Inte kristen?

Jag fick ett meddelande på mitt privata facebook-konto från en för mig okänd person. Personen meddelade mig att jag inte kunde kallas kristen och att jag skulle omvända mig och följa Guds ord.

Jag valde att bara radera det här meddelandet. Men det har legat och gnagt i mig.

Det är alltid sunt att ställa sig frågan om jag går på rätt väg. Det är alltid sunt att varje dag ta ut kompassen och riktningen med Jesus som ledstjärna. Att göra en självrannsakan.

Men att någon annan – för mig helt okänd person – skriver ett meddelande till mig och talar om för mig att jag inte är kristen, att jag måste omvända mig och följa Guds ord. Det är inte sunt! Det här skrämmer mig. Jag inser att det inte är nytt. Detta har hänt i alla tider och det händer ju uppenbarligen fortfarande. Vi delar in människor i olika fack. Vilka som tror rätt och vilka som tror fel. Vilka som är på rätt vis och vilka som är på fel vis.

Den senaste debatten inom Svenska kyrkan blottar sidor hos oss som inte är vackra. Oförsonliga sidor, tråkiga sidor, hemska sidor. Varför vill vi inte lyssna på varandra? Vad hände med att tolka allt till det bästa? Vad hände med att våga lyssna på varandra?

En kyrka där alla tycker exakt likadant är inte en levande kyrka – det är en sekt! Svenska kyrkan är en levande kyrka, med levande kristna människor som ute i sina församlingar delar och utför gudstjänst, undervisning, mission och diakoni.

I POSK värnar vi mångfalden och värjer oss för enfalden. POSK betonar i sitt program att det är viktigt med respekten för olika uppfattningar och att vi också måste följa demokratiskt fattade beslut. Att lyssna lyhört till Gud och till människor.

Och jag är kristen, trygg i förvissningen om mitt dop och nåden att alltid få tillhöra Jesus Kristus.

 

/Carina Etander Rimborg
Kyrkomötesledamot för POSK Göteborgs stift.

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

 

Det kommer att bli fred, säger Rami

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.

Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift

Solidaritet med världens kämpande kvinnor

Idag på den Internationella kvinnodagen har varje svensk tidning med någon självaktning inslag i form av artiklar, temadelar, topplistor och liknande där kvinnor uppmärksammas.

Ett exempel är Expressen, som under rubriken ÅRETS KVINNOR 2016 topplistar 100 kvinnor – ”som har varit framgångsrika, modiga eller på annat sätt varit förebilder”. En av dessa är förstås vår ärkebiskop, Antje Jackelén.

En annan variant är landsortspressens mer lokalt färgade listor – med eller utan ranking. Här exemplifierat av Västerbottens-Kurirens lista Länets framgångsrika kvinnor där bl.a. en av POSKs kyrkomötesledamöter återfinns.

Visst blir man lite nyfiken inför såna här listor, och det kan vara trevligt att bli påmind om hur många kompetenta och välmeriterade kvinnor det finns. Och även om inte alla är sådana man själv beundrar så är det ändå uppmuntrande att oftast i alla fall hitta ett antal man känner sympati för på ett eller annat sätt.

Men jag tycker ändå att många av dessa listor ofta lider av en slagsida, på så sätt att de i stor utsträckning upphöjer och uppmuntrar dem som redan belönats i rikt mått, med beröm, karriär, framgång och publicitet. Kändisfaktorn är minsta sagt hög, kan man utan överdrift säga.

För oss, som är en del av den världsvida kyrkan, och därmed har både en kallelse och förmånen att vara en del i ett globalt sammanhang, är det naturligt att också uppmärksamma Internationella kvinnodagen ur ett globalt perspektiv. Kvinnor är mer än halva mänskligheten, men bär kanske två tredjedelar av världens bördor och ansvar på sina axlar. När vi genom Svenska kyrkans internationella arbete tar del av alla erfarenheter och vittnesmål från fattiga länder runtom i världen så är det lätt att se vilken nyckelroll kvinnor har i det utvecklingsarbete vi får vara delaktiga i.

Samtidigt som kvinnor bär ett oproportionerligt stort ansvar för sina barns trygghet och familjernas försörjning så utsätts också alltför många kvinnor för våld, misshandel, sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter – inte minst i samband med krig och konflikter.  

Alla dessa kvinnor runt om i världen kämpar oftast sin kamp för fred och utveckling, undervisning och överlevnad, långt från all medial uppmärksamhet. De är värda att lyftas fram en dag som denna. Låt mig därför bidra med några exempel på arbete kring kvinnors problem, och kämpande kvinnor världen runt:  

På Svenska kyrkans blogg om det internationella arbetet berättas om en grupp indiska kvinnor i slumområden som slutit sig samman för att bekämpa det utbredda våldet mot kvinnor: Enade mot våld mot kvinnor 

I många krigssituationer används sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter som förstör kvinnors liv. Många gånger är detta rentav satt i system som en del av krigföringen. SIDAs tidning Omvärlden berättar en historia om Mayakvinnor som efter åratal av kamp för rättvisa äntligen vunnit en seger i kampen mot detta: Seger för mayakvinnor 

Förföljelse på religiösa grunder har tilltagit i omfattning de senaste åren, och i samband med många väpnade konflikter sätts även detta i system på ett förfärande sätt. Ett exempel bland alltför många är det som terrorrörelsen Islamiska staten (IS) gör mot kristna och yazidier i Irak och Syrien, och som är att beteckna som folkmord, enligt vad EU-parlamentet uttalade i en resolution nyligen: IS-fånge vittnar om övergreppen 

LWF, Lutherska världsförbundet, uttrycker solidaritet med de 200 miljoner kvinnor som utsatts för könsstympning, och berättar om hur kyrkor runt om i världen arbetar för att motarbeta dessa förfärliga övergrepp: It is life threatening – end it now 

Påven Fransiscus, och många med honom, förfäras och upprörs över mordet förrra veckan på fyra nunnor från Indien, Rwanda och Kenya, verksamma i ett kloster och vårdhem för äldre och handikappade i Aden: Terrorattack mot Moder Teresa-systrar: påven anklagar världen för att inte bry sig 

Nättidningen +972 uppmärksammar i ett bildkollage ett år av israeliska och palestinska kvinnors – ofta mödrar, mormödrar och mormorsmödrar – fredliga kamp mot den israeliska ockupationen av Västbanken. Som motvikt till det senaste årets upptrappning, med meningslösa och destruktiva våldsattacker, är det viktigt att uppmuntra och stödja fredliga metoder. A year of women’s struggles in Palestine and Israel 

Låt mig så avsluta med att återvända till Sverige, och ett helt annat område där kompetenta kvinnor uppmärksammas:
Jonas Bromander, tidigare analyschef i Svenska kyrkan, är bland mycket annat en passionerad slöjdare. Han tipsar på Facebook om en presentation av kvinnliga slöjdare – och den handlar inte om det som ofta uppfattas som ”typisk kvinnlig” slöjd, som sömnad, vävning och annat. Här berättas i stället om kvinnor – i England, Sverige, Frankrike och USA – som är verksamma inom ett ofta manligt dominerat område, träslöjd. Läs och fröjdas! 7 Women of Woodworking You Need to Know About 

Lars-Gunnar Frisk
Stolt internationellt ombud i Svenska kyrkan,
stiftsstyrelseledamot i Luleå stift.

Foto: ACT/NCA