Debatter kring Kyrkohandboken

In i det sista debatteras Kyrkohandboken på Kyrkans tidning. Det finns säkerligen på fler ställen men om jag skulle ta upp alla artiklar och debatter så skulle jag nog vara tvungen att jobba långt in på natten. Vill också påpeka att när jag uttrycker en åsikt i detta blogginlägg så är det min högst personliga syn på saken. Detsamma gäller (med)skribenter av debattartiklarna, det finns POSKare bland dem och då är det deras personliga åsikter som dryftas.

Här är en genomgång av höstens debattartiklar och ledare. Mot slutet kommer även en nyhetsartikel. Kan ha missat någon debattartikel, jag ber om ursäkt för det i så fall, men jag tror att de allra flesta är med.

Den 21 september skrev bland annat Reibjörn Carlshamre, ordförande Domkyrkoorganisternas förening en debattartikel kring arbetet med musiken i handboken. Artikeln avslutas med följande rader:

” Vi vädjar härmed till alla ledamöter i kyrkomötet att inte tappa tilltro till att en handbok som kan bli älskad och använd i framtiden fortfarande är möjlig. Att det förslag som nu föreligger för beslut i Kyrkomötet inte är den framtida handboken betyder inte att arbetet är omöjligt.

Låt det viktiga arbetet med kyrkohandbokens musik börja!”

Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att de tycker att det finns en god grund i det förslag som ligger för beslut nu, men att det måste arbetas vidare på handboken, framförallt musikdelen, för att det ska bli riktigt bra och för att alla ska känna att de blivit tagna på allvar.

En vecka senare skriver Karin Skogberg Ankarmo, organist, Kungsholms kyrka, Stockholm ett inlägg inspirerad av Carlshamre m.fl. där hon tycker att det ska finnas både tradition och förnyelse i handboken. Hon skriver:

”Lusten och glädjen att skapa och framföra ny mässmusik kommer ju att finnas kvar, men varför ta bort det lilla vi känner igen? Inte ens de trognaste kyrkobesökarna känner längre igen söndagarnas psalmer med det stora utbud som finns idag.”

Jag håller med Karin här och ser att till exempel Katarinamässans fördelar och del i att gudstjänstbesökarna återkommer är just igenkännelsen.

I början av oktober skriver Maria Löfberg, organist i Falkenberg, en debattartikel där hon starkt ifrågasätter om biskoparna har läst och tagit till sig av den stora kritiken kring musiken i Kyrkohandboken.

”Har inte biskoparna firat gudstjänst med handboksförslaget, och har ni inte i så fall kommit i kontakt med människor i församlingarna och kyrkoarbetare runt om i landet? Har ni inte fått ta emot åsikter? Eller är det så att ni blundar för de negativa åsikterna med både ögon och öron, för att prestigeförlusten skulle bli för stor om ni erkände att förslaget inte är det bästa?”

I samma vecka, mitt under Kyrkomötets session I, skriver Jonas Lindberg i en ledare om arbetet kring Kyrkohandboken. Han manar till en slutdebatt med goda sakargument och utan känslostormar och har en förhoppning om vi kan dra lärdom av processen kring handboken. Svenska kyrkan behöver stärka tilliten, öka den musikaliska kompetensen på kyrkokansliet och inse att vi arbetar med kyrkans identitet.

Samtidigt undrar Jan Nyberg från Skanör-Falstebo församling hur stora kostnaderna blivit i samband med kyrkohandboken. En fullt relevant frågeställning kan jag tycka även om jag hoppas att ingen fattar ett beslut enbart utifrån synen att det kostat för mycket. Det är för mig ett väldigt svagt argument, som kan visa vara en kortsiktig ”besparing”.

Den 9 oktober skriver Ann-Christin Kristiansson, pensionerad präst Stockholm:

” Vi som värnar om vår kyrkas historia och skönhet, och gläds åt hennes djup i Kristus, vi sörjer över att högmässan förvandlats till ett– lite vad tycker du?
Att vi istället för att fördjupa, förytligar vår kyrka som har blivit både djupare och innerligare i flera avseenden de senaste åren. Måtte nu inte detta gå om intet genom förflackning, och konstnärligt utarmande.”

Senare samma vecka skriver ytterligare en musiker, Mika Lidén, organist om musiken i handboken. Hon lyfter de många felen och bristerna som finns i handboken och vill att arbetet med musikdelen ska tas om. Och jag kan ju inte göra annat än hålla med när sådant här står med i handboken:

” Nej! Arbetet med kyrkohandbokens musikdel måste börjas på nytt. Musiken sägs vara viktig men kyrkan behandlar den som om den inte var av någon betydelse.
Hur ska detta gå? Jag citerar kyrkohandboksförslagets musikdel: ”Gad förbarme sig över vi!”

Den 19 oktober skriver 14 musikutbildade, bland annat professor Folke Bohlin, ”Vi rekommenderar ingen som vill värna ett levande gudstjänstliv att rösta för det svaga och ofärdiga materialets antagande”. Det är en stark debattartikel med välgrundade argument, tycker jag.

”Alla som sätter sig närmare in i remissmaterialet kommer att se hur oförankrat och oönskat förslagets material är ute i församlingarna. Vi har också i våra församlingar dragit slutsatsen att materialet helt enkelt inte håller den nivå man kan förvänta sig av Svenska kyrkan. Om detta material skulle antas lär det gå till historien som det som ytterst få förespråkade eller brann för.”

Samma dag skriver Anders Björnberg, tidigare handläggare i handboksarbetet,  att han saknar den entusiasm för detta handboksförslag som fanns när 1986 års kyrkohandbok antogs. Att handboken ”måste antas” är ett uttryck för politikersnack och att den andliga, professionella och folkliga entusiasmen är långt viktigare än ett framtvingat kyrkomötesbeslut i den här frågan.

En vecka senare undrar Peder Thalén, professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle varför man inte vågade lite mer och tog lite större risker i arbetet med ny handbok. Han saknar att arbete kring handboken inte tar upp någonting kring aktuella problem, som till exempel medlemsflykten.

”Vad som skulle behövas är nya utgångspunkter där man inte väjer för de stora utmaningar Svenska kyrkan står inför, framför allt den skenande medlemsflykten. I följeskriften Kommentarer från 2015 där arbetsprocessen redovisas nämns inte ens de höga utträdessifforna. Visst är det märkligt? Ämnet är av allt att döma tabubelagt. En produkt där kyrkans mest akuta problem inte tas på allvar kan knappast påverka kyrkolivet gynnsamt. Och vad blir då poängen med en ny handbok?”

Den 9 november kommer två debattartiklar. Den ena underskriven av 49 unga präster som tycker att arbetet med handboken ska tas om i sin helhet.

”Vi som präster unga i tjänst, som sannolikt har merparten av vår tjänstgöring framför oss, menar att det är oroväckande att detta sker i en tid då splittringarna inom Svenska kyrkan är påtagliga och när frågan om handboksförslaget tycks förvärra oenigheten snarare än att överbrygga den.

Att i detta skede anta en handbok vars tillkomstprocess och innehåll är omgivet av ett omfattande missnöje vore oklokt, för att uttrycka sig försiktigt. Vi menar att läget inom Svenska kyrkan idag är så ömtåligt att det krävs ett stort mått av varsamhet och respekt för att bygga upp förtroende mellan enskilda och grupper kring frågan om en ny kyrkohandbok. Så har hittills inte varit fallet, men det betyder inte att det är för sent.”

De tycker inte att förslaget är gott nog som det är, och jag kan bara ana frustrationen de nu känner när de ser att detta kan komma att vara (ett av) deras arbetsredskap under en tid framöver.

Den andra debattartikeln är skriven av Tomas Appelqvist, universitetslektor i religionsvetenskap, Karlstad tar upp att musik och texter inte alls behöver antas samtidigt. Han tror dessutom att kyrkomötet inom kort kommer att vara tvungen att anta en ny kyrkohandbok om det liggande förslaget antas till veckan då det är en liten majoritet som finner förslaget godtagbart.

Under den här veckan har det kommit flera debattartiklar, bland annat ett svar till Appelqvist från Esbjörn Hagberg, ordförande i revisionsgruppen som menar att kyrkomötet ansvarar för den slutgiltiga bedömningen. Visst är det så, men om de som berett ärendet och anger förslag till beslut är för förslaget så säger det ändå en hel del tycker jag. Den bemöts snabbt med en slutreplik från Appelqvist som vill se ett slut på kansliets maktspel.

”Min text efterlyser att biskoparna ska ta ansvar och ge fördjupade analyser. När jag endast några timmar efter att min text publicerats läser Hagbergs svar kan jag konstatera att vi återigen nås av en ryggradsreflex, där biskopen, snarare än att diskutera teologi, uppträder som en presstalesman för ett kansli, som med närmast bokstavstrogen fundamentalism försvarar sina egna arbetsformer.”

En fråga har lyfts av bland annat Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling, att Katarinamässan eller andra lokala varianter inte ryms i Kyrkohandboken vilket verkligen ställer till det för Katarina församling. Det bemöttes dagen därpå av Birgitta Söderberg och Andreas Holmberg, gudstjänsthandläggare i Stockholms stift. De påpekar att olika varianter av mässan visst ryms i handbokens liggande förslag, och att problemet för Katarina församling ligger i att det är deras huvudgudstjänst. Men det var ändå ett positivt svar att stiftet vill komma fram till en lösning utan att göra våld på Katarinamässans ”tilltal, tillgänglighet och klang”.

I torsdags, den 16/11, kom rapporten från revisionsbyrån Grant Thorntons där arbetet med handboken får mycket kritik. Revisionen har inte tittat på innehållet utan enbart på hur arbetet kring handboken genomförts och styrts. Revisorerna har hittat många brister men det bör påpekas att rapporten endast tar upp det som brustit. Trots det så undrar jag, utan att ha läst hela rapporten, vad har egentligen fungerat när det mesta i arbetet fått kritik på ett eller annat sätt.

Jag förstår och håller med i mycket av kritiken som framförs i alla dessa debattartiklar. Även jag upplever att det finns någon form av prestige som kyrkokansliet och delar av kyrkostyrelsen verkar ha svårt att släppa. Jag skulle önska att de som nu ska fatta beslut om handboken på torsdag alla kunde tänka igenom vad som är det värsta som kan hända om jag röstar på ena eller andra sättet. Att sedan tänka igenom är det värt det? Revisionen visar på att arbetet förbättras mot slutet, kan det då inte vara värt att ge det en vända till, med lärdomarna som nu finns nära i minnet? Åtminstone på de delar där det framförts mest kritik, dvs musikdelen.

Märklig debatt i SVT Aktuellt

Igår kväll (måndagen den 4 september) hade SVT Aktuellt ett inslag om kyrkovalet med en efterföljande debatt mellan Jesper Eneroth (S) och Aron Emilsson (SD).

Jag tycker det är så synd att Aktuellt väljer att göra det på detta sätt. Jag tror inte att det kommer att öka intresset för kyrkovalet, snarare tvärt om hos de allra flesta av Svenska kyrkans medlemmar. S de har sina väljare, vilket tydligt syns när tidigare valresultat gås igenom. Dock ska det bli spännande att se om de fortfarande har kvar alla sina kärnväljare vid årets kyrkoval.

De som tjänade på den här debatten det var endast SD. De har sina trogna följare som nu plötsligt fick upp ögonen för kyrkovalet. Kanske en och annan som inte tänkt gå att rösta men som det nu blev klart för att det finns visst bara två alternativ och då är SD det självklara valet.

Alla andra, som varken vill rösta på S eller SD, de tappade nog fullständigt intresset, och glömde bort inslaget innan där Hans-Olof Andrén var med och lyfte problemet med politiska partier i Svenska kyrkan. Kyrkans frågor är inte klassiska höger-vänster, utan teologiska!

https://www.svtplay.se/video/15025756/aktuellt/aktuellt-4-sep-21-00-1 (Inslaget börjar efter 22 minuter)

Jag hade mycket hellre velat ha en debatt mellan S och POSK (eller för all del Frimodig kyrka). För där tycker jag att fokuset borde ligga, i partiernas varande i Svenska kyrkan. Kanske även BA kunde fått vara med som står för en annan dimension i frågan, med sin tydligt ideologiska hållning men samtidigt ingen partipolitisk koppling. Jag tror också att det är där intresset för kyrkovalet kan öka.

När jag står ute på torget och pratar om kyrkovalet så är det faktiskt det enda återkommande temat. Nästan alla samtal handlar om att politiska partier har inte i kyrkan att göra! Varför väljer då Aktuellt att ge så mycket utrymme till något som så många vill få bort utan att tydligt visa på alternativen.

Aktuellt hade chansen att göra något bra här, men nu blev det ingenting av det. De enda som vann fördelar av detta märkliga upplägg, var tyvärr SD. Så nu måste vi som vill något annat. Som kan stoppa SD, på riktigt! Vi måste lägga in en högre växel. Ut på gator och torg, i sociala medier, efter gudstjänster, på körövningen! Överallt där vi finns ska vi prata kyrkoval, och få folk att rösta. Självklart på POSK i första hand. Men bara att de röstar är en vinst i sig!

Vi har rätt – inte plikt!

I media cirkulerar just nu en artikel som först publicerades i Kyrkans Tidning med Stefan Löfvén. Elisabeth Sandlund på Tidningen Dagen reagerade på artikeln och sedan har den också stått bland annat i Expressen och Aftonbladet.

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.dagen.se/lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par-1.986379

http://www.dagen.se/ledare/lofvens-slutsatser-ar-helt-uppat-vaggarna-1.986529

http://www.expressen.se/nyheter/lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par/

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article25152287.ab

I ursprungsartikeln i Kyrkans Tidning står det om Stefan Löfvén och hustrun:

”Han är liksom sin fru inte aktivt troende, men tycker mycket om att vara i kyrkobyggnader.”

Trots att de båda säger sig inte vara aktivt troende och be, är de gärna i kyrkor och de har som vana att lyssna på radiogudstjänsten på söndagarna. Hustrun Ulla kandiderar också i höst i kyrkovalet till kyrkomötet. Och han säger:

”– Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Dessutom säger han:

”Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par. Jag ser parallellen till barnmorskan som vägrar att utföra aborter. Jobbar man som barnmorska måste man kunna utföra aborter, annars får man göra något annat. Det är samma sak för präster som inte vill viga samkönade.”

Snälla Stefan Löfvén – nu har du blandat ihop saker. Vi har nämligen inte vigselplikt i Svenska kyrkan – utan vi har vigselrätt! Det innebär att det är den enskilda prästen som har eget ansvar att säga ja eller nej till att viga ett par som vill gifta sig. Och det kan bero på olika saker.

Aftonbladet citerar från lagtexten i sin artikel:

Könsneutrala äktenskap och vigsel

Lagtexten från 2009 slår fast att en vigselförrättare inte ska kunna tvingas viga samkönade par. Texten säger:

”Det finns ingen skyldighet att förrätta vigsel för ett trossamfund eller den som är behörig vigselförrättare inom ett trossamfund. Det innebär att det kan förekomma att en vigsel som ett par önskar sig inom ett visst trossamfund inte kan äga rum där, även om paret uppfyller äktenskapsbalkens krav. Det kan till exempel vara situationer där trosuppfattningar hos trossamfundet eller vigselförrättaren hindrar en vigsel för att parterna inte utövar samma religion eller för att en av parterna är skild.”

Sen är det faktiskt så att Svenska kyrkan redan sedan länge viger samkönade par. Och innan kyrkomötet 2009 beslutade om att ändra i kyrkohandboken till könsneutral vigselordning så fanns det många år innan det en fastställd ordning för välsignelse över ingånget partnerskap. Så kyrkan gör redan det som statsministern vill tvinga alla präster att göra.

Lisa Tegby skrev mycket bra om det här på bloggen 7 december (också publicerad i Kyrkans Tidning) ”Skapa inte ett problem som inte finns

Att statsministern uttalar sig om den här frågan är anmärkningsvärt tycker jag. Han tror det är ett problem som han som socialdemokrat kan gå in och ”fixa”. Vi har en kyrka som genom relationsförändringen till staten är ett eget trossamfund. Statsministern ska inte lägga sig i enskilda trossamfund. Och detta gör mig bara mer och mer övertygad om att partipolitiken inte har i kyrkan att göra. Gärna personer i kyrkan som engagerar sig i kyrkan, oavsett vilken politisk hemvist de har, men det ska vara just det kyrkliga engagemanget som går i första hand – inte den politiska övertygelsen!

 

POSK skriver i sitt program: 

POSK anser också att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Företrädare knutna till de politiska partierna strävar ofta efter att utforma kyrkliga bestämmelser efter de regler som gäller för stat och kommuner. Ett tydligt exempel är det komplicerade och kostnadskrävande sättet att genomföra kyrkliga val. Det är resultatet av en okritisk överföring av systemet för allmänna val till ett sammanhang där det inte passar. POSK arbetar för att skapa ett billigare och enklare demokratiskt valsystem i kyrkan.

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

 

Det här säger också Hans-Olof Andrén, ordförande i POSK, i en intervju i tidningen Dagen.

http://www.dagen.se/framgang-for-sd-kan-rita-om-kartan-for-kyrkoval-1.983019

För genom det system med direktval till alla nivåer som vi har i Svenska kyrkan och som bland annat socialdemokraterna drev igenom vid relationsförändringen 2000, så har valet möjliggjort bland annat att Sverigedemokraterna har lyckats ta sig in i kyrkomötet.

Det system med indirekt val som POSK vill återinföra skulle göra det omöjligt för de grupper som inte har ett starkt stöd i den lokala församlingen att få förtroende att ta ansvar på stifts och nationell nivå. Och det handlar inte om att bygga en elitkyrka – utan det handlar om att värna en kyrka som sätter tron, gudstjänsten och den kristna övertygelsen i första hand, med en kristen människosyn och diakonala händer i centrum, inte den politiska övertygelsen.

Nej, den här intervjun med statsminister Stefan Löfvén gjorde mig bara mer övertygad om att jag som POSKare har valt rätt att engagera mig i en partipolitiskt obunden grupp!

Carina Etander Rimborg
Förtroendevald (POSK)

Mångfald och respekt

En blomstrande äng med mycket blommor i olika former och färger

Jag läser och gläds över Mats Rimborgs välformulerade debattartikel i nätupplagan av SvDs brännpunkt. Lösningen för att få bort anklagelserna mot Svenska kyrkans politisering, är ju inte mer politiska partier i Svenska Kyrkan utan tvärt om. Bort med allmänpolitiska partier i Svenska kyrkan. Jag vill till och med uttrycka det så att bort med nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan. De behövs inte om vi inför indirekta val till stiftsfullmäktigen och kyrkomötet.

Samtidigt som jag läser detta har jag ett annat blogginlägg från Västerbottens Kuriren i tankarna. När jag läste det blev jag fasligt beklämd över att POSK klumpas ihop med SD på det där sättet. Jag hoppas innerligt att denne socialdemokrat är ensam om denna syn på POSK, för det om något

”gagnar knappast en förtroendefull dialog mellan oss som tror på politiskt oberoende i kyrkliga strukturer och dem som fortfarande håller fast vid partipolitiska nomineringsgrupper. Sannolikt försvårar det för t ex aktiva socialdemokrater som arbetar för en förändring av kyrkopolitiken.”

som Olle Kristenson avslutade sin kommentar om blogginlägget Dubbelmoral från Socialdemokratisk ledning

(Svenska) kyrkan är större än någon politisk ideologi, för kyrkan är vi. Med alla olika tankar, erfarenheter och åsikter. En mångfald som kräver respekt. Då kan det inte finnas en partipiska som tvingar en grupp människor att tycka likadant. Då blir det enfald utan respekt. En sådan kyrka vill i alla fall inte jag tillhöra. För det är ingen kyrka, det är en sekt.

 

 

Ur POSKs program:
POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

Reflektion över debatt-TV

Erik Eckerdal har tittat på Kyrkans tidnings debatt-TV mellan Olle Burell, Socialdemokraterna och Bertil Murray, Frimodig kyrka. Gästar bloggen med några reflektioner utifrån debatten.

 

Som vanligt vägrar S att diskutera sakfrågan, d.v.s. varför skall sekulära politiska partier ha en maktställning i Svenska kyrkan? Inte ett enda teologiskt skäl till varför kyrkans organisation skall vara partipolitiskt baserad.

Istället personangrepp och svartmålning av kyrkan.

För övrigt och i motsatts till Burells förinövade budskap:

  1. Demokrati är inte per definition en blåkopia på den sekulära och agnostiskt formulerade kommunala organisationen. Kyrkans nuvarande organisation är ett för henne dåligt demokratiskt system, eftersom det inte är anpassat efter kyrkan, utan ett system som får resultatet att S, C och SD (de tre partierna i samma båt) tillsätter bl.a. sina egna partitoppar i kyrkans ledning. Snacka om elitistiskt system. Det finns andra mer ändamålsenliga demokratiska modeller.
  2. Ingen organisation är neutral. Därför kan man inte som Burell särskilja mellan form och innehåll, insida och organisation. Form och innehåll hör ihop i kyrkan, organisation uttrycker ett innehåll, innehållet tar sig uttryck i organisationen (att särskilja mellan innehåll och form (doketism) fördömdes för övrigt i den tidiga kyrkan som heresi). Om inte dessa harmonierar, behöver organisationen reformeras. Kyrkans organisation måste motiveras och baseras på en teologisk förståelse av kyrkan (som i våra ekumeniska överenskommelser) annars betyder det att organisationen står i motsats till kyrkan och är ett hinder. Detta visar sig i kyrkans nuvarande organisation som i praktiken har parallella strukturer.
  3. Burell: Kyrkan är en alldeles för viktig organisation för att S inte skall engagera sig i henne (Arthur Engberg hade inte kunnat uttrycka det bättre). Alltså, så länge kyrkan är viktig måste S engagera sig för att kontrollera henne. Samma sak uttryckte Jimmy Åkesson och SD tidigare i år: ”Vi skall ta kontrollen över kyrkan”. Genom S vilja att kontrollera kyrkan har vägen öppnats för SD att göra samma sak. Ett alternativ är naturligtvis att kyrkan får sköta sig själv.
  4. Burell: S är ett skydd mo SD och mörkerkrafter. ?? Är det inte evangeliet som är skydd mot mörkerkrafter? Betydligt fler i LO-kollektivet röstar på SD än kyrkligt aktiva. Det är alltså ett bättre skydd för kyrkan om S lämnar henne ifred, än om hon är kvar (i synnerhet eftersom det var S tillsammans med M som drev direktval till kyrkomötet och därigenom öppnade upp för SDs kyrkopolitik).

Befria kyrkan från partierna.
Rösta på POSK!

 

/Erik Eckerdal, präst
ersättare i riksPOSKs styrelse

Ge rösträtt åt biskoparna!

För en vecka sedan, den 18 maj, replikerade Hans-Olof Andrén biskop Johan Tyrbergs debattartikel i Kyrkans tidning.

Andrén argumenterar för POSKs linje att åter ge rösträtt åt biskoparna i kyrkomötet. Han ser att biskoparnas tystnad i debatterna i kyrkomötet kanske beror på att då du saknar rösträtt saknas det incitament till att läsa och sätta sig in i frågorna fullt ut. Och saknar du kunskap om frågan som debatteras är det inte lönt att uttala sig heller. Jag vet då att jag gör exakt så.

Då det sedan 2011 finns den ”särskilda beslutsordning” som inneburit en stärkt ställning för biskoparna. Och som förenklat förklarat innebär att biskoparna har vetorätt i lärofrågor. Som jag tolkar Andrén (och som jag skulle vilja se det framöver) så bör inte denna särskilda beslutsordning försvinna bara för att biskoparna ges rösträtt i kyrkomötet.

Kyrkomötet, och dess utskott, lyssnar på biskoparna och tar till sig av deras kunskap – när de väl uttalar sig. Att ge biskoparna rösträtt kanske innebär att de deltar i debatten oftare.

 

Ur POSKs program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Alla frågor kan inte bli föremål för ett enkelt demokratiskt avgörande, eftersom Svenska kyrkan är knuten till sin evangelisk-lutherska bekännelse. Lärofrågor handläggs därför i särskild ordning där biskoparna har ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar. POSK menar att biskoparna dessutom borde ha rösträtt i kyrkomötet.

 

Hans-Olofs replik i sin helhet:

I debatten om biskopsämbetet skriver biskop Johan Tyrberg i en replik i Kyrkans Tidning nummer 19/17 bland annat om biskoparnas ställning i kyrkomötet. Denna ändrades ju kraftigt år 1983, från självskrivna ledamöter till deltagare utan rösträtt.

Några år senare tog också biskoparnas valbarhet bort. Internationellt är det förstås mycket udda att biskoparna i en episkopal kyrka inte har rösträtt i kyrkans beslutande församling, särskilt mot bakgrund av det ledarskap som biskopar förväntas ta i kyrkan och med tanke på biskoparnas särskilda läroansvar. I lärofrågor ska kyrkomötets läronämnd yttra sig, och i denna har biskoparna majoritet. Utskotten lyssnar alltid noggrant till läronämnden, som dock ibland inte uttrycker sig mycket klarare än oraklet i Delfi.

När det gäller läroansvaret stärktes faktiskt biskoparnas ställning ordentligt år 2011 genom den ”särskilda beslutsordning” som då infördes och som förenklat kan beskrivas som en biskoparnas vetorätt i lärofrågor. I alla ärenden, inte bara i lärofrågor, gör biskoparna värdefulla insatser i kyrkomötets utskott, och mitt intryck efter många år i kyrkomötet är att man lyssnar på biskoparna när de väl säger något. Problemet är att de inte säger så mycket i kyrkomötets talarstol. Förra året yttrade sig biskoparna totalt 11 gånger i kyrkomötesdebatten (av totalt 322 anföranden) och endast 1 motion (av 89) hade en biskop som medmotionär.

En besökare från Norska kyrkan framhöll biskoparnas tystnad som den största skillnaden mot det norska kyrkomötet. Jag misstänker att det finns en enkel förklaring till detta: den som inte har rösträtt tvingas inte att ta ställning i varje fråga, och då ligger det nära till hands att inte läsa in alla ärenden så noggrant – en biskop är mycket arbetsbelastad och måste prioritera sin tid. Och den som inte är helt insatt i en fråga håller inga anföranden i kyrkomötet utan nöjer sig kanske med att ingripa om debatten helt håller på att gå över styr. Detta är för mig ytterligare en anledning till att biskoparna bör ha rösträtt i kyrkomötet. Självklart finns biskoparnas rösträtt med i POSKs handlingsprogram för 2018-21. Biskoparna behövs i kyrkomötesdebatten!

Hans-Olof Andrén, ordförande Posk

 

Johan Tyrbergs debattartikel i sin helhet:

Så kommer på nytt diskussionen om biskopsämbetets försvagning i vår Svenska kyrka. Denna gång i en debattartikel av Miriam Wredén Klefbeck och Judith Fagrell.

Skribenterna riktar sig inte emot biskoparna utan kyrkomötet. Rätt instans att svara på artikeln bör således nomineringsgrupperna i kyrkomötet vara, men även jag passar på att ge uttryck för hur jag tror att vi kan förbättra vår kyrkas organisation. Jag tror att det handlar om minst två saker – eller sidor av frågan.

Den första handlar om det jag tidigare skrivit, bland annnat här i Kyrkans Tidning, nämligen biskoparnas ledarskap i betydelsen bestämmande.

För att påverka även de församlingar som eventuellt inte bryr sig om sin relation till stiftet och går sin egen väg behöver biskoparnas, och domkapitlens, möjligheter att fatta beslut som direkt påverkar församlingarna öka. Ska alla präster och diakoner vara stiftsanställda?

Räcker det att kyrkoherdar har sin anställning vid stiften? Ska alla församlingars intäkter i form av medlemsavgifter gå via stiften så att de kan hållas inne vid obstruktion?

Här behövs eftertanke och utredning – när kyrkan är mogen. Jag tror inte att den är det. När jag tidigare skrivit i detta ämne har jag mötts av tystnad och av personer som vill samtala med mig i avskildhet.

Hur som helst, om det är så att församlingarna har börjat tro att de är mer självständiga än vad de är, så började detta när församlingen fick hela arbetsgivaransvaret för prästerna. Gör om, gör rätt!

När det gäller biskopars beslutsfattande brukar rösträtten i kyrkomötet nämnas. Här gäller det att se upp. På ett sätt är det märkligt att en episkopal kyrka har ett högsta beslutande organ där biskopar inte får vara med och fatta besluten och å andra sidan riskerar man att uppnå det man vill undvika genom att vi får en röst var.

I dag har biskoparna större möjligheter att påverka beslut som rör kyrkans tro, lära och bekännelse än vad någon vald ledamot i kyrkomötet har. Genom läronämnden och möjligheten till särskild beslutsprövning finns möjligheter. Om man gav biskoparna en röst var så skulle vi tillsammans ha 14 röster.

Det där med att ”runda biskoparna” skulle vara mycket enkelt. Då skulle det bli ännu tydligare att biskoparna inte har något att säga till om. Enda möjligheten skulle vara att ge varje biskop ett större antal röster så att övriga ledamöters röster vägde lika.

Är det någon som vill det? Den andra möjligheten vore att ge biskopsmötet en makt i paritet med kyrkomötet. Är det eftersträvansvärt?

Den andra sidan av frågan rör biskoparnas ledarskap som inte handlar om beslutsfattande. Här har biskoparna fler möjligheter än vad många tycks se. Detta är också den del av biskopens ledarskap som flera andra episkopala kyrkor trycker hårdast på.

En del menar till och med att man bör befria biskopar från beslutsfattande för att framhäva den del av ledarskapet som kallas ”softpower”. Jag tror inte att dessa båda aspekter av biskoparnas ledarskap motsäger eller motarbetar varandra.

I höst är det val till bland annat kyrkomötet. Vad tycker ni som kandiderar? Det är ni som påverkar framtiden för vår kyrka.

Johan Tyrberg, biskop i Lunds stift

Debatt i Västerbotten

Det är inte bara i Kyrkans tidning som det pågått ett replikskifte den senaste tiden. Även i Västerbottens kuriren har det varit ett replikskifte efter Lars-Gunnar Frisk och Anna-Sara Walldéns debattartikel (VK 27 mars) som jag redan skrivit om i bloggen.

På denna artikel reagerar Nils-Åke Sandström, C, (VK 6 april) starkt och tycker att Frisk och Walldén misstänkliggör andra nomineringsgrupper. Hur Sandström kan tolka debattartikeln på detta sätt förstår jag inte. Och om det är någon som misstänkliggör någon så är det ju Sandström som anklagar POSK för att vara odemokratisk (min tolkning).

Frisk och Walldén svarar Sandström (VK 18 april) med att klargöra på ett bra sätt att POSK är partipolitiskt obundna och att det är långt ifrån att vara antipolitiskt. Tvärtom, POSK har många medlemmar som är engagerade i politiska partier, från moderater till vänsterpartister. Och de förenas alla kring frågan att Svenska kyrkan ska styras utifrån teologiska aspekter inte politiska ideologier. Svenska kyrkan är en medlemsorganisation, säg mig en annan sådan som styrs av politiska grupperingar?

Helgläsning och inspiration

Många böcker uppslagna och uppspikade på en vägg så det är det enda som syns

Artikeln nedan är från Norrbottens Kuriren den 6 april och är ytterligare ett exempel på hur våra färdigskrivna artiklar kan användas och plocka delar ur. Läs, bli inspirerad och börja skriv på en egen debattartikel!

Nu är det kanske försent att använda den till att rekrytera personer till våra listor eller att se till att nya POSKgrupper startas. Men det är inte helt dumt att förbereda en debattartikel som kan komma mot slutet av sommaren i lokalpressen för att få väljare, och för att starta upp valrörelsen på våra villkor!

Avveckla partipolitiken i kyrkan –
stärk den obundna rörelsen

Nu pågår kandidatnominering till kyrkovalet i september. Gamla slutar, nya kommer till. Allt fler byter också inriktning, från partipolitik till obundenhet – i år i bland annat Boden. Den obundna rörelsen växer för varje kyrkoval.

I många församlingar finns lokala obundna grupper som inte tillhör en riksorganisation, vilket begränsar rörelsens styrka. I en del församlingar – som Luleå domkyrkoförsamling – saknas ännu en partipolitiskt obunden grupp. Det bör bli ändring på det!

Fler obundna grupper behöves lokalt, och större samordning av dem för att på allvar utmana den partipolitiska styrning av kyrkan som dominerar nationellt och i många stift. Så kan Svenska kyrkan bli en verkligt fri kyrka. Här behövs POSK.

Partipolitiken är ett arv från statskyrkan. Bara 3,4 procent av svenskarna är enligt DN medlemmar i politiska partier – en mycket begränsad rekryteringsbas för kyrkligt förtroendevalda. Ändå hävdas att partipolitik krävs så kyrkan inte blir elitkyrka! Det kyrkan behöver är fler valda bland de 97 procent som inte är partimedlemmar.

Det är positivt med politiskt aktiva i kyrkan. Många är förankrade i församlingsverksamhet och gör bra insatser som förtroendevalda. Det kan de göra även utan politisk etikett!

Kyrkan ska värna om svaga och utsatta, stå upp för fred och rättvisa. Den behöver ibland tala klarspråk i det offentliga samtalet. När det sker ska det grundas på kristen tro och teologisk reflektion – inte partipolitiska program.

Politiska grupper menar att sekulär ideologi ska vägleda en kyrka som slutade vara statskyrka år 2000. Den världsunika politiska styrningen av Svenska kyrkan förvånar kyrkomedlemmar och debattörer i svensk press. I vissa politiska grupper ifrågasätts den, t.ex vid helgens (s)-kongress. I väntan på resultatet återstår att stärka de obundna alternativen. När de växer kan partipolitiken avvecklas.

POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, den största och bredaste obundna gruppen, finns på alla nivåer i kyrkan: kyrkomöte, stift och lokalt. I Luleå stift i ca hälften av församlingarna. Medlemmar i lokala obundna grupper som ej är med i POSK erbjuds kandidera på våra stifts- och kyrkomöteslistor, vilket ytterligare skulle bredda den obundna rörelsen. Här finns en uppgift för många fler kyrkligt engagerade.

Och så gärna då en obunden grupp i Domkyrkoförsamlingen!

Lars-Gunnar Frisk, Umeå,
ordförande i POSK i Luleå stift, v. ordf i stiftsstyrelsen

Celina Falk, Luleå,
POSK-medlem och Svenska kyrkans ungdomsdelegat i Kyrkornas världsråds centralkommitté

Debatten fortsätter i Kyrkans tidning

I dagens utgåva av Kyrkans tidning har två POSKare fått med repliker på Socialdemokraten Lennart Hallengrens debattartiklar från den 30 mars och den som var införd i KT den 9 mars.

Först ut är Johan Garde, styrelseledamot i POSK i Linköpings stift, med en fullt relevant motfråga till S, som enligt både mig och Carina verkar totalt sakna förståelse för våra svar. Johan undrar hur S ser på Jesus, då det i deras kyrkopolitiska program inte står något om varken Jesus, Fadern eller Anden. Inte ens Gud nämns vilket känns väldigt underligt, då det faktiskt är ett kyrkopolitiskt program.

Är det kanske S vilja att utplåna Gud, Jesus och den heliga anden ur Svenska kyrkan? Det är då ingen kyrka för mig så om den dagen kommer (jag ber för att så ej kommer att ske) så är jag den första att lämna Svenska kyrkan till förmån för en kyrka som talar tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare.

Sedan besvarar Lisa Tegby både ÖKA och S med ett fint inlägg om att dessa dubbla linjer ryms, både inom Svenska kyrkan och inom POSK. Och att det är respektlöst av dessa representanter för ÖKA att anklaga POSK för att ”man får ha vilken åsikt man vill i denna fråga”.

Vi hade hoppats på att denna replik skulle varit med i Kyrkans tidning redan förra veckan, men på grund av platsbrist fick den vänta till denna vecka. Tyvärr är den inte heller med i KTs webbupplaga (jag har då inte hittat den, rätta mig gärna om jag har fel!) så jag delar den i sin helhet nedan.

 

POSK står för en kyrka med mångfald och respekt

Det verkar som om några nomineringsgrupper vill göra frågan om vigsel av samkönade till den stora frågan i höstens kyrkoval.  Det är sorgligt. Möjligen är det också lite desperat. Detta är inte en stor och problematisk fråga i kyrkan. Vi viger samkönade par. Det fungerar. Och det är en glädje för de flesta av oss präster att få ha dessa vigslar.

2009 beslöt kyrkomötet om denna ordning. Kyrkan viger och kyrkoherden i varje församling ansvarar för att se till att församlingen erbjuder dessa vigslar.

Det finns präster, liksom det finns andra medlemmar i vår kyrka, som menar att vigsel enbart kan ske mellan man och kvinna.  Andra är, som många av oss har varit, mitt i en process i denna fråga. En del kommer kanske att ändra uppfattning utifrån en teologisk reflexion och/eller när de lärt känna samkönade par och upptäckt det självklara och allvarliga i dessa relationer.

Kyrkan har tagit ställning för vigsel av samkönade. Men kyrkan säger också att det i vår kyrka finns plats för olika övertygelser i denna fråga. Vi har utrymme för det, för kyrkan viger.

När POSK anklagas för att ”man får ha vilken åsikt man vill i denna fråga” är det ett mycket respektlöst sätt att uttrycka sig. POSK följer kyrkans ordning och ger utrymme för olika uppfattningar i vigselfrågan.  Men någon förtryckande och föraktfull inställning i ena eller andra riktningen accepterar vi inte. Kyrkans ordning med vigsel av samkönade ska fungera!

Vi behöver en kyrka där många människor i ord och handling vill dela tro och liv och vara en kraftfull röst för solidaritet och rättvisa.  Vi behöver en kyrka av mångfald som inte utesluter utan innesluter. Vi behöver en kyrka där vi kan bära varandras olikheter och med våra skillnader ta vårt uppdrag att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad på djupaste allvar.

Lisa Tegby, prost i Umeå, kyrkomötesledamot för POSK

Hur svårt ska det vara att förstå?

Lennart Hallengren (S) skriver i en replik i Kyrkans Tidning (13/2017) och svarar på Hans-Olof Andrén och Linda Isbergs debattartiklar. Han påstår igen att man inte vet vad får om man röstar på POSK. Och frågan han hänvisar till är vigselfrågan för par av samma kön.

Ursäkta – men om man inte vill förstå eller lyssna så kommer det inte att gå att förstå. Och det är precis så jag uppfattar Lennart Hallengren. För honom, som socialdemokrat, är det tydligen helt obegripligt att människor får och kan tycka olika, men ändå ställa sig bakom ett program.

Nej, Hallengren, vi är inte hjärntvättade i POSK, vi är människor som vill vår kyrka det allra bästa och som tar ansvar som förtroendevalda i våra församlingar, på stiftsnivå och i kyrkomötet. POSK har många frågor som vi vill driva i vårt program och vi är oerhört tydliga med vad vi vill vad som gäller.

https://www.posk.se/vi-vill/program/

Och när det gäller frågan med vigning av par med samma kön så tycker POSK att den ordning som hela kyrkan och kyrkomötet beslutade – nämligen att Svenska kyrkan viger – men prästerna har inte vigselplikt, är en bra ordning. Kyrkan viger och det är kyrkoherdens ansvar att se till att det finns någon som kan viga det par som kommer och vill bli vigda. Hur svårt kan det vara att förstå det?

Så jo, den som röstar på POSK vet precis vad rösten betyder. Den betyder att vi kommer att fortsätta vårt arbete och driva vår vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska

  • erbjuda närvaro, gemenskap och växt
  • förmedla befrielse, hopp och livsmod
  • se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
  • respektera individen och glädjas åt mångfalden
  • vara en tydlig röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
  • ha en organisation och struktur som främjar kyrkans uppdrag
  • vara en brobyggare mellan kyrkor
  • sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

 POSK bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs. POSK har idéerna för framtiden och vill leda utvecklingen i riktning mot en kyrka som rymmer mångfald och präglas av respekt.

 

/Carina Etander Rimborg
kyrkomötesombud för POSK Göteborgs stift