Känn dig inte kränkt
Mats Olofsson, ledarskribent och debattredaktör på Västerbottens-Kuriren (frisinnad liberal) skriver tisdagen 12 januari och ifrågasätter varför tre politiska partier lånar ut sitt namn till kyrkovalet. Han ifrågasätter inte på något sätt de individer som vill ställa upp i kyrkovalet, och som också vill berätta hur de står politiskt, men han ifrågasätter partierna.
Han skriver:
”Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.
Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.
Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?”
Olofsson slår huvudet på spiken. Han avslutar hela sin krönika med:
”Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.
Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?”
Det är precis det här som POSK, i alla år, också har hävdat. De politiska partierna har inte i kyrkovalet att göra. Däremot ska självklart alla engagerade medlemmar som vill ställa upp i kyrkovalet få göra det. Men det allmänpolitiska partiet ska inte vara den sammanhållande länken för det kyrkliga engagemanget.
Det tråkiga är att de engagerade kyrkomedlemmar som ställer upp på partilistor genast känner sig kränkta och ifrågasatta när den här frågan kommer upp.
Men jag säger till er – Gör inte det! Sluta känn dig kränkt! För det är inte dig som person POSK ifrågasätter. Se igenom argumenten istället. Fundera över varför ditt parti ska ställa upp i kyrkovalet i Svenska kyrkan – men inte i den lokala ishockey-klubben, fotbollsföreningen, Rädda barnen, eller varför inte i den frikyrka som finns i din närhet.
För jag har aldrig hört talas om en socialdemokrat som suttit i en frikyrklig styrelse som socialdemokrat – utan där är man engagerad som medlem och intresserad. Var så även i Svenska kyrkan!
I POSKs program står det:
POSK är den största demokratiska organisationen i Svenska kyrkan för grupper och enskilda som vill ta ansvar som förtroendevalda utan att binda sig till något allmänpolitiskt parti. (…)Det är viktigt vilka som bestämmer och vilka visioner de har. Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. POSK uppmuntrar alla medlemmar att arbeta för en stärkt demokrati genom att ta fram kandidatlistor till kyrkovalen på lokal nivå överallt där det är möjligt.
/Carina Etander Rimborg
förtroendevald
—————
Läs hela Mats Olofssons inlägg här:
https://www.vk.se/2021-01-12/olofsson-varfor-staller-sekulara-partier-upp-i-kyrkovalet
Olofsson: Varför ställer sekulära partier upp i kyrkovalet?
Publicerad i tisdags kl. 19:00
Det är obegripligt att sekulära partier ställer upp i de kyrkliga valen.
Några av de sekulära partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. Det är obegripligt.
I september (19/9) är det kyrkoval (eller val till Svenska kyrkan). Igen – också den kyrkliga mandatperioden är fyra år och nu startar förberedelserna. Listor ska fastställas för de olika nomineringsgrupperna och insändare/debattartiklar dyker upp. På dagens debattsida finns en replik.
Så har kyrkan bestämt att dess interndemokratiska process ska se ut – med val till de tre beslutandenivåerna kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. I grova drag i vart fall. Och det är egentligen inte mer med det.
Det är upp till kyrkan och dess medlemmar att bestämma och angår ingen annan – och så ska det självfallet fungera i ett anständigt demokratiskt samhälle 2021. Organisationer och sammanslutningar i civilsamhället sköter sig själva.
Frågan ”utifrån” är egentligen en enda: varför envisas fortfarande tre sekulära partier – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – med att ställa upp i valen? Det är ju inte ayatollor som leder dessa partier, företrädare för i vart fall S och C framhåller tvärtom att religion är en privatsak.
Att det finns engagerade partimedlemmar som vill arbeta kyrkopolitiskt är en sak. Men varför ”lånar” de världsliga partierna ut sitt namn till denna valprocess? Strategiskt/maktpolitiskt/taktiskt går det måhända att förstå. Ur en principiell utgångspunkt är det helt obegripligt. Och den borde vara viktigare.
Att dessa partimedlemmar inte tiger om sin världsliga politiska tillhörighet är väl inte heller särskilt konstigt. I vart fall har jag inga synpunkter på detta. Men partierna. Varför ställer de upp på dessa villkor, i dessa val? Varför?
Ungefär vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag några texter i just detta ämne. Det var upptakten till kyrkovalet 2017. När jag läser igenom dem nu slås jag verkligen av att argumentationen i dem fortfarande håller. I principfrågan har det egentligen inte hänt någonting.
Vid millennieskiftet var det tänkt att staten och kyrkan skulle gå skilda vägar. Riktigt hur det blev – eller är – med den saken kan förstås diskuteras. Dock var viljeinriktningen klar. Men tre sekulära partier (ovan) tycks inte ha dragit någon slutsats av detta för egen del. För dem väntar ytterligare ett kyrkoval – som vanligt.
Partiernas närvaro brukar motiveras av det gäller att slå vakt om folkkyrkan. En rikligt bludderfras, kallade jag det argumentet för fyra år sedan. Som företrädare för nomineringsgruppen Posk skrev i ett inlägg för några dagar sedan är mindre än fem procent av den svenska befolkningen med i ett politiskt parti.
Så den folkliga förankringen kan verkligen ifrågasättas. Också mot bakgrund av att det kyrkliga medlemskapet i just denna blygsamma befolkningsandel förmodligen inte representerar förhållandet i befolkningen som helhet. Därtill: inte mer än en tiondel av kyrkans medlemmar brukar rösta.
Folkkyrkan är en tom fras. I realiteten handlar vaktslåendet om det begreppet mer om att hålla kyrkligt aktiva och engagerade kort. Någon särskild demokratisk hållning är det inte.
Några av partierna i riksdagen ser inget problem med att vara med och styra Svenska kyrkan. I vart fall tvekar de inte att låta några av sina medlemmar göra det och lånar dessa partinamnet för uppgiften.
Uppenbarligen ser de sin närvaro som betydelsefull. I vart fall mer betydelsefull än de principiella betänkligheter som närvaron skapar.
Skulle de gärna vara med och styra till exempel Amnesty, Rädda barnen eller Sjöräddningssällskapet också?
Mats Olofsson, debattredaktör och ledarskribent
Mats Olofsson mats.olofsson@vk.se