För en vecka sedan, den 26 april, kom en debattartikel i Kyrkans tidning som jag fann intressant att fundera vidare kring. Jag håller inte med om allt som debattören skriver men det finns guldkorn som vi POSKare nog håller med om till fullo.

Jag tycker inte att stora församlingar eller pastorat per automatik är den bästa lösningen, men håller samtidigt med om att när det väl ser ut så måste alla inse sin roll i organisationen. Det går inte att sitta fast i gamla tankemönster i en förändrad organisation. Några måste våga släppa taget, andra ska kliva fram och ta ledningen på ett tydligt sätt. Vi förtroendevalda ska hitta våra roller och sätta upp ramarna för församlingarna och hitta och våga stå för varje församlings särart.

Det sista debattören skriver i sin artikel är det jag allra mest håller med om:

”Vi behöver kyrkoråd som inte speglar den sekulära statens maktstrukturer och politiska partier. Kyrkoråd som tar uppgiften att ha omsorg om församlingslivet på största allvar. Därtill behövs kyrkorådsordföranden som är kompetenta samtalspartner till kyrkoherden, ge stöd, uppmuntra och som kan gripa in om kyrkoherden inte fungerar.

Vi behöver kort sagt uppgiftorienterad styrning och ledning.”

När vi förtroendevalda kliver in i kyrkoråden måste vi vara klara med i vilket mandat vi är satta på den posten. Församlingens bästa ska vara vår ledstjärna och mål i alla våra beslut. Kyrkorådet sätter upp visioner och mål i nära samarbete med kyrkoherden som förmedlas i församlingsinstruktionen, sedan är det kyrkoherdens roll att leda arbetet mot dessa mål.

Så här står det om församlings- och kyrkorådens uppgifter i POSKs program för mandatperioden 2018-2021:
”I ett pastorat finns det i varje församling ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvaret för församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Församlingsrådet bör vara en arbetande gemenskap som förenar delaktighet i församlingslivet med ansvarstagande. Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt. Pastoratet har ett kyrkoråd som ansvarar för förvaltningen och som också har ett övergripande ansvar för församlingarnas grundläggande uppgift och för att varje församling tilldelas uppgifter och utvecklas efter sina förutsättningar och de lokala behoven. POSK menar att det är mycket viktigt att klargöra ansvarsfördelningen mellan församlingsråd och kyrkoråd. Små församlingar har ett större behov än stora av samverkan kring delar av den grundläggande uppgiften, men har fortfarande ansvaret för hela den grundläggande uppgiften, inte enbart för gudstjänstlivet.”

Senare i programmet står det om rollfördelning:
”Svenska kyrkan har många anställda och ska vara en bra arbetsgivare som erbjuder god arbetsmiljö. Till en god arbetsmiljö hör en tydlig fördelning av ansvar och befogenheter. Det är viktigt att klargöra rollfördelningen mellan anställda, ideella medarbetare och förtroendevalda, och mellan kyrkoherdar och andra arbetsledare.

Kyrkoherden är chef för alla anställda i ett pastorat eller i en självständig församling och därför ställs höga krav på kyrkoherdens kompetens, lämplighet och förmåga att delegera. Förhållandet mellan kyrkoherden och övriga i kyrkoråd och församlingsråd ska präglas av ett gemensamt ansvarstagande och insikt om skillnaden mellan styrelse- och chefsuppgifter. I vissa frågor har kyrkoherden ett självständigt ansvar.

POSK anser att det är viktigt med kunskap om och respekt för varandras roller, delaktighet och inflytande och vill därför förstärka utbildningen av nya och fortbildningen av mer erfarna förtroendevalda.”

I måndags, den 30 april, kom en replik på debattartikeln och den har också sina poänger som är värda att beakta. Som sagt, jag håller med replikören att sammanslagningar per se inte alltid är den bästa lösningen. Jag känner att jag ligger lite mitt emellan de båda debattörerna, och det är nog där vi måste befinna oss allihop.

Att balansera mellan att våga förändra där organisationsförändringar krävs men också se att det finns fördelar med att behålla det som fungerar väl. Och att det nog finns behov av att tydliggöra allas roller, på alla nivåer så att det aldrig råder någon tvekan om var mandatet i olika frågor ligger. Det kanske redan finns, men då måste det kommuniceras ut på ett bättre sätt. Trots min progressiva hållning så gillar jag inte förändringar för förändringens skull. Det måste bli en förbättring av förändringen, om inte är det bättre att låta bli och försöka förbättra utan större förändringar.

Vi får dock aldrig glömma bort på vilken teologisk grund vi vilar på och vad vårat grunduppdrag är, för glömmer vi det så spelar det ingen roll hur bra vi än är på att styra och leda våra församlingar.