Humor är inget skämt

Ett antal hoppande, glada barn på en strand i solnedgång.

Läser en intressant artikel i Kyrkans tidning med en intervju av teologen Ola Sigurdson. Han menar att religion skulle vara humorbefriad är en myt och anser att det gemensamma skrattet påminner om nåd.

Ola Sigurdson ska påbörja den avslutande delen i ett trebandsverk om humor och teologi i början av nästa år och sedan publiceras alla tre delarna samtidigt. Enligt artikeln har intresset för humor följt Sigurdson sedan tonåren då en vän på gymnasiet kläckte idén att skriva en manual med namnet ”När är det roligt?” för de som tycker sig sakna humor ska kunna slå upp vad som är roligt eller inte.

Tyvärr är humor för komplex och situationsbunden för en sådan manual så den idén har inte kunnat genomföras men att undersöka humor i olika kontexter har Sigurdson inte släppt. Och ju mer han undersökt desto större har frågan blivit och nu är han strax framme vid att avsluta sitt trebandverk om humor och teologi. Sigurdson delar inte alls myten om att religion ska vara humorbefriad, där judisk humor är det klassiska exemplet på att så verkligen inte är fallet.

Artikeln tar upp exempel från Sigurdson där bibeln visar på sin tids humor:

”Markusevangeliets skildring av Jesus – konungens – intåg i Jerusalem, som vrider och vänder på ett textmotiv som förekommer i flera tidigare texter.

– För det första så rider han på en åsna, som är ett arbetsdjur och inte ett konungsligt djur. För det andra så går han fram till templet, men går inte in, utan vänder tillbaka och går ut igen. Och det är ju helt enkelt det som kallas för Västgötaklimax.

– Och det här tror jag är en djup satir över konungsliga anspråk. Det är som om Stefan Löfven skulle komma på besök till Göteborg och då kommer åkandes på en flakmoppe längs Avenyn.”

Idag kan det vara svårt att tolka det humoristiska i berättelserna, men enligt Sigurdson kan det framgå tydligare dels beroende på översättningen, dels på sammanhanget.

” – Vi måste göra det med de medel som står oss i dag till buds. Det är en tolkningsakt. Det går inte att återskapa det som var det ursprungliga, att återskapa hur roligt någonting var på 100-talet. Däremot kan man fundera på hur vi gestaltar detta i dag. Och måste man inse att det är någon form av humor i det, för att kunna förstå innebörden av något.”

Sigurdson anser att rätt avvägd blir humorn ett vapen mot självförhärligande; ett sätt att visa och känna samhörighet med andra och att visa på sin egen otillräcklighet – att skratta med sig själv i gemensamhet med andra. Samtidigt menar han att fel avvägd har humorn motsatt effekt, att skratta åt någon annan är något helt annat. Sigurdson ger antisemitiska skämtteckningar från 1900-talets början, innan nazismen och Förintelsen, som exempel på det senare. Vilket gör att skrattet fastnar i halsen.

Sigurdson tycker att humorn behöver tas på större allvar. Humor handlar om vad det innebär att vara människa och att relatera till andra människor och Gud – en ofta förbisedd men för många en viktig dimension.

Artikeln avslutas med Sigurdsons syn på #tacofredag som bloggen tagit upp tidigare. Han tycker att det säger mer om Twitters, dåvarande begränsning på, 140 tecken än det teologiska tillståndet i Svenska kyrkan. Twitter lämpar sig väl för underhållning då det inte finns plats för så mycket mer. Sigurdson tycker att det verkar väl helt rimligt att lägga ut något sådant på Twitter och samtidigt föra teologiska diskussioner på andra ställen. Artikeln avslutar Sigurdsons resonemang kring frågan med att det finns en anledning till att han skriver ett trebandsverk om humor och teologi och inte tweetar sina åsikter om humor.

Jag tycker att det är skönt att få det bekräftat att jag inte är ensam om min syn på ”tacoJesus” och personligen skulle jag faktiskt uppskatta mer humor från Svenska kyrkans twitterkonto. Samtidigt ska kommunikationsenheten på Kyrkokansliet ta till sig av kritiken som följde efter #tacofredag och hitta en bra balans för hur och vad som faktiskt är okej att skämta om. Att utesluta skämt helt och hållet tycker jag är fel väg att gå för jag tolkade alla dessa ”gillanden” och reTweeter som att det var efterlängtat med lite humor från Svenska kyrkan.

 

En angränsande fråga till Twitter som kanske inte direkt handlar om humor:
Den 14 december skulle kyrkostyrelsen tagit beslut om nya riktlinjer för sociala medier för bland annat kyrkostyrelsen själv, men skrivelsen stoppades för att bearbetas ytterligare inför beslutet. (Kanske kände kyrkostyrelsen ett behov av att förstärka skrivningen just kring humor?)

Jag vet dock inte mer än vad som framgår av artikeln i Kyrkans tidning och där känns det snarare som att kyrkostyrelsen delar yttrandefrihetsexperten Nils Funckes syn på riktlinjerna. Enligt en annan artikel i Kyrkans tidning tycker han att formuleringen ”De förtroendevalda på Svenska kyrkans nationella nivå har en viktig roll att bidra till en nyanserad bild av vad Svenska kyrkan gör och står för.” i riktlinjerna kan tolkas som att de förtroendevalda beläggs med munkavle.

Jag delar inte Funckes syn men jag förstår att skrivningen kan tolkas så. Min förhoppning nu är att bland annat denna del av riktlinjerna formuleras på ett sätt så att det inte kan tolkas som att förtroendevalda (och personal) tystas, utan tydliggör att vi får skriva vad vi vill om Svenska kyrkan på sociala medier men inte hur som helst, vilket är min tolkning av vad som framkommer i de båda artiklarna i ämnet.

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>