Möten med människor som drabbas av sorg

Möten med människor som drabbas av sorg: Om att vara huvudman för begravningsverksamheten och att driva kyrkliga begravningsbyråer.

När en nära anhörig avlider är behovet av stöd som störst i direkt anslutning till dödsfallet. Att som kyrka finnas till hands för människor i livet, från vaggan till graven, är en central och viktig uppgift. Idag är det dock ofta begravningsbyrån som får den direkta kontakten med de anhöriga. Det är inte ovanligt att det dröjer ett par veckor innan den anhörige kontaktas av kyrkan genom den präst som får i uppdrag att leda begravningsgudstjänsten. Vi kan konstatera att begravningsseden förändras snabbt i riktning mot allt färre kyrkliga begravningar. Det betyder att den stora kontaktyta med den svenska befolkningen som begravningsgudstjänsterna utgör också försvagas. Kyrkans personal uppfattas inte sällan som ”servicepersonal” till begravningsbyrån vars personal är värdar och tar hand om anhöriga och besökare. En viktig fråga blir då hur församlingen ska kunna vara den naturliga kontaktyta dit människor vänder sig när ett dödsfall just har inträffat. Risken att alltmer tappa kontakten med de sörjande gör att församlingar idag överväger att starta en kyrklig begravningsbyrå.

Kyrkostyrelsen behandlade frågan våren 2012 och konstaterar att kyrkliga begravningsbyråer inte ska vara tillåtna. Beslutet motiveras främst utifrån omsorg om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och andas samtidigt oro över något som skulle kunna tänkas inträffa: ”Det ska inte behöva uppstå misstankar om att man blandar sina olika uppgifter och kassor”. Det ”kan upplevas som känsligt”, ”det kan finnas en risk att den kyrkliga begravningsbyrån konkurrerar ut en befintlig begravningsbyrå”, ” det kan vara svårt att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheterna”,” det får inte finnas en risk att den som inte tillhör Svenska kyrkan får ett sämre bemötande”. Motiven andas misstro mot att de lokala församlingarna inte har förmåga att sköta verksamheten på ett seriöst sätt.

Man konstaterar samtidigt att en tidigare utredning visat att konkurrenslagstiftningen inte hindrar att en församling driver en begravningsbyrå. I utredningen ”Arbetsformer i förändring” från 2009 förespråkas att det bör vara tillåtet att driva kyrkliga begravningsbyråer och att det ryms inom den grundläggande uppgiften. Domkapitlen bör då få ett tillsynsansvar över verksamheten så att den bedrivs på ett seriöst sätt utifrån ett särskilt kvalitetssystem. Personligen tycker jag att beslutet borde varit i enlighet med utredningens förslag. Det var inte majoritetens uppfattning vid det tillfället. Samtalet om kyrkliga begravningsbyråer behöver föras seriöst och komma framåt, inte minst med tanke på att det numera finns begravningsbyråer som tydligt förespråkar borgerliga begravningar. Behoven av att driva kyrklig begravningsbyrå ser självfallet olika ut och måste bedömas utifrån det lokala sammanhanget och de lokala förutsättningarna.

Begravningsverksamheten, vad är det som händer?

De kyrkliga huvudmännen förlorar nu enligt förslag från regeringen sin möjlighet att bestämma vilken avgift som ska tas ut. Istället ska en enhetlig och gemensam avgift tas ut som täcker alla kostnader som uppstår hos alla de kyrkliga huvudmännen tillsammans. Stockholm och Tranås kommuner ska dock inte ingå i denna enhetliga avgift, där ska fortfarande de lokala kommunerna själva fatta beslut om avgift och de föreslås heller inte ingå i begravningsclearingen.

Det betyder att begravningsavgiften fortfarande kommer att vara betydligt lägre i Stockholm medan förortskommunerna och många kyrkliga huvudmän som idag har en begravningsavgift runt 10 öre kan räkna med en betydligt högre om än ”en solidarisk” avgift. Den centrala frågan är varför Stockholms stad beviljas ett undantag från att vara med och bära de gemensamma kostnaderna.

Nu är det hög tid att verkligen utreda vilka konsekvenser, såväl möjligheter som risker, det skulle medföra om Svenska kyrkan inte längre fortsätter vara huvudman för begravningsverksamheten. Frågan måste ställas om ett statligt uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten på ett positivt bidrar till en kyrka som möter människor som drabbas av sorg. Är det inte mer en uppgift för den lokala kommunen att i ett mångreligiöst samhälle ta ansvar för det statliga uppdraget att bedriva begravningsverksamhet? I många fall kommer förmodligen kommunerna ändå sluta lämpliga avtal med Svenska kyrkan som lokal utförare av begravningsverksamheten. Att inte vara huvudman behöver då inte ses som en förlorad kontaktyta utan snarare som en möjlighet för kyrkan att återvinna sin frihet att just återvinna en förlorad pastoral kontakt med människor i sorg. Det kan vara en möjlighet att åter fokusera på mötet kring begravningsgudstjänsten och att t.ex. genom egna begravningsbyråer underlätta stödet i allt det svåra och praktiska som följer av en nära anhörigs dödsfall.

Anna Lundblad Mårtensson
Linköping,

Anna Lundblad sitter i kyrkomötet för Linköpings stift och i kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott.

Foto: IKON