Viktig granskning, onödiga sensationer
”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.”
Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.
Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.
Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.
Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.
Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.
Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.
Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!
Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.
Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.
Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”
Lisa Tegby
präst i Umeå
Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610