj inför kyrkovalet och den har uppmärksammats av två olika branchtidningar för reklam.

Resume: Miami plockar in Gud>>
Dagens Media: 100 kors ska få Göteborg att rösta>>

Uppdaterad 20.25
Här är pressmeddelandet:
Rösta för Guds skull

POSK tar till udda grepp i Kyrkovalet 2013

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan går till val söndag 15 september. Under veckan gör man en kraftsamling för att engagera Svenska kyrkans medlemmar och få dem till valurnorna.

Valdeltagandet i kyrkovalet är av tradition lågt, 2009 röstade runt 12 procent, en siffra som har hållit sig ganska stabil de senaste valen. Inför årets val hoppas flera av de deltagande partierna på bättre uppslutning och marknadsföringen har också varit mer intensiv än vid tidigare val.

– POSK vill gärna se ett ökat deltagande. Vi har tidigare själva försökt hitta på något som skulle väcka uppmärksamhet, men det är svårt att få genomslag. Vi i POSK är duktiga på att bedriva kyrkopolitik, men inte alltid lika bra på att berätta om det. Därför har vi tagit hjälp av ett professionellt reklamföretag och hoppas få se en bättre uppslutning. Vi vill ha en kyrka som bygger på stark delaktighet, gemensamt ansvarstagande och stor bredd, säger Mats Rimborg, ordförande för POSK i Göteborgs stift.

Kampanjen har tagits fram i samarbete med Miami. Förutom valplakat kommer även annonser och banners att marknadsföra POSK i Västra Götaland.

Därför vill vi inte ha direkta val till stift och riks

Skrivet av

Systemet med direkta val till stiftsfullmäktige och kyrkomötet är ett relativt nytt påfund som tillämpades första gången 2001. Dessförinnan valdes dessa organ indirekt genom att församlingarna utsåg elektorer.

Beslutet fattades av kyrkomötet 1999 och ärkebiskop KG Hammar förklarade i slutet av den tre och en halv timma långa debatten att samtliga biskopar föredrog indirekta val, men det hjälpte inte.

Så här sa han:
"Vi tycker att det vore väldigt illa med direkta val över det lokala planet. Vi tror inte på det. […] Skälet är att direktval lokalt och indirekt val i övriga nivåer ger bättre uttryck för vad vår kyrka är för någonting. Det är det här med teckenkaraktären som kommer tillbaka igen. Ju mer avlägsna människor i vårt samhälle är från vår kyrka, desto viktigare är det att vi använder alla till buds stående medel att uttrycka vad vår kyrka är för någonting. Det kan man bland annat göra med valsystem […] Dessutom ger ett direktval lokalt uttryck för att det är där människors engagemang och närhet osv. är förutsatt i vår kyrka, i första hand."

Anledningen till att de politiska partierna drev igenom förändringen var att de inte ville behöva gå "omvägen" att engagera sig i församlingarna för att få in sina representanter i stiftsfullmäktige och kyrkomötet.

Redan då hade de svårt att få fram tillräckligt många som var intresserade av att ställa upp lokalt. Vill man minska de allmänpolitiska partiernas inflytande i Svenska kyrkan så vore indirekta val ett utmärkt sätt att åstadkomma det.

Dessutom beslutar stiftsfullmäktige framför allt om sådant som rör församlingar, inte enskilda medlemmar. De frågor som kyrkomötet behandlar rör i första hand kyrkans interna regelsystem och dess verksamhet på nationell nivå, det vill säga församlingarnas gemensamma arbete och kyrkans identitet.

Direktvalet till kyrkomötet utgör ett särskilt problem eftersom det medför att personer som inte har någon församlingsförankring kan vara med och besluta om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

POSK anser, nu liksom när den gällande ordningen infördes, att ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och därför bör väljas indirekt. Det skulle dessutom innebära att vi fick ett enklare och billigare valsystem.

Att Sveriges riksdag utses genom direktval innebär inte automatiskt att Svenska kyrkans kyrkomöte bör utses på samma sätt. Indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte är inte mindre demokratiskt, utan speglar helt enkelt bättre dessas uppgifter.

De grupper som i stort sett saknar representanter på lokal nivå skulle naturligtvis förlora på en ny ordning, och det tycker vi vore bra.Det handlar inte om att något innegäng ska bestämma mer utan om var nomineringsgrupperna ska ha sin bas.

Rekryteringsbasen för POSK är gudstjänst- och församlingsgemenskaperna kring våra kyrkor och det är gemenskapen och det lokala förtroendet i församlingen som avgör vilka som företräder POSK. Oberoende av om man har direktval eller inte så är det givetvis i grunden väljarnas röster som avgör valresultatet. De som utses i det lokala kyrkofullmäktigevalet har fått församlingsbornas förtroende.

POSK vill att dessa förtroendevalda inte bara ska besluta om lokala frågor utan även utse stiftsfullmäktige- och kyrkomötesledamöter, eftersom det som dessa sedan ska besluta om i första hand avgör vad som kommer att gälla för församlingarna. Det är inte mindre demokratiskt än att vi inte har en fjärde röstsedel i kyrkovalet för att utse ärkebiskop, utan biskopsval är ytterligare ett exempel på ett kyrkligt val som lämpligast sker indirekt.

Kyrkan fungerar bäst om det finns en koppling mellan dess olika nivåer, i stället för flera frisvävande instanser med en kader av beslutsfattare som inte är med och tar ansvar i församlingarna. POSK har representanter på alla nivåer som är kunniga och kompetenta och vill leda utvecklingen av Svenska kyrkan.

POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

Kyrkovalet är ingen fromhetstävling

Skrivet av

Mats Rimborg, ordförande i POSK i Göteborgs stift och ledamot av POSKs riksstyrelse har i dag en debattartikel i Kyrkans Tidning.

Svenska kyrkan omfattar större delen av befolkningen och är självfallet ingen homogen åsiktsgemenskap. Det är framför allt tron på Jesus Kristus som vår frälsare som förenar oss. Inför kyrkovalet måste ändå vi som vill vara med och fatta beslut den kommande mandatperioden dela in oss i grupper som för att locka väljare behöver profilera sig på olika sätt.

Vid kyrkomötesvalet tävlar 14 nomineringsgrupper om framgång bland de röstberättigade. Tre av dessa grupper är så små att de på sin höjd kan få något enstaka mandat. De åtta partierna i Sveriges riksdag står alla mer eller mindre nära varsin kyrklig nomineringsgrupp. Tre av dem (S, C och SD) är rent av samma organisation medan de andra har en något friare ställning. Sist men inte minst finns det tre helt kyrkliga nomineringsgrupper; POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Öppen kyrka och Frimodig kyrka.

Var och en försöker få stöd på olika sätt. Riksdagspartisterna menar att en känd ideologi garanterar att man vet vad man får för sin röst, men har svårt att förklara varför de ska vara med och bestämma i ett fritt trossamfund. De kyrkliga grupperna framhåller sitt oberoende gentemot alla allmänpolitiska partiorganisationer men skiljer sig också på flera sätt. Öppen kyrka framställer sig som de kyrk-ovanas bästa vän, medan Frimodig kyrka försöker locka de kyrko-vana. Det är som om kyrkovalet vore en fromhetstävling där Öppen kyrka försöker vinna genom att vara så lite fromma som möjligt medan Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra. Dessutom har båda två bestämda uppfattningar, fast av helt olika slag, om vad som är rätt och fel till exempel när det gäller bibeltolkning, äktenskapssyn och kyrklig vigselrätt.

Vad varken Öppen kyrka eller Frimodig kyrka har förstått är detta med att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap, där vi både kan och får ha olika uppfattningar i sakfrågor och ändå måste respektera varandra. POSK anser att de olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan är en rikedom som vi ska ta vara på och går till val på att leda utvecklingen mot en kyrka som kännetecknas av mångfald och respekt.

Efter ett arbete där alla medlemmar fått vara med har POSK ett omfattande program vars utgångspunkt är visionen att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. I valrörelsen lyfter vi särskilt fram församlingen som kyrkans centrum med nya möjligheter att samverka som gör det möjligt att bevara och utöka antalet församlingar, Svenska kyrkan som värdefull aktör inom den sociala ekonomin, och att de kyrkliga valen måste bli enklare och billigare. POSK driver fram nödvändiga förändringar genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället.

Kyrkan behöver alltså ingen samhällspolitisk ideologi från något riksdagsparti eftersom det är kyrkans liv som ska flöda ut i samhället, inte tvärtom. Kyrkan behöver inte heller förtroendevalda som inte klarar av att det finns skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. Svenska kyrkans demokratiska organisation behöver däremot människor med förmåga att fatta kloka beslut, och det är sådana kyrkovalet är till för att få fram.

Rekryteringsbasen för POSK är gudstjänst- och församlingsgemenskaperna kring våra kyrkor och det är gemenskapen och det lokala förtroendet i församlingen som avgör vilka som ska vara dess företrädare. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs. Välj därför POSK i kyrkovalet den 15 september, en fri röst i en fri kyrka. Vi kan, vi vill och vi är beredda att ta ansvar.

Mats Rimborg, ordförande för POSK i Göteborgs stift