Det kommer att bli fred, säger Rami

Skrivet av

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.

Handboksförslag 2016 – kommentarer från ett lokalt sammanhang

Skrivet av

I november 2012 skrev jag första gången på denna blogg om Kyrkohandboksförslaget och hur vi på lokal nivå hade närmat oss det. Nu skriver vi maj 2016 och den senaste tiden har tonläget varit ordentligt uppskruvat, framförallt p.g.a. Svenska akademiens remissvar och ärkebiskopens reaktion på det. På en del håll i debatten därefter har nog överord använts.

I vår församling har kyrkorådet nu lämnat sitt svar på 2016 års handboksförslag och eftersom jag har haft möjlighet att delta i det arbetet kan jag lämna några kommentarer från lokal nivå.

1. Vi anser det vara bra att det finns en gemensam ordning för huvudgudstjänsten, som sedan kan anpassas för olika tillfällen.

2. Vi välkomnar att de grekiska/latinska benämningarna för de olika momenten finns med, inte minst med tanke på gudstjänstdeltagare från andra länder, som känner igen ordningen. Vi är dock tveksamma till rubriken ”Kristusrop”.

3. Vi saknar i handboksförslaget barnperspektivet, trots att det i kommentaren talas om vikten av detta. När Svenska kyrkan tar fram en handbok för gudstjänst, bör barnen få den särställning och synlighet som kyrkoordningen talar om. Någonstans uttrycks som ett undantag att gudstjänsten kan kortas för att den bättre skall fungera i ett familjegudstjänstsammanhang. Men barn är inga undantag och bör inte behandlas som sådana i en ny handbok.

4. Diakonens roll i gudstjänsten är helt frånvarande i förslaget, vilket vi, år 2016, finner märkligt. I vår kyrka är diakonatet karitativt, vilket bör få sin synliga plats i söndagens gudstjänst.

5. Tydliga anvisningar om lekmännens roll i gudstjänsten, som ett tecken på allas delaktighet, saknas.

6. I de kyrkliga handlingarna, och särskilt dop och vigsel, möter vi ofta många som kommer från andra kristna traditioner. Anvisningar om hur man kan ge dem rum utan att överge vår egen tradition saknas.

7. Vi välkomnar att man nu inte längre anger den äldre översättningen av Herrens bön i den allmänna gudstjänsten och inte heller i de kyrkliga handlingarna.

8. Huruvida man skall använda konjunktiv (optativformen) eller presens indikativ har den senaste tiden varit föremål för debatt. Vårt kyrkoråd ansluter sig till uppfattningen att ”Välsignelsen” uttrycker en önskan och inte ett faktum.

9. Vad gäller musiken har kyrkomusikerna i församlingen fått lämna en särskild skrivning att bifogas remissvaret och här återges endast sammanfattningen:

”Den förändring vad gäller musiken vi kan se i förslaget 2016 är mest av kosmetisk natur, såsom skaftlösa noter, ackordanalys, förändringar av vissa textunderläggningar samt vissa förändringar i Gudstjänstmusik B-E.

Förslaget att fastställa de liturgiska texterna samt att släppa musiken fri är bra. De texter som ingår i Gudstjänstmusik D-E är ”egenförfattade”, dvs skapade av tonsättarna och inte hämtade ur Kyrkohandboken 1986. Enligt vår uppfattning kan dessa texter inte anses tillhöra vår kyrkas tro och bekännelse och därför inte fastställas.

Därför bör Gudstjänstmusik A och dess texter fastställas som kommande Kyrkohandbok och textligt utgöra en grund för nykomponerad musik. Gudstjänstmusik B-E, där vi ifrågasätter den konstnärliga halten, kan utgöra ett tillägg, som efter tid kan kompletteras med ytterligare förslag.

Om den liturgiska musikens frihet föreslås att församlingens kyrkoherde fattar beslut om användningen av sådan musik efter samråd med präster, musiker och förtroendevalda. Kyrkoherdens beslut föreslås inte heller behöva anmälas till domkapitlet. Här anser vi dock att församlingars önskan om att använda annan musik än den som ingår i kyrkohandboken eller dess tillägg bör passera domkapitlet för granskning och därefter noteras i församlingsinstruktionen, som ju utfärdas av just domkapitlet”.

10. Till sist:
Vårt kyrkoråd saknar i enkäten alternativet att föreslå att någon del inte bör vara med. Nu ges endast möjligheten att bejaka förslag, men inte att uttrycka tveksamhet, eller markera att texter inte är teologiskt eller språkligt acceptabla. Vi menar att det behövs en omfattande språklig bearbetning av förslaget innan handboken kan antas.

Nu återstår bara att ”gilla läget” och se vad slutförslagsgruppen kommer fram till och vad, om saken fortskrider enligt plan, gudstjänstutskottet och kyrkomötet säger.
Torvald Johansson,
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

 

Lågt valdeltagande? Kyrkoval 2017 – 71,71 veckor kvar!

Skrivet av

Röstkort från POSKs årsmöte 2016

Idag, 4 maj 2016, är det 501 dagar kvar till kyrkovalet 17 september 2017. (Igår var det 71,71 veckor…) De flesta upplever nog trots allt denna händelse som ganska avlägsen, men för några av oss som är kyrkopolitiska nördar, eller exempelvis valombud i en nomineringsgrupp, bidrar vetskapen till en stegrad feberkänsla för varje vecka som går.

De flesta kyrkomedlemmar – och därmed potentiella röstande – blir nog medvetna om denna händelse först de sista veckorna innan valet. Då skickas röstkorten ut till alla medlemmar, en omfattande operation som motiveras av att ingen ska kunna undgå att det är val på gång. Dessvärre innebär detta utskick också att många blir påminda om sitt medlemskap på ett så pass konkret sätt att de ser sig föranledda att anmäla utträde ur Svenska kyrkan.

Utöver röstkorten påminns den vanliga medlemmen kanske också av en eller annan pliktskyldig kyrkovalsartikel i den lokala tidningen. Intresset för kyrkovalet brukar inte vara så stort i media, och tyvärr brukar mycket av det som skrivs vara bara alltför förutsägbart. Två teman, eller variationer på ett likartat tema brukar vara legio; det ena har rubriken ”Det glömda valet” och den andra handlar om det påstått ”låga valdeltagandet i kyrkovalet”.

Båda dessa teman utgår från en helt orimlig jämförelse mellan kyrkovalet och de allmänna valen – som om kyrkan vore en del av statsapparaten. Sådana jämförelser var orimliga redan på statskyrkotiden, och framstår idag som än mer absurda. Sedan år 2000 när kyrkan och staten gick skilda vägar borde det vara en självklarhet – om man tycker det är nödvändigt att älta frågorna om kyrkovalets uppmärksamhetsvärde och valdeltagande – att jämföra med andra större, folkrörelseliknande, organisationer i civilsamhället, snarare än med de allmänna valen.

Det hävdas ibland av debattörer att Svenska kyrkan är något helt annat än andra folkrörelser, för att vi har så många medlemmar. Men antalet kan knappast vara avgörande för hur man värderar medlemsengagemang och valdeltagande – möjligen i så fall genom att ju större en organisation är desto svårare är det att engagera den enskilda medlemmen. Och de övriga folkrörelserna är inga småföreningar de heller!

Hur stort är valdeltagandet bland de 3,4 miljoner medlemmarna när Kooperativa förbundets kongressledamöter utses? Hur stor andel av de 1,5 miljonerna fackliga LO-medlemmarna är med och röstar fram ledamöterna i lokala styrelser eller regionala representantskap? Hur många av riksidrottsförbundets 3 miljoner medlemmar ”glömmer bort” att det sker demokratiska val till deras beslutande församlingar på olika nivåer.

Jag har inga aktuella siffror på valdeltagandet i de nämnda organisationerna, eller bland hyresgäster, nykterhetsivrare och andra folkrörelsemedlemmar. Men utifrån egen erfarenhet vågar jag påstå att deltagandet är minimalt – emellanåt rentav mikroskopiskt – och definitivt klart lägre än i Svenska kyrkans val. Och handen på hjärtat: när hörde du senast talas om dessa val i exempelvis media eller i en diskussion runt fikabordet? Nej, just det – här kan vi verkligen tala om totalt bortglömda val!

Vad kan det då bero på att dessa val inte omskrivs som ”De bortglömda valen”, medan kyrkovalet beskrivs just så?

Här finns det också utrymme för en liten reflektion kring det hela, även om den kanske av någon uppfattas som att ”svära i kyrkan”:
Om jag är medlem i barnens lokala simklubb, men inte aktiv eller engagerad på annat sätt; eller i konsumföreningen eftersom mina föräldrar alltid varit det (och man får återbäring) men jag i övrigt inte bryr mig: Är det så konstigt att jag då inte heller – eftersom jag inte är aktivt engagerad, inte känner någon kandidat, och inte vet vilka frågor som är viktiga i organisationen – tycker det känns så viktigt att rösta?

Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att den märkliga vanföreställningen om ”Det låga valdeltagandet” i kyrkovalet har fått en sån genomslagskraft att den färgar av sig på många kyrkligt aktiva. Detta till den grad att den blivit en del av den kyrkliga självbilden, och så att många – både kyrkligt anställda och kyrkopolitiskt aktiva – bekymrar sig storligen över ”problemet”, och till och med själva aktivt sprider bilden vidare.

Låt oss därför göra upp med denna destruktiva föreställning och sluta upp med att sprida den vidare!

Låt oss i stället glädja oss storligen över att nära 700 000 kyrkomedlemmar röstade i senaste kyrkovalet – ett helt ojämförbart engagemang bland svenska folkrörelseorganisationer!

Vad hände med dem?

Skrivet av

Jag har läst en bok. "96 lampor" av Jacob Lingvik.

Boken handlar om de som var jätteentusiastiska och engagerade som unga – men som nu inte längre går i kyrkan eller säger sig ha en tro. Vad var det som hände?

Jacob har intervjuat sex av sina kamrater som, liksom han, brann och sedan försvann.

Den här boken ger många insikter och ställer många viktiga frågor som jag tror att de som jobbar i församling behöver diskutera.

Läs min recension av boken här>>

Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Skrivet av

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift

Biskopspodden – lär känna våra biskopar!

Skrivet av

Karlstadsbiskopen Esbjörn Hagberg är först ut. Foto: Magnus Aronsson
Kyrkans tidning har lanserat Biskopspodden, en serie ljudinspelade intervjuer med ett antal av våra biskopar, där de berättar om sin bakgrund, och delar tankar och för deras personliga utveckling viktiga livserfarenheter.

Så här skriver Kyrkans tidning:
”I Biskopspodden berättar biskoparna om sin egen tro och sina tvivel, om hur de ber och om hur de kan vara till hjälp för andra som söker en mening med livet.”
Hittills har en intervju per vecka publicerats sedan starten för tre veckor sen. Det framgår inte klart om alla biskopar kommer att medverka, och om tidningen har för avsikt att återkomma till respektive biskop flera gånger. Framtiden får utvisa!
Samtalen leds av Barbro Matzols, och varje avsnitt är ca 50-60 minuter långt.

En stark Gudsupplevelse under en ensam promenad
Först ut var Esbjörn Hagberg, som snart avgår som biskop i Karlstads stift.
Han berättar om hur en frågeställning på en gammal arbetsplats fick en stark påverkan på honom och hans livsval. Frågan var: Om du fick leva om ditt liv, vad skulle du göra då? Esbjörn Hagberg berättar också om när han fick veta att han var adopterad, och om den kanske värsta sorgen en förälder kan uppleva.

Lyssna till Esbjörn Hagberg här.
De var som sagofigurer i sina kläder
I del två möter vi Johan Dalman, relativt nytillträdd biskop i Strängnäs stift.
Redan under uppväxten kom han i kontakt med olika grenar inom den svenska kristenheten, och han berättar varför han ägnat så mycket tid åt ekumenik. Han delar också sina tankar om hur man kan jämföra bön med tandborstning, och han berättar även om hur syster Dalmatia ledde in honom i trädgården – bokstavligen och andligt.

Lyssna till Johan Dalman här.
En mörk kväll ändrades allt
I biskopspoddens tredje avsnitt kan vi lyssna till Eva Nordung Byström, biskop i Härnösands stift.
Hon berättar om att vara en ”nej-sägare”, som ständigt letts av Gud dit hon först inte trodde att hon ville gå. Vi får också veta vilken musik hon helst lyssnar på vid städning, och om de stora kyrkorumsutmaningarna för det stora stiftet.

Lyssna till Eva Nordung Byström här.
En översikt över de publicerade avsnitten finns här.
<www.kyrkanstidning.se/amne/biskopspodden>

Funderingar kring biskopsval

Skrivet av

Detalj från Karlstads stifts biskopskåpa. Foto: Torgny Lindén.

Just nu pågår en process kring det stundande biskopsvalet i Karlstad.
Biskopsvalen i Svenska kyrkan tenderar, rent generellt, att bli allt mer vidlyftiga tillställningar – som åtminstone i ett inomkyrkligt sammanhang får allt större uppmärksamhet.

Man kan fråga sig om detta är ett tidens tecken. Riskerar detta att bli en kyrklig variant på samtidens alla mästarutkorande tävlingar och stjärnkult? Detta tål att tänkas på, i dagens medialiserade samhälle.

Förr i tiden förbereddes valen av kyrkoherdar i församlingar bland annat genom provpredikningar, en företeelse som länge varit ur bruk – men som nu tycks återkomma i kvadrat, med full medial uppbackning.

Visst är det kul med uppmärksamheten, och nog är det bra att de som ska vara med och utse vår episkopala kyrkas ledare får tillfälle att bekanta sig med de aktuella kandidaterna. Och att dessa får svara på frågor och stå upp för vad de ser som viktigt i kyrkan framöver.

Samtidigt kan det också finnas anledning till en stunds självrannsakan, både hos dem som ska välja och dem som kandiderar för att väljas.
   Finns det en risk att vi som ska välja, påverkade av dagens managementfilosofier och mediedramaturgi, riskerar att falla för ytligheter och förmåga att formulera snärtiga ”one-liners”?
   Finns en risk att de som kanske kan (och absolut vill!) väljas frestas att fukta fingret och hålla upp för att se vartåt det blåser? Att kandidater, i popularitetsiver och strävan att ”bygga sitt varumärke”, lyssnar in och anpassar sig efter vad man tror är gångbart?

Med andra ord:
Riskerar de som fått förtroendet att välja att bländas av ytan, och glömma kärnan?
Riskerar de potentiella biskoparna att bli opportunistiska, inte genuina?

Med detta sagt, och med dessa tankar på vägen –
här kan du läsa mer om det just nu pågående biskopsvalet i Karlstads stift:

Kandidaterna
De åtta kandidater som är kvar efter provvalet finns på bild här:
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/biskopskandidater>

”Provpredikningarna”
finns här, i form av mässor i Karlstads domkyrka under februari-mars, då kandidaterna medverkat (och filmats).
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/massor-med-biskopskandidaterna>

Hearing i Karlstads domkyrka
Den 5 april utfrågades kandidaterna av en panel bestående av Jonas Lindberg, domkyrkokomminister i Uppsala, Amanda Carlshamre, förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga och Hedvig Nilsson, journalist. Varje utfrågning videofilmades, och kan ses här (ca 30 min. per utfrågning):
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/hearing-med-biskopskandidaterna>

Röstberättigade
Vilka är då de som, enligt brasklappen ovan, ska se upp för ”att bländas av ytan, och glömma kärnan”. Se här:
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/vilka-far-valja>

Första omgången av biskopsvalet sker 19 april. Om ingen kandidat får mer än 50% blir det en ny valomgång 28 april, mellan de två som fått högst röstetal i första omgången.
   Ytterligare en del annat kring biskppsvalet finns att läsa på Karlstads stifts hemsida, i anslutning till ovanstående sidor.

Här är några citat ur POSKs program som berör biskoparna och deras roll i Svenska kyrkan:

”En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.”
 
”För POSK är det en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av båda könen i Svenska kyrkan. POSK är emot särbehandling på grund av kön, såväl när det gäller anställda och förtroendevalda som övriga frivilliga i Svenska kyrkan.”
 
”Svenska kyrkans karaktär har biskoparna en särskild läro- och tillsynsfunktion, och de har förutom sin roll i läronämnden ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar i lärofrågor. POSK menar att biskoparna dessutom borde vara fullvärdiga ledamöter i kyrkomötet.”

Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där.

Skrivet av

Långfredagsgudstjänst 25 mars 2016, Ålidhemskyrkan, Umeå.
Predikan av Lisa Tegby.

Drar det en långfredag över världen? Drar det en långfredag över röken i Bryssels tunnelbana och över flygplatsens betongväggar som blir till smulor? Drar det en långfredag över blodet på gatorna i Istanbul och Ankara, över den brutala förstörelsen i Aleppo i Syrien och över Afghanistans bergstrakter, över de miljoner som svälter i torkans Afrika och över alla dem i de farliga gummibåtarna på Medelhavet?

Är det möjligen alltid långfredag i världen?
    Så mycket meningslöst våld, så många knektar som bara lyder order, så mycket köpslående med människoliv och så mycket hån och förakt. Så många rädda åskådare som bara håller tyst.
    Det föll ett mörker över hela jorden och det varade… och det varar än…
    Och rätt vad det är kommer det nära. Därför att min kusin är i Bryssel, och varför har han inte ringt än?! eller därför att jag lyssnar till en gråtande kvinnas berättelse från Aleppo.
    Eller också drar långfredagen in över mig på ett helt annat sätt. Någon sviker mig, någon dör ifrån mig, ångesten kastar sig över mig, jag orkar inte.
    Det faller ett mörker över jorden och det faller tungt på mig… och det varar…
    Det är långfredag. I mig och i världen.

Och hur kan det finnas en Gud i denna långfredagsvärld? Och hur kan vi i så fall prata om denna Gud utan att förenkla, förneka, fly från mörkret?

För det är mörkt i dag. Och det är mörkt i världen. Och långfredagen säger det till oss: Se hur det är. Betrakta det svarta och begrunda det. För så här är det.
    Men titta länge, för då ska du få se Gud. 

Vad är det som händer där på Skalleplatsen utanför Jerusalem? Några lydde order och slog spikarna genom hans händer. Sen plockade de åt sig vad de kunde få av hans kläder. Andra tittade på och förfasade sig.
    Han blev skymfad av rövarna bredvid sig. Ondska och förakt i koncentrat, en oskyldig som blev dödad. Kanhända inte det värsta mordet i världshistorien, det finns ännu grymmare.
    Men han som hänger där på korset i mitten, han är Gud. Och han är där. Han ber Gud förlåta dem som spikar och hånar. Han visar att han hör ihop med dem som hänger på de andra korsen. Han ger förtvivlans röst åt hela världens långfredagstvivel. Min Gud, min Gud, varför? Han är där.

Och sen dess finns det inget Aleppo och inget Bryssel och ingen ångest där inte Gud är. Så är det.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är,

skriver Olov Hartman i psalm 38:3. Utan att veta att det ska gå bra. Utan att ha lösningen. Gud är i mörkret. Det är inte enkelt. Men Gud är där.
   Vi måste titta länge rakt in i långfredagen för att se det.
   Men där är han. Alltid.

Och hur många är det inte som först i det mörkaste mörka har sett honom, hört den försiktiga tonen av en närvaro när smärtans rop avtagit, mött omsorgen. Kanske ser man aldrig så bra som i mörker.

Långfredagen händer hela tiden. Och Gud är där.

Men det är något mer. För jag är inte bara den långfredagsdrabbade. Jag är ju också den som ställde till långfredagen. Den som lyder order, den som gör som man brukar. Den som står på avstånd och föraktar. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig, ber vi ibland.
   Emellanåt talar man om långfredagen som en juridisk process. En del av teologin och kyrkans historia har ställt till det ganska mycket genom detta. "Kyrkan som bara vill att vi ska vara syndiga. Och Gud är så arg och Gud blir inte på gott humör igen om vi inte bekänner och bekänner och säger att Jesus har dött för våra synder".
    Men det är inte det som är långfredag och det är inte det som är försoning och det är inte det som är förlåtelse. För Gud är inte på dåligt humör. Gud är kärlek.
    Gud längtar efter att vi människor ska vara det vi väl själva också längtar efter; fria, modiga, generösa, riktiga människor. Till det behövs kärlek. Till det behövs en god blick. Till det behövs läkande.

Jesus var den där sanna, goda blicken. Han är kärleken intill döden på korset. I hans korsfästelse koncentreras det som rädsla, feghet, maktlystnad, trasighet kan ställa till med. Han låter det hända utan att vika från sin sanna mänsklighet. Han är kvar hos oss, inte bara när vi lider och kämpar utan också i det vi ställt till med för oss själva och andra.
    Han ger oss en ny början. Och är det nån som tvivlar på att det skulle gälla alla så lyssna på vilka han talar till och om. Fader förlåt… dem som slår i spikarna. I dag, din rövare. ska du vara med mig i paradiset. Bödlar och en korsfäst mördare kan tala om för oss att upprättelsen, förlåtelsen, möjligheten till en ny början gäller alla.

    Det är försoning. Att se sin brustenhet, sin synd, sina misslyckanden – vad vi nu kallar det – och bli sedd i det. Och älskad till en ständigt ny möjlighet.
Som officeren och de andra vakterna sa: Den mannen måste ha varit Guds son.
   Och inte bara varit, utan är.

Har ni tänkt på att det är fredag idag? Det har ni förstås.
   Men har ni tänkt på att det är den sjätte dagen?
   I vår skapelseberättelse berättas, inte vetenskapligt, men religiöst och poetiskt, att på den sjätte dagen, på fredagen, skapade Gud människan till sin avbild och välsignade henne. Det vi är med om denna sjätte dag, denna fredag, mitt i mörkret, är en ny skapelse. I början skapade Gud ur ingenting. Nu skapar Gud ur det som är mindre än ingenting, nämligen ur förstörelse och död. Samma Gud som sa Varde ljus och lyfte fram livet ur det kosmiska urljuset skapar igen ur mörkret. I Jesus finns Guds sanna avbild återigen på jorden.

Och honom hör vi ihop med. Rövare och mördare och skattesmitare och vanliga präktiga syndare som vi. Till oss alla ges, på samma villkor, det nya livets möjlighet och utmaning.
   Det är inte juridik. Det är ett mysterium. När Gud verkar vara som längst borta från oss då skapar han nytt ur mörkret. När livet är meningslöst, när vi rivit sönder det, då kan det födas nytt liv.

Det är verkligen långfredag i världen. Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där. När jag kämpar och när mamman i Aleppo ser husväggen falla över gården där barnen leker då ropar han förtvivlans och vredens rop med oss. Han är där. Och han stannar hos oss.
   Det är verkligen långfredag, och det är den sjätte dagen. Gud ger aldrig upp hoppet om oss eller om världen. Livet ges oss på nytt och
försonade sänds vi ut, för i världens långfredag behövs vi. Det luktar inte bara död från Skalleplatsen. Det doftar en ny skapelse. Ur mörkret ska påskmorgonen födas också när det är omöjligt att tro det.

Lisa Tegby är kontraktsprost i Umeå, och representerar POSK i Kyrkomötet.

Vem får säga vad?

Skrivet av

Arbetsgivarorganisationen skriver i sitt senaste nyhetsbrev:
https://internwww.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1277096

Yttrandefrihet för förtroendevalda

Det uppkommer ibland frågor om vilken yttrandefrihet förtroendevalda har när det gäller diskussioner som förts i kyrkoråd och församlingsråd. Generellt sett finns det inga bestämmelser om tystnadsplikt för förtroendevalda varken i lag eller i kyrkoordningen, även om det kan bli aktuellt i vissa fall.

Exempelvis har kyrkorådet som arbetsgivare tystnadsplikt om medarbetares hälsotillstånd eller personliga förhållanden som framkommer vid en sjukskrivning med sjukintyg.  

I kyrkoordningen finns inga bestämmelser om tystnadsplikt, tvärtom har vi en allmän yttrandefrihet inom kyrkan. Det är dock viktigt att denna yttrandefrihet hanteras med omdöme för att möjliggöra öppna och förtroendefulla samtal. Det är en förutsättning för att kunna nå kompromisser i svåra frågor. Det är också mycket olyckligt om personer tvekar att dela information av rädsla för att uppgifterna ska spridas på fel sätt.  

Ett bra sätt att hantera denna balansgång är gemensamt diskutera hur, när och av vem information ska spridas efter känsliga diskussioner. Ibland kan man komma överens om att ”låta protokollet tala” och ibland kan det vara lämpligt att utse en talesperson.

Har ni haft diskussionen i ert kyrkoråd eller församlingsråd? Ett kyrkoråd och ett församlingsråd är ett slutet möte. Det är inte offentligt, till skillnad från ett fullmäktigemöte. Därför är det också viktigt att det får vara högt i tak på ett kyrkoråd/församlingsråd så att frågorna är väl bearbetade. Protokollen ska vara tydliga och vara beslutsprotokoll.

Ur POSKs vision och program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Dopet är den grundläggande vigningen till ansvarstagande och tjänst i kyrkan. Utformningen av demokratin kan dock skifta över tid.

(…)

Kyrkoherden är chef för alla anställda i församlingen eller pastoratet och därför ställs höga krav på kyrkoherdens kompetens, lämplighet och förmåga att delegera. Förhållandet mellan kyrkoherden och övriga i kyrkorådet ska präglas av ett gemensamt ansvarstagande och insikt om skillnaden mellan styrelse- och chefsuppgifter. I vissa frågor har
kyrkoherden ett självständigt ansvar genom vigningstjänsten. POSK anser att det är viktigt med kunskap om och respekt för varandras roller, delaktighet och inflytande.

Solidaritet med världens kämpande kvinnor

Skrivet av

Idag på den Internationella kvinnodagen har varje svensk tidning med någon självaktning inslag i form av artiklar, temadelar, topplistor och liknande där kvinnor uppmärksammas.

Ett exempel är Expressen, som under rubriken ÅRETS KVINNOR 2016 topplistar 100 kvinnor – ”som har varit framgångsrika, modiga eller på annat sätt varit förebilder”. En av dessa är förstås vår ärkebiskop, Antje Jackelén.

En annan variant är landsortspressens mer lokalt färgade listor – med eller utan ranking. Här exemplifierat av Västerbottens-Kurirens lista Länets framgångsrika kvinnor där bl.a. en av POSKs kyrkomötesledamöter återfinns.

Visst blir man lite nyfiken inför såna här listor, och det kan vara trevligt att bli påmind om hur många kompetenta och välmeriterade kvinnor det finns. Och även om inte alla är sådana man själv beundrar så är det ändå uppmuntrande att oftast i alla fall hitta ett antal man känner sympati för på ett eller annat sätt.

Men jag tycker ändå att många av dessa listor ofta lider av en slagsida, på så sätt att de i stor utsträckning upphöjer och uppmuntrar dem som redan belönats i rikt mått, med beröm, karriär, framgång och publicitet. Kändisfaktorn är minsta sagt hög, kan man utan överdrift säga.

För oss, som är en del av den världsvida kyrkan, och därmed har både en kallelse och förmånen att vara en del i ett globalt sammanhang, är det naturligt att också uppmärksamma Internationella kvinnodagen ur ett globalt perspektiv. Kvinnor är mer än halva mänskligheten, men bär kanske två tredjedelar av världens bördor och ansvar på sina axlar. När vi genom Svenska kyrkans internationella arbete tar del av alla erfarenheter och vittnesmål från fattiga länder runtom i världen så är det lätt att se vilken nyckelroll kvinnor har i det utvecklingsarbete vi får vara delaktiga i.

Samtidigt som kvinnor bär ett oproportionerligt stort ansvar för sina barns trygghet och familjernas försörjning så utsätts också alltför många kvinnor för våld, misshandel, sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter – inte minst i samband med krig och konflikter.  

Alla dessa kvinnor runt om i världen kämpar oftast sin kamp för fred och utveckling, undervisning och överlevnad, långt från all medial uppmärksamhet. De är värda att lyftas fram en dag som denna. Låt mig därför bidra med några exempel på arbete kring kvinnors problem, och kämpande kvinnor världen runt:  

På Svenska kyrkans blogg om det internationella arbetet berättas om en grupp indiska kvinnor i slumområden som slutit sig samman för att bekämpa det utbredda våldet mot kvinnor: Enade mot våld mot kvinnor 

I många krigssituationer används sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter som förstör kvinnors liv. Många gånger är detta rentav satt i system som en del av krigföringen. SIDAs tidning Omvärlden berättar en historia om Mayakvinnor som efter åratal av kamp för rättvisa äntligen vunnit en seger i kampen mot detta: Seger för mayakvinnor 

Förföljelse på religiösa grunder har tilltagit i omfattning de senaste åren, och i samband med många väpnade konflikter sätts även detta i system på ett förfärande sätt. Ett exempel bland alltför många är det som terrorrörelsen Islamiska staten (IS) gör mot kristna och yazidier i Irak och Syrien, och som är att beteckna som folkmord, enligt vad EU-parlamentet uttalade i en resolution nyligen: IS-fånge vittnar om övergreppen 

LWF, Lutherska världsförbundet, uttrycker solidaritet med de 200 miljoner kvinnor som utsatts för könsstympning, och berättar om hur kyrkor runt om i världen arbetar för att motarbeta dessa förfärliga övergrepp: It is life threatening – end it now 

Påven Fransiscus, och många med honom, förfäras och upprörs över mordet förrra veckan på fyra nunnor från Indien, Rwanda och Kenya, verksamma i ett kloster och vårdhem för äldre och handikappade i Aden: Terrorattack mot Moder Teresa-systrar: påven anklagar världen för att inte bry sig 

Nättidningen +972 uppmärksammar i ett bildkollage ett år av israeliska och palestinska kvinnors – ofta mödrar, mormödrar och mormorsmödrar – fredliga kamp mot den israeliska ockupationen av Västbanken. Som motvikt till det senaste årets upptrappning, med meningslösa och destruktiva våldsattacker, är det viktigt att uppmuntra och stödja fredliga metoder. A year of women’s struggles in Palestine and Israel 

Låt mig så avsluta med att återvända till Sverige, och ett helt annat område där kompetenta kvinnor uppmärksammas:
Jonas Bromander, tidigare analyschef i Svenska kyrkan, är bland mycket annat en passionerad slöjdare. Han tipsar på Facebook om en presentation av kvinnliga slöjdare – och den handlar inte om det som ofta uppfattas som ”typisk kvinnlig” slöjd, som sömnad, vävning och annat. Här berättas i stället om kvinnor – i England, Sverige, Frankrike och USA – som är verksamma inom ett ofta manligt dominerat område, träslöjd. Läs och fröjdas! 7 Women of Woodworking You Need to Know About 

Lars-Gunnar Frisk
Stolt internationellt ombud i Svenska kyrkan,
stiftsstyrelseledamot i Luleå stift.

Foto: ACT/NCA

Arkiv
Kategorier