fbpx

Det är sorgligt när de goda rösterna tystnar

Skrivet av

Lördagskrönikören i Göteborgsposten, Manilla Bergström, skriver om goda och lågmälda röster, som inte lyckas slå sig fram i det hårda flödet – och därmed riskerar att tystna.

I det stora flödet av röster som hörs och debatter som förs känner jag ibland att jag drunknar i hårda ord eller debattörers iver att dra ner varandra. Ett smittsamt missnöje märks i alla sammanhang. I skolans värld bland både barn och vuxna, i vår vardag, i sociala medier och i tidningar. Kritiska röster behövs och är välkomna. För det är viktigt att ifrågasätta det man är tveksam till och att markera när man är frustrerad. Men ibland blir debatten skev och de röster som hörs förstärker varandra tills bara de skrällande rösterna hörs. De röster som hörs mest är ibland som ekande brons och skrällande cymbal trots att de inte är flest. Och varför tystnar de andra?

Den senaste tiden har jag hört en del lågmälda röster, från dem som inte hörs i debattforum, som inte slår sig fram i det hårda flödet för att de inte vill vara en del av det eller som tystnar i ren uppgivenhet. Det sista tycker jag är så sorgligt, när de goda rösterna tystnar av uppgivenhet trots att de är just de rösterna som behövs. De kanske är lågmälda men ack, så kloka.

Vi behöver andra perspektiv och röster som bryter av. Inte för att de hörs mest utan för att de låter annorlunda! Jag känner stor tacksamhet till de som orkar ställa in fokus på det som är gott och de som vänder riktningen till det som finns all anledning att vara stolt och glad över.

Ett exempel är röster om sjukvården. Visst hör man mycket klagomål och missnöje över det som inte fungerar, väntetider, neddragningar och felbedömningar. Men alla tappra sjuksköterskor då? De vardagshjältar som oförtrutet gör allt de kan för människor som mår så dåligt att de inte orkar slå sig in i debatter men är tacksamma för livet eller varje dag av omsorg. Jo, ibland hör man en liten röst som lovsjunger dem som kämpar varje dag för att tjäna sina medmänniskor på bästa sätt. Små röster med ett annat och viktigt perspektiv.

Det finns exempel från kyrkan också. Röster hävs i både missnöje och frustration. Men i mitt eget flöde av röster på Facebook eller bilder på Instagram finns även en och annan röst från satiriker som vänder på perspektiven och ibland får mig att skratta åt det eländiga eller se debatter i ett annat ljus. Nyligen lyste en kollegas röst igenom allt, eftersom hans inlägg var annorlunda. Där stod att debatten runt svenska kyrkan i vissa delar är absurd med medvetna missförstånd, en hård ton och att man använder minsta chans till kritik. I inlägget lyftes det orimliga i att många tystnar av obehag inför debatten. Men det som framför allt lyftes fram var en stolthet och en glädje. En frisk uppmaning att vi ska dela med oss av det vi är stolta över, det som är vår glädje över att vara en del av svenska kyrkan eller en av kyrkorna i världen!

För människor finner viktiga saker i kyrkan varje dag. Tillit och tröst, ork att leva och mod att dö. Och människor arbetar hårt med barnverksamhet, ungdomsgrupper, dop, begravningar, sorgegrupper, körer och diakonalt stöd. Och det inlägget gjorde klart att det är dags nu. Dags att lyfta fram det som du och jag är stolta och glada över, allt det vi är tacksamma för! Vill du också dela med dig av det och berätta varför? Det vill jag. Så här börjar min lovsång till dem som strävar på, varje dag, i det tysta.

Manilla Bergström
präst i Göteborg

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

Desperat kandidatjakt av (s) – med populistiska inslag

Skrivet av

I en uppmärksammad annons på nätet, ”För en kyrka som tar ställning”, fiskar socialdemokraterna efter kandidater i kyrkovalet – med formuleringar som avslöjar att de okända läsare man vänder sig till som potentiella kyrkopolitiker till och med kan tänkas hamna i kyrkomötet.
Lite märkligt kan tyckas, men ännu värre är kanske den populistiskt färgade svartmålning av Svenska kyrkan som präglar annonsen – sanktionerad av de ledande (s)-politikerna. En som reagerat på detta är Johan Garde, och vi återger nedan ett facebookinlägg av Johan:

Socialdemokraterna går ut hårt och försöker hitta folk till listorna i kyrkovalet genom att ge bilden av en kyrka som hotas av homofobi, kvinnoprästmotståndare och de som vill förminska människovärdet.

Kära Socialdemokrater, det var ni som stängde gränserna. Det var ni som tog fram, drev och röstade igenom ett förslag som omöjliggjorde familjeåterförening. Det var ni som inte stod upp för människovärdet. Det kanske ska tas en titt på den där bjälken?

Och sluta prata om kvinnoprästmotståndare. Vad är det ni håller på med? 50% av alla präster i Svenska kyrkan är kvinnor och det är fler kvinnor än män som är på väg in i prästämbetet.

Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen när det gäller att stå upp för hbtq-personer men naturligtvis finns det mycket kvar att göra.

Men snälla socialdemokrater, sluta använda skrämselpropaganda för att skapa engagemang. Det finns massor med människor i församlingarna som älskar sin kyrka, leta där istället för i anonyma enkäter via nätet. Låt engagemanget växa underifrån istället från ert huvudkontor. Visa vilken fantastisk kyrka Svenska kyrkan är istället för att måla upp en bild om en kyrka som är i fara.

 ===========
Red:s kommentar:
Ett klokt inlägg! Och du som vill engagera dig i din församling inför kyrkovalet 17 september 2017 ta kontakt med någon POSK-medlem i din närhet – eller via info@posk.se så hjälper vi dig! För er som funderar på att starta en obunden lokal nomineringsgrupp: POSK finns där även för er. Ta kontakt så hjälper vi er att komma igång! 
Johan Garde, teol. kand.

Inte kristen?

Skrivet av

Jag fick ett meddelande på mitt privata facebook-konto från en för mig okänd person. Personen meddelade mig att jag inte kunde kallas kristen och att jag skulle omvända mig och följa Guds ord.

Jag valde att bara radera det här meddelandet. Men det har legat och gnagt i mig.

Det är alltid sunt att ställa sig frågan om jag går på rätt väg. Det är alltid sunt att varje dag ta ut kompassen och riktningen med Jesus som ledstjärna. Att göra en självrannsakan.

Men att någon annan – för mig helt okänd person – skriver ett meddelande till mig och talar om för mig att jag inte är kristen, att jag måste omvända mig och följa Guds ord. Det är inte sunt! Det här skrämmer mig. Jag inser att det inte är nytt. Detta har hänt i alla tider och det händer ju uppenbarligen fortfarande. Vi delar in människor i olika fack. Vilka som tror rätt och vilka som tror fel. Vilka som är på rätt vis och vilka som är på fel vis.

Den senaste debatten inom Svenska kyrkan blottar sidor hos oss som inte är vackra. Oförsonliga sidor, tråkiga sidor, hemska sidor. Varför vill vi inte lyssna på varandra? Vad hände med att tolka allt till det bästa? Vad hände med att våga lyssna på varandra?

En kyrka där alla tycker exakt likadant är inte en levande kyrka – det är en sekt! Svenska kyrkan är en levande kyrka, med levande kristna människor som ute i sina församlingar delar och utför gudstjänst, undervisning, mission och diakoni.

I POSK värnar vi mångfalden och värjer oss för enfalden. POSK betonar i sitt program att det är viktigt med respekten för olika uppfattningar och att vi också måste följa demokratiskt fattade beslut. Att lyssna lyhört till Gud och till människor.

Och jag är kristen, trygg i förvissningen om mitt dop och nåden att alltid få tillhöra Jesus Kristus.

 

/Carina Etander Rimborg
Kyrkomötesledamot för POSK Göteborgs stift.

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

 

Ett beslut och utträde som väcker bedrövelse

Skrivet av

Kyrkomötesledamoten Johanna Andersson, Göteborgs stift, meddelar på sin blogg att hon begärt utträde ur Svenska kyrkan, och som följd av detta avsäger sig sina kyrkopolitiska uppdrag för POSK och lämnar sitt prästämbete.

Johanna har ofta kritiserat Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor, speciellt beträffande Israel. Men det som fick henne att ta steget att lämna Svenska kyrkan är den kritik och de misstänkliggöranden som drabbat henne och de övriga initiativtagarna till kampanjen #mittkors; en uppmaning att visa sympati och solidaritet med världens förföljda kristna genom att bära ett kors synligt runt halsen.

Det är säkert några som tycker det är skönt att kyrkan blir av med en bråkstake. Men för oss som menar att Svenska kyrkan ska vara en trosgemenskap och inte alls behöver vara en åsiktsgemenskap väcker Johannas beslut bedrövelse.

Vi har vant oss vid att människor lämnar Svenska kyrkan för att de inte bekänner Jesus som sin Herre och därför inte vill vara kvar som medlemmar. Det är beklagligt, men bygger trots allt på en viss logik. Men när bekännande kristna, till på köpet präster, väljer att utträda finns det större anledning att bli bekymrad. Det må vara låga trösklar in i Svenska kyrkan, men takhöjden håller på att sänkas på ett oroväckande sätt.

Det är viktigt att notera att skiljelinjerna i dagens kyrka inte alls går där de brukade. Alla tre initiativtagarna till #mittkors är prästvigda kvinnor. I kyrkovalskampanjerna framställer sig framför allt S, C och ÖKA gärna som garanter för att inte kvinnoprästmotståndare och homofober ska ta över.

I själva verket finns kritikerna mot mycket av utvecklingen inom Svenska kyrkan inom många olika grupper, även bland dem för vilka frågan om kön är oväsentlig och vigslar av samkönade par en självklarhet.

Det är när kyrkan prioriterar demonstrationståg framför gudstjänstliv, demagogi framför undervisning, partipolitik framför diakoni och religionsdialog framför mission som de problem vi ser i dag uppkommer. Sådant sker nu i allt större utsträckning. Det är detta debatten och kyrkovalet 2017 behöver handla om.

I POSK:s kyrkomötesgrupp från Göteborgs stift kommer Johanna att saknas i höst. Lyckligtvis har vi många kompetenta namn på våra listor, och vi önskar Stefan Linderås lycka till i sin nya roll som ordinarie ledamot.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

Tidigare infört som debattinlägg i Kyrkans tidning

Tyda allt till det bästa

Skrivet av

inomkyrklig debatt samtalsklimat

Den inomkyrkliga debatten verkar ha hårdnat, särskilt i sociala medier. Jag måste säga att jag blev mycket illa berörd och bedrövad när prästen Johanna Andersson i Göteborg, en av POSKs kyrkomötesledamöter och en gammal vän och arbetskamrat till mig, tog så illa vid sig av ifrågasättanden och anklagelser från bl a Svenska kyrkans informationschef att hon valde att utträda ur Svenska kyrkan. 

Hon är en av initiativtagarna till kampanjen Mitt kors som syftar till att uppmuntra oss att bära korssmycke till stöd för alla kristna i världen som får lida för sin tros skull. Det förfärliga mordet på en katolsk präst i Frankrike var den direkta anledningen till kampanjen, och kritiken som jag förstod den var att kampanjen för korsbärandet kunde uppfattas som riktad mot muslimer.

Frestelsen att misstänkliggöra våra medmänniskor är förstås inte ny. Redan Mose fick budet av Gud att inte ’vittna falskt mot din nästa’. För snart 500 år sedan utvecklade Martin Luther saken i sin förklaring till åttonde budet (i Carl Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cösters översättning 2011):

’Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder allt till det bästa.’ (’Urskulda’ i den gamla översättningen har alltså blivit ’ha överseende med’ – kan man komma längre från vår tids moralism?)

De senaste årens fantastiska tekniska utveckling av snabb och välspridd elektronisk kommunikation har verkligen gett detta bud en ny aktualitet. Det är så lätt att i upprördhet skicka iväg något som i efterhand visade sig vara illa genomtänkt, nedsättande eller kränkande. Men då är det oftast för sent. Vi måste nog alla öva oss i att både ha ’överseende’ och ’tyda allt till det bästa’.

Idag verkar särskilt den som har ett ledande uppdrag eller en chefstjänst ofta få uppleva att allt tyds till det sämsta istället. ’Hur skulle det också kunna vara?’ är en fråga som det inte är så dumt att ställa sig innan ett inlägg sänds iväg. Det går ju faktiskt att direkt fråga den kritiken gäller: ’Hur tänker du’, ’hur menar du då’ innan hela världen får del av ilskan. Att bara läsa en text räcker inte alltid för att förstå den helt; att höra och helst se talaren gör allt så mycket enklare och säkrare. Här behöver vi hjälpas åt att lära oss undvika de sociala mediernas fallgropar.

I det handlingsprogram inför kyrkovalet nästa år som POSKs årsmöte antog i maj säger vi:

Under mandatperioden 2018–2021 kommer POSK att verka för:

  • att en generös attityd ska prägla mötet mellan grupper med skilda uppfattningar inom kyrkan.
  • att samtalsklimatet i Svenska kyrkan präglas av respekt för varandra och varandras olika åsikter.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande

Kyrkomötet 2016 –
skrivelser och motioner

Skrivet av

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Alla tretton stift är representerade och sammanlagt har kyrkomötet 251 valda ledamöter. Dessutom deltar de fjorton biskoparna. I kyrkomötet är man i första hand vald för sitt stift, men man representerar också sin nominerinsgrupp. POSK har 38 mandat, och kyrkomötesrepresentanter från alla stift utom Visby.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

Kyrkomötet samlas två gånger om året. Dels en session i september då kyrkomötet i olika utskott går igenom alla motioner och skrivelser, och där utskotten sedan lämnar förslag på hur dessa ska besvaras.

I november träffas kyrkomötet igen, debatterar och beslutar om alla förslag. För er som läst på bloggen förut så vet ni att de allra flesta motioner avslås. Det beror i första hand på två saker: Antingen gäller det en fråga som kyrkomötet inte kan besluta om, eller så handlar motionen om något som redan görs eller är på gång. Men visst händer det att kyrkomötet beslutar att tillstyrka en motion. Det innebär oftast att kyrkostyrelsen får en uppgift att tillsätta en utreding eller undersöka något.

I år tog motionstiden till kyrkomötet slut den 27 juli. Då hade det kommit in 90 olika motioner från ledamöterna. Dessutom finns det sju skrivelser från kyrkostyrelsen som kyrkomötet ska ta ställning till.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Kyrkostyrelsens skrivelser 
Om vi börjar med de sju skrivelserna så handlar de om budget och ekonomi, verksamhet och verksamhetsuppföljning.

Det finns också en skrivelse baserad på den stora fastighets- och utjämningsutredningen. Där finns bland annat förslag om hur Svenska kyrkan ska hantera kyrkobyggnaderna, vem som har ansvar och vad som ska hända när en församling inte har möjlighet att ta hand om en av sina kyrkor.

Kyrkostyrelsen har också lagt ett förslag om ekumenisk överenskommelse med Ekumeniakyrkan i Sverige.

Motioner från ledamöter
När de gäller motionerna så täcker de ett brett spektrum av olika frågor. Där finns bland annat förslag om att kyrkan ska ta större miljöansvar, hur vi ska utveckla och stärka frivilligarbetet, att ingen ska få använda parfym i kyrkan, att stärka rekryteringen av kyrkomusiker, avgiftsfri barnverksamhet, ny psalmbok, utredning av församlingsråden, och att alla församlingar ska ha SKUT-ombud, för att nämna några av alla ämnen.

Jag har gjort en helt ovetenskaplig sammanställning med underlag av det material som finns tillgängligt just nu. Motionerna är utlagda helt oredigerade och det kan hända att någon blir ändrad. Om tre veckor ska de vara redigerade och numrerade rätt. (Då kommer det också att bli lättare att lägga länkar till POSKs motioner) Men just nu ser det ut så här (med reservation för ev. felräkning)

  • Centerpartiet (C) 14 motioner
  • Frimodig kyrka (FK) 13 motioner
  • Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) 12 motioner
  • Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK) 11 motioner
  • Socialdemokraterna (S) 10 motioner
  • Vilde (utan grupptillhörighet) 10 motioner
  • Borgerligt alternativ (BA) 8 motioner
  • Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) 8 motioner
  • Öppen kyrka för alla (ÖKA) 6 motioner
  • Sverigedemokraterna (SD) 5 motioner
  • Kristdemokrater för en Levande kyrka (KR) 4 motioner
  • Utlandskyrkan (SKUT) 4 motioner
  • Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) 4 motioner
  • Biskop 1 motion
  • Kyrklig samverkan i Visby stift (KSV) 1 motion

Den uppmärksamme noterar att detta sammanlagt blir mer än 90. Det beror på att en del motioner är underskrivna av ledamöter från flera nomineringsgrupper.

Du hittar alla motionerna här

Pressmeddelande från kyrkokansliet om årets motioner.

Kyrkomötets betydelse 
Spelar det någon roll för din församling vad som händer och beslutas i kyrkomötet? Ja, det gör det. Kyrkomötet beslutar om kyrkoordning som reglerar hur kyrkan ska styras. Kyrkomötet kommer nästa år att besluta om den nya kyrkohandboken, som hanterar hur vi firar våra gudstjänster. Riktlinjer och styrning påverkar den lokala församlingen.

Om ett drygt år, den 17 september 2017, är det nytt kyrkoval. Då kan alla medlemmar i Svenska kyrkan besluta om vilka ledamöter som ska sitta i kyrkomötet, stiftsfullmäktige samt kyrkofullmäktige i ditt lokala pastorat eller församling.

Men till dess är det de som är valda under den här mandatperioden som tar ansvar i Svenska kyrkan.

/Carina Etander Rimborg
POSK i Göteborgs stift,
2. vice ordförande i kyrkomötet

Foto: Magnus Aronson/IKON

Herre, förbarma dig!
– tankar om förslaget till kyrkohandbok

Skrivet av

Gudstjänsten formuleringar är med och formar vår tro. Särskilt gäller detta de formuleringar som är ständigt återkommande. De formuleringarna ger oss ord för tron och de bidrar till att forma vår tro.

Ofta är formuleringarna kondenserade, ibland några få ord som blivit kvar ur ett sammanhang som var betydligt större. Så är det t.ex. med Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig. – Och handen på hjärtat: Kanske har formuleringen blivit så komprimerad att det inte längre är lätt att fylla den med innehåll. De nio orden avverkas så snabbt i gudstjänsten att de är över innan tanken har hunnit fånga deras innehåll.

Försöken att fånga innehållet i dessa ord har varit ett månghundraårigt diskussionsämne i Svenska kyrkan. Sedan 1614(!) har ett återkommande lösningsförslag varit att relatera Herre, förbarma dig till syndabekännelsen. Orden har omväxlande tolkats som församlingens instämmande i syndabekännelsen omväxlande som en del av den. Ibland har de kroppsliga uttrycken talat samma språk, t.ex. när prästen var knäfallande under syndabekännelse och Herre, förbarma dig och ställde sig upp vid lovsången.

Men har Herre, förbarma dig ett eget innehåll? Finns det något eget i orden, värt att framhäva. Förslaget till kyrkohandbok försöker hitta svar på vad som är det egna innehållet i orden. Tre vägar väljs:

Till att börja med skapas ett nytt namn, Kristusrop/Kyrie. Som i många andra moment finns ett svenskt namn och internationellt namn. Med namnet Kristusrop skickas signalen om att det är fråga om en bön med ett specifikt innehåll. (Visserligen har namnet kritiserats för att det är nykonstruerat och oklart i vem som ropar till vem. I så fall får väl begreppet Jesusbön ifrågasättas på samma grunder, tänker jag.)

För det andra är de nyskrivna Kristusropen mer mångordiga. Det kondenserande innehållet förklaras.

För det tredje sätts vi in i sammanhanget där orden hördes första gången. Det bibliska sammanhanget finns i första årgångens evangelium på Fastlagssöndagen. Läs andra halvan av evangeliet, från vad som hände när Jesus närmade sig Jeriko.  Luk. 18:35-43

I Kristusrop 7 finns vi med i det som hände vid vägkanten på vägen mot Jeriko. Hans rop om förbarmande blandas med våra rop om förbarmande:

P/L: Kristus, se oss, hör vårt rop.

F: Kristus, se oss, hör vårt rop.

P/L: Genomlys vårt mörker.

F: Genomlys vårt mörker.

P/L: I din nåd förbarma dig.

F: I din nåd förbarma dig.

P/L: Vänd ditt ansikte till oss.

F: Vänd ditt ansikte till oss.

Försöken att ge innehåll och sammanhang till orden Herre, förbarma dig Kristus, förbarma dig Herre, förbarma dig hör till handboksförslagets största förtjänster. Vad som än händer med förslaget, hoppas jag att den tanken bevaras.

Ola Isacsson
Ledamot av Kyrkomötet för Växjö stift, församlingsherde i Växjö

Viktig granskning, onödiga sensationer

Skrivet av

”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.” 

Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.

Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.

Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.

Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.

Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.

Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.

Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!

Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.

Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.

Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610

Handboksförslag 2016 – kommentarer från ett lokalt sammanhang

Skrivet av

I november 2012 skrev jag första gången på denna blogg om Kyrkohandboksförslaget och hur vi på lokal nivå hade närmat oss det. Nu skriver vi maj 2016 och den senaste tiden har tonläget varit ordentligt uppskruvat, framförallt p.g.a. Svenska akademiens remissvar och ärkebiskopens reaktion på det. På en del håll i debatten därefter har nog överord använts.

I vår församling har kyrkorådet nu lämnat sitt svar på 2016 års handboksförslag och eftersom jag har haft möjlighet att delta i det arbetet kan jag lämna några kommentarer från lokal nivå.

1. Vi anser det vara bra att det finns en gemensam ordning för huvudgudstjänsten, som sedan kan anpassas för olika tillfällen.

2. Vi välkomnar att de grekiska/latinska benämningarna för de olika momenten finns med, inte minst med tanke på gudstjänstdeltagare från andra länder, som känner igen ordningen. Vi är dock tveksamma till rubriken ”Kristusrop”.

3. Vi saknar i handboksförslaget barnperspektivet, trots att det i kommentaren talas om vikten av detta. När Svenska kyrkan tar fram en handbok för gudstjänst, bör barnen få den särställning och synlighet som kyrkoordningen talar om. Någonstans uttrycks som ett undantag att gudstjänsten kan kortas för att den bättre skall fungera i ett familjegudstjänstsammanhang. Men barn är inga undantag och bör inte behandlas som sådana i en ny handbok.

4. Diakonens roll i gudstjänsten är helt frånvarande i förslaget, vilket vi, år 2016, finner märkligt. I vår kyrka är diakonatet karitativt, vilket bör få sin synliga plats i söndagens gudstjänst.

5. Tydliga anvisningar om lekmännens roll i gudstjänsten, som ett tecken på allas delaktighet, saknas.

6. I de kyrkliga handlingarna, och särskilt dop och vigsel, möter vi ofta många som kommer från andra kristna traditioner. Anvisningar om hur man kan ge dem rum utan att överge vår egen tradition saknas.

7. Vi välkomnar att man nu inte längre anger den äldre översättningen av Herrens bön i den allmänna gudstjänsten och inte heller i de kyrkliga handlingarna.

8. Huruvida man skall använda konjunktiv (optativformen) eller presens indikativ har den senaste tiden varit föremål för debatt. Vårt kyrkoråd ansluter sig till uppfattningen att ”Välsignelsen” uttrycker en önskan och inte ett faktum.

9. Vad gäller musiken har kyrkomusikerna i församlingen fått lämna en särskild skrivning att bifogas remissvaret och här återges endast sammanfattningen:

”Den förändring vad gäller musiken vi kan se i förslaget 2016 är mest av kosmetisk natur, såsom skaftlösa noter, ackordanalys, förändringar av vissa textunderläggningar samt vissa förändringar i Gudstjänstmusik B-E.

Förslaget att fastställa de liturgiska texterna samt att släppa musiken fri är bra. De texter som ingår i Gudstjänstmusik D-E är ”egenförfattade”, dvs skapade av tonsättarna och inte hämtade ur Kyrkohandboken 1986. Enligt vår uppfattning kan dessa texter inte anses tillhöra vår kyrkas tro och bekännelse och därför inte fastställas.

Därför bör Gudstjänstmusik A och dess texter fastställas som kommande Kyrkohandbok och textligt utgöra en grund för nykomponerad musik. Gudstjänstmusik B-E, där vi ifrågasätter den konstnärliga halten, kan utgöra ett tillägg, som efter tid kan kompletteras med ytterligare förslag.

Om den liturgiska musikens frihet föreslås att församlingens kyrkoherde fattar beslut om användningen av sådan musik efter samråd med präster, musiker och förtroendevalda. Kyrkoherdens beslut föreslås inte heller behöva anmälas till domkapitlet. Här anser vi dock att församlingars önskan om att använda annan musik än den som ingår i kyrkohandboken eller dess tillägg bör passera domkapitlet för granskning och därefter noteras i församlingsinstruktionen, som ju utfärdas av just domkapitlet”.

10. Till sist:
Vårt kyrkoråd saknar i enkäten alternativet att föreslå att någon del inte bör vara med. Nu ges endast möjligheten att bejaka förslag, men inte att uttrycka tveksamhet, eller markera att texter inte är teologiskt eller språkligt acceptabla. Vi menar att det behövs en omfattande språklig bearbetning av förslaget innan handboken kan antas.

Nu återstår bara att ”gilla läget” och se vad slutförslagsgruppen kommer fram till och vad, om saken fortskrider enligt plan, gudstjänstutskottet och kyrkomötet säger.
Torvald Johansson,
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

 

Lågt valdeltagande? Kyrkoval 2017 – 71,71 veckor kvar!

Skrivet av

Röstkort från POSKs årsmöte 2016

Idag, 4 maj 2016, är det 501 dagar kvar till kyrkovalet 17 september 2017. (Igår var det 71,71 veckor…) De flesta upplever nog trots allt denna händelse som ganska avlägsen, men för några av oss som är kyrkopolitiska nördar, eller exempelvis valombud i en nomineringsgrupp, bidrar vetskapen till en stegrad feberkänsla för varje vecka som går.

De flesta kyrkomedlemmar – och därmed potentiella röstande – blir nog medvetna om denna händelse först de sista veckorna innan valet. Då skickas röstkorten ut till alla medlemmar, en omfattande operation som motiveras av att ingen ska kunna undgå att det är val på gång. Dessvärre innebär detta utskick också att många blir påminda om sitt medlemskap på ett så pass konkret sätt att de ser sig föranledda att anmäla utträde ur Svenska kyrkan.

Utöver röstkorten påminns den vanliga medlemmen kanske också av en eller annan pliktskyldig kyrkovalsartikel i den lokala tidningen. Intresset för kyrkovalet brukar inte vara så stort i media, och tyvärr brukar mycket av det som skrivs vara bara alltför förutsägbart. Två teman, eller variationer på ett likartat tema brukar vara legio; det ena har rubriken ”Det glömda valet” och den andra handlar om det påstått ”låga valdeltagandet i kyrkovalet”.

Båda dessa teman utgår från en helt orimlig jämförelse mellan kyrkovalet och de allmänna valen – som om kyrkan vore en del av statsapparaten. Sådana jämförelser var orimliga redan på statskyrkotiden, och framstår idag som än mer absurda. Sedan år 2000 när kyrkan och staten gick skilda vägar borde det vara en självklarhet – om man tycker det är nödvändigt att älta frågorna om kyrkovalets uppmärksamhetsvärde och valdeltagande – att jämföra med andra större, folkrörelseliknande, organisationer i civilsamhället, snarare än med de allmänna valen.

Det hävdas ibland av debattörer att Svenska kyrkan är något helt annat än andra folkrörelser, för att vi har så många medlemmar. Men antalet kan knappast vara avgörande för hur man värderar medlemsengagemang och valdeltagande – möjligen i så fall genom att ju större en organisation är desto svårare är det att engagera den enskilda medlemmen. Och de övriga folkrörelserna är inga småföreningar de heller!

Hur stort är valdeltagandet bland de 3,4 miljoner medlemmarna när Kooperativa förbundets kongressledamöter utses? Hur stor andel av de 1,5 miljonerna fackliga LO-medlemmarna är med och röstar fram ledamöterna i lokala styrelser eller regionala representantskap? Hur många av riksidrottsförbundets 3 miljoner medlemmar ”glömmer bort” att det sker demokratiska val till deras beslutande församlingar på olika nivåer.

Jag har inga aktuella siffror på valdeltagandet i de nämnda organisationerna, eller bland hyresgäster, nykterhetsivrare och andra folkrörelsemedlemmar. Men utifrån egen erfarenhet vågar jag påstå att deltagandet är minimalt – emellanåt rentav mikroskopiskt – och definitivt klart lägre än i Svenska kyrkans val. Och handen på hjärtat: när hörde du senast talas om dessa val i exempelvis media eller i en diskussion runt fikabordet? Nej, just det – här kan vi verkligen tala om totalt bortglömda val!

Vad kan det då bero på att dessa val inte omskrivs som ”De bortglömda valen”, medan kyrkovalet beskrivs just så?

Här finns det också utrymme för en liten reflektion kring det hela, även om den kanske av någon uppfattas som att ”svära i kyrkan”:
Om jag är medlem i barnens lokala simklubb, men inte aktiv eller engagerad på annat sätt; eller i konsumföreningen eftersom mina föräldrar alltid varit det (och man får återbäring) men jag i övrigt inte bryr mig: Är det så konstigt att jag då inte heller – eftersom jag inte är aktivt engagerad, inte känner någon kandidat, och inte vet vilka frågor som är viktiga i organisationen – tycker det känns så viktigt att rösta?

Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att den märkliga vanföreställningen om ”Det låga valdeltagandet” i kyrkovalet har fått en sån genomslagskraft att den färgar av sig på många kyrkligt aktiva. Detta till den grad att den blivit en del av den kyrkliga självbilden, och så att många – både kyrkligt anställda och kyrkopolitiskt aktiva – bekymrar sig storligen över ”problemet”, och till och med själva aktivt sprider bilden vidare.

Låt oss därför göra upp med denna destruktiva föreställning och sluta upp med att sprida den vidare!

Låt oss i stället glädja oss storligen över att nära 700 000 kyrkomedlemmar röstade i senaste kyrkovalet – ett helt ojämförbart engagemang bland svenska folkrörelseorganisationer!

Arkiv
Kategorier