Församlingen i centrum – Kyrkodag 6 februari

Skrivet av

POSKs kyrkodag, detta viktiga valår 2021, kommer att ske digitalt. Ett sätt som vi under året har blivit mer vana vid – även om vi är många som längtar till att faktiskt få träffas fysiskt. Att få fika, småprata, se och höra varandra på annat än skärm.

Men tills vi kan göra det så kommer vi att få träffas via skärmen, digitalt.

Och den 6 februari är det dags för POSKs kyrkodag! Då med temat Församlingen i Centrum. Och biskop Thomas Petersson, från Visby stift, kommer och träffar alla POSKare framför sin skärm. Biskop Thomas har erfarenhet av att vara församling utomlands, där han bland annat var kyrkoherde i storstaden Berlin. Och han har erfarenhet av Visby stift med landsortförsamlingar, och församlingar som mer än fördubblas ett par korta månader på sommaren.

Men om det är detta han kommer att prata – det vet inte jag. Men om du är med på dagen, så får du se och höra!

Glöm inte att anmäla dig senast den 1 februari!

/Carina Etander Rimborg

https://www.posk.se/2018-2021/kyrkodagar/kyrkodag-2021/

 

 

Känn dig inte kränkt

Skrivet av

Mats Olofsson, ledarskribent och debattredaktör på Västerbottens-Kuriren (frisinnad liberal) skriver tisdagen 12 januari och ifrågasätter varför tre politiska partier lånar ut sitt namn till kyrkovalet. Han ifrågasätter inte på något sätt de individer som vill ställa upp i kyrkovalet, och som också vill berätta hur de står politiskt, men han ifrågasätter partierna.

Han skriver:

”Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.

Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.

Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?”

Olofsson slår huvudet på spiken. Han avslutar hela sin krönika med:

”Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.

Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?”

Det är precis det här som POSK, i alla år, också har hävdat. De politiska partierna har inte i kyrkovalet att göra. Däremot ska självklart alla engagerade medlemmar som vill ställa upp i kyrkovalet få göra det. Men det allmänpolitiska partiet ska inte vara den sammanhållande länken för det kyrkliga engagemanget.

Det tråkiga är att de engagerade kyrkomedlemmar som ställer upp på partilistor genast känner sig kränkta och ifrågasatta när den här frågan kommer upp.

Men jag säger till er – Gör inte det! Sluta känn dig kränkt! För det är inte dig som person POSK ifrågasätter. Se igenom argumenten istället. Fundera över varför ditt parti ska ställa upp i kyrkovalet i Svenska kyrkan – men inte i den lokala ishockey-klubben, fotbollsföreningen, Rädda barnen, eller varför inte i den frikyrka som finns i din närhet.

För jag har aldrig hört talas om en socialdemokrat som suttit i en frikyrklig styrelse som socialdemokrat – utan där är man engagerad som medlem och intresserad. Var så även i Svenska kyrkan!

I POSKs program står det:
POSK är den största demokratiska organisationen i Svenska kyrkan för grupper och enskilda som vill ta ansvar som förtroendevalda utan att binda sig till något allmänpolitiskt parti. (…)Det är viktigt vilka som bestämmer och vilka visioner de har. Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. POSK uppmuntrar alla medlemmar att arbeta för en stärkt demokrati genom att ta fram kandidatlistor till kyrkovalen på lokal nivå överallt där det är möjligt.

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald

—————
Läs hela Mats Olofssons inlägg här:
https://www.vk.se/2021-01-12/olofsson-varfor-staller-sekulara-partier-upp-i-kyrkovalet

Olofsson: Varför ställer sekulära partier upp i kyrkovalet?
Publicerad i tisdags kl. 19:00

Det är obegripligt att sekulära partier ställer upp i de kyrkliga valen.

Några av de sekulära partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. Det är obegripligt.

I september (19/9) är det kyrkoval (eller val till Svenska kyrkan). Igen – också den kyrkliga mandatperioden är fyra år och nu startar förberedelserna. Listor ska fastställas för de olika nomineringsgrupperna och insändare/debattartiklar dyker upp. På dagens debattsida finns en replik.

Så har kyrkan bestämt att dess interndemokratiska process ska se ut – med val till de tre beslutandenivåerna kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. I grova drag i vart fall. Och det är egentligen inte mer med det.

Det är upp till kyrkan och dess medlemmar att bestämma och angår ingen annan – och så ska det självfallet fungera i ett anständigt demokratiskt samhälle 2021. Organisationer och sammanslutningar i civilsamhället sköter sig själva.

Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.

Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.

Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?

Ungefär vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag några texter i just detta ämne. Det var upptakten till kyrkovalet 2017. När jag läser igenom dem nu slås jag verkligen av att argumentationen i dem fortfarande håller. I principfrågan har det egentligen inte hänt någonting.

Vid millennieskiftet var det tänkt att staten och kyrkan skulle gå skilda vägar. Riktigt hur det blev – eller är – med den saken kan förstås diskuteras. Dock var viljeinriktningen klar. Men tre sekulära partier (ovan) tycks inte ha dragit någon slutsats av detta för egen del. För dem väntar ytterligare ett kyrkoval – som vanligt.

Partiernas närvaro brukar motiveras av det gäller att slå vakt om folkkyrkan. En rikligt bludderfras, kallade jag det argumentet för fyra år sedan. Som företrädare för nomineringsgruppen Posk skrev i ett inlägg för några dagar sedan är mindre än fem procent av den svenska befolkningen med i ett politiskt parti.

Så den folkliga förankringen kan verkligen ifrågasättas. Också mot bakgrund av att det kyrkliga medlemskapet i just denna blygsamma befolkningsandel förmodligen inte representerar förhållandet i befolkningen som helhet. Därtill: inte mer än en tiondel av kyrkans medlemmar brukar rösta.

Folkkyrkan är en tom fras. I realiteten handlar vaktslåendet om det begreppet mer om att hålla kyrkligt aktiva och engagerade kort. Någon särskild demokratisk hållning är det inte.

Några av partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. I vart fall tvekar de inte att låta några av sina medlemmar göra det och lånar dessa partinamnet för uppgiften.

Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.

Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?

Mats Olofsson, debattredaktör och ledarskribent
Mats Olofsson mats.olofsson@vk.se

Att se framåt med trygghet

Skrivet av

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 18 december. 

Sista söndagen i advent är Jungfru Marias söndag. Och så tänder vi fjärde ljuset. När vi gör det, då märks det att vi är nära, snart framme. Maria var nära, nära att föda kanske man tänker så här strax före jul, men jag menar nära Gud, uppvuxen nära berättelserna om Guds löfte och profetiorna om att stora saker skulle ske. Fjärde och sista söndagen i advent, då har vi kommit nära den högtid då det stora ska firas.

Människan fick ta emot Gud på jorden, så som vi tar emot allt nytt liv, i ett skört litet barn. Mänskligheten fick uppleva det gudomliga mötet genom Messias, Guds son, som föddes i skymundan. Det är Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå som vi sjunger till jul. Och sjunger gör änglarna över Betlehem när natten blir ljus som på dagen. Glädjen är stor och rädslan skingras när mörkret drar sig undan från det ljus som lyser starkare än alla ljus. Den unga mamman vyssar världens frälsare i sin famn. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men dock så ljust och verkligt och ljuvt att tänka på.

Så vad handlar allt detta om? Om man hör berättelsen i sitt stora sammanhang märks att de som väntar kan se framåt med trygghet. Den som känt rädsla får känna frid, den som känt oro får känna tillit.

Tillsammans med Maria väntar vi på livets Gud, tillsammans med Maria och varandra får glädjas över nåden, nåden att få ta emot livets största gåva. När hon får ta emot budet om vad som ska ske med henne och med alla som får del av detta genom henne är hon ung men full av tillit, hon är utan egna tillgångar men rik på nåd, överväldigad men ödmjuk. Jag gissar att hon känner sig överraskad men trygg, omtumlad och samtidigt glad. Och utvald.

Det handlar om att vi också får känna så. Du och jag. En tonårsflicka skulle nog flina åt att få höra att hon var utvald och tvivla på att det var sant, tror jag. Eller så skulle hon kanske känna sig förskräckt och vilja dra sig undan. Många av oss skulle känna likadant och troligtvis reagera på samma sätt oavsett ålder eller bakgrund. Men nu får vi känna annorlunda. Vi får lov att känna förundran och hopp.

Julen handlar om förväntan och glädje, på så många sätt. Det handlar om nåd och frid. Om att vi får se framåt och att vi kan se framtiden an med trygghet. Även vi, här långt senare. Advent år tjugohundratjugo, den här julen, det här året behöver vi kanske mer än någonsin få se framåt. Och se framåt med hopp och tillförsikt, med en framtidstro och en tro på att stora saker får ske, än i dag. Nu när du tänder även det fjärde ljuset och alla ljus lyser, så är det en påminnelse om att du är nära. Ljuset är nära.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Advents och julkonserter

Skrivet av

I år blir julen annorlunda. Men julens budskap är detsamma som varje år. Julen handlar om att inget blir som förväntat, allt blir annorlunda, för Gud ställer om och blir människa.

Vi år många som år efter år besöker de uppskattade och älskade advents och julkonserterna i våra kyrkor. I år är det in möjligt att göra på samma sätt som vi är vana vid. Ett ljus i mörkret kan vara att det finns många konserter att ta del av digitalt på olika församlingars hemsidor, facebooksidor, instagramsidor eller sidor på youtube!

En sida att särskilt tipsa om i dessa tider är Svenska kyrkans hemsida där flera konserter finns tillgängliga att titta på. Via den kan du också klicka dig fram till kalendern och kunna söka reda på många fler digitala konserter och gudstjänster.

Kanske vill du bara få njuta av musiken, på svenskakyrkan.se/jul finns också länkar till spellistor på Spotify med julmusik.

Det är inte som vanligt, men förhoppningsvis kan detta ge lite värme i en svår tid.

/Victor Ramström
informatör

Kyrkomusiken – ett språk för tro

Skrivet av

Torvald Johansson är domkyrkoorganist i Strängnäs. Han valdes in i kyrkomötet för 11 år sedan då frågan om en ny kyrkohandbok var på agendan. Idag menar han att fokus bör ligga på rekrytering av framtida kyrkomusiker. 

För många människor är kyrkomusiken ett språk för tro. Men ordet och musiken måste tala samma språk. Det menar kyrkomötesledamoten Torvald Johansson.
– Musiken ska inte hindra lyssnaren att ta till sig ett budskap eller svära emot platsen där den framförs. Det ska inte kännas som en dagslända. Kyrkomusiken förkunnar, lovsjunger och tjänar församlingen när den är som bäst. Det är då den kan bli ett trons språk. 

För POSK är rekryteringen av nya kyrkomusiker en av de viktigaste valfrågorna. Svenska kyrkan står inför mycket stora pensionsavgångar bland kyrkomusiker inom några år.
– Att bli kyrkomusiker tar lång tid, oftast måste den intresserade börja tidigt med grundläggande utbildning och därefter studera vid folkhögskola/högskola under två till kanske fem år. Vi talar i många fall om nästan ett decennium från den dag man ”tar sin första ton”, säger Torvald. 

Vidare menar han att det redan idag är en stor brist på behöriga musiker till de tjänster som finns och det lockar ibland församlingar att tillsätta personer som inte har rätt utbildning.
– Resultatet blir ofta en sänkt kvalitet. Lek med tanken att det inte finns någon musiker, en kyrka där ingen sjunger i gudstjänsterna, där inga instrument används och såväl bröllop som begravning sker utan musikaliska inslag. Tanken känns närmast orimlig, säger Torvald. 

I POSKs valprogram är det tydligt vilka behov som finns. Bland annat måste rekryteringen av kyrkomusiker stärkas och antalet utbildningsplatser ökas.
– Det är brist på kvalificerade kyrkomusiker i Svenska kyrkan. Det avgörande för rekryteringen av kyrkomusiker är att ungdomar tidigt uppmuntras och får möjligheter att sjunga och spela. Behovet av instrumentalundervisning behöver därför uppmärksammas när innehållet i tjänsterna för kyrkomusiker fastställs. Tyvärr är inte alla församlingar och arbetsgivare medvetna om detta, menar Torvald. 

Varje dag lämnar någon medlem Svenska kyrkan. Torvald menar att Svenska kyrkan ska vara ett salt i världen och våga säga emot när det behövs.
– Det är då människor får respekt för kyrkan. Men hur vi ska bromsa medlemsminskningen är inte någon enkel sak. Jag tror i varje fall inte att man gör det genom att förenkla och popularisera kyrklig verksamhet. Kyrkomusiken kan i många fall vara en ingång för människor och håller den en hög kvalitet kan det vara en orsak till att stanna kvar i kyrkan. Det är därför viktigt för kyrkan att behålla och framföra de stora kyrkomusikaliska verken med tonsättare som Bach, Mozart, Brahms till exempel. 

Många som vanligtvis inte besöker kyrkan möter kyrkomusiken i samband med en kyrklig handling. Men likväl kan det vara i ett konserthus.
– I kulturlivet är ofta kyrkomusiken osynliggjord, men här kan kyrkan genom musikens kulturella och konstnärliga avtryck bli en ännu starkare röst i det allmänna kulturklimatet. Där kan musiken på ett särskilt sätt bli en dörröppnare och kan sänka en upplevd tröskel. Oavsett om det handlar om glädje eller sorg i kyrka eller i konserthus når oss musiken bortom orden. 

Kyrkomusikernas kompetens behöver tas på allvar menar Torvald:
– Generellt bör kyrkomusiken tas på allvar och ges en plattform där utvecklandet av kyrkans musikaliska kulturarv och nyskapande musik får ta plats. Stift och nationell nivå måste stödja genom inspiration, fortbildning och nära dialog med dem som utbildar. Vi kan inte tillåta att kyrkomusiken byts ut till enbart musik på CD. 

TORVALD JOHANSSON

ÅLDER: 65 år
BOR: Strängnäs
FAMILJ: Fru och barn
POSK: Gudstjänstutskottet, ledamot i kyrkomötet sedan 2010, ersättare i kyrkostyrelsen
FAVORITPSALM: ”Min Frälsare lever…” Sv ps 313
VIKTIGASTE FRÅGAN JUST NU: Att fira gudstjänst är det viktigaste nu och alltid och kanske särskilt idag, när så mycket händer, som vi inte rår över

FOTO: CATHARINA FRÖJD

En gemenskap av troende

Skrivet av

Den teologiska mångfalden och respekten för den andre är en stark identitetsfråga för POSK.
– I grunden måste vi få tolka vår tro och Bibeln olika vilket innebär att vi inte alltid tycker likadant, säger kyrkomötesledamoten Emma Hedlundh.

– Hej, så roligt att du är här idag, säger cafévärdinnan glatt när prästen Emma Hedlundh stiger in på Uppsala domkyrkas café.
–Ja, det är alltid kul att komma in till domkyrkan, svarar Emma.

Ytterligare en person hälsar på Emma och de växlar några ord. Hon är ett välkänt ansikte i Uppsala, vilket inte är konstigt med tanke på hennes kyrkliga bakgrund och engagemang. Idag sjunger hon i kören Uppsala katedralsångare och debuten som förtroendevald i Uppsala stift gjorde hon redan som 20-åring. Sedan 2006 representerar hon POSK i kyrkomötet.

En av Emmas hjärtefrågor är kyrkans teologiska mångfald och respekten för den andre. Den teologiska debatten om samkönade äktenskap liksom prästvigda kvinnor ligger därmed i hennes fokus. Även om hon personligen bejakar bägge besluten kan hon förstå att andra har en annan tolkning.
– Inom POSK ställer man sig bakom Svenska kyrkans beslut kring att ingen kan tvinga någon att viga samkönade par. Det är upp till varje församling och i slutändan kyrkoherde att samkönade par ska kunna vigas. Men den enskilde prästen ska kunna neka med hänvisning till sin tro. Det beslutet tog kyrkomötet 2009 och vi i POSK står fast bakom det, säger Emma.

Inom POSK är hållningen att båda tolkningarna ska få rymmas inom Svenska kyrkan.
– För det får POSK kritiken att vi inte står för något i frågan. Trots att vi egentligen bara ställer oss bakom det gemensamma beslutet. Det handlar om respekten för den andre. I grunden måste vi få tycka olika och tolka vår tro och Bibeln individuellt. Samtidigt finns det naturligtvis en gemensam kärna, nämligen evangeliet och dess centrala budskap om alla människors lika värde, säger Emma.

Svenska kyrkan har idag en stor bredd och en mångfald av olika kyrkliga inriktningar och traditioner.
– Jag tycker att mångfalden innebär en rikedom, som är en tillgång och inte ett problem. POSK bejakar mångfalden och menar att olika uppfattningar och fromhetstraditioner kan leva sida vid sida, med respekt för dem som tänker annorlunda. Kyrkan är en gemenskap av troende och inte en åsiktsgemenskap, säger Emma.

Grundinställningen för POSK är att alla ska kunna känna att de kan rymmas, men ändå ha en egen uppfattning i olika frågor.
– Vi har en ständigt pågående dialog om att alla andra inte alltid tycker som en själv. Man behöver inte stå bakom hela programmet som helhet, men vissa punkter bör man ändå känna krokar tag i det som man själv vill driva och stå för, säger Emma.

Inom POSK ska alla kunna känna att de kan rymmas men ha en egen uppfattning.
– Det är vår tro på Kristus som är grunden för vår gemenskap och vårt både enskilda och gemensamma engagemang. Det håller oss samman, avslutar Emma.

EMMA HEDLUNDH

ÅLDER: 42 år
BOR: Uppsala
FAMILJ: Frun Malin och dottern Klara
POSK: Tillsyns- och uppdragsutskottet sedan 2006
Ledamot i kyrkomötet sedan 2006
VIKTIGASTE FRÅGAN FÖR KYRKAN: Att möta människor och berätta om evangeliet och inte låta de viktiga frågorna om organisation ta för mycket plats
BIBELCITAT INOM TEOLOGISK MÅNGFALD OCH RESPEKT: ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.” Efesierbrevet 4:3-4

Hopp i novembermörkrets tid

Skrivet av

Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 20 november.

Den var extra tung och blöt härom morgonen, den där grå novemberfilten som vissa stunder tycks ligga över tillvaron just nu. Morgonmörkret, regndiset och coronaviruset hjälptes åt att sänka tillvarons takhöjd där i gryningen.

Mest var det nog det där med resan. Vi hade ordnat det så bra med egen sovvagnskupé och eget Stockholmsboende. Men när de nya lokala restriktionerna kom insåg vi: Inte ens ett barnbarns tioårskalas kan betecknas som en nödvändig resa. Det är en rolig resa, men den är inte nödvändig. Och när våra barn började säga att det är ju fint att ni kommer men vi känner så många som är smittade just nu, så tänk er noga för…

Vi förstod ju själva, fast vi ville så gärna. Men när fyra vuxna barn blev strängare och strängare var det inte svårt att fatta beslutet. Ingen resa. Det var väldigt trist men det var inte svårt. Och tack vare det välsignade nätet kan vi ju vara med på kalaset och träffa våra kära på det där digitala sättet som inte är lika bra som i verkliga livet men väldigt bra just nu.

Så jag avbokade vår SJ-biljett och gick ut i trädgården för att vädra ut besvikelsen. Där grönskade persiljan och grönkålen, obekymrade om coronavirus och uppiggade av höstfukten. Jag drog ihop lite ris som inget brytt sig om tidigare. I ett hörn hittade jag en låda bortglömda påskliljelökar. De skulle förstås ha varit i jorden för två månader sen, men här stod de, med små gröna skott uppkäftigt på väg upp vid helt fel tid på året. Nu fick de äntligen sin rätta plats i rabatten.

Det är inte roligt med restriktioner, inställda resor, julkonserter och kalas som inte blir av. Men nu är det inte roligt som gäller. Nu gäller det att ta ansvar och leva i hoppet.

Nyss hörde jag ett utdrag från ett av Greta Thunbergs tal. Det räcker inte med hopp, sa hon. Det behövs handling.

Just det, tänker jag. För hopp är ju handling. Och så lyssnar jag till den kloke Vaclav Havel, som i en svår tid skrev:

”Hopp är inte detsamma som optimism. Det är inte en övertygelse att något kommer att sluta bra. Det är förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar. Det är hoppet som ger oss styrkan att leva och ständigt prova nya lösningar. Även i situationer som förefaller så hopplösa som vår, här och nu. Ställda inför detta absurda inser vi att livet är alldeles för värdefullt för att det ska tillåtas krympa ihop genom att vi lever mållöst, tomt, utan mening, utan kärlek och slutligen utan hopp.”

Havels situation var betydligt svårare än den de flesta av oss befinner oss i nu. Men hans ord kan hjälpa oss. Livet är för värdefullt för att vi ska ägna oss åt grämelse, stirra oss blinda på det som inte blev och ödsla kraft på att sucka över det vi inte får och kan just nu.

Jag fortsätter att sakna de levande mötena. Jag vill verkligen sjunga Bereden väg i kyrkan på Första Advent. Nog kan man behöva sucka en stund. Men livet är för viktigt för att den blötgrå novemberfilten ska få ta över. Och det är ju så mycket vi ändå kan göra.

Så nu håller vi avstånd och håller ut. I solidaritet med IVA-sköterskor och multisjuka, med kulturarbetare och varandra. Det är ju så mycket som inte är nödvändigt. Att avstå, i en kultur som ständigt säger att vi ska unna oss och ta för oss, visar sig just nu vara en gåva som vi behöver ge våra medmänniskor och kanske också oss själva. Tänk om vi kan lära oss lite mer om vad som verkligen är viktigt under den här pandemin! Tänk om vi kan hitta ny tacksamhet över det vi vanligtvis tar för givet! Och ödmjukhet både inför livets sårbarhet och dess storhet!

Jag tänker på mina påskliljelökar, just nu gömda i jorden. Något händer med dem i det fördolda. Till våren kommer de att blomma och ropa uppståndelse! Det finns hopp i coronamörkrets tid. Något händer. Det spirar och växer när vi avstår, lär oss och längtar.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Ett annorlunda och digitalt kyrkomöte

Skrivet av

Nu har klubban fallit, besluten är tagna och mötet är avslutat!

Detta möte har värkts fram under en viss vånda! När jag nu tittar i backspegeln kan jag konstatera att det fungerade över förväntan! Trots detta finns det mycket som POSK inte känner sig bekväma med.
Överenskommelsen mellan de olika nomineringsgrupperna reglerade hur vi skulle arbeta under kyrkomötet. POSKs ingång var att vi skulle skjuta upp kyrkomötet till nästa år men detta fick vi inte gehör för! Då gällde det att göra det bästa av situationen – vilket jag tycker att vi har gjort genom att hålla vår linje. Årets kyrkomöte skulle fatta så få beslut som möjligt, endast nödvändiga beslut för vår kyrka i denna annorlunda tid!

Kyrkomötet 2020 var ett annorlunda möte – med få aktiva i utskott och i plenum!

POSK-gruppen i kyrkomötet består av 42 aktiva människor från olika församlingar och pastorat runt om i Sverige. Men under årets kyrkomöte var det endast sju personer från POSK som hade rösträtt i plenum och 22 personer som var aktiva i utskottsarbetet. Antalet tjänstgörande reglerades i överenskommelsen. Därför har våra gruppmöten varit mycket viktiga för att hålla POSK-andan vid liv och föra spännande och utvecklande samtal.

Utskottsarbetet uppfattades tidvis som lite avvaktande troligtvis beroende på formen av digitalt möte. Det fria samtalet saknades och ersättarna saknades. Det var bara ordinarie ledamöter i respektive utskott som deltog i utskottsarbetet!

Spänstigheten i debatten i plenum uteblev också då de 44 ledamöterna framförde sina synpunkter från sitt kök, sitt matrum eller arbetsrum! Men beslut kunde vi fatta till slut!

Kyrkostyrelsen skrivelse – Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021-2023 med anledning av coronapandemin var huvudärendet under årets kyrkomöte. Vilken verksamhetsinriktning och vilken ekonomisk ram ska nationell nivå ha under åren framöver? Sedan skrivelsen blev känd har diskussionen gått höga i både Kyrkans Tidning och via brev till kyrkomötets ledamöter! Många församlingar och pastorat har reagerat kring kyrkostyrelsens förslag om hur Svenska kyrkan ska arbeta med digitalisering och samverkan.

POSK har lyssnat och kyrkomötesgruppen har lagt många timmar på att försöka förstå och tänka långsiktigt kring vilken kyrka vi vill ha i framtiden. Vår kyrka har ju redan nu under pandemin påverkats och frågorna om digitalisering och samverkan har hamnat högt på åtgärdslistan.

Kyrkomötets ekonomiutskott hade uppdraget att diskutera och ge förslag på beslut kring just verksamhet och ekonomi. Jag deltog i detta utskottsarbete, ett gott samtal med goda ambitioner! Tidigt i arbetet var vi överens om att lyfta ut avsnittet kring just digitalisering och samverkan ur skrivelsen och komma med egna förslag till beslut. Detta var helt i linje med POSK tankar.

Det var inte läge att under detta annorlunda kyrkomöte med begränsade möjligheter för samtal och debatt fatta beslut i för kyrkan avgörande frågor kring digitalisering och samverkan. De heta frågorna handlade om huruvida en del av Svenska kyrkans administrativa lösningar ska vara obligatoriska och hur de i så fall ska finansieras?

Nu blev beslutet så att ett omtag ska göras för att församlingarna ska få komma till tals i frågan då ett genomförande på sikt innebär personalförändringar på lokal nivå inom Svenska kyrkan. Vidare menar utskottet att det behöver göras en systematisk kartläggning av situationen i församlingar och pastorat om nuvarande lösningar avseende IT-plattform och administrativa system.

Nu då klubban har fallit och kyrkomötet är avslutat påbörjas ett viktigt arbete runt om i Svenska kyrkan. Låt oss lyssna på varandra och beskriva vilken kyrkan vi vill vara 2030!

Marie Wojidkow
Gruppledare för POSK i kyrkomötet, Lunds stift

 

Foto: Magnus Aronsson/Ikon

Allhelgona är en tid att minnas

Skrivet av

Allhelgona är den tid på året då vi tillsammans med människor i Sverige och världen uppmärksammar och minns dem som har lämnat det här livet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns, och drabbar oss alla.

Allhelgonahelgen består av två kyrkliga helgdagar: alla helgons dag och alla själars dag. Historiskt har vi skilt på dagarna genom att minnas helgonen på alla helgons dag på lördagen och att minnas våra nära och kära på alla själars dag på söndagen. På kyrkogårdarna lyser mängder av ljus och påminner om Guds ljus som räddar oss från döden.

På Svenska kyrkans hemsida finns mycket att läsa om allhelgona. Där kan du tända ett digitalt ljus på Bönewebben eller hitta länkar för att delta i en digital minnesgudstjänst. Där finns också en allhelgonahälsning från ärkebiskop Antje Jackelén. Du kan också få information om hjälp och stöd om du känner sorg.

Ikväll klockan 18.00 direktsänds en nationell minnesstund från Uppsala domkyrka i TV4. Där hedras alla som dött under året och offren i den pågående pandemin. Ärkebiskopen och kungaparet deltar tillsammans med representanter från Sveriges Interreligiösa Råd, sjukvården och de som mist en anhörig under året.

Splittra inte upp insamlandet till internationellt arbete

Skrivet av

Vi lever i coronatid, med vad det innebär av påverkan på våra liv, i Sverige och inte minst globalt. Att behoven där Act Svenska kyrkan verkar ute i världen är enorma, samtidigt som vi upplever hinder i insamlingsarbetet, har belysts i Kyrkans tidning. Vi vill här ta upp ännu ett par viktiga faktorer.

I Kyrkans tidning nummer 41 har ledamöter av kyrkostyrelsens internationella råd i ett inlägg ”Fattigdomen ökar – kraftsamla för Act Svenska kyrkan” kraftfullt beskrivit situationen i pandemins spår. Läs detta viktiga inlägg!

Där beskriver de den akuta ekonomiska och sociala kris som följer av pandemin, med sönderslagna försörjningsmöjligheter och med ökat våld till följd av den stress som pandemin skapat. Samtidigt har vårt lokala insamlingsarbete minskat, på grund av färre gudstjänster och kollekter – och svårigheter att ordna olika insamlingsaktiviteter. Dessutom drar SIDA undan delar av stödet till Act Svenska kyrkans arbete.

Situationen är alltså ytterst allvarlig, och vi måste på alla sätt arbeta hårt för att kunna övervinna svårigheterna och så långt som möjligt möta de enorma behoven. Vi vill därför peka på ett par aspekter vi tror kan vara av stor vikt i dessa ansträngningar.

Det första gäller en rent intern faktor inom en del av våra församlingar. Vår erfarenhet är att medvetenheten om Svenska kyrkan som en del av den världsvida kyrkan inte sällan lämnar mycket i övrigt att önska. Då sviktar även insikten om den viktiga uppgift vi har att stödja samarbetspartners och systerkyrkor runtom i världen – och att detta bör vara en central del i varje församlings självförståelse.

Brister av det slaget kan bland annat innebära ett svagt intresse för att kraftsamla kring insamlingar till Act Svenska kyrkans arbete. Inte sällan innebär det dessvärre också att diverse insamlingar inom olika församlingar sker till stöd för helt andra organisationer än vårt egna insamlingsarbete till Act Svenska kyrkan. Det kan handla om Röda korset, Rädda barnen och andra organisationer – ibland även helt privata initiativ till hjälpinsamlingar.

Intentionerna är förstås goda, och visst gör många sådana organisationer ett gott arbete. Inte desto mindre splittrar detta våra insamlingsansträngningar, och suddar ut betydelsen av det unika katastrof- och utvecklingsarbete vi som kyrka står mitt i – tillsammans med kyrkor och kyrkligt anknutna partners runtom i världen.

Andra hjälporganisationer har sina uppdrag och sin profil, värda all respekt. Men vem tror att de skulle komma på tanken att samla till Act Svenska kyrkan i stället för de egna ändamålen? En gång per år gör vi gemensam sak med dessa, och samlar till Världens barn-insamlingen – vilket ger god utdelning till Act Svenska kyrkans arbete. Resten av året behöver vi lägga full kraft på vår egen insamlingsverksamhet.

Vi ska också komma ihåg att Svenska kyrkans internationella arbete innefattar så mycket mer än ren insamling: Information, opinionsbildning, gudstjänster och bön – allt detta sådant som befordrar insamlingsarbetet!

Till sist vill vi slå ett kraftfullt slag för en ofta försummad delkampanj kopplad till våra insamlingar: Månadsgivande. Varenda fast bidragsgivare som binder sig för ett litet eller stort månatligt bidrag är oerhört betydelsefull för att ge stadga och uthållighet i insamlandet. Detta inte minst när gudstjänstbesökare, kollekter och möjligheterna till särskilda insamlingsaktiviteter minskar drastiskt genom den pandemi vi står mitt i.

Här finns en stor och viktig uppgift för alla Svenska kyrkans församlingar!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Irene Gustafsson
Ombud för Act Svenska kyrkan, Överluleå församling Boden

Arkiv
Kategorier