Religion som drivkraft att göra skillnad

Skrivet av

Lisa Tegby gästbloggar med sin krönika som publicerades i Västerbottenkuriren den 20 mars>>

Religion som drivkraft att göra skillnad

Krönika (2015-03-20) ”Varhelst en människa kränks eller lider, varhelst en människa far illa är det kyrkans sak att integrera henne i förbönen. Detta är inte religion, det är liv.”

Det var Dietrich Bonhoeffer som sa detta. Han var präst och teolog i Tyskland och dödades i nazismens koncentrationsläger nu den 9 april för sjuttio år sedan. Hans tro och hans lidelse för rättvisa och människovärde gjorde honom till en kraftfull debattör, predikant, bedjare och aktivist i motståndet mot Hitlers skräckvälde. Han hade svårt för begreppet religion, men den religion han levde befrämjade liv,fastän den till sist kostade honom livet.

Jag tänker på Dietrich Bonhoeffer, och på många andra av hans själsfränder och medkämpar tiderna igenom, när jag läser debattartiklar som talar om det förödande i religioners inverkan på samhällsliv och lagstiftning.

I viss mån håller jag ju med dessa debattörer. Religionstolkning som förfäktar att andras åsikter ska förbjudas, att kvinnor ska hållas tysta, att meningsmotståndare ska dödas, att homosexualitet ska förbjudas och annat människovidrigt är fasansfull och förfärlig. Den bygger på rädsla och makthunger. Kanske kan den kallas fundamentalism.

Den är i alla fall en tolkning av skrifter utifrån ett perspektiv som ger den som tolkar på detta sätt en oinskränkt rätt att härska och förtrycka. Andras utgångspunkter och andra möjliga tolkningar förnekas.

Sådan religion finns och det är förskräckligt. Sådana politiska ideologier finns också och det är lika förskräckligt. Men att ifrågasätta förtryckande religion är inte detsamma som att säga att all religion är destruktiv eller att förminska religion till att ”var och en får väl tro på tomtar och troll om dom vill”. Det är inte heller att säga att den som tolkar sin religion som något som leder till öppenhet, kamp för rättvisa och allas människovärde egentligen inte är religiös på riktigt.

Religion är något privat som handlar om min relation till Gud, förvisso är det så. Men religion är också förbundet med en syn på mina medmänniskor och min omvärld. Det leder mig till att ta ställning och att handla. Kristen religion, som är den jag känner bäst, är uppfordrande när det gäller att dela med sig, lyssna, värna de mest utsatta, står upp mot övermakt och förtryck …

I den kampen vill jag som kristen gärna stå tillsammans med muslimer och ateister, buddister, liberaler, agnostiker och socialister. Och jag vill bli respekterad, inte så att min tro ska ha lagliga företräden, men för att den är min drivkraft till att göra skillnad i samhället. Den ska kritiseras precis som andra ideologier kritiseras, men det finns också anledning att synliggöra den som den goda drivkraft den är för många.

Den förtryckande religionen ger oss anledning till oro, runtom i världen och i vårt samhälle. Men det finns en sak till som oroar mig.

Det är när livet bara kommer att handla om mig och mitt, den stora likgiltigheten, konsumismen som vill gömma mig i min egen lilla värld. Den kan sannerligen behöva lite god religiös uppkäftighet och utmaning.

Lisa Tegby
präst, Umeå

Lisa Tegby är POSKare och sitter i kyrkomötet för Luleå stift.

Foto: IKON

Detaljer och helheten i kyrkohandboksarbetet

Skrivet av

I dag gästbloggar Ola Isacsson, präst och ledamot i kyrkomötet för POSK. Han är också ansvarig för gudstjänstfrågor i Växjö stift.

Är det någon som känner igen det här:

En lång och intensiv diskussion med många olika åsikter. När den är avslutad sammanfattar chefen:

– Jag hör att det finns ytterligare synpunkter vi behöver få in i processen.

Sedan vänder sig hen till sina medarbetare och säger:

– Kan vi göra så?

Jag hoppas att det inte var så det gick till när kyrkostyrelsen gav besked om hur det fortsatta arbetet med kyrkohandboken skulle ske. Att begrepp som nystart, omtag och breddning av kompetensen inte
stannade vid att vara begrepp utan konkretion. 

Kyrkostyrelse eller styrgrupp ska inte besluta om detaljer i arbetet. Det förtroendevalda, däribland POSK:s representanter ska besluta om, är övergripande principer för arbetet, t.ex:

  • Hur ska gudstjänstmusiken i 1986 års kyrkohandbok bearbetas, särskilt den musik som har rötter i medeltiden.
  • Ska bearbetningen göras från hur församlingen sjunger den nu?
  • Eller ska bearbetningen, utifrån nya forskningsrön, försöka
    återställa hur den sjöngs när melodierna kom till?

Vägvalet är inte självklart: När melodierna kom till sjöngs de av personer skolade för sin uppgift. I Svenska har musiken anpassats för att kunna sjungas av en vanlig församling, t.ex. genom att orgel används till musik som ursprungligen sjöngs a capella. Vilka avpassningar och kompromisser måste göras för att bevara och föra vidare den månghundraåriga gudstjänstmusiken som församlingssång?

I detta måste experternas röster få höras. Olika åsikter och avvägningar ska brytas mot varandra. Remissvaren på kyrkohandboksförslaget
är ytterligare röster i sammanhanget. – När de olika hållningarna har
diskuterats är det förtroendevaldas skyldighet att fatta tydliga principbeslut om vägvalet.

Samma sak gäller ny musik som förs in i kyrkohandboken. Det är förtroendevaldas sak att fatta beslut om principiella vägval:

– Ska all den nya musiken vara nyskriven? Eller kan även mässmusik som kommit till under gångna årtionden vara aktuell?

– Ska texterna vara samma som i den äldre gudstjänstmusiken?

– I vilken form ska ny musik tas fram? Genom personkännedom, genom att bidrag skickas in och bedöms eller på annat sätt?

De principiella vägvalen ska förtroendevalda besluta om. Men innan beslutet fattas ska remissvar och experters ståndpunkter tas in i beslutsunderlaget.

För bearbetning och nyskapande av texter gäller förstås samma sak. Det finns röster i remissvaren som menar att kyrkohandbokens teologi
blir otydlig och opersonlig i strävan efter ett inklusivt språk. En levande
Gud, som beskrivs i relationer som fader, broder, vän blir opersonlig när relationsbegreppen ersätts med ord som skapare, befriare, räddare.

Dessutom smyger sig en ton av moralism in. Gud beskrivs utifrån vad Gud gör, inte utifrån det Gud är. – Vilka återverkningar får det på människosynen?

Även här är styrgrupps ansvar att besluta om vägvalet, övergripande beslut om hur direktivet om inklusivt språk ska genomföras? Men innan principbeslutet fattas ska remissvar och experter av olika ståndpunkt bidra till beslutsunderlaget.

När det i debatten sägs att kyrkokansliets handläggare driver sin egen linje behövs en tydlighet kring vilka principbeslut som fattas för det fortsatta arbetet. Vilka principella vägval har styrgruppen (= huvudsakligen förtroendevalda) gjort utifrån remissvaren och efter att ha tagit in experters ståndpunkter? Den nya tidsplanen för kyrkohandboksarebetet ger anledning att gissa vilka vägval som gjorts.

Men det behövs avsevärt tydligare besked kring vilken inriktning styrgruppen gett för det fortsatta arbetet. Har styrgruppen beslutat att det fortsatta arbetet utgår från förslaget 2012 eller har styrgruppen beslutat något annat?

Ola Isacson, ledamot i kyrkomötet för POSK

Kyrkohandbokens webbsida:

http://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken

 

 

 

Borg mötte Raheb

Skrivet av

Annika Borg, som tillsammans med Johanna Andersson den 7 februari skrev en debattartikel i DN om Mitri Raheb, skriver i tidningen Monorah (1-15) om sitt möte med Raheb.

(Uppdaterad 30 mars) Artikeln finns nu på nätet och vi lägger därför istället en länk här>>

Krönikan är publicerad i Menorah 1/15 som utkom 20 mars 2015.

——————————–

Håkan Sunnliden skriver på sin blogg 22 mars Menorah>>

POSK-bloggen Teologidebatter>>

POSK-bloggen Israel och Palestina>>

POSK-bloggen Mångfald och respekt>>

Verbum: Tro under ockupation>>

Tack så mycket! Det var så lite!

Skrivet av

En gästblogginlägg från Helena Taubner, POSKare i Hjo. Krönikan har också publicerats på Skara stifts webbsida>>

Det var så lite!

En grupp studenter stod förvirrade och såg sig omkring i korridoren på högskolan.De behövde ett grupprum för att kunna förbereda sig inför en tenta, men det var fullt överallt.

Så knackade de på hos mig och frågade om ett konferensrum som finns i anslutning till mitt kontor. Det såg ju ledigt ut – kunde de få sitta där en stund och plugga tillsammans?

När jag låste upp dörren åt dem sa en av dem "Tack så mycket, du har räddat vår dag!" och en annan fyllde i "Inte bara dagen, hela tentan är räddad!".  Mitt svar blev "Det var så lite!".

Kan vara avgörande

När någon tackar svarar vi att det var så lite. Det vi gör för någon annan kan vara litet för oss själva, men avgörande för mottagaren.
"Tack så mycket! Det betydde verkligen jättemycket för mig!"
"Det var så lite så!"
"Nej, det var det inte alls. Det var mycket för mig."

En bättre värld

Vi är många som önskar att världen såg lite bättre ut. Att det var fred i Syrien. Att människor slapp svälta. Att alla barn skulle få växa upp i trygghet.

Kanske räcker vi inte till för att förändra hela världen på en gång. Men, om vi alla gör det som är lite för oss men som betyder mycket för mottagaren?

En upplåst dörr till ett konferensrum. Eller en utlånad mobilladdare. En klapp på en axel. Ett mynt i en mugg. Ett vänligt ord.

"Bekymmer gör hjärtat tungt, ett vänligt ord muntrar upp."
Ordspråksboken 12:25.

Av Helena Taubner, förtroendevald i Hjo och doktorand vid Högskolan i Halmstad
Publicerad 21 mars 2015

Foto: Rickard Taubner

En upptäcksfärd genom Bibeln

Skrivet av

Nu befinner POSKs kyrkomötesgrupp i Oslo på studiebesök. Jag ska skriva mer om det efteråt. Men nu kommer jag att publicera att gästblogginlägg från Maria Hammarström från Svenska Kyrkans Unga som berättar om Bibeläventyret.

En upptäcksfärd genom Bibeln…

Tänk dig att någon ska presentera innehållet i Gamla respektive Nya testamentet för dig – hur känns det? Bereder du dig på en långsittning med viss träsmak och många frågetecken?

Bibeläventyret är en metod för att i skolans år 4 och år 5 på 4,5 timmar presentera innehållet i Gamla testamentets respektive Nya testamentets berättelser på ett pedagogiskt varierat och lustfyllt sätt. Man
använder kartor, bilder, ramsor, rörelser, trolleri och musik för att etablera en slags röd tråd genom de olika böckerna i Bibeln.  En Bibeläventyrare är oftast en församlingsanställd som gått en fyra dagars utbildning först i Bibeläventyret Gamla testamentet och sedan, efter viss praktik, tre dagar i Bibeläventyret Nya
testamentet.

Svenska Bibelsällskapet,>> ekumeniskt sammansatt av huvudmännen Svenska kyrkan, frikyrkofamiljen och Katolska kyrkan, förvaltar sedan 2004 Bibeläventyret och idag har drygt 1000 Bibeläventyrare utbildats, de flesta inom Svenska kyrkan. Cirka 1500 Bibeläventyr genomförs varje år för cirka 30 000 elever. Metoden uppskattas av lärarna för att den fångar elevernas intresse och samtidigt bidrar till att uppfylla mål i kursplanen för år 4-6.

Ett äventyr är därför noggrant utformat så att det inte innehåller inslag av förkunnelse eller konfessionella tolkningar av berättelserna.

Skolan betalar 2000 kronor i arvode till äventyraren och 600 kronor för elevmaterialet, pengar som församlingen eller till exempel ett lokalt ekumeniskt råd också kan välja att sponsra med. Från början var det
församlingarna som sökte upp skolorna och informerade om Bibeläventyret men idag finns det skolor som hör av sig och själva frågar efter lokala Bibeläventyrare för att de hört mycket gott om metoden.

Läs mer på http://www.bibelaventyret.se/

 

Malmö – för stort eller optimalt

Skrivet av

Den 26 februari fanns det i Kyrkans Tidning en debattartikel som skarpt kritiserade den nya kyrkliga organisationen i Malmö.

Jag skrev om det här>> och vad jag tyckte.

I dagens Kyrkans Tidning (11/2015) finns det flera olika svar och synpunkter om organisationen.

Läs alla artiklarna här>>

En av våra POSKare i Malmö, Camilla Andersson, har också skrivit en artikel som inte kom med i Kyrkans Tidning. Vi publicerar den här istället.

Uppdaterat kl 16.50. Efter jag skrivit det här blogginlägget så har Camillas artikel publiceras på Kyrkans tidning.

Här kommer länken>>.

Mina tankar såhär en tid in i den nya organisationen Svenska Kyrkan i Malmö

Omorganisation, bara ordet kan ju få vem som helst att bara tappa sugen.

Men ibland behövs det tas nya tag och det var väl det som ”någon” tyckte när strukturutredningen kom på tal.

Första gången jag stötte på den var när vi skulle komma överens i Malmö att alla gåvomedel som varje församling hade skulle samlas in och administreras på ett ställe. Hur skall detta gå? Tar dom våra pengar??

Då var det Göteborgs Kyrkliga Samfällighet som var i Malmö, Limhamns Folkets Hus och informerade om hur enkelt och smidigt det hade fungerat hos dom och de rekommenderade oss att göra likadant. Visst hade det funnits församlingar som satt sig på tvären men de räknade med att allt inom sinom tid skulle lösa sig till det bästa.

Nu är det kanske vi som kan hjälpa och tipsa Göteborg?

Vi i Malmö hade val till ett kyrkofullmäktige för ett och ett halvt år sedan. Jag kan väl säga att jag var med på tåget från början. Kanske lite väl entusiastisk och naiv men ibland känner jag att förändring inte
alltid behöver bli till det sämre.

 Vi har nu ett kyrkoråd och sex församlingsråd och ett antal verksamhetsråd, ofta ett för varje kyrka.

Ur församlingsråden bildas verksamhetsråd.

I början tänkte jag, JA nu sätter det igång! Men icke… tråkiga möten, oklara besked, konstiga rutiner och så vidare och så vidare. Jag kände mej utanför. Vi fick ju inte bestämma något! Jag höll på att tappa lusten
helt på församlingsarbetet. Jag förstod inte hur det kunde komma sig att våra förmöten i POSKgruppen Malmö för kyrkorådet blev inställda för att det inte fanns ärende.

Ett kyrkoråd som inte har ärende? Vem beslutar nu? Tjänstemän? Jag började bli misstänksam mot Anders Ekhem, vår nya kyrkoherde. Toppstyrde han allt helt själv? Delegerande han hej vilt? Var blev demokratin av? Jag som hade varit så positiv till hela strukturomvandlingen, hade jag haft så fel?

Det visar sig nu att återigen är det utbildning, information som ska till. Och tid, framför allt tid.

Anders Ekhem kom till ett verksamhetsrådsmöte i januari i år och vi fick tillfälle att ställa frågor. Jag gick till attack! Hur var det egentligen med demokratin, vem bestämmer egentligen? Är de ”de tre vise männen”. Kyrkoherden, kyrkorådets ordförande och chefstjänstemannen??

Vi fick ett bra samtal den kvällen. Jag förstod att det som nu kallas kyrkoråd inte alls arbetar på samma sätt som vi gjorde förr. I kyrkorådet i gamla organisationen stöttes och blöttes allt från personalfrågor kring problem och anställningar, inköp av inventarier, budget, festplanering, vårmarknader och allt man kan tänka sig.

Det gör verkligen inte det nya kyrkorådet i Malmö. De beslutar bara kring de frågor som ett arbetsutskott bereder. Många förarbeten görs ute i församlingarna fortfarande. Församlingsherden är självklar medspelare i alla rekryteringar. Verksamhetsplanerna som har ersatt det traditionella budgetarbetet är ett redskap som alla församlingar måste jobba nära.

I arbetet med verksamhetsplanerna får vi i verksamhetsrådet en kontinuerlig inblick i hur församlingen ska arbete och hur det fungerar under hela verksamhetsåret. Det ligger ett stort ansvar på församlingsherden att göra verksamhetsplanen tillsammans med verksamhetsrådet. Det är då lättare
för oss alla att ta hjälp av varandra.

Anders Ekhem jobbar nära församlingsherdarna och vad jag förstått av vår herde känns det bra att inte vara ensam i sina beslut kring främst personal. Anders Ekhem delegerar mycket och även han behöver nog tid att känna sig för hur de olika delegationerna fungerar.

Jag trodde att tyngdpunkten skulle ligga i församlingsrådet. Där fick jag också fel. Det är i verksamhetsrådet vi diskuterar och följer med i verksamheten. I församlingsrådet tas ofta bara formella beslut. Jag tror istället att församlingsråden i framtiden kan bli ett forum för de olika verksamhetsråden att utbyta erfarenheter i.

För att återkomma till gåvomedelshanteringen så börjar nog den också ta form, efter fyra år.

Jag ska be ekonomiavdelningen i Malmö ringa Göteborg.

Camilla Andersson

Ersättare i Husie Församlingsråd i Malmö

Medlem i POSK

Foto: Konstverket "Way to go" av Åsa Maria Bengtsson. På en bro i Malmö.

En ny psalm varje vecka!

Skrivet av

Bilden föreställer deltagarna i Anders Frostenssons psalmskola. Foto från Maria Löfbergs blogg.

Bertil Murray, präst och ledamot och gruppledare i kyrkomötet (Frimodig kyrka) berättar nedan om sitt spännande psalmprojekt. En ny psalm till varje vecka från och med påskdagen.

Vid den fördjupade psalmskolan* förra året fick vi deltagare stråla samman med musiker. Vår uppgift var att i förväg skriva en pingstpsalm som sedan också i förväg tonsatts av en av de medverkande musikerna. På plats i Hjo fick vi möta varann, lyssna och reflektera och pröva ett fortsatt samarbete, både så att fler texter tonsattes och så att vi fick textsätta en färdig melodi av samma tonsättare/musiker.

Det senare svårt men mycket lärorikt. För min del sammanfördes jag med Maria Löfberg, kyrkomusiker i Morups församling vid Falkenberg. Det var en väldigt givande samverkan som ledde till fortsatta kontakter och delande av texter och musik per mail.

Så småningom väckte Maria tanken att vi skulle samverka om ett riktigt stort projekt som hon länge tänkt på, att skriva en ny psalm för kyrkoårets alla söndagar.

Vi har nu bestämt oss och kommer att ta oss an utmaningen med början på Påskdagen och ett år framåt. Skulle vi misslyckas så är det inget mer med det. Vi gör det för vår egen glädjes skull och i tron att psalmerna kan bli till inspiration och välsignelse i många församlingar. Några kommer kanske med fördel att framföras av kör, andra naturligt som församlingssång.

Stil och karaktär kommer antagligen att variera kraftigt. Det som Maria hittills tonsatt spänner över ett fält från hårdrock till Bäck.

Psalmerna kommer att finnas tillgängliga för fritt bruk under aktuell söndag genom att såväl ljudfil som not- och textfil kommer att finnas utlagda på Marias hemsida, "Musik av Maria Löfberg" under rubriken "Veckans psalm" http://www.septema.com/veckans-psalm.html

www.septema.com

Bertil Murray

*Psalmskolan drivs av af-stiftelsen, Anders Frostenssons sätt att understödja fortsatt psalmskrivande i Sverige. Stiftelsen har i fyra omgångar erbjudit en tvåårig utbildning (i form av 6 seminarietillfällen à tre dagar med mellanliggande hemarbete) som ett stipendium till psalmskrivare. Deltagarna i dessa fyra omgångar erbjöds därefter att söka till en fördjupningsomgång med motsvarande upplägg. Det är denna omgång som pågår nu och där jag mötte Maria Löfberg.

Skolan avslutas i maj, varefter en ny nybörjargrupp kommer att tas in 2016. Mer information finns på http://www.andersfrostenson.com/

Frimodig kyrkas blogg: En helt nyskriven psalm i veckan>>

Foto: Maria Löfbergs blogg – psalmkursen samlad sommaren 2014

 

 

Ur POSK vision och program:

Musiken i kyrkan är ett redskap för att utforska, förmedla och fördjupa
tron. Detta ska ske med hjälp av en musikalisk bredd. Musiken är en
viktig del i vårt gudstjänstliv och tillför en dimension som förstärker
och förtydligar evangeliet om Jesus Kristus.

Sveriges Kyrkosångsförbund är Sveriges i särklass största körorganisation och körsång är en av Svenska kyrkans största ungdomsverksamheter. Svenska kyrkan är en betydande aktör i det offentliga kultur- och musiklivet i landet. POSK vill med kraft verka för att stärka musiken i församlingarna.

Utan rustning men inte försvarslös

Skrivet av

Från Svenska kyrkans webbsida Tankar inför helgen>>
Mikael Mogren skriver i kyrkoalmanackan. Mikael är stiftsadjunkt i Västerås stift och sitter i kyrkomötet för POSK.

David mötte Goliat och hade det skamlösa modet att tro på sin egen erfarenhet och förmåga. I tankar inför helgen skriver Mikael Mogren om vad vi kan lära av pojken utan stridsmundering.

David var en "ung pojke, ljushyllt och vacker". Han besegrade filistéernas värste krigare, den jättelike Goliat. Kung Saul hade erbjudit honom en rejäl utrustning, sköld och svärd, men pojken orkade knappt bära den.

Skulle han ha tagit på sig den lånta rustningen hade han sannolikt gått mot en snabb död. Nu struntade han i kungens hårda plåt. I stället plockade han fem släta stenar i bäcken och använde den kastslunga han lärt sig hantera som herde. Motståndaren bara skrattade åt pojken utan stridsmundering – och det blev slutet för Goliat.

David hade det skamlösa modet att tro på sin egen erfarenhet och förmåga, och att använda dem i ett helt annat sammanhang. Det han kunde som herdepojke omsatta han i en krigssituation.

Ofta kan man tro att man måste kunna bära mycket stora rustningar för att klara av nya uppgifter. Det händer att människor stupar under tunga rustningar. Inte sällan är de lånade.

Mikael Mogren
stiftsadjunkt i Västerås stift
Ur Dagdoken med kyrkoalmanacka 2014 – 2015. Publicerad med tillstånd.

Mångfald och respekt

Skrivet av

Med anledning av den debatt och diskussion som uppstod efter Annika Borg och Johanna Anderssons debattartikel i DN den 7 februari har några POSKare skrivet ett debattinlägg.

Här kan du läsa om de första inläggen på POSK-bloggen>>

Under pågående Teologifestival i Uppsala publicerades i Dagens Nyheter 7 februari en debattartikel av Annika Borg och Johanna Andersson, där författarna, enligt vår åsikt, fördömde i mycket hårda ordalag att den palestinska lutherske prästen Mitri Raheb inbjudits att medverka i ett av festivalens tretton strömmar.

Det har kommit till vår kännedom att många som läst DN-artikeln undrar om POSK som organisation och nomineringsgrupp står bakom de åsikter som debattörerna framförde, vilket vi tycker är olyckligt.

POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, har som organisation inga synpunkter på vilka teman Teologifestivalen väljer, eller vilka medverkande som är lämpliga att bjuda in. Det Borg och Andersson framför i artikeln är helt och hållet deras egna ståndpunkter.

Vi som skriver detta är förtroendevalda för POSK. Vi framför här våra egna uppfattningar. Vi delar inte de åsikter som framförs i DN-artikeln, och tar bestämt avstånd från formuleringar som "hatpropaganda" och att "Svenska kyrkans aggressiva propalestinska aktivism nu nått sin topp, eller sin bottennotering". Vi anser även att debattörerna mycket svepande använder ordet "ersättningsteologi" utan att egentligen exemplifiera detta i sak.

Mitri Raheb är född och verkar i Betlehem, och delar med övriga palestinier de prövningar och den utsatthet som nära 50 års ockupation innebär. Han är bl.a. känd för sitt energiska och konstruktiva arbete med uppbyggnad av bl.a. ett kulturcenter och flera skolor i Betlehemsområdet. Som kristen palestinier och mot denna bakgrund anser vi att han är väl värd att lyssna till. 

Mitri Raheb är också flitig som skribent och debattör, och det finns enskildheter i det han sagt eller skrivit som kan och bör diskuteras och problematiseras. Ett tillfälle till detta gavs ju också genom hans medverkan i festivalen.

Annika Borg lyssnade till detta seminarium, men tog inte tillfället att ställa frågor eller samtala med Mitri Raheb, vilket vi beklagar och även ställer oss undrande inför.

Arbetet och samtalet kring en hållbar fred i Palestina-Israel måste fortsätta och det är av yttersta vikt att kyrkor över hela världen stöttar i bön och handling. Dialogens agenda är central att upprätthålla – de splittringens motiv som manifesteras i debattartikeln i DN finns det redan tillräckligt av.

Eva-Maria Munck, kyrkomötesledamot Stockholms stift
Roland Johansson, kyrkomötesledamot Stockholms stift
Lisa Tegby, kyrkomötesledamot Luleå stift
Katarina Wedin, kyrkomötesledamot Luleå stift
Katarina Glas, kyrkomötesledamot Luleå stift
Lars-Gunnar Frisk, stiftsstyrelseledamot Luleå stift
Emma Hedlundh, kyrkomötesledamot Uppsala stift
Erik Sjöstrand, kyrkomötesledamot Uppsala stift
Peter Bernövall, kyrkomötesledamot Västerås stift

____________________________________

Annika Borg har i en e-post till kyrkomötesledamöterna i POSK lämnat en sakupplysning och skrivit:

En sakupplysning: Jag var ackrediterad som journalist. Att skribenter närvarar under seminarier, lyssnar och skriver om dem är som väl alla känner till en vanlig uppgift. Jag tackade sedan ja till ett möte med Mitri Raheb och samtalade med honom.

Annika Borg

___________________________________

Ur POSKs vision och program:

POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället.

(…)

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och uppmuntrar därför samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar för att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

Med yttrandefrihet följer ansvar

Skrivet av

Från Lisa Tegby, präst i Umeå och en av POSKs kyrkomötesledamöter från Luleå stift skriver i Västerbottenkuriren. Vi har fått lov att publicera krönikan på bloggen.

Lisa Tegby: Med yttrandefriheten följer ansvar>>

(2015-02-20)

För längesen läste jag en lärobok för predikanter av KG Hammar. Det som hörs heter den. Då och då tänker jag på den boken och den titeln. Den tes som boken driver är att jag som predikant är ansvarig inte bara för vad jag säger utan också för vad lyssnarna hör. Det gäller inte bara att säga rätt saker utan också att säga dem så att de kan tas emot av dem som lyssnar.

Det är sannerligen ingen okontroversiell tes. Alla som har hållit ett
offentligt tal vet hur förvånad man kan bli över kommentarer, positiva
eller negativa, om vad man sagt: Tänk att nån kunde uppfatta det så!
Varför var just de orden viktiga? Hur kunde det jag sa tas emot så där?

Men trots det komplicerade finns det något mycket tänkvärt i KG:s tes.

Vår yttrandefrihet är omistlig. Varken staten eller någon annan ska
bestämma vad vi som individer får yttra. Yttrandefriheten och
tryckfriheten är grundbultar i ett öppet och demokratiskt samhälle.
Ordet är fritt!!

Och samtidigt som jag säger det funderar jag över vårt ansvar. Men
frihet följer ett ansvar som handlar om varje människas frihet och
okränkbarhet.

Det här gör tillvaron krångligare. Men tillvaron är ju krånglig och mångfasetterad och det hör väl till demokratins grundprinciper att den får vara det.

Vi kan inte alltid säga allting. Det gör vi inte i våra privata liv. Vi vet till exempel att vissa saker skulle såra den vi talar med så djupt att fortsatt kommunikation skulle bli omöjlig. I offentliga sammanhang säger vi inte heller alltid allt vi skulle kunna säga. Ibland, kanske alltför ofta, avstår vi av feghet. Vi är rädda för att sticka ut och för att bli motsagda.

Det är nog tyvärr det vanligaste.

Men det finns gånger då vi kan avstå för att någon enskild eller grupp redan blivit så illa åtgången att till exempel ett skämt bara skulle förstärka en grupps redan utsatta position. Det som kommer att höras är då något annat än det jag vill säga. Det finns tillfällen då man av moraliska skäl inte ska använda sin yttrande- och tryckfrihet. Så fungerar förhoppningsvis livet i ett demokratiskt samhälle för det
mesta.

Bakom våra rättigheter ligger en människosyn. Man kanske rentav kan
säga att den synen säger att människan är helig. Den lilla människan och de utsatta grupperna ska värnas. Jag har rätt att säga allting, men
allting ska inte sägas. Tillsammans med mina rättigheter bär jag mitt
ansvar som säger att min rätt att uttala mig, provocera, karikera alltid
ska ställas mot andras rättigheter.

Just nu har Muhammedkarikatyrer ifrågasatts igen. De ryms inom
yttrandefrihetens gränser. De ger självklart ingen rätt till hämnd och
illdåd! Men protesterna mot dem kanske kan ses i sammanhang av utsatthet och vanmakt. Vad är det som hörs när de publiceras? Sen har ju ansvar för ord och tryck inte bara med religioner att göra. Förnedrande kvinnobilder, en sexualiserad bild av tillvaron, förhärligande av våld i olika former får mig att förtvivlat leta efter respekt och människosyn.

Respekt är dock något annat än feghet: Att provocera de starka och dem som har makten är något annat än att slå mot de redan utsatta. Det är viktigt att våga ropa högt och ifrågasätta.

Så komplicerat är livet och demokratin att man samtidigt kan säga: Värna yttrandefriheten! Och värna de utsatta!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Creative Commons

Arkiv
Kategorier