fbpx

Funderingar kring biskopsval

Detalj från Karlstads stifts biskopskåpa. Foto: Torgny Lindén.

Just nu pågår en process kring det stundande biskopsvalet i Karlstad.
Biskopsvalen i Svenska kyrkan tenderar, rent generellt, att bli allt mer vidlyftiga tillställningar – som åtminstone i ett inomkyrkligt sammanhang får allt större uppmärksamhet.

Man kan fråga sig om detta är ett tidens tecken. Riskerar detta att bli en kyrklig variant på samtidens alla mästarutkorande tävlingar och stjärnkult? Detta tål att tänkas på, i dagens medialiserade samhälle.

Förr i tiden förbereddes valen av kyrkoherdar i församlingar bland annat genom provpredikningar, en företeelse som länge varit ur bruk – men som nu tycks återkomma i kvadrat, med full medial uppbackning.

Visst är det kul med uppmärksamheten, och nog är det bra att de som ska vara med och utse vår episkopala kyrkas ledare får tillfälle att bekanta sig med de aktuella kandidaterna. Och att dessa får svara på frågor och stå upp för vad de ser som viktigt i kyrkan framöver.

Samtidigt kan det också finnas anledning till en stunds självrannsakan, både hos dem som ska välja och dem som kandiderar för att väljas.
   Finns det en risk att vi som ska välja, påverkade av dagens managementfilosofier och mediedramaturgi, riskerar att falla för ytligheter och förmåga att formulera snärtiga ”one-liners”?
   Finns en risk att de som kanske kan (och absolut vill!) väljas frestas att fukta fingret och hålla upp för att se vartåt det blåser? Att kandidater, i popularitetsiver och strävan att ”bygga sitt varumärke”, lyssnar in och anpassar sig efter vad man tror är gångbart?

Med andra ord:
Riskerar de som fått förtroendet att välja att bländas av ytan, och glömma kärnan?
Riskerar de potentiella biskoparna att bli opportunistiska, inte genuina?

Med detta sagt, och med dessa tankar på vägen –
här kan du läsa mer om det just nu pågående biskopsvalet i Karlstads stift:

Kandidaterna
De åtta kandidater som är kvar efter provvalet finns på bild här:
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/biskopskandidater>

”Provpredikningarna”
finns här, i form av mässor i Karlstads domkyrka under februari-mars, då kandidaterna medverkat (och filmats).
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/massor-med-biskopskandidaterna>

Hearing i Karlstads domkyrka
Den 5 april utfrågades kandidaterna av en panel bestående av Jonas Lindberg, domkyrkokomminister i Uppsala, Amanda Carlshamre, förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga och Hedvig Nilsson, journalist. Varje utfrågning videofilmades, och kan ses här (ca 30 min. per utfrågning):
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/hearing-med-biskopskandidaterna>

Röstberättigade
Vilka är då de som, enligt brasklappen ovan, ska se upp för ”att bländas av ytan, och glömma kärnan”. Se här:
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/vilka-far-valja>

Första omgången av biskopsvalet sker 19 april. Om ingen kandidat får mer än 50% blir det en ny valomgång 28 april, mellan de två som fått högst röstetal i första omgången.
   Ytterligare en del annat kring biskppsvalet finns att läsa på Karlstads stifts hemsida, i anslutning till ovanstående sidor.

Här är några citat ur POSKs program som berör biskoparna och deras roll i Svenska kyrkan:

”En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.”
 
”För POSK är det en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av båda könen i Svenska kyrkan. POSK är emot särbehandling på grund av kön, såväl när det gäller anställda och förtroendevalda som övriga frivilliga i Svenska kyrkan.”
 
”Svenska kyrkans karaktär har biskoparna en särskild läro- och tillsynsfunktion, och de har förutom sin roll i läronämnden ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar i lärofrågor. POSK menar att biskoparna dessutom borde vara fullvärdiga ledamöter i kyrkomötet.”

Är vi inte invandrare nästan allihopa?

Gästbloggare Lisa Tegby skriver i Västerbottens-Kuriren>>:

Det var inte lätt att hitta den rätta blanketten på nätet. Vi skulle åka till Australien under några veckor och hade upptäckt att vi behövde visum. Vi läste och letade.

Ett ögonblick trodde vi att vi var för sent ute – vi skulle nog få ställa in resan. Men så hittade vi blanketten, fyllde i alla uppgifterna, kryssade att vi var svenska medborgare som skulle åka hem igen efter tre veckor och tryckte på sändknappen. Och pling, sa det i inkorgen inom två sekunder ungefär. Det var mitt i natten i Australien, men det australiensiska immigrationsverket önskade oss varmt välkomna med beviljat visum. Men det var viktigt att vi hade med oss detta dokument när vi skulle gå genom passkontrollen.

Vi var rätt sorts människor. Och vi var ju förstås semesterfirare. Det där dokumentet var det ingen som frågade efter när vi kom. Och vi hade fina veckor i ett för oss nytt, och ett mycket vänligt och välkomnande land.

Australiensisk historia har vi aldrig lärt oss mycket om. Aboriginer, fångkoloni, guldgrävare, brittiska samväldet …

Så vi gick till immigrationsmuseet i Melbourne. Där lärde vi oss lite mer om den aboriginska ursprungsbefolkningen som tidvis behandlats fasansfullt sedan den stora invandringen började för tvåhundra år sedan.

Där lärde vi oss hur landet ur västerländskt perspektiv började som en brittisk fångkoloni. Sen har invandringen böljat fram och tillbaka, periodvis med beställningar av fler unga män, under andra tider med beställningar av fler kvinnor till männen, ibland väldigt stängt, sedan stort behov av arbetskraft, länge öppet bara för vita …

Och i ett rum, lite överraskande och hisnande, plötsligt en utställning om flyttfåglar i denna del av världen. Om fåglarnas behov under olika tider av året och nödvändigheten av att tidvis flytta för att överleva.

Det fanns många vietnamesiska restauranger i Melbourne. Ovanligt, tyckte vi, men Vietnam ligger ju inte så långt borta. På immigrationsmuseet blev vi påminda. Båtflyktingarna! Det begreppet myntades inte runt Medelhavet förra året. Och plötsligt minns vi som var med då de förfärliga nyheterna om farliga gummibåtar med massor av människor som lämnade Vietnam efter kriget på 70-talet.

Många dog. Många länder i närområdet ville inte ta emot båtarna. Det låter alltför aktuellt. Efter internationella överenskommelser löste det sig så småningom. Nu bor en del av dessa flyktingar just i Australien.

Utställningen som vi såg om båtflyktingarna var fylld av fasa. Men den slutade i stolthet, och i tacksamhet över att livet kunde börja på nytt.

I dag är det inte enkelt att komma in i Australien. Hårda invandringsregler, stränga kontroller. Alla kom inte genom passkontrollen lika lätt som vi.

Vid torget mitt i Melbourne ligger den stora anglikanska katedralen med sina tre torn. Kyrktornen är inte högst i stan längre, de kommersiella skyskraporna har tagit över.

Men tornen ropar högt och tydligt, både till de höga husen och till alla som skyndar förbi på det stora torget. Just nu ropar de med en jättestor skylt: Let us fully welcome refugees – låt oss helt och fullt välkomna flyktingarna! Vi träffade en kyrkvärd: Här firar vi mycket gudstjänster, sa hon. Och sen går vi ut och jobbar för rättvisa.

Mitt emot kyrkan gick vi en dag förbi en stor, glad och arg manifestation till förmån för ett antal flyktingfamiljer som varit länge i landet men nu riskerade att utvisas.

Vi pratade med några av demonstranterna. Kan ni förstå, sa de, hur vi som är invandrare nästan allihopa kan vara så hårda mot andra? Vi är rika och vi har plats. Vi har tänkt nytt och fått till det förut, det är klart att vi kan göra det igen!

Australien! tänker jag. Europa! Om vi vill är det klart att vi kan göra det igen!

Lisa Tegby
präst i Umeå
 
Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Bild av katedralen i Melbourne. Foto: Lars-Gunnar Frisk.

Kan man komparera kristen?

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>

Möten med människor som drabbas av sorg

Möten med människor som drabbas av sorg: Om att vara huvudman för begravningsverksamheten och att driva kyrkliga begravningsbyråer.

När en nära anhörig avlider är behovet av stöd som störst i direkt anslutning till dödsfallet. Att som kyrka finnas till hands för människor i livet, från vaggan till graven, är en central och viktig uppgift. Idag är det dock ofta begravningsbyrån som får den direkta kontakten med de anhöriga. Det är inte ovanligt att det dröjer ett par veckor innan den anhörige kontaktas av kyrkan genom den präst som får i uppdrag att leda begravningsgudstjänsten. Vi kan konstatera att begravningsseden förändras snabbt i riktning mot allt färre kyrkliga begravningar. Det betyder att den stora kontaktyta med den svenska befolkningen som begravningsgudstjänsterna utgör också försvagas. Kyrkans personal uppfattas inte sällan som ”servicepersonal” till begravningsbyrån vars personal är värdar och tar hand om anhöriga och besökare. En viktig fråga blir då hur församlingen ska kunna vara den naturliga kontaktyta dit människor vänder sig när ett dödsfall just har inträffat. Risken att alltmer tappa kontakten med de sörjande gör att församlingar idag överväger att starta en kyrklig begravningsbyrå.

Kyrkostyrelsen behandlade frågan våren 2012 och konstaterar att kyrkliga begravningsbyråer inte ska vara tillåtna. Beslutet motiveras främst utifrån omsorg om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och andas samtidigt oro över något som skulle kunna tänkas inträffa: ”Det ska inte behöva uppstå misstankar om att man blandar sina olika uppgifter och kassor”. Det ”kan upplevas som känsligt”, ”det kan finnas en risk att den kyrkliga begravningsbyrån konkurrerar ut en befintlig begravningsbyrå”, ” det kan vara svårt att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheterna”,” det får inte finnas en risk att den som inte tillhör Svenska kyrkan får ett sämre bemötande”. Motiven andas misstro mot att de lokala församlingarna inte har förmåga att sköta verksamheten på ett seriöst sätt.

Man konstaterar samtidigt att en tidigare utredning visat att konkurrenslagstiftningen inte hindrar att en församling driver en begravningsbyrå. I utredningen ”Arbetsformer i förändring” från 2009 förespråkas att det bör vara tillåtet att driva kyrkliga begravningsbyråer och att det ryms inom den grundläggande uppgiften. Domkapitlen bör då få ett tillsynsansvar över verksamheten så att den bedrivs på ett seriöst sätt utifrån ett särskilt kvalitetssystem. Personligen tycker jag att beslutet borde varit i enlighet med utredningens förslag. Det var inte majoritetens uppfattning vid det tillfället. Samtalet om kyrkliga begravningsbyråer behöver föras seriöst och komma framåt, inte minst med tanke på att det numera finns begravningsbyråer som tydligt förespråkar borgerliga begravningar. Behoven av att driva kyrklig begravningsbyrå ser självfallet olika ut och måste bedömas utifrån det lokala sammanhanget och de lokala förutsättningarna.

Begravningsverksamheten, vad är det som händer?

De kyrkliga huvudmännen förlorar nu enligt förslag från regeringen sin möjlighet att bestämma vilken avgift som ska tas ut. Istället ska en enhetlig och gemensam avgift tas ut som täcker alla kostnader som uppstår hos alla de kyrkliga huvudmännen tillsammans. Stockholm och Tranås kommuner ska dock inte ingå i denna enhetliga avgift, där ska fortfarande de lokala kommunerna själva fatta beslut om avgift och de föreslås heller inte ingå i begravningsclearingen.

Det betyder att begravningsavgiften fortfarande kommer att vara betydligt lägre i Stockholm medan förortskommunerna och många kyrkliga huvudmän som idag har en begravningsavgift runt 10 öre kan räkna med en betydligt högre om än ”en solidarisk” avgift. Den centrala frågan är varför Stockholms stad beviljas ett undantag från att vara med och bära de gemensamma kostnaderna.

Nu är det hög tid att verkligen utreda vilka konsekvenser, såväl möjligheter som risker, det skulle medföra om Svenska kyrkan inte längre fortsätter vara huvudman för begravningsverksamheten. Frågan måste ställas om ett statligt uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten på ett positivt bidrar till en kyrka som möter människor som drabbas av sorg. Är det inte mer en uppgift för den lokala kommunen att i ett mångreligiöst samhälle ta ansvar för det statliga uppdraget att bedriva begravningsverksamhet? I många fall kommer förmodligen kommunerna ändå sluta lämpliga avtal med Svenska kyrkan som lokal utförare av begravningsverksamheten. Att inte vara huvudman behöver då inte ses som en förlorad kontaktyta utan snarare som en möjlighet för kyrkan att återvinna sin frihet att just återvinna en förlorad pastoral kontakt med människor i sorg. Det kan vara en möjlighet att åter fokusera på mötet kring begravningsgudstjänsten och att t.ex. genom egna begravningsbyråer underlätta stödet i allt det svåra och praktiska som följer av en nära anhörigs dödsfall.

Anna Lundblad Mårtensson
Linköping,

Anna Lundblad sitter i kyrkomötet för Linköpings stift och i kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott.

Foto: IKON

Ande och struktur

Ande och struktur

”Spirit versus Structure – och vice versa” är titeln på en artikel av Carl-Axel Aurelius i Svensk Pastoraltidskrift 24/2015. Den förre göteborgsbiskopen redogör där för de fem teser om samspelet mellan styrningsnivåerna i kyrkan som han presenterade vid den nordiska kyrkorättskonferensen i Roskilde i höstas. Två av teserna har konsekvenser för valsystemet i Svenska kyrkan:

”I en av Spirit bestämd Structure är kyrkan ordnad nerifrån och upp (bottom up) med den lokala gudstjänstfirande församlingen som grund och med övriga nivåer i stödjande funktioner” (tes 2). Konstaterandet att ”Det som sker på stiftsnivå och nationell nivå syftar alltså till att stödja och hjälpa den lokala nivån” leder då till slutsatsen ”För att kunna vara ett verkligt stöd behövs goda kunskaper om församlingslivet. Detta talar för att direkta val skall ske enbart på lokal nivå och att ombuden på övriga nivåer skall väljas indirekt.”

Carl-Axels tredje tes lyder: ”I en evangelisk kyrka vilar den lärobestämmande uppgiften på den lokala församlingen, där prästen har att predika Guds ord rent och klart och där biskopen har att tillse att så sker, allt i enlighet med vars och ens vigningslöften. När kyrkomötet fattar beslut i det som rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, härleds således ombudens lärobestämmande legitimitet från församlingarna.” Hans kommentar till denna tes är: ”Även denna omständighet understryker vikten av indirekta val till kyrkomötet. Dessutom blir katekisationen en absolut nödvändighet, för att skapa myndiga församlingar, men också ett myndigt kyrkomöte, inte minst i en tid som vår präglad av en stor glömska till följd av traditionsförmedlingens kollaps.”

Det är glädjande att valsystemet i Svenska kyrkan äntligen fått en teologisk behandling. När kyrkoordningen beslutades år 1999 fanns ingen teologisk genomlysning av valsystemet, utan valfrågan betraktades enbart som en praktisk eller kyrkopolitisk fråga. Men i slutet av den långa debatten om valfrågorna vaknade biskoparna och meddelade att de ansåg att indirekta val till stifts- och kyrkomötesnivåerna gav ett bättre uttryck för vad Svenska kyrkan var. Men detta inhopp i elfte timmen togs mycket onådigt upp och påverkade inte beslutet, som ju blev att direkta val infördes till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Då som nu talade POSK för indirekta val.

Gästbloggare Hans-Olof Andrén
(Ordförande i POSKs styrelse och riksPOSK)

Ur POSKs handlingsprogram:

”Indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte speglar bättre dessas uppgifter. Stiftsfullmäktige behandlar framför allt frågor som rör församlingar, inte medlemmar. De frågor som kyrkomötet behandlar rör i första hand kyrkans interna regelsystem och dess verksamhet på nationell nivå, det vill säga församlingarnas gemensamma arbete och kyrkans identitet. POSK menar därför att ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och bör väljas indirekt av kyrkofullmäktige.”

 

 

 

Gärna en utredning – men inte av den anledningen!

En artikel som de senaste dagarna har snurrat runt i de sociala medierna är DN debatt ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp” (30/1-16)

Det är P C Jersild, läkare och författare, Georg Klein, professor em och
författare, Tuulikki Koivunen Bylund, biskop em och Björn Ulvaeus,
låtskrivare och nöjesentreprenör som skrivit under den artikeln. Tre ateister och en biskop em. De vill att riksdagen utreder möjligheten till dödshjälp, att själv få avsluta sig liv, när man själv vill, helt lagligt med hjälp av någon annan.

Jag kan bara ana (jag ska inte säga att jag förstår, för jag har inte varit i den situationen) men jag kan ana att det finns situationer där det känns som den enda utvägen att ta sitt eget (eller någon annans liv) därför att smärtan eller livskvaliteten är så outhärdlig.

Men för mig, som kristen, så är tanken ändå helt absurd! Det är inte jag som ska sätta mig till doms över mitt liv. Och jag blir alldeles kall när jag läser en av de första meningarna i artikeln ”Sverige har en åldrande befolkning och frågan kommer att bli alltmer brännande.”

Ursäkta mig! Men säger de på fullt allvar att det skulle kunna vara bra att ta livet av gamla människor?

Nej, detta är jag helt emot!

Däremot är jag helt för att det ska göras en utredning. Och jag är också helt för att vi ska ha rätten till ett värdigt liv och ett värdigt slut. Men jag är inte för att vi ska ha dödshjälp!

(Och jag vill återigen säga att detta är mina helt personliga åsikter och inget som POSK driver i sitt program!)

Jag har försökt att lyfta den här frågan på kyrkomötet vid flera tillfällen utan att lyckas. Jag tycker det vore bra om Svenska kyrkan faktiskt – ur ett etiskt och teologiskt perspektiv, drev frågan. Agerade själv och inte bara reagerade på vad andra säger.

POSK och kyrkohandboken

POSK och kyrkohandboken

Tankar efter kyrkostyrelsens sammanträde i  december 2015

I samband med att kyrkostyrelsen fattade beslut om att skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss lade vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen dels en reservation, vilket tidigare framgått här (läs den bloggposten här>>), och dels följande särskilda yttrande som förklaring till att inte delta i beslutet.

”Utgångspunkten för vårt ställningstagande är att när det är dags att fatta beslut om en ny kyrkohandbok är det viktigt att det finns ett brett stöd, och en positiv förväntan på att den kommer att bidra till att skapa glädje och engagemang kring vårt sätt att fira gudstjänst. Vi menar att glädje över gudstjänsten är livsviktig för kyrkans framtid. Det är därför helt avgörande att kyrkohandboken är bearbetad av och förankrad hos både det breda församlingslivet som hos liturgisk, musikalisk, teologisk och språklig expertis. Vi menar därför att det är nödvändigt att sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi kan stå upp för och ställa sig bakom förslaget till ny Kyrkohandbok. Vi är övertygade om att det finns ett positivt samband och inte en motsättning mellan expertkunskap och användbarhet i församlingslivet.

Vi kan med tillfredsställelse konstatera att kyrkostyrelsen nu väljer att remittera förslaget till samtliga församlingar och till ett brett urval av övriga remissinstanser så som exempelvis för kyrkan viktiga forsknings- och utbildningsinstitutioner och andra expertorgan.

Vi tror dock att remisstiden är allt för kort för att församlingarna som remissinstanser ska hinna sätta sig in i, pröva och utvärdera Handboksförslaget och på sätt kunna avge väl underbyggda remissvar. Vidare tror vi inte att den nu gällande arbets- och tidsplan som är framtagen för fortsättningen av arbetet ger förutsättningar för att skapa ett så väl bearbetat och förankrat förslag som krävs. Den behöver därför revideras vilket det hade funnits möjlighet att göra innan beslutet om remittering skedde. Vi anser samtidigt att denna möjlighet fortsatt finns och vi kommer försätta att verka för att detta sker.”

Vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen har än en gång markerat att vi anser att arbetet med en reviderad kyrkohandbok är en mycket central och viktig fråga. Kyrkostyrelsen har fattat beslut om att nu skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss. Frågan om hur vi nu ska tänka och agera och hur det fortsatta arbetet bör bedrivas är central.

I juni påtalade vi behovet av att få in nya friska ögon och att vi menar att det kommer att vara en viktig del i det fortsatta arbetet. Arbetets framtida former måste nu diskuteras i styrgrupp och kyrkostyrelse. Givna direktiv måste kunna omprövas så att arbets- och tidsplanen är ett underordnat redskap för att uppnå kvalitet, förtroende och förankring.

Vi konstaterar att förslaget från 2012 nu är bearbetat och att ett omfattande arbete utförts av kyrkokansliets projektgrupp.. Samtidigt konstaterar vi att pågående arbetssätt starkt har ifrågasatts. Kritikerna menar att arbetet inte är tillräckligt öppet och transparent. Tyvärr tvingas vi konstatera att företrädare för musiklivet inte menade sig kunna delta i arbetet i dess nuvarande form. Det är mycket olyckligt. Vi som bär ansvar för den fortsatta processen vet ännu idag inte vad de ansåg behöver göras och vad de
kunnat bidra med. Detta gäller t.ex. den revision av musikserie A som de har efterfrågat. Det ”omtag” av arbetet som initierades i samtal med dessa företrädare verkar i praktiken inte ha blivit realiserat.

Vi menar att det i den fortsatta beredningen behövs ett mer transparent och öppet arbetssätt där t.ex. sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi tillsammans ges tillfälle och gå igenom det slutgiltiga förslaget i sin  helhet. Samtal kring viktiga vägval behöver föras öppet i syfte att skapa en större legitimitet och förankring.

Vi vill nu uppmana alla remissinstanser att verkligen noga gå igenom det utsända förslaget och att skicka in såväl positiva som negativa synpunkter. Använd er gärna av möjligheten att skriva ”frisvar”. Kom ihåg att motivera de förslag till förändringar ni för fram.  Finns det viktiga perspektiv som behöver vidare bearbetning eller som saknas helt?

Det som remissvaren visar behöver tillföras eller åtgärdas ska naturligtvis tas om hand. Kvalitet och förankring är fortsatt viktigast för att nå målet om en handbok som tas emot med förväntan och bidrar till förnyelse och gudstjänstglädje i våra församlingar. Detta kommer vi fortsatt att stå upp och verka för.

Anna Lundblad Mårtensson Erik Sjöstrand Katarina Wedin samt Nils Gårder samtliga företrädare för POSK i kyrkostyrelsen

(Nils lämnade in en särskild reservation och vi andra skrev under det särskilda yttrandet)

Kyrkomötet beslutade att…

I dag avslutades kyrkomötet i Uppsala. I tre dagar har kyrkomötet debatterat, diskuterat och sammanträtt. 108 motioner, 6 skrivelser och cirka 89 betänkanden (kom inte ihåg den exakta siffran just nu) har vi gått igenom.

Under tisdag förmiddag och onsdag förmiddag togs alla besluten (samt några beslut på onsdag eftermiddag).

Finns det då några beslut som sticker ut?

Givetvis väldigt roligt att motionen från POSKs ledamöter med Torvald Johansson i spetsen som föreslog ett liturgistipendium fick bifall.

En annan motion som hade POSKare som medmotionärer handlade om hur vi väljer biskopar. Motionen avslogs men kyrkostyrelsen fick i uppdrag att göra en översyn av processen i de olika stiften.

75 miljoner kronor avsattes till församlingarna för att kunna hjälpa flyktingar.

Det beslutades också om att ta fram material till församlingarna om kyrkor och kristna i mellanöstern – med tanke på den stora flyktingströmmen.

En nationell samordning ska göras av närvaron på nätet, det fick kyrkostyrelsen i uppgift att hitta lämpliga former för.

Kyrkomötet diskuterade också de ungas möjlighet att vara med och påverka i kyrkomötet. Det fanns också ett förslag att adjungera en ungdom i kyrkostyrelsen. Dessa motioner avslogs, men det var en intressant debatt och det finns nog möjlighet att dessa motioner återkommer i annan skepnad. Det gäller att tänka till här och när POSK besökte norska kyrkan i våras fick vi många spännande idéer.

En fråga som fick en alldeles särskild behandling handlade om att det fanns en reservation i ett utskott som ville att det skulle införas ett krav i kyrkoordningen på att man var beredd att viga par som vara av samma kön. Men det visade sig när juristerna och biskoparna tittade på detta att det förslaget har läromässiga implikationer och därför borde läronämnden ha tittat på det här innan beslut. Det finns ingen rutin för att detta görs efter beredning i utskotten innan frågan kommer till kyrkomötet. Detta är alltså en rutin som vi i presidiet måste titta på och se till att det fungerar till nästa år. Frågan fick lyftas ur ärendehanteringen i år.

Vi antog också två dokument som faktiskt är ganska stort – även om det inte satte så stort avtryck i kyrkomötet. Det var en ekumenisk överenskommelse med Gammalkatolska kyrkorna av Utrechtunionen och Svenska kyrkans svar på Kyrkornas världsråds dokument "Kyrkans – en väg mot en gemensam vision".

Titta gärna in på kyrkomötets webbsida. Där hittar du alla handlingar, korta nyhetsprogram samt om du vill – du kan titta på hela sändningen på webben.

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Här kan du läsa om några beslut som togs på kyrkomötet>>

Här kan du läsa alla besluten>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkomötet>>

http://www.kyrkanstidning.se/info/sa-var-kyrkomotet-uppsala

http://www.dagen.se/dokument/politikerna-styr-fortfarande-svenska-kyrkan-1.434607

Kristen opinion om kyrkomötet>>

Dag Sandahl (FK) om kyrkomötet>>

(tipsa mig gärna om ni hittar någon mer som har bloggat!)

Foto: IKON/Magnus Aronsson

Göteborgsfrågan – en personlig reflektion

Nu ska jag börja med att skriva att det är ett oerhört personligt färgat och vinklat inlägg. Bara så ni vet. Det gäller begravningsfrågan i Göteborg som vi i dag har behandlat i kyrkomötet.

Jag vet att många tycker att det har tagits ett mycket bra beslut i dag i kyrkomötet och att dessa personer är väldigt glada. Nu, säger de, kan man tänka framåt och allt det där. Och jag som tycker att Göteborg skulle blivit ett pastorat är inte alls glad. Jag ska försöka förklara vad frågan rör sig om och hur jag tänker. Återigen – detta är en väldigt personligt inlägg och inte en allmän POSK-hållning. Även om jag vet att det finns POSKare som tycker som jag.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men jag försöker.

2012 tog Kyrkomötet för Svenska kyrkan ett beslut om att hela organisationen, hela Svenska kyrkan, skulle delas in i enbart pastorat eller församlingar och inte samfälligheter. (En samfällighet hade ingen pastoral ledning och det ville man undvika.) Det var utredningen "Styrning och ledning" som låg bakom detta beslut.

Ett pastorat kan bestå av två eller fler församlingar. Inom ett pastorat eller församling har man ansvar för Svenska kyrkans grundläggande uppgift, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Det fick alltså inte finnas några samfälligheter. Göteborgs kyrkliga samfällighet fick dock respit med att genomföra reformen (som infördes 2014) eftersom man är så stor och har så speciella förhållanden. Den 1 januari 2018 måste dock Göteborg ha bestämt om det skulle bli ett pastorat (med en kyrkoherde och ett antal församlingar med "församlingsherdar") eller delas upp i flera enheter.

Göteborgs stift, som äger indelningsfrågan, har efter utredning beslutat sig för att dela upp Göteborgs kyrkliga samfällighet i nio enheter. (Tre församlingar och sex pastorat). Det innebär att allt ska delas upp. Personal, lokaler, gemensamma verksamheter och ekonomi, synliga och osynliga tillgångar. Det är ett stort jobb och det tar tid.

Om man tycker ett eller nio pastorat är den bästa lösningen har verkligen slagit tvärt igenom nomineringsgrupperna och det har varit ganska jämna block för eller emot en uppdelning.

Beslutet har överklagats två gånger men nu vunnit laga kraft. En uppdelning håller för fullt på att göras inom samfälligheten. Dock – för att kunna dela upp samfälligheten som stiftet vill så måste man också dela upp begravningsverksamheten. Kyrkan är huvudman och man kan inte vara huvudman över flera enheter, enligt lagar och regler. Detta skapar ett problem eftersom det enligt begravningslagen måste finnas tillgång till begravningsplats inom pastoratet. Och det saknas i några av de kommande pastoraten. Alltså är en uppdelning av begravningsverksamheten inte möjlig.

Då ville stiftet att kyrkomötet skulle besluta om ett undantag för Göteborg, så att man kunde få bilda en begravningssamfällighet – tvärs emot det beslut som togs 2012.

Kyrkostyrelsen la ett sådant förslag i en skrivelse till kyrkomötet i år och ville att det skulle skrivas in i kyrkoordningen om detta undantag.

När kyrkostyrelsens förslag diskuterade i september i kyrkomötets organisationsutskottet så valde ett helt enigt utskott att avvisa skrivelsen och föreslog att kyrkostyrelsen istället skulle få ett nytt uppdrag att komma tillbaka nästa år med ett nytt förslag. Kyrkorättsutskottet gav också organisationsutskottet rätt när det gällde att avvisa kyrkostyrelsens skrivelse. Man påpekade att det var klart olämpligt att skriva in undantag i kyrkoordningen bara två år efter att man gjort en stor förändring i organisationen och kyrkoordningen.

Organisationsutskottet ville ha ett förslag som var bättre underbyggt en det som låg på bordet, med tydliga regler och paragrafer. Förslaget för Göteborg innebär att endast det som idag ingår i begravningsverksamheten kan få vara begravningsverksamhet och man kan inte utvidga eller avveckla.

Beslutet som togs i kyrkomötet i dag var att kyrkomötet ändå valde att gå på just kyrkostyrelsens förslag och man röstade ner utskottets förslag.

Personligen så tycker jag att det är ett synnerligen dåligt förslag att splittra upp Göteborg och jag tror att Svenska kyrkan som finns i Göteborg kommer att förlora på detta. Från den 1 januari 2018 kan vi inte längre prata om Svenska kyrkan i Göteborg. Den finns inte då. Då finns Svenska kyrkan i Lundby församling, Svenska kyrkan i Nylöse pastorat, Svenska kyrkan i Örgryte pastorat, Svenska kyrkan i Torslanda Björlanda församling, Svenska kyrkan i Askim, Svenska kyrkan i Domprosteriet, Svenska kyrkan i Tuve-Säve, Svenska kyrkan i Carl-Johan och Svenska kyrkan i Västra Frölunda. Det blir nio separat och olika enheter. Ingen möjlighet till solidaritet mellan dessa enheter. Vissa av enheterna har mycket låg kyrkotillhörighet och kommer troligen att behöva höja kyrkoavgiften för att behålla den verksamhet (eller någon verksamhet) man har i dag. Några enheter kommer givetvis att vinna på en uppdelning.

Det finns många som tycker det är jättebra att det blir nio enheter istället och att mycket blir bättre. Så många är väldigt glada – jag känner mig mer missmodig.

För det första så valde stiftet att lägga ett beslut i knät på kyrkomötet som kyrkomötet inte alls borde befattat sig med. Stiftet borde ha löst frågan med begravningsverksamheten innan man väljer att splittra upp samfälligheten. Och går inte begravningsverksamheten att lösa så kanske man inte skulle ha splittrat upp samfälligheten. Enligt min åsikt så har man här valt att strunta i kyrkomötets beslut, tagit ett eget beslut i stiftet och sedan sprungit till kyrkomötet och bett dem lösa situationen.

För det andra så har nu kyrkomötet stängt möjligheten för alla andra pastorat och församlingar som skulle vilja samverka i en begravningssamfällighet (något som säkert skulle vara önskvärt på fler ställen.) Göteborg har heller ingen möjlighet att utvidga och lägga till Mölndal, Partille eller andra närbelägna begravningsverksamheter. Och tycker detta är också djupt olyckligt.

Jag är upprörd för jag tycker att Göteborgs stift har lämpat en lokal fråga i knät på kyrkomötet och medelst utpressning fått kyrkomötet att besluta ett illa underbyggt och genomtänkt förslag. Nu är man fastlåst i kyrkoordning och jag tror att detta kommer att ställa till problem.

Jag förstår att det är besvärligt för begravningsverksamheten i Göteborg, jag förstår att det handlar om hur man tar hand om sin personal och hur man ska planera verksamheten. Men jag har försökt att ha en större bild, ett längre och vidare perspektiv.

Med detta sagt så vet jag att många nu är väldigt glada. Att man nu kan jobba vidare och planera för sina egna enheter, där man förväntar sig närdemokrati och ansvar på en närmare och lokal nivå. Nu måste man bygga upp nio enheter för löneadministration, lokaladministration, telefonväxel och IT-avdelning. Det är möjligt att detta kommer att kunna köpas av stiftets servicebyråer – men det har inte varit lätt att få klarhet i vad som ingår eller vad det kommer att kosta.

Jag är i alla fall väldigt oroad och jag är inte intresserad av att ta del i en uppdelning av något som jag tycker fungerar bättre i solidaritet och gemenskap. Jag kommer att vara kvar den här mandatperioden men kommer på allvar att fundera över om jag vill vara med och ta ansvar i den nya organisationen. (Det är ju inte säkert att någon vill att jag ska vara med heller, med tanke på mina åsikter.)

En iakttagelse

Dagens gästbloggare är domkyrkoorganist Torvald Johansson, Strängnäs stift och POSKare.

Torvald låg bakom motionen om liturgistipendium som bejakades av kyrkomötet under tisdagen.

Vid detta kyrkomöte har debattreglerna ändrats i förhållande till tidigare år och till det bättre, enligt min mening. Det känns onekligen som om det är lite bättre fart och att ledamöterna nu lärt sig att det finns två talarstolar att utnyttja och därmed vinna tid.

Jag har också under detta kyrkomöte funderat över vad det är som gör att ledamöter så gärna gör inlägg i debatten. Att motionären gärna vill tala för sin motion och att företrädare för utskottet måste försvara utskottets ställningstagande och beslut är ju givet, men alla de andra…

Problemet vid session 2 är ju inte att få tiden att gå. Snarare är det problem med att hinna med allt, åtminstone de år jag varit med.

Liksom tidigare år kan man konstatera att det ofta är samma personer som är uppe i talarstolen, oavsett vad debatten handlar om. Först kan man tänka att detta betyder att de är kloka, begåvade, välinformerade och pålästa i alla frågor. Ibland bevisas dock motsatsen.

MEN… I år har jag hört flera säga:-Jag har inget yrkande, men… och därefter följer (i år) tre minuter av tal/prat, som inte mynnar ut i något. Varför måste man då upp i talarstolen? Kan det rentav vara så att man talar till andra, för oss i salen okända, adressater? Till dem därhemma eller till dem som för några år sedan valde in dig i detta sällskap?

Eller, kan det vara så att man talar för att hamna i protokollet?  Då kommer nästa fråga. Vem läser då protokollet? Knappast dina väljare. Kanske finns det personer i nomineringsgrupperna som kartlägger hur personer agerar i vissa frågor?

Någon kanske kan upplysa mig och räta ut alla frågetecken!/
Torvald Johansson

Foto: IKON

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/