Kyrkomötet beslutade att…

I dag avslutades kyrkomötet i Uppsala. I tre dagar har kyrkomötet debatterat, diskuterat och sammanträtt. 108 motioner, 6 skrivelser och cirka 89 betänkanden (kom inte ihåg den exakta siffran just nu) har vi gått igenom.

Under tisdag förmiddag och onsdag förmiddag togs alla besluten (samt några beslut på onsdag eftermiddag).

Finns det då några beslut som sticker ut?

Givetvis väldigt roligt att motionen från POSKs ledamöter med Torvald Johansson i spetsen som föreslog ett liturgistipendium fick bifall.

En annan motion som hade POSKare som medmotionärer handlade om hur vi väljer biskopar. Motionen avslogs men kyrkostyrelsen fick i uppdrag att göra en översyn av processen i de olika stiften.

75 miljoner kronor avsattes till församlingarna för att kunna hjälpa flyktingar.

Det beslutades också om att ta fram material till församlingarna om kyrkor och kristna i mellanöstern – med tanke på den stora flyktingströmmen.

En nationell samordning ska göras av närvaron på nätet, det fick kyrkostyrelsen i uppgift att hitta lämpliga former för.

Kyrkomötet diskuterade också de ungas möjlighet att vara med och påverka i kyrkomötet. Det fanns också ett förslag att adjungera en ungdom i kyrkostyrelsen. Dessa motioner avslogs, men det var en intressant debatt och det finns nog möjlighet att dessa motioner återkommer i annan skepnad. Det gäller att tänka till här och när POSK besökte norska kyrkan i våras fick vi många spännande idéer.

En fråga som fick en alldeles särskild behandling handlade om att det fanns en reservation i ett utskott som ville att det skulle införas ett krav i kyrkoordningen på att man var beredd att viga par som vara av samma kön. Men det visade sig när juristerna och biskoparna tittade på detta att det förslaget har läromässiga implikationer och därför borde läronämnden ha tittat på det här innan beslut. Det finns ingen rutin för att detta görs efter beredning i utskotten innan frågan kommer till kyrkomötet. Detta är alltså en rutin som vi i presidiet måste titta på och se till att det fungerar till nästa år. Frågan fick lyftas ur ärendehanteringen i år.

Vi antog också två dokument som faktiskt är ganska stort – även om det inte satte så stort avtryck i kyrkomötet. Det var en ekumenisk överenskommelse med Gammalkatolska kyrkorna av Utrechtunionen och Svenska kyrkans svar på Kyrkornas världsråds dokument "Kyrkans – en väg mot en gemensam vision".

Titta gärna in på kyrkomötets webbsida. Där hittar du alla handlingar, korta nyhetsprogram samt om du vill – du kan titta på hela sändningen på webben.

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Här kan du läsa om några beslut som togs på kyrkomötet>>

Här kan du läsa alla besluten>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkomötet>>

http://www.kyrkanstidning.se/info/sa-var-kyrkomotet-uppsala

http://www.dagen.se/dokument/politikerna-styr-fortfarande-svenska-kyrkan-1.434607

Kristen opinion om kyrkomötet>>

Dag Sandahl (FK) om kyrkomötet>>

(tipsa mig gärna om ni hittar någon mer som har bloggat!)

Foto: IKON/Magnus Aronsson

Göteborgsfrågan – en personlig reflektion

Nu ska jag börja med att skriva att det är ett oerhört personligt färgat och vinklat inlägg. Bara så ni vet. Det gäller begravningsfrågan i Göteborg som vi i dag har behandlat i kyrkomötet.

Jag vet att många tycker att det har tagits ett mycket bra beslut i dag i kyrkomötet och att dessa personer är väldigt glada. Nu, säger de, kan man tänka framåt och allt det där. Och jag som tycker att Göteborg skulle blivit ett pastorat är inte alls glad. Jag ska försöka förklara vad frågan rör sig om och hur jag tänker. Återigen – detta är en väldigt personligt inlägg och inte en allmän POSK-hållning. Även om jag vet att det finns POSKare som tycker som jag.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men jag försöker.

2012 tog Kyrkomötet för Svenska kyrkan ett beslut om att hela organisationen, hela Svenska kyrkan, skulle delas in i enbart pastorat eller församlingar och inte samfälligheter. (En samfällighet hade ingen pastoral ledning och det ville man undvika.) Det var utredningen "Styrning och ledning" som låg bakom detta beslut.

Ett pastorat kan bestå av två eller fler församlingar. Inom ett pastorat eller församling har man ansvar för Svenska kyrkans grundläggande uppgift, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Det fick alltså inte finnas några samfälligheter. Göteborgs kyrkliga samfällighet fick dock respit med att genomföra reformen (som infördes 2014) eftersom man är så stor och har så speciella förhållanden. Den 1 januari 2018 måste dock Göteborg ha bestämt om det skulle bli ett pastorat (med en kyrkoherde och ett antal församlingar med "församlingsherdar") eller delas upp i flera enheter.

Göteborgs stift, som äger indelningsfrågan, har efter utredning beslutat sig för att dela upp Göteborgs kyrkliga samfällighet i nio enheter. (Tre församlingar och sex pastorat). Det innebär att allt ska delas upp. Personal, lokaler, gemensamma verksamheter och ekonomi, synliga och osynliga tillgångar. Det är ett stort jobb och det tar tid.

Om man tycker ett eller nio pastorat är den bästa lösningen har verkligen slagit tvärt igenom nomineringsgrupperna och det har varit ganska jämna block för eller emot en uppdelning.

Beslutet har överklagats två gånger men nu vunnit laga kraft. En uppdelning håller för fullt på att göras inom samfälligheten. Dock – för att kunna dela upp samfälligheten som stiftet vill så måste man också dela upp begravningsverksamheten. Kyrkan är huvudman och man kan inte vara huvudman över flera enheter, enligt lagar och regler. Detta skapar ett problem eftersom det enligt begravningslagen måste finnas tillgång till begravningsplats inom pastoratet. Och det saknas i några av de kommande pastoraten. Alltså är en uppdelning av begravningsverksamheten inte möjlig.

Då ville stiftet att kyrkomötet skulle besluta om ett undantag för Göteborg, så att man kunde få bilda en begravningssamfällighet – tvärs emot det beslut som togs 2012.

Kyrkostyrelsen la ett sådant förslag i en skrivelse till kyrkomötet i år och ville att det skulle skrivas in i kyrkoordningen om detta undantag.

När kyrkostyrelsens förslag diskuterade i september i kyrkomötets organisationsutskottet så valde ett helt enigt utskott att avvisa skrivelsen och föreslog att kyrkostyrelsen istället skulle få ett nytt uppdrag att komma tillbaka nästa år med ett nytt förslag. Kyrkorättsutskottet gav också organisationsutskottet rätt när det gällde att avvisa kyrkostyrelsens skrivelse. Man påpekade att det var klart olämpligt att skriva in undantag i kyrkoordningen bara två år efter att man gjort en stor förändring i organisationen och kyrkoordningen.

Organisationsutskottet ville ha ett förslag som var bättre underbyggt en det som låg på bordet, med tydliga regler och paragrafer. Förslaget för Göteborg innebär att endast det som idag ingår i begravningsverksamheten kan få vara begravningsverksamhet och man kan inte utvidga eller avveckla.

Beslutet som togs i kyrkomötet i dag var att kyrkomötet ändå valde att gå på just kyrkostyrelsens förslag och man röstade ner utskottets förslag.

Personligen så tycker jag att det är ett synnerligen dåligt förslag att splittra upp Göteborg och jag tror att Svenska kyrkan som finns i Göteborg kommer att förlora på detta. Från den 1 januari 2018 kan vi inte längre prata om Svenska kyrkan i Göteborg. Den finns inte då. Då finns Svenska kyrkan i Lundby församling, Svenska kyrkan i Nylöse pastorat, Svenska kyrkan i Örgryte pastorat, Svenska kyrkan i Torslanda Björlanda församling, Svenska kyrkan i Askim, Svenska kyrkan i Domprosteriet, Svenska kyrkan i Tuve-Säve, Svenska kyrkan i Carl-Johan och Svenska kyrkan i Västra Frölunda. Det blir nio separat och olika enheter. Ingen möjlighet till solidaritet mellan dessa enheter. Vissa av enheterna har mycket låg kyrkotillhörighet och kommer troligen att behöva höja kyrkoavgiften för att behålla den verksamhet (eller någon verksamhet) man har i dag. Några enheter kommer givetvis att vinna på en uppdelning.

Det finns många som tycker det är jättebra att det blir nio enheter istället och att mycket blir bättre. Så många är väldigt glada – jag känner mig mer missmodig.

För det första så valde stiftet att lägga ett beslut i knät på kyrkomötet som kyrkomötet inte alls borde befattat sig med. Stiftet borde ha löst frågan med begravningsverksamheten innan man väljer att splittra upp samfälligheten. Och går inte begravningsverksamheten att lösa så kanske man inte skulle ha splittrat upp samfälligheten. Enligt min åsikt så har man här valt att strunta i kyrkomötets beslut, tagit ett eget beslut i stiftet och sedan sprungit till kyrkomötet och bett dem lösa situationen.

För det andra så har nu kyrkomötet stängt möjligheten för alla andra pastorat och församlingar som skulle vilja samverka i en begravningssamfällighet (något som säkert skulle vara önskvärt på fler ställen.) Göteborg har heller ingen möjlighet att utvidga och lägga till Mölndal, Partille eller andra närbelägna begravningsverksamheter. Och tycker detta är också djupt olyckligt.

Jag är upprörd för jag tycker att Göteborgs stift har lämpat en lokal fråga i knät på kyrkomötet och medelst utpressning fått kyrkomötet att besluta ett illa underbyggt och genomtänkt förslag. Nu är man fastlåst i kyrkoordning och jag tror att detta kommer att ställa till problem.

Jag förstår att det är besvärligt för begravningsverksamheten i Göteborg, jag förstår att det handlar om hur man tar hand om sin personal och hur man ska planera verksamheten. Men jag har försökt att ha en större bild, ett längre och vidare perspektiv.

Med detta sagt så vet jag att många nu är väldigt glada. Att man nu kan jobba vidare och planera för sina egna enheter, där man förväntar sig närdemokrati och ansvar på en närmare och lokal nivå. Nu måste man bygga upp nio enheter för löneadministration, lokaladministration, telefonväxel och IT-avdelning. Det är möjligt att detta kommer att kunna köpas av stiftets servicebyråer – men det har inte varit lätt att få klarhet i vad som ingår eller vad det kommer att kosta.

Jag är i alla fall väldigt oroad och jag är inte intresserad av att ta del i en uppdelning av något som jag tycker fungerar bättre i solidaritet och gemenskap. Jag kommer att vara kvar den här mandatperioden men kommer på allvar att fundera över om jag vill vara med och ta ansvar i den nya organisationen. (Det är ju inte säkert att någon vill att jag ska vara med heller, med tanke på mina åsikter.)

Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid

POSKs stiftsföreningar i Strängnäs och Linköpings stift kom samman i Norrköping 17 oktober till en regional kyrkodag under mottot: ”Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid”

Vi började denna lördag i dimma, vilken så småningom blev till sol och vackra höstfärger.

30-talet POSK:are möttes till välkomstfrukost i Östra Eneby församlingshem, fortsatte till kyrkan för mässa med Mikael Leckström och därefter inspirerande och intressant föredrag av biskop emeritus Hans-Erik Nordin.

Hans-Erik inledde med det historiska perspektivet 2005-2015 och pekade på konsekvenserna av kyrkans profetiska röst. Han reflekterade över några kyrkomötesbeslut under sina tio år som biskop:

– Samkönade äktenskap. Det som togs för givet i kyrkomötesbeslutet, att präst ska ha rätt att inte behöva gå emot sitt samvete, ifrågasätts redan vilket skadar legitimiteten.

– Strukturfrågan. Pastoratet blev en pastoral nivå.
Vi behöver tänka igenom om idealiteten förloras till förmån för stor professionalitet. Diskussion om organisation behövs löpande eftersom den är en del av teologin, men var aktsam så att den inte överskuggar än viktigare uppgifter.

– Biskoparnas ställning. Biskoparnas ord väger tungt i frågor, och det finns numera från 2011 en särskild beslutsordning som ger biskopsmötet större inflytande.

– Ekumenisk överenskommelse. Svenska kyrkan och Missionsförbundet kunde sluta en överenskommelse. Nu gäller det Equmeniakyrkan. Synen på dopet är centralt.

– Palestina-Israel. Kyrkomötet uppmanade regeringen att erkänna Palestina som stat. Sveriges regering har som bekant gjort detta.

Fortsättningen handlade om viktiga framsteg och händelser som Svenska kyrkans finanspolicy, rekryteringsförfarandet av präster och diakoner. Den ökade medvetenheten om idealiteten och frivillighetens betydelse. Verksamheterna gudstjänst, diakoni, mission och undervisning måste integreras i varandra, inte vara fyra stuprör med var sin uppgift.

Den teologiska reflektionen bör ligga som grund medan statistiken är värdefull och ger oss information utifrån ett sociologiskt perspektiv. Vi måste akta oss för att lägga energin på att antalet medlemmar ska öka. Viktigare att fokusera på att vara trogen evangeliet och leva i vittnesbörd och tjänst. Om 10 år spås Svenska kyrkan ha 50 % kyrkotillhöriga. Är det resultatet av bristande kunskaper? Vi är många, som behöver och vill ha andlig vägledning. Vi kan inte blunda för den isärdragning som finns – och som  ökar.

Ska kyrkans röst höras i det offentliga rummet? Ett högt röstläge var påskupproret och också när människor utförsäkrades i det nya socialförsäkringssystemet. Det gav eko. Politiker i regering och riksdag lyssnade. De kristna värderingarna framställs ibland som något annat än de mänskliga rättigheterna, vilket är en farlig väg (Ryssland). I Sverige i vårt postsekulära samhälle är religion allt mer synlig men möts också med misstänksamhet. Citatet: ”Tänka globalt och handla lokalt” kom Hans-Erik tillbaka till flera gånger. Han betonade klimatkrisen, också som orsak till ökade flyktingströmmar.

Hur ser våra utmaningar ut?

– Vi behöver ha relevanta förhoppningar att vårda traditioner och möta dagens och framtidens  behov i ”nya kostymer”. Detta manar till eftertanke, regelbunden undervisning och goda samtal om trons kraft.

– Den profetiska rösten idag om vördnaden för skapelsen och skapelsens upprättelse måste höras både i vårt land och utanför.

– Ledord för kyrkan i tiden och framtiden: Hopp och frimodighet. Hopp blir tro i handling.

Anna Lundblad Mårtensson var samtalsledare och ledde workshopen i smågrupper. Hon uppmanade oss att gå hem och ta del av det nya valprogrammet för POSK inför kyrkovalet och lämna synpunkter före 15/12.

Hans-Erik Nordin gav följande lästips:
Naomi Klein: ”Det här förändrar ALLT”
Hans-Erik Nordin:  ”Mötas i ögonhöjd”

Dagen avslutades med eftermiddagsfika och Hans-Erik ledde oss i välsignelsen.

Helena Cimbritz

Är det rätta Vägen?

Det har startat ett nytt nätverk som heter Vägen.

Nätverket Vägen>>

Världens idag: Nytt nätverk för bibeltro inom Svenska kyrkan>>

Så här skriver nätverket på sin webbsida:

Vi vill verka för bibeltrogen kristen tro i Sverige. Nätverket riktar sig i första hand till anställda och kyrkfolk inom Svenska kyrkan, men välkomnar också alla andra som känner samhörighet med dess syften.

VÅR VISION

Nätverket Vägen vill se ett påtagligt ökat intresse för kristen tro, grundad i Bibeln. Vägen vill be om och arbeta för en Jesuscentrerad väckelse, i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige.
Nätverket VÄGEN vill se en vändning: från neddragning och nedmontering till ett påtagligt ökat intresse för bibeltrohet och för kristen tro i synnerhet. Kort sagt vill VÄGEN be om och arbeta för en Jesuscentrerad folkväckelse i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige. Bönen skall därvid ha en mycket central roll.

Från hela Svenska Kyrkan

Vi kommer från olika sammanhang med olika traditioner. Vi välkomnar alla som längtar efter växt och förnyelse inom kyrkan. Vi vill se en kyrka, som i trohet mot det givna Evangeliet, förmedlar budskapet om Jesus Kristus som den ende Frälsaren.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till något sånt här. På ett sätt så tänker jag det är jättebra att människor samlas till bön, bibelläsning och pratar teologi och lever diakoni och mission. Och det är egentligen inte skillnad mot vad som hela tiden händer i den kristna världen. Grupper av människor kommer samman och vill dela sitt kristna liv. Jag vill verkligen precis allt det som nätverket Vägen beskriver i sin vision här ovan.

Så det är bra.

Men samtidigt är det något som inte känns riktigt bra. Jag är rädd att det blir ett "vi" och ett "dom". "Vi" tror bättre och mer "riktigt" än "dom där andra" – "vi" är mer kristna.

Eller är det så att det enda "Vägen" gör är att sätta tummen på det problem som finns? Är det en ny "Luther-rörelse"?

Ständigt har det poppat upp nya grupper inom kyrkan. Grupper som säger sig vara mer bibeltrogna än andra. Som med det vill framstå som "mer" kristna. Som tolkar och uttyder bibeln och därför säger sig vara det "enda rätta".

Det kanske är precis så här det ska vara för att kristendomen ska vara en stark och levande religion. För att den inte ska bli en sekt och inkrökt.

Mycket av det som nätverket Vägen framhåller ställer jag upp på till hundra procent. Jag tycker också att vi ska be, att vi ska verka för ett ökat intresse för bibeln, kristen tro, en Jesuscentrerad väckelse. Men jag ställer inte upp på allt. Kan jag inte vara med då?

Ur POSKs vision och program:

Liksom de stora kyrkorna i världen rymmer Svenska kyrkan många andliga traditioner. POSK ser mångfald som en rikedom och vill verka för respekt, förståelse och möten mellan olika traditioner. POSK-grupperna lokalt, i stiften och på riksnivå vill vara mötesplatser i kyrkan där enförtroendefull dialog kan föras och en stark gemenskap kan uppstå trots skilda bakgrunder och traditioner.

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och uppmuntrar därför samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar för att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

Låt fler fylla fem

Om en månad drar Svenska kyrkans stora advent- och julkampanj gång. Så här står det på Svenska kyrkans intranät.

Nu är det snart dags igen: den årliga julkampanjen med insamling till Svenska kyrkans internationella arbete. I år har vi målet att samla in 42 miljoner kronor, pengar som behövs för att vi ska kunna arbeta internationellt och stötta människor som lever i stor utsatthet.

Var femte sekund dör ett barn som inte hunnit fylla fem år. Barn dör av undernäring, infektioner och bristande omsorg. Din insats behövs – var med och sprid julkampanjens budskap: Låt fler få fylla fem!

Julkampanjen 2015 ”Låt fler få fylla fem” börjar på första advent 29 november 2015 och pågår till trettondagen 6 januari 2016.

På intranätet hittar du mer information, insamlingstips, annonser, artiklar, filmer och en massa annat som du och din församling kan behöva för insamlingen. Kanske ska ni beställa hem adventskalendern och dela ut vid 1:a advent till alla familjer?

https://internwww.svenskakyrkan.se/julkampanjen

Foto: Svenska kyrkan, Eric Miller

Sanningen om Svenska kyrkan?

I helgens DN kunde man i kulturdelen läsa en mycket uppriktig och upplyftande artikel av Jens Christian Brandt som varit på gudstjänst i Katarina kyrka på Söder i Stockholm.

DN: Kyrkan som blev en publikdragare>> (25 okt 2015)

Han beskriver ingående området och gudstjänsten och vittnar om att detta verkligen berör honom. Och det är fantastiskt.

Men ändå är det något som skaver. Och det sätter en annan bloggare fingret på.

Thérèse Eriksson skriver på sin blogg Thérèse ordar om betraktarens öga för hur det är i Katarina gentemot andra ställen. Att Katarina församling skulle vara genuin och annorlunda för, som Jens Christian Brandt skriver:

"Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan.

Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat. Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas."

Eriksson skriver på sin blogg:

"Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande.

Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall."

Jag kan inte annat än hålla med Thérèse Eriksson. Vad är det för en syn som Brandt har på Svenska kyrkan egentligen? Hur många andra gudstjänster har han gått till? Hur många präster har han talat med? Hur många församlingar har han besökt där prästerna inte tror på Gud?

Jag tycker det är alldeles utmärkt att Katarina församling har hittat sin rytm och sitt sätt att fira gudstjänst och möta upp de behov som finns i deras närområde.

Men jag protesterar högljutt mot att andra präster inte skulle tro på Gud eller på Jesus Kristus! I alla de gudstjänster som jag varit och är på så har jag aldrig funnit något skäl att betvivla det. Oavsett var jag har varit. Oavsett om vi har varit många eller få i gudstjänsten.

Bra att Brandt har hittat "hem" i Katarina – men lyft gärna blicken och inse att Katarina församling "bara" är en alldeles vanlig del av Kristi kropp. Det "unika" i Katarina finns överallt i Sverige och i våra olika församlingar, gestaltat på olika sätt.

Ur POSKs vision och program:

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

Foto: Wikipedia commons

Uppdaterad 11.30. Bloggaren Rebella undrar kommenterar artikeln och bloggposterna – bla POSKs blogg En betraktelse är inte kyrkokritik>>

Rebella: Statskyrkan har hand om folkbokföringen, och så har frikyrkan hand om det religiösa!”>>

Tänd ett ljus…

Förra året introducerade Svenska kyrkan en möjlighet att tända virtuella ljus på fyra kyrkogårdar i Sverige i samband med allhelgonahelgen.

I år har man utvecklat konceptet. Nu har det byggts femton ljusträd som placeras ut i Sverige i offentliga miljöer. Det kommer fortfarande att vara möjligt för vem som helst på webben att tända ett av ljusen.

My News Desk: 15 digitala ljusträd ger plats för sorg under allehlgona>>

Se filmen om arbetet bakom träden här:

Så här skriver Svenska kyrkan på intranätet om kampanjen:

Precis som i fjol kommer det att bli möjligt att via mobilen och webben tända ljus som sedan tänds fysiskt på platser runt om i landet samt i Berlin. Årets satsning utökas med ett fördjupat samtal om sorg som en naturlig del av livet, något det inte är konstigt eller fel att prata om eller visa.

Förhoppningsvis bidrar kampanjen till att ge utrymme och skapa förutsättningar för samtal kring sorg och hopp och Svenska kyrkans arbete kring detta.

Nytt för i år är att antalet platser för ljuständning utökas. Det kommer att finnas ljusträd både på kyrkogårdar och på andra platser som är betydelsefulla för människor. Ljusträden kommer att placeras på 15 olika platser och i anslutning till dem, och på webben, kommer man också att kunna lyssna på några olika rösters erfarenheter och tankar kring sorg.

Till Allhelgonasatsningen kommer det att tas fram material av olika slag. Bland annat banners, annonser och uppdaterade texter. Även de som inte har något av ljusträden placerade hos sig kommer att kunna haka på satsningen.

Aktiv kampanjperiod är onsdagen den 28 oktober  till onsdagen den 4 november. Träden monteras och demonteras i nära anslutning till dessa datum.

Tre kända svenskar berättar om sin sorg
Ljusträden kommer att spela upp tre personliga berättelser om sorg. Det är Björn Ranelid, Underbara Clara och Albin Johnsén som berättar.

Fyra präster kommer att svara på frågor om liv och död sorg och hopp på Svenska kyrkans Facebooksida fredagen den 30 oktober kl 18-22.

www.svenskakyrkan.se/mittljus kommer det från måndag 26 oktober det bland annat att finnas:

  • texter om sorg exempelvis om hur man möter barn i sorg, om hur sorgen blir en del av oss och om hur sorgegrupper fungerar
  • en uppmaning att ta kontakt med sin församling om man skulle vilja vara med i en sorgegrupp
  • information om hur man kan tända ljus i ljusträdkampanjfilmer
  • en Spotifylista med sånger och psalmer som kan ge trösten
  • banner för Svenska kyrkans bönewebb www.svenskakyrkan.se/be
  • instagramflöde på #mittljus

Svenska kyrkan har också tagit fram dessa YouTube-filmer. Själv är jag inte helt nöjd med dessa filmer. Jag förstår inte hur texten och bilden hänger ihop. Men det är kanske djupare än jag tänker?

Ur POSKs vision och program:

För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa relationer med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter samt delaktighet och ansvarstagande i samhället. Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.

Foto: IKON

 

Biskop Mogren om flyktingsituationen i Västerås stift

Biskop Mikael Mogren har skrivit ett brev till alla kyrkoherdar, diakoner och kyrkorådsordförande om flyktingsituationen i Västerås stift. Där uppmanar han dem att:

  1. Be
  2. Beskriva
  3. Handla

Här berättar biskop Mogren mer.

 Förra veckan träffades 11 av de 14 biskoparna i Linköping hos biskop Martin Modéus. Högt på agendan stod flyktingfrågan och Corren skriver i en artikel:

Det råder inget tvivel om vilka biskoparna vill vara i framtidens berättelser. Ärkebiskop Antje Jackelén har varit tydlig i sitt  ställningstagande, och konkret politisk när hon lobbat för humanitära visum och säkra, lagliga flyktvägar.

– Genom våra samarbetspartner och vårt eget arbete finns vi med hela vägen: i krigs- och konfliktområden, längs flyktvägarna och här hemma i församlingarna, och därför har vi kunskap som tillåter oss att säga att det inte är ansvarsfullt att låta människor riskera livet. Det är en fråga om Europas heder att se till så att det finns säkra vägar och säker asylprövning. Det är politiskt i bemärkelsen att alla ställningstaganden i samhällsfrågor är politiska, men det är inte partipolitik, säger hon.

Biskop Mikael Mogren>>

Biskop Fredrik Modéus: Biskopen vädjar: Ge flyktingar husrum i kyrkan>>

Pressmeddelande 14 oktober till statsminister Lövfen om att inte ställa utsatta grupper mot varandra>>

Corren: Kyrklig samling för flyktingarna>>

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.

Foto: Biskoparna i Linköping, foto Max Wahlund

Kyrkohandboken – om försöken till revision. Sex grundproblem enligt Mattias Lundberg.

Mattias Lundberg, docent och universitetslektor i musikvetenskap vid Uppsala universitet, skriver i katolska tidningen Signum om arbetet med kyrkohandboken under rubriken "Hur kunde det bli så här – om försöken till revision av kyrkohandboken i Svenska kyrkan".

http://signum.se/hur-kunde-det-bli-sa-har-om-forsoken-till-revision-av-kyrkohandboken-i-svenska-kyrkan/

Så här skriver Mattias:

I denna artikel ska jag närmare försöka utreda bakgrunden till den nuvarande situationen, med ett antal avhoppade medarbetare från projektets olika faser, och där öppet kritiska inlagor riktas mot projektledningen från så hög inomkyrklig nivå som domprostar och emeritibiskopar. Denna tämligen ovanliga situation i Svenska kyrkan torde i sin tur ha ovanliga orsaker. Jag har själv varit engagerad i frågan om handboken både som gudstjänstfirare och i egenskap av musikvetenskaplig specialist på ett antal i sammanhanget centrala områden. Jag har i den senare rollen också under det senaste året beretts viss inblick i projektets arbete och organisation.

Mattias Lundberg listar upp sex grundproblem som han ser med arbetet:

  1. Ett av grundproblemen med handboksrevisionen – både före publiceringen av det i remissvar och kyrklig debatt så starkt ifrågasatta kyrkohandboksförslaget 2012 och efteråt – är bristen på transparens.
  2. Ett annat problem är att det musikaliska arbetet inletts så sent i processen.
  3. Ett tredje problem verkar vara den essentialism rörande vad gudstjänsten är, som funnit sin väg in i arbetet via en specifik reception av den amerikanske teologen Gordon Lathrop.
  4. Delvis sammanhängande med ”bortom detaljerna”-perspektivet är vad som
    förefaller vara ett motstånd mot att erkänna gudstjänstens påtagliga och
    konkreta manifestationer som något värdefullt.
  5. Det femte stora problemet som kan noteras i projektet är försöket till uppdelning mellan ”brukarperspektiv” och ”vetenskapligt och konstnärligt perspektiv” som något slags motsatser.
  6. Ett sjätte problem är att uppdrag och direktiv för revisionsarbetet kommit att omtolkas under pågående arbete.

I morgon kommer vi att ha ett gästblogginlägg från domprost Carl Sjögren som är en del av kyrkhandboksarbetet (slutförslagsgruppen) där han beskriver arbetet från sin utgångspunkt. (Den artikeln kan också läsas i SPT).

Går kyrkohandboksarbetet att rädda? Ja, det tror jag. Om arbetet omedelbart visar upp en stor genomskinlighet, transparens, och öppenhet i sitt arbete.

Jag är heller inte främmande för att man faktiskt måste byta ut projektledningen (tjänstemännen) för att skapa arbetsro och förtroende under den kvarvarande tiden.

http://svenskakyrkan.se/kyrkohandboken

Kristna lever längre?

Sitter på tåget på väg hem mot Göteborg. Har varit hela helgen i Gävle med POSKare från Uppsala stift. Mycket spännande och inspirerande samtal. Vi har tittat på statistik, pratat om framtiden och det kommande kyrkovalet.

I dag fick vi också möjlighet att fira mässa i Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle. Det var familjemässa och barnkören sjöng flera sånger för oss. Som avslutningspsalm sjöng vi tillsammans psalm 288 "Gud från ditt hus…" Den psalmen har jag helt självsvåldigt utnämnt till POSK-psalmen för jag tycker den passar så väldigt bra på vad en POSKare är och gör och vill.

Nu sitter jag alltså på tåget hem och försöker smälta alla intryck samtidigt som jag tittar ut på vårt vackra Sverige och den fina skymningen med en röd himmel över svarta trädtoppar.

I tidningen "Kupe" (nr 20/2015) som ligger i stolsfickan framför mig hittar jag en artikel om hur jag får ett längre liv. Tidningen har listat nio punkter som ska underlätta för mig att leva längre.

  1. Vardagsmotionera
  2. Ha ett syfte med ditt liv
  3. Minska stressen.
  4. Ät tills du nästa är helt mätt.
  5. Ät mer bönor.
  6. Drick måttligt med vin.
  7. Tro.
  8. Sätt familjen först.
  9. Ha en hälsosam omgivning.

Givetvis har de utvecklat de nio punkterna lite mer. Under rubriken tro står det

"Att ha en tro och besöka någon form av samfund för troende fyra gånger i månaden kan göra att din förväntade livslängd ökar med fjorton år". (sid 74)

Åh… det här skulle jag kunna utveckla nästan hur mycket som helst känns det som. För mig som kristen och troende så känner jag hur viktigt det är för mig att regelbundet få gå i gudstjänsten. Och hur konstigt det känns och hur tom man blir om man skulle missa en gudstjänst. Jag kan också längta till "min" församling. Där som jag regelbundet går i gudstjänst och där jag känner är "hemma". Det känns gott att gå i andra kyrkor också, jag känner igen mig i mässans olika delar och sånger. Men det är något med kyrkorummet också, de invanda bänkarna/stolarna och väggarna, ljudet av kyrkklockorna och akustiken.

Som kristen blir inte livet automatiskt enklare. Livet är verkligen ingen räkmacka. Det händer jobbiga saker, problem, olyckor, och svårigheter. Men som kristen så vet jag att jag aldrig är ensam. Jag behöver inte bära bördan själv – jag kan få lämna min oro och mina problem i Guds händer och vid Jesus fötter.

Titta på de sju punkterna igen. Flera av dessa punkter uppfylls genom min tro – och om jag regelbundet går till gudstjänst. Jag får en mening med mitt liv. Jag minskar stressen, jag kan få lämna över den i Guds händer. Jag får äta och dela Herrens heliga måltid. Bönor eller böner – tja – visst kan det bli mer böner…

Nej, jag ska inte dra det här för långt. Men visst tror jag att min tro på Jesus Kristus hjälper mig att leva längre. Både i detta livet och framförallt i livet efter det här. Och därför blir det också viktigt att vi ser till att det firas gudstjänster i alla våra kyrkor varje vecka. Därför är det viktigt att berätta om Jesus Kristus och vad vår tro betyder för oss. Därför är det viktigt att vi är med och tar ansvar!