Vi får hela livet på oss att växa i vår tro

Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 29 april

Många av de barn jag döper har en dopdräkt, en lång vit klänning, och ofta har den gått i arv i generationer och använts av släktens alla barn. Ibland får jag frågan om barnet måste ha en dopklänning och svaret är att det måste man inte alls. Man kan vara klädd hur som helst och vissa bebisar är inte klädda alls, i de fall de döps i en kyrka med en stor dopfunt som barnet kan doppas i. När dopdräkten inte är självklar kan den bli ännu mer intressant eftersom samtalet om klänningens symbolik får mer fokus.

Jag brukar berätta om fornkyrkans första församlingar där de som lät sig döpas först fick gå igenom en läroperiod i församlingen där dessa dopkandidater, en sorts aspiranter som kallades katekumener utmärkte sig bland församlingens medlemmar genom att vara klädda i vita klädnader i samband med sitt dop. Jag förklarar att våra små barn som inte själva kan komma till dopet också kan få döpas och ofta kläs i en alldeles för lång klänning. Den symboliserar att man, som den lilla människa man är, får lov att fortsätta växa i sin tro, växa in i livet som döpt och växa som lärjunge på samma sätt som man med tiden får växa i en alldeles för lång klänning.

Jag brukar fråga dopfamiljerna om de har noterat att prästen också har en vit ”klänning” på sig i kyrkan. En vit dräkt som är så lång att den går ända ner till golvet och som är så vid att den är alldeles för stor för prästen, såväl för en lång smal präst som för en prost som är rund som en ost. One size – fits nobody. Och det är en tanke med det.

Vi får hela livet på oss att växa som troende och att växa i vår tro bit för bit. Inte ens som vuxen är man färdigvuxen. Och inte som präst heller! Så där går vi runt i våra för stora vita klädnader med stora vida ärmar och vi känner igen oss i det lilla barnets klädnad om dopbarnet då är klädd i en sådan dopdräkt.

Men när jag tänker på det Jesus sa om barnen och att Guds rike tillhör sådana som de, så undrar jag om de egentligen behöver vara mer än en liten människa som redan vet det mest väsentliga om livet. Även det minsta lilla dopbarn som jag har på min arm förstår vikten av tillit, av kärlek och att vara älskad.

Jesus ord om dopet och tron var att vi alla skulle vara lärjungar, döpas i Faderns, Sonens och Den heliga andes namn och lära oss buden om Guds kärlek till människorna. I det lilla barnets blick ser jag att det förstår essensen i Jesus ord och löftet om att han är nära oss, alltid. För det späda barnet litar på att aldrig bli ensam, på att alltid vara älskad. Och kärleken får oss att växa, gemenskapen och tryggheten formar oss och får oss att växa till som människor och som lärjungar. Och det är egentligen inte krångligare än att vilja leva nära och försöka likna Honom som älskar oss. Det börjar med att vi försöker härma den som visar oss kärlek, precis så som barnet lär sig att le genom att härma den som ler mot henne. Hon är så liten att hon knappt vet hur man gör. Men där börjar vårt växande. Och det fortsätter hela livet.

Manilla Bergström
Präst Göteborg