Hopp i novembermörkrets tid
Detta är en krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren den 20 november.
Den var extra tung och blöt härom morgonen, den där grå novemberfilten som vissa stunder tycks ligga över tillvaron just nu. Morgonmörkret, regndiset och coronaviruset hjälptes åt att sänka tillvarons takhöjd där i gryningen.
Mest var det nog det där med resan. Vi hade ordnat det så bra med egen sovvagnskupé och eget Stockholmsboende. Men när de nya lokala restriktionerna kom insåg vi: Inte ens ett barnbarns tioårskalas kan betecknas som en nödvändig resa. Det är en rolig resa, men den är inte nödvändig. Och när våra barn började säga att det är ju fint att ni kommer men vi känner så många som är smittade just nu, så tänk er noga för…
Vi förstod ju själva, fast vi ville så gärna. Men när fyra vuxna barn blev strängare och strängare var det inte svårt att fatta beslutet. Ingen resa. Det var väldigt trist men det var inte svårt. Och tack vare det välsignade nätet kan vi ju vara med på kalaset och träffa våra kära på det där digitala sättet som inte är lika bra som i verkliga livet men väldigt bra just nu.
Så jag avbokade vår SJ-biljett och gick ut i trädgården för att vädra ut besvikelsen. Där grönskade persiljan och grönkålen, obekymrade om coronavirus och uppiggade av höstfukten. Jag drog ihop lite ris som inget brytt sig om tidigare. I ett hörn hittade jag en låda bortglömda påskliljelökar. De skulle förstås ha varit i jorden för två månader sen, men här stod de, med små gröna skott uppkäftigt på väg upp vid helt fel tid på året. Nu fick de äntligen sin rätta plats i rabatten.
Det är inte roligt med restriktioner, inställda resor, julkonserter och kalas som inte blir av. Men nu är det inte roligt som gäller. Nu gäller det att ta ansvar och leva i hoppet.
Nyss hörde jag ett utdrag från ett av Greta Thunbergs tal. Det räcker inte med hopp, sa hon. Det behövs handling.
Just det, tänker jag. För hopp är ju handling. Och så lyssnar jag till den kloke Vaclav Havel, som i en svår tid skrev:
”Hopp är inte detsamma som optimism. Det är inte en övertygelse att något kommer att sluta bra. Det är förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar. Det är hoppet som ger oss styrkan att leva och ständigt prova nya lösningar. Även i situationer som förefaller så hopplösa som vår, här och nu. Ställda inför detta absurda inser vi att livet är alldeles för värdefullt för att det ska tillåtas krympa ihop genom att vi lever mållöst, tomt, utan mening, utan kärlek och slutligen utan hopp.”
Havels situation var betydligt svårare än den de flesta av oss befinner oss i nu. Men hans ord kan hjälpa oss. Livet är för värdefullt för att vi ska ägna oss åt grämelse, stirra oss blinda på det som inte blev och ödsla kraft på att sucka över det vi inte får och kan just nu.
Jag fortsätter att sakna de levande mötena. Jag vill verkligen sjunga Bereden väg i kyrkan på Första Advent. Nog kan man behöva sucka en stund. Men livet är för viktigt för att den blötgrå novemberfilten ska få ta över. Och det är ju så mycket vi ändå kan göra.
Så nu håller vi avstånd och håller ut. I solidaritet med IVA-sköterskor och multisjuka, med kulturarbetare och varandra. Det är ju så mycket som inte är nödvändigt. Att avstå, i en kultur som ständigt säger att vi ska unna oss och ta för oss, visar sig just nu vara en gåva som vi behöver ge våra medmänniskor och kanske också oss själva. Tänk om vi kan lära oss lite mer om vad som verkligen är viktigt under den här pandemin! Tänk om vi kan hitta ny tacksamhet över det vi vanligtvis tar för givet! Och ödmjukhet både inför livets sårbarhet och dess storhet!
Jag tänker på mina påskliljelökar, just nu gömda i jorden. Något händer med dem i det fördolda. Till våren kommer de att blomma och ropa uppståndelse! Det finns hopp i coronamörkrets tid. Något händer. Det spirar och växer när vi avstår, lär oss och längtar.
Lisa Tegby
präst i Umeå