Advent med förväntan i blicken

Manilla Bergströms lördagskrönika i Göteborgs posten inför andra advent. Om en kvällspromenad då hon skådade ljusen som glittrade vackert i fönstren och fick henne att fundera – Vad hoppas du på?

När adventsljusstakar och stjärnor äntligen stod på plats i mina fönster fick jag lust att ta en kvällspromenad. Lite frisk luft efter städning, fönsterputsning och förberedelser vore skönt, tänkte jag och tog på mig ordentligt, med mössa och vantar.

När jag kom ut genom porten var det en enorm skillnad att komma ut i vintermörkret för i alla fönster lyste det varmt och vackert. I hus efter hus längs promenaden möttes jag av glittrande fönster och upplysta trädgårdar där det nyss hade varit becksvart överallt märktes förberedelser som glittrade i förväntan.

Längtan efter ljus och att det strålar vackert från alla hus säger något om en förväntan hos oss som bor här i vintermörkret. Det är som om det går ett sus om hopp där ljusen tänds i hus efter hus efter hus. Och även om det blir vackert inne i husen där stjärnorna blänker i nyputsade rutor så blir skillnaden ännu större för den som går utanför i mörkret.

En kvällspromenad i advent fick mig att tänka på en större förväntan som glittrar till och som sprider sig mellan husen som ett tyst sus.  Och en psalm som jag gärna sjunger i advent hördes inom mig och väntade på att få sjungas igen:

Det susar genom livets strid en fläkt av himmelsrikets frid, en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst, och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner.
O mänsklighet ställ dörr’n på glänt – Det är advent, det är advent!

Och steg för steg längs den mörka gatan tänkte jag på att nytända ljusen i alla hus finns där av en alldeles särskild anledning. Vi fixar och förbereder och gör långa listor när adventsljusen handlar om ett himmelskt ljus som kommer med kärlek, nåd och försoning.

Han kommer hit, en mänskoson ur Faders rike fjärran från och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus med himlens kärlek, nåd och ljus och bjuder oss försoning.
Ett sken är nu i öster tänt – Det är advent, det är advent!

På vägen hem från promenaden tänkte jag på adventstiden är både trivsam och utmanande samtidigt. Hur frimodiga är vi? Vågar vi öppna våra dörrar? Vågar vi öppna och bjuda in?

Han kommer med ett sällsamt bud från kärlekens och nådens Gud att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt – Det är advent, det är advent!

Några som är bra på att sprida ljus är barnen i min närhet. Barns ögon glittrar frimodigt och förväntansfullt och det smittar av sig i varma leenden som kan spridas mellan oss som hoppfulla ringar på vattnet. Bakom tindrande ögon och våra leenden sinsemellan finns hoppet och jag undrar: Vad hoppas du på? Vad får dina ögon att glittra av förväntan?

Manilla Bergström
Kyrkoherde i Göteborg

Vägen bort från partipolitiken i kyrkan (1): Exemplet Enköping

Dagens stora nyhet 9 december i ”kyrkovalsvärlden”:
Den Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Enköping har beslutat sig för att inte ställa upp som parti i nästa års kyrkoval. Detta kungjordes i en nyhetsartikel i Enköpings-Posten 8 december. 

I artikeln  intervjuas tre representanter för arbetarekommunen, bland annat Mats O Karlsson, mångårig kyrkopolitiker och bl.a. ordförande i stiftsfullmäktige i Uppsala stift. Mats är en av dem som, tillsammans med bland annat Sören Ekström, har drivit frågan inför två tidigare (s)-kongresser. Arbetarekommunen i Enköping har motionerat även inför vårens kongress.

Även Kyrkans tidning har, 9 december, uppmärksammat nyheten, och intervjuar Mats O Karlsson. Artikeln är låst för icke-prenumeranter, men kan för en tid läsas via POSKs Facebooksida.

Beslutet i Enköping tas sexton år efter det att Visby som första arbetarekommun tog motsvarande steg. Vi är övertygade om att det inte dröjer lika länge innan nästa arbetarekommun följer efter.

Det ÄR på tiden med en REFORMATION av valsystemet i kyrkan. Beslutet i Enköping är därför mycket glädjande, som ett steg på vägen i denna riktning. Och socialdemokrater och andra politiskt engagerade som ser att det är dags att avveckla partiernas engagemang i kyrkovalen är självfallet välkomna till POSK.

De socialdemokrater i Enköping som är engagerade i kyrkan tänker i stället för en (s)-lista ”bilda en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp och ställa upp med en valsedel till kyrkofullmäktige. 

– Jag tror att en fördel med en sådan nomineringslista blir att vi får in andra församlingsbor som delar vår värdegrund men som inte vill stå på listan med vår partibeteckning”, säger Linda Johansson, vice ordförande i arbetarekommunen.

Det återstår att se vilket namn och vilken inriktning den planerade gruppen i Enköping kan komma att få. Det är dock inte helt okomplicerat om man vill ”få in andra församlingsbor som delar vår värdegrund”. Vilken värdegrund är detta – och hur ska den uttryckas, om man inte ska riskera att falla tillbaka i att förlita sig på ett socialdemokratiskt ”varumärke”?

Med den väg andra partier har valt skulle namnet ”Socialdemokrater i Svenska kyrkan” (SiSK) ligga nära till hands – men frågan är om ett sådant namn skulle locka fler utanför den vanliga (s)-kretsen? Knappast, och det namnet är kanske inte heller vad som föresvävar initiativtagarna.

Vi får se hur det utvecklas.

Under tiden kommer vi att återkomma med fler blogginlägg kring bland annat nomineringsgruppers namn och föregivna ”partipolitiska obundenhet”.

 

Lars-Gunnar Frisk
POSK-informatör,
1. vice ordf. i stiftsstyrelsen, Luleå stift

Skapa inte ett problem som inte finns!

Denna debattartikel av Lisa Tegby var införd i Kyrkans tidning den 1 december och tog sitt avstamp i Lisas inlägg i debatten som hon höll under kyrkomötet i Uppsala.

 

Med stor glädje har jag ett par gånger haft vigslar av samkönade par. Det har varit så fint. Jag är glad åt att vi i vår kyrka låter också dem som vill leva tillsammans med någon av samma kön manifestera sin kärlek, att vi får bejaka och välsigna deras liv tillsammans. Vår kyrka säger ja till mångfald och diskriminerar inte.

För alla kyrkans medlemmar är det inte självklart med vigsel av samkönade par. Inte för alla som är eller blir präster heller. Av bibeltolkningsskäl, av ovana. Jag sa inte ja till samkönad vigsel för fyrtiofem år sen när jag blev präst. Då kände jag inget samkönat par. Jag hade inte tänkt i de här banorna. Teologin har ändrat sig, kyrkan har ändrat sig och jag har ändrat mig. Grunden och kärnan i vår tro är stadig men det hör också till att vi ständigt får tolka varje ny tids frågor och sammanhang utifrån vår tro.

Det är inget problem att vi tänker olika i denna fråga. Den mångfalden har vi plats för i vår kyrka. För kyrkan diskriminerar inte. Kyrkoherden ansvarar för att vigsel av varje par ska ske. Om någon inte skulle vilja viga den som är frånskild, vilket var en stor fråga när jag var ny som präst; om någon inte vill viga ett samkönat par, så viger kyrkan. Och det fungerar.

Kyrkan har sin ordning och detta är inget problem i praktiken. Kyrkan viger. Det är dessutom inte en rusning av samkönade par som vill vigas. Då och då möter vi dem. Och vi viger.

Så detta är inget problem. Därför vill jag med skärpa säga: Skapa inte ett problem som inte finns!

Och dessutom: Använd inte mig och alla andra som gärna viger samkönade men som bejakar teologisk mångfald i denna och många andra frågor i propaganda om homofobi. Jag är inte homofob och det är inte kyrkan i stort heller. Bär inte falskt vittnesbörd för att vinna poäng på en homofobisk kyrka som inte finns. Jag betackar mig för att bli utnyttjad i den debatten. Och fundera på vilken tjänst, eller snarare otjänst, det blir för kyrkan när denna fråga förs fram som den stora.

En sak till: De villkor som nu finns för prästvigning är konstitutiva för kyrkan: dop, konfirmation, tillhörighet och att inte ifrågasätta kollegors prästvigning och därmed att deras sakramentsförvaltning är giltig.

Nu föreslås en helt ny typ av villkor. Vad blir nästa: Att man ska vara vegetarian? Att man ska kunna tre språk? Att man är född i Sverige? Vi är en episkopal kyrka och vi måste ta våra biskopars teologiska ansvar på allvar. Vi måste också lita på att den fråga vi nu debatterar finns med tillsammans med många andra frågor när biskopen bedömer lämplighet för prästvigning.

Lisa Tegby
kontraktsprost i Umeå,
kyrkomötesombud för POSK

 

Foto: Magnus Aronson/Ikon

POSKs syn i vigningsfrågan

Detta inlägg höll Anders Roos i debatten kring vigningsfrågan under kyrkomötet

De olika kyrkliga traditionerna och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

För POSK är det självklart att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan. POSK står bakom att Svenska kyrkan erbjuder alla par som vill leva i trygga och fasta förhållanden den möjligheten inom äktenskapets ram. Svenska kyrkan erbjuder vigsel mellan personer av samma kön, samtidigt som ingen enskild präst har skyldighet att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön. POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapsuppfattning kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.

Därför menar POSK
– att det beslut som kyrkomötet har fattat om vigsel mellan personer av samma kön ska stå fast i sin helhet.
– att äktenskapssynen inte ska ha någon betydelse för vem som erbjuds anställning inom Svenska kyrkan

/Anders Roos
Kyrkomötesledamot för POSK Stockholm stift

Hälsning från biskop Modéus

Biskop Fredrik Modéus, Växjö stift, kommer med en fin hälsning till nomineringsgrupper och förtroendevalda i Svenska kyrkan.

 

Modéus ser oss förtroendevalda som oändligt viktiga för kyrkan och att vi är betydelsefulla i bygget av framtidens kyrka. I filmen lyfter han att det är viktigare att hitta glädje och engagemang i uppdraget än att fylla listorna med namn. Han vill även uppmana oss att följa kyrkomötets viljeyttring att minst 20 procent av personerna i de olika beslutande organen är under 30 år för att få en blandning av erfarna och nya förtroendevalda.

Som POSKare håller jag verkligen med om det han säger och känner mig stärkt i det arbetet som vi i POSK nu har påbörjat runt om i landet för att se till att vi får intresserade församlingsmedlemmar att ställa upp i kyrkovalet. Vår rekryteringsbas är de som på ett eller annat sätt är engagerade i kyrkans olika verksamheter – det är körsångare, volontärer, kyrkvärdar, föräldrar, ungdomsledare, anställda eller gudstjänstbesökare.

POSK fyller inte listorna med avdankade politiker som har gjort sitt i kommunen eller riksdagen. Vi nyttjar inte heller kyrkan som en språngbräda för att växa som parti. Tvärtom finns POSK representerade på alla nivåer i Svenska kyrkan för att vi vill vara med och bygga framtidens kyrka. Vi är engagerade samtidigt som vi inte är bakbundna av ett politiskt program som ibland kanske går på tvärs mot vad kyrkan står för. Vi ser varje medlem som en viktig resurs och alla människors lika värde. Vi lyssnar, är inkännande och ser mångfalden som en tillgång.

Efter vårens och sommarens kriser i Svenska kyrkan där efterspelet blivit att många lämnat kyrkan tycker jag att det känns extra viktigt att vi blir duktiga på att visa att vi i POSK är engagerade och vill kyrkan och församlingen väl. Vårt program har sin klangbotten i teologin, inte i en ideologi. I ljuset av valresultatet i USA känns denna vilja att kyrkan ska styras av engagerade medlemmar och inte av politiska program än mer angeläget då liknande strömningar även finns i Sverige. Jag tror att vi kan komma att se liknande proteströster mot etablissemanget och den, i deras ögon, politiska eliten. Nu måste vi i POSK bli duktiga på att visa att vi kan ses som ett bra alternativ för de som känner sig osedda och överkörda.

Linda Cigéhn,
POSK-informatör

 

Från POSKs program:

Demokratisk kyrka
En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Alla frågor kan inte bli föremål för ett enkelt demokratiskt avgörande, eftersom Svenska kyrkan är knuten till sin evangelisk-lutherska bekännelse. Lärofrågor handläggs därför i särskild ordning där biskoparna har ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar. POSK menar att biskoparna dessutom borde ha rösträtt i kyrkomötet.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att kyrkan återgår till indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
att när Svenska kyrkan uttalar sig ska det ske utifrån teologiska aspekter och inte partipolitiska ställningstaganden.
att församlingsrådens roll och ansvar som församlingens styrelse tydliggörs.

 

Foto: Martina Wärenfelt

Höstlöv och hoppfullhet

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren 7 oktober – innan Umeås höstlöv hade täckts av ett tjockt lager snö!

Höstsolen lyser när jag cyklar genom Umeå. Träden är röda och gula och oranga i hur många nyanser som helst. Det är så osannolikt vackert. Och jag överväldigas sådär som man kan göra ibland av den stora tacksamheten.

Tänk att få leva i en del av världen med fyra fantastiska årstider och så mycket skönhet som bara ges oss! Och inte nog med det. Tänk att få leva i ett land med demokrati och public service, med vårdcentraler och gatlyktor, med hemtjänst och vab-dagar. Livet är inte perfekt. Men så bra det ofta är. Och så vackert!

Hemma igen slår jag på radion. På nyheterna talar man om barn som grävts fram ur rasmassorna i Syrien. Om bomber och brutalitet. Om den fruktansvärda nöden i staden Aleppo som beskrivs som ett levande helvete, där mat, medicin och vatten nu saknas för minst 275 000 människor. Det är outhärdligt att höra och samtidigt obegripligt.

Men när jag ser bilden av mamman som kommer springande med sitt döda barn i famnen och raserade hus runtomkring anar jag lite. Eller när jag hör sjuksköterskan som berättar om allt blod på marken på det där sjukhuset, som egentligen bara är en grusplan dit man tagit med den sjukvårdsutrustning som kunde räddas och ställt de sängar man fått tag på efter senaste bombanfallet.

Hur ska jag, mitt i min höstglädje, kunna ta in allt det svåra och hemska som händer i världen? Måste jag ta in det? Vill jag? Såklart kan jag inte ta in allt. Jag är för liten och världen är för stor för det. Och det är för mycket hemskt som händer för att jag ska kunna begripa allt. Men en del måste jag ta in. Och fast jag egentligen inte vill så vill jag. För jag vill ju vara med och förändra. Och då måste jag börja med att se.

Och när jag ser så vet jag ju att jag sett mycket förfärligt förut. Bilder från nazismens koncentrationsläger, napalmskadade barn från Vietnamkriget, fängelsebilder från apardheidregimens Sydafrika…. Det var förfärligt och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut därför att människor kämpade och människor trodde på något annat. Det tog slut, därför att godheten och hoppet också finns i världen. Men tänk om ingen hade trott och ingen hade hoppats…

Att hoppas är inte att ha en känsla av att det här ska nog lösa sig. Det är något mycket större. Det är en uppgift som innebär att se det svåra och ändå hålla fast vid att godheten är större än ondskan här i världen. Det är en tro på att livet finns kvar också mitt i förstörelse och död och att det kommer att segra till slut. Det är att inte gå med i missmodets och uppgivenhetens och verklighetsflyktens kör.

Visst, det kommer att komma ny ondska och nya vidrigheter när kriget i Syrien och dagens andra fasor har upphört. Men också de ska besegras av att några, många, bär hoppet och godheten.

Jag tittar på det fantastiska höstlöven utanför fönstret. Så fint! Om några veckor kommer höststormarna och grenarna blir alldeles kala. Men i de kala grenarna gör sig våren, osynligt men kraftfullt, beredd i det fördolda. Hösten är en väldigt bra tid att öva sig i hopp.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Mångfald – en möjlighet

En blomstrande äng med mycket blommor i olika former och färger

Lyssnar på Tankar för dagen och tycker att Håkan Sandvik har en fin tolkning av vari problemen nu kan uppstå i och med att Lutherska världsförbundet och Romerskt-katolska kyrkan har kommit överens om fem imperativ som kyrkorna gemensamt ska verka för – för att gå från konflikt till gemenskap.

Tänker att det här gäller även inom Svenska kyrkan som är en enhet med sina olikheter. Jag vill inte att Svenska kyrkan ska gå in på en väg mot likriktning som inte tillåter olikheter. Jag vill att Svenska kyrkan ser olikheter som en rikedom och att det kan möjliggöra både personlig och kyrklig utveckling. Det ska vara högt i tak och låga trösklar i kyrkan.

Vi ska respektera varandras olikheter och inte vara så ängsliga över att den respekten kan tolkas som att även du står för dessa åsikter. Tvärt om är det så att när du möter en människa med en annan syn på en fråga så stärker det din syn på saken när du lyssnar och respekterar din medmänniskas olikhet.

Samtidigt ska Svenska kyrkan akta sig för att tillåta allt då det kan leda till splittring. Det måste även finnas väggar och något att förhålla sig till för att värme och gemenskap ska kunna uppstå.

Linda Cigéhn,
POSK-informatör

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare.

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

Det är sorgligt när de goda rösterna tystnar

Lördagskrönikören i Göteborgsposten, Manilla Bergström, skriver om goda och lågmälda röster, som inte lyckas slå sig fram i det hårda flödet – och därmed riskerar att tystna.

I det stora flödet av röster som hörs och debatter som förs känner jag ibland att jag drunknar i hårda ord eller debattörers iver att dra ner varandra. Ett smittsamt missnöje märks i alla sammanhang. I skolans värld bland både barn och vuxna, i vår vardag, i sociala medier och i tidningar. Kritiska röster behövs och är välkomna. För det är viktigt att ifrågasätta det man är tveksam till och att markera när man är frustrerad. Men ibland blir debatten skev och de röster som hörs förstärker varandra tills bara de skrällande rösterna hörs. De röster som hörs mest är ibland som ekande brons och skrällande cymbal trots att de inte är flest. Och varför tystnar de andra?

Den senaste tiden har jag hört en del lågmälda röster, från dem som inte hörs i debattforum, som inte slår sig fram i det hårda flödet för att de inte vill vara en del av det eller som tystnar i ren uppgivenhet. Det sista tycker jag är så sorgligt, när de goda rösterna tystnar av uppgivenhet trots att de är just de rösterna som behövs. De kanske är lågmälda men ack, så kloka.

Vi behöver andra perspektiv och röster som bryter av. Inte för att de hörs mest utan för att de låter annorlunda! Jag känner stor tacksamhet till de som orkar ställa in fokus på det som är gott och de som vänder riktningen till det som finns all anledning att vara stolt och glad över.

Ett exempel är röster om sjukvården. Visst hör man mycket klagomål och missnöje över det som inte fungerar, väntetider, neddragningar och felbedömningar. Men alla tappra sjuksköterskor då? De vardagshjältar som oförtrutet gör allt de kan för människor som mår så dåligt att de inte orkar slå sig in i debatter men är tacksamma för livet eller varje dag av omsorg. Jo, ibland hör man en liten röst som lovsjunger dem som kämpar varje dag för att tjäna sina medmänniskor på bästa sätt. Små röster med ett annat och viktigt perspektiv.

Det finns exempel från kyrkan också. Röster hävs i både missnöje och frustration. Men i mitt eget flöde av röster på Facebook eller bilder på Instagram finns även en och annan röst från satiriker som vänder på perspektiven och ibland får mig att skratta åt det eländiga eller se debatter i ett annat ljus. Nyligen lyste en kollegas röst igenom allt, eftersom hans inlägg var annorlunda. Där stod att debatten runt svenska kyrkan i vissa delar är absurd med medvetna missförstånd, en hård ton och att man använder minsta chans till kritik. I inlägget lyftes det orimliga i att många tystnar av obehag inför debatten. Men det som framför allt lyftes fram var en stolthet och en glädje. En frisk uppmaning att vi ska dela med oss av det vi är stolta över, det som är vår glädje över att vara en del av svenska kyrkan eller en av kyrkorna i världen!

För människor finner viktiga saker i kyrkan varje dag. Tillit och tröst, ork att leva och mod att dö. Och människor arbetar hårt med barnverksamhet, ungdomsgrupper, dop, begravningar, sorgegrupper, körer och diakonalt stöd. Och det inlägget gjorde klart att det är dags nu. Dags att lyfta fram det som du och jag är stolta och glada över, allt det vi är tacksamma för! Vill du också dela med dig av det och berätta varför? Det vill jag. Så här börjar min lovsång till dem som strävar på, varje dag, i det tysta.

Manilla Bergström
präst i Göteborg

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

Desperat kandidatjakt av (s) – med populistiska inslag

I en uppmärksammad annons på nätet, ”För en kyrka som tar ställning”, fiskar socialdemokraterna efter kandidater i kyrkovalet – med formuleringar som avslöjar att de okända läsare man vänder sig till som potentiella kyrkopolitiker till och med kan tänkas hamna i kyrkomötet.
Lite märkligt kan tyckas, men ännu värre är kanske den populistiskt färgade svartmålning av Svenska kyrkan som präglar annonsen – sanktionerad av de ledande (s)-politikerna. En som reagerat på detta är Johan Garde, och vi återger nedan ett facebookinlägg av Johan:

Socialdemokraterna går ut hårt och försöker hitta folk till listorna i kyrkovalet genom att ge bilden av en kyrka som hotas av homofobi, kvinnoprästmotståndare och de som vill förminska människovärdet.

Kära Socialdemokrater, det var ni som stängde gränserna. Det var ni som tog fram, drev och röstade igenom ett förslag som omöjliggjorde familjeåterförening. Det var ni som inte stod upp för människovärdet. Det kanske ska tas en titt på den där bjälken?

Och sluta prata om kvinnoprästmotståndare. Vad är det ni håller på med? 50% av alla präster i Svenska kyrkan är kvinnor och det är fler kvinnor än män som är på väg in i prästämbetet.

Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen när det gäller att stå upp för hbtq-personer men naturligtvis finns det mycket kvar att göra.

Men snälla socialdemokrater, sluta använda skrämselpropaganda för att skapa engagemang. Det finns massor med människor i församlingarna som älskar sin kyrka, leta där istället för i anonyma enkäter via nätet. Låt engagemanget växa underifrån istället från ert huvudkontor. Visa vilken fantastisk kyrka Svenska kyrkan är istället för att måla upp en bild om en kyrka som är i fara.

 ===========
Red:s kommentar:
Ett klokt inlägg! Och du som vill engagera dig i din församling inför kyrkovalet 17 september 2017 ta kontakt med någon POSK-medlem i din närhet – eller via info@posk.se så hjälper vi dig! För er som funderar på att starta en obunden lokal nomineringsgrupp: POSK finns där även för er. Ta kontakt så hjälper vi er att komma igång! 
Johan Garde, teol. kand.

Inte kristen?

Jag fick ett meddelande på mitt privata facebook-konto från en för mig okänd person. Personen meddelade mig att jag inte kunde kallas kristen och att jag skulle omvända mig och följa Guds ord.

Jag valde att bara radera det här meddelandet. Men det har legat och gnagt i mig.

Det är alltid sunt att ställa sig frågan om jag går på rätt väg. Det är alltid sunt att varje dag ta ut kompassen och riktningen med Jesus som ledstjärna. Att göra en självrannsakan.

Men att någon annan – för mig helt okänd person – skriver ett meddelande till mig och talar om för mig att jag inte är kristen, att jag måste omvända mig och följa Guds ord. Det är inte sunt! Det här skrämmer mig. Jag inser att det inte är nytt. Detta har hänt i alla tider och det händer ju uppenbarligen fortfarande. Vi delar in människor i olika fack. Vilka som tror rätt och vilka som tror fel. Vilka som är på rätt vis och vilka som är på fel vis.

Den senaste debatten inom Svenska kyrkan blottar sidor hos oss som inte är vackra. Oförsonliga sidor, tråkiga sidor, hemska sidor. Varför vill vi inte lyssna på varandra? Vad hände med att tolka allt till det bästa? Vad hände med att våga lyssna på varandra?

En kyrka där alla tycker exakt likadant är inte en levande kyrka – det är en sekt! Svenska kyrkan är en levande kyrka, med levande kristna människor som ute i sina församlingar delar och utför gudstjänst, undervisning, mission och diakoni.

I POSK värnar vi mångfalden och värjer oss för enfalden. POSK betonar i sitt program att det är viktigt med respekten för olika uppfattningar och att vi också måste följa demokratiskt fattade beslut. Att lyssna lyhört till Gud och till människor.

Och jag är kristen, trygg i förvissningen om mitt dop och nåden att alltid få tillhöra Jesus Kristus.

 

/Carina Etander Rimborg
Kyrkomötesledamot för POSK Göteborgs stift.

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.