Grattis på 100-årsdagen, mamma!

Svartvit bild på en mor med sin dotter
Denna krönika publicerades den 8 mars 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 9/3). Då vi gärna vill uppmärksamma Edit på hennes födelsedag publicerar vi den i bloggen idag istället för som i vanliga fall då  bloggen brukar vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar.

 

I dag skulle min mamma ha fyllt 100 år.
Jag fattar det inte riktigt. Det är snart 49 år sedan hon dog – jag hade just fyllt 20 då och det var förfärligt. Förfärliga saker händer ibland. Men märkligt nog kan livet bli gott ändå när sorgen efter det förfärliga har haft sin tid.

Så i helgen ska jag baka tårta och fira kraften och glädjen och lusten som mamma gav mig. Mammor är mammor och vi bär dem med oss. Mest på gott, för mammakärleken har de flesta av oss fått. Men så klart ibland med stänk av komplikationer också, för mammor är mammor och mammor är människor och då kan saker bli fel.

Min mamma Edit var mormors och morfars tredje barn. När hon föddes var min mormor, småskollärarinnan Helena, 36 år. Men det skulle dröja tre år till innan hon fick rösta för första gången. Så nära mig är alltså ett Sverige utan demokrati. Jag har rört vid det när jag hållit i mormors hand. Och ansvaret att värna alla människors rätt att höja sin röst finns kvar.

Min mamma fick svår reumatism redan som barn. Hon var bara 8 år när hon fick åka från Bastuträsk i norra Västerbotten där hon växte upp, för några veckor på sjukhuset i Umeå. Hon fick skjuts med någon som skulle köra varor till Umeå. Och i mormors brev till flickan på sjukhuset hör jag mammaångesten: ”Var nu mammas duktiga flicka och så mår du snart bättre och får komma hem …” Ja, vad skulle hon skriva?

Varje gång jag går förbi det nya Hjältarnas hus i sjukhusparken, där barn med svårare sjukdomar än min mammas får bo med sina familjer tänker jag på 8-åringen från Bastuträsk som längtade hem. Och jag blir så glad för allt vi gör för att värna våra barn.

Min mammas reumatism blev inte bättre. Men hon fick ändå ett gott liv. När den ekonomiska krisen på 30-talet ledde till att morfars företag gick i konkurs fick hon visserligen åka iväg till släktingar ett tag – man hade inte råd att ha alla barn hemma. Hon längtade hem igen – jag har läst breven – å, dessa välsignade brev, mina mest värdefulla historiska dokument! Sen kom morfar och charkuterifabriken på fötter igen och 14-åringen behövde inte längta så länge.

Mamma fick utbildning och tog sig ut i världen. Av henne lärde jag mig att det finns två platser i världen som har en särskild guldglans – Arvika och Kalix. För där jobbade hon och där hade hon så roligt. Så ge dig ut i världen, sa hon, jobba och ha roligt och se dig omkring! För mig är det Skottland som lyser som Kalix. För mina barn är det Paris och Nya Zeeland. Detta privilegium att få se världen ur nya perspektiv, vad kan det inte göra med oss!

Mammas ungdomssemestrar var inga charterresor. Hon cykelsemestrade med sin systrar. Men på de glada 40-talsbilderna ser jag nu att mammas händer redan var förvärkta – den där eländiga reumatismen! När jag var 6 år och hade sparat till min första blå Crescent fick jag mammas cykel för att ha med som inbyte. Då kunde hon inte cykla längre. Men då körde hon bil och tog sig till vänner och Fredrika Bremermöten, till kyrkan och till stan. Så länge hon kunde.

Men från det hon var 45 år satt min mamma i rullstol. Å, vad ont hon hade ibland! Jag såg ju det. Och ändå tänkte jag aldrig att jag hade en sjuk mamma. För hon levde ju och gjorde det möjliga och ibland även det omöjliga. Pappa bar henne till bilen. Och hon ordnade kalas och odlade vänskap. Ibland förbannade hon smärtan tyst så det knappast hördes. Ibland grälade hon högt med Vår Herre. Men ännu mer tyckte hon om att diskutera och resonera med prelater och kusiner, med väninnor och politiker. Hon levde det möjliga livet.

Häromveckan skickade min syster ett klipp från Norran, som visade ett reportage för 50 år sedan. Taxi i Skellefteå hade börjat köra färdtjänst. Mamma finns på bild när hon bärs till bilen av en kraftfull taxichaufför. Det hade varit svårt att hitta någon rörelsehindrad som ville vara med på bild, minns jag att journalisten hade berättat. Min mamma skämdes inte för sig, varken för sina styrkor eller för sina svagheter. Men hon oroade sig för taxichaufförens rygg. Tänk att det finns färdtjänst, och numera värnar den även chaufförsryggar!

När min mamma blev väldigt dålig förstod ingen något. Reumatism dör man väl inte av. Och hon dog inte av reumatism. Hon dog av de där medicinerna som hon fått på 20- och 30-talet och som hade hjälpt henne till ett gott liv. De hade biverkningar som ingen tänkt på då. Min mamma som aldrig druckit alkohol i hela sitt liv dog av en förstörd lever. Å, vad hemskt det var!

Men hon levde, min mamma. Hon gjorde det möjliga, hon var arg på det omöjliga och så ibland gjorde hon mer än det som var möjligt.

Reumatologi har väl aldrig varit den högst ansedda forskningen. Sjukdomar som mest drabbar kvinnor brukar inte ha högsta status. Men reumatologerna har forskat ändå. Och när jag säger till min vän Solbritt som är professor i reumatologi att jag undrar över mitt led-arv så anar jag ju forskningens underverk när hon berättar om mediciner och operationer. Tänk att det finns forskning som leder oss framåt och lättar på livets bördor!

Det är klart, mamma, att jag önskat att du kunde ha fått del av reumatologin i dag. Men du levde i en annan tid och du gjorde det möjliga av det som var livet då. Så oändligt glad jag är för dig och för alla andra kraftkvinnor som gått före och röjt väg och gett liv och lust! Vi fortsätter ert liv och er kamp.

Grattis på 100-årsdagen, mamma!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>