fbpx

Vilken kyrka vill vi ha? Vigseldebatten splittrar

I en intervju om kyrkovalet i Sveriges radios program Studio ett den 6/9 sade ärkebiskop Antje Jackelén klart och tydligt att det är omöjligt att införa ett krav för prästvigning som skulle innebära att man måste viga par av samma kön, eftersom ett sådant krav skulle strida mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära och inskränka biskoparnas ansvar.

Denna ståndpunkt är densamma som yttrats av Svenska kyrkans läronämnd tidigare, bland annat med anledning av Anna Ekströms motion till kyrkomötet 2016. Man kan önska att debatten i denna fråga därmed skulle få ett slut, men jag hyser inga större förhoppningar om det eftersom det finns präster och förtroendevalda som inte tycks acceptera detta svar.

Anna Ekström menar i sin replik i Dagen 27/8 att vi inte kan “gömma oss bakom fina ord”, och jag tycker att det är anmärkningsvärt att på det sättet försöka nonchalera vad som sägs av dem som har ett särskilt ansvar för lärofrågor i vår kyrka. Det är också ett ifrågasättande av den episkopala ordning som innebär att det är biskopen som har självständigt ansvar för att viga präster till tjänst.

I Svenska kyrkan har vi en ordning som innebär att de som tillhör vigningstjänsten – biskopar, präster och diakoner – och de av medlemmarna valda representanterna – de förtroendevalda – har ett gemensamt ansvar för kyrkans styrning och ledning. Det vore orimligt att det skulle vara det förtroendevalda kyrkomötet som ensamt hade att besluta om vad som ska gälla för att bli prästvigd.

Det skulle kunna innebära att en kravlista förändrades beroende av vilka grupper som för stunden hade majoritet, och i den situationen kan vi inte hamna utan att riskera kyrkans episkopala identitet. Jag frågar mig dessutom vad det innebär att en stor grupp förtroendevalda så tydligt vill gå emot läronämnden. Vad gör det med oss som kyrka?

En annan ingång i den här frågan är att det skulle handla om diskriminering och dålig människosyn. Både Anna Ekström och centerpartisterna Niklas Larsson och Daniel Tisell (Dagen 9/9) tar upp detta när de lyfter fram alla människors lika värde och att alla människor är Guds avbild. Detta kan och vill naturligtvis ingen vettig människa säga emot – i den kristna tron är människans unicitet och värdighet ett fundament – men det är heller inte det som ska vara i fokus i debatten.

Den som menar att det kristna äktenskapet är till för man och kvinna har inte per definition sagt att den kvinna som älskar en annan kvinna är mindre värd eller mindre älskad av Gud. Man har heller inte värderat kärleken. Det enda man har sagt är att man ansluter sig till ett av de sätt att se på äktenskapet som – efter ett tydligt majoritetsbeslut 2009 – ryms i Svenska kyrkan.

Vi är många som ansluter oss till det andra synsättet – att äktenskapet är öppet även för par av samma kön, och det innebär inte att vi säger att de som inte tycker så är oälskade av Gud.

Diskriminering sker enligt lag om någon missgynnas eller kränks av skäl som till exempel sexuell läggning. I diskrimineringslagen anges ett antal samhällsområden där lagen är tillämplig, och det tydliggörs både i denna lag och i äktenskapsbalken att det här inte är fråga om diskriminering då vigsel i ett samfund inte faller inom något av dessa områden.

I äktenskapsbalken slås fast att ingen vigselförrättare inom ett trossamfund är skyldig att viga, och frågan anses dessutom vara inomkyrklig. Det innebär just detta som jag och flera har anfört, nämligen att det är Svenska kyrkan som samfund som har vigselrätt och som ska se till att par som önskar vigsel ska få det, medan den enskilda prästen aldrig är tvungen att viga, oavsett skäl.

I det läget kan kritiker hävda att det är orimligt att konsekvent kunna neka just par av samma kön, och det är man i sin fulla rätt att tycka. Men faktum är att det finns ett stort antal präster som med glädje skulle ställa sig i kö för att få vara vigselförrättare åt dessa par, så Svenska kyrkan tar ansvar för att de ska få gifta sig och ser till att det sker med samma respekt och värme som vi ska möta alla människor med.

Jag vill avslutningsvis återknyta till något som jag också skrev om i min första text, nämligen detta att vi som kyrka inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap med gemensam grund i tron på Jesus Kristus som vår frälsare. Efter att ha följt debatten både här och i andra forum blir det allt tydligare för mig att vi står vid ett vägskäl.

Kommer vi på sikt att fortsätta vara den kyrka jag allt som oftast är stolt över – den kyrka som har högt i tak och låga trösklar, som bjuder in till gemenskap med Gud som upprätthåller våra liv, som hjälper oss att leva i gemenskap med varandra utifrån vad Jesus har lärt oss om kärlek till medmänniskan, eller kommer vi att avgränsa och definiera ut, att strömlinjeforma och likrikta?

Hur kommer vi att vara kyrka? Jag har inte svaret, men jag vet vad jag hoppas på: En kyrka som härbärgerar våra olikheter och som låter alla som vill vara en del av Kristi kropp.

Emma Hedlundh

präst och kyrkomötesledamot för POSK, Uppsala stift

 

Ur POSKs program

En kyrka med ansvar för alla motverkar all särbehandling på grund av kön och andra diskrimineringsgrunder. För POSK är det viktigt att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan.

POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande. Hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha någon betydelse för vem som erbjuds anställning inom Svenska kyrkan.

Under mandatperioden 2022–2025 vill POSK verka för:
att det beslut som kyrkomötet har fattat om vigsel mellan par av samma kön ska stå fast i sin helhet.

 

Läs mer

Emma Hedlundh, debattartikel: ”Nej till nytt villkor för att få prästvigas”
www.posk.se/2021/08/nej-till-nytt-villkor-for-att-fa-prastvigas/

Ärkebiskop Antje Jackelén (tidningen Dagen): ”Man kan inte tvinga präster att viga samkönade par”
www.dagen.se/nyheter/kyrkovalet/2021/09/14/arkebiskopen-forvanad-over-vigselplikt-som-valfraga/

Helena Taubner, blogginlägg: ”Vigselrätt? Ja. Vigselplikt? Nej.”
www.posk.se/2021/08/vigselratt-ja-vigselplikt-nej/ 

Det finns skäl att rösta i kyrkovalet!

En debattartikel från Nils Gårder i Skånska Dagbladet 10 september>>

Naturligtvis får även de politiska partierna ställa upp som nomineringsgrupper i kyrkovalet. I deras led finns troende och välvilliga kandidater. Problemet är att partierna saknar en konstruktiv kyrkopolitik.

De talar väl om folkkyrkan men deras iver till centralisering och likformighet är destruktiv.

Tre tecken på kris i Svenska kyrkans församlingar

1. Deltagandet i gudstjänster har sjunkit radikalt de senaste decennierna. För femtio år sedan var ännu antalet besök vid söndagens huvudgudstjänster fler än 10 miljoner. Idag är det ca 3,5 miljoner.

2. Den kristna undervisningen är på många håll nästan obefintlig och efterfrågas inte längre av bredare grupper. Det är nu 100 år sedan (1919) den allmänna undervisningen i troslära upphörde i skolan. Det är sedan dess kyrkans eget ansvar.

3. Sverige har tusentals väl underhållna kyrkor. Det är en stor glädje. Men många har gjorts ”övertaliga” genom att gudstjänster inte längre firas i dem.

Det behövs en ny kyrkopolitik för att bevara Svenska kyrkan som en folkkyrka. Det räcker inte med att lyfta fram symbolfrågor eller allmänna politiska ställningstaganden.

Svenska kyrkan är fortsatt en välkänd samhällsinstitution som vore kyrkan ännu en statlig myndighet. Kyrkobyggnaderna är kulturhistoriska smycken. Förmögenheten är betydande. Men är detta en garanti för att vara en folkkyrka?

Bättre byggnader än församlingar?

Församlingarna är ofta i långt sämre skick än kyrkobyggnaderna. Församlingarna har blivit allt färre med allt större territoriellt ansvar och allt färre medlemmar. Sedan år 2000 har antalet församlingar minskat med mer än 1000 stycken. Söndagens förkunnelse tas emot endast av några få procent av folket.

En kyrka behöver naturligtvis inte vara en folkkyrka. En levande kyrka förblir ett ljus som lyser i mörkret även i en öde trakt men om att Svenska kyrkan skall bevara sin ställning som folkkyrka krävs en ny kyrkopolitik. Det är ett ansvar för alla kyrkomedlemmar. Ett första steg är att deltaga i kyrkovalet och därmed ta ställning i de praktiska frågor som måste avgöras av dem som blir valda.

En femstegs-plan

1. Församlingarna måste ses som den primära nivån inte som ”lokalkontor” för en central myndighet. Det är i församlingarna mötet sker.

Ge församlingsprästerna ett tydligt ansvar för att väcka intresse och skapa delaktighet. Skärp stiftens ansvar för stöd av förkunnelse, diakoni och undervisning. Återgå till huvudprincipen att varje kyrka där huvudgudstjänst firas bör ha en präst som kan lära känna sin församling och ha ett eget församlingsråd. Engagemang och delaktighet uppstår endast lokalt. Endast en lokalt levande kyrka bevarar sin folkliga ställning och väcker respekt i samhället och i dess ledning.

2. Ge därför prästerna en bättre utbildning. Ställ höga krav på de akademiska studierna i teologi men även i andra ämnen som gör prästen förtrogen med filosofiska och kulturella strömningar. Lyssna till prästkandidaternas kritik och genomför en fullständig omprövning av utbildningen vid kyrkans utbildningsinstitut. Församlingsprästens självkänsla och auktoritet vilar på förmågan att nå fram till människor.

3. Öka antalet gudstjänster. Människors ”livspussel” är idag mer komplicerat än för femtio år sedan. Det måste finnas fler alternativ när man kan deltaga i gudstjänst, samtal och gemenskap. Undvik låsta kyrkor som är ett obehagligt tecken på kyrkans reträtt. Se värdet även av gudstjänster med ett fåtal deltagare. Överge inte landsbygden och de mindre orterna. Kyrkoåret bjuder på en spännande rytm och en variation som den borgerliga kalendern saknar. Delaktighet i kyrkolivet är ett erbjudande om självständig identitet.

4. För undervisning krävs ämnesutbildade lärare. Ge präster bättre utbildning i pedagogik och ge kyrkliga pedagoger en bättre fackutbildning. Inrätta kyrkliga skolor. Inte kyrkliga friskolor som konkurrerar med det allmänna skolväsendet utan ”kyrkskolor” för frivillig kristendomsundervisning riktad till barn, ungdomar och vuxna. Skapa nya katedralskolor i varje stift som en gemensam resurs för vidareutbildning. En intresseväckande undervisning är en nödvändighet för en folkkyrka.

5. Satsa på ideella medarbetare. Med början på 1970-talet har antalet anställda i lokal kyrklig tjänst ökat märkbart. Utvecklingen vänder nu. Församlingarnas arbete kan inte längre utföras endast av anställda. Vi står nu inför ett val: Att fortsatt basera församlingsarbetet på endast anställda eller att åter låta ideella medarbetare dela ansvaret. Väljer vi den första vägen kommer vi att få se allt förre och geografiskt större församlingar med allt svagare folklig förankring. Endast den senare vägen kan bevara en folkkyrka med bred förankring.

Lund den 10 september

Foto IKON Magnus Aronson

Nils Gårder

Kandidat i kyrkovalet för Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK)

Indirekta val är demokratiska!

Indirekta val är den helt dominerande beslutsmodellen inom alla folkrörelser och större medlemsorganisationer. Varför tycker (s) då att det skulle vara ”odemokratiskt” med indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomötet inom Svenska kyrkan?

POSK anser att valen till kyrkomöte och stiftsfullmäktige ska ske genom indirekta val från församlingarnas valda ledamöter. Skälen till detta redovisar vi utförligt i bl.a. de småskrifter som finns på vår webbplats.

Märk väl att de direkta valen till kyrkomöte och stiftsfullmäktige är en ganska ny företeelse som introducerades inför relationsförändringen kyrka-stat. I kyrkomötet 1999 var centern och POSK de enda grupper som röstade emot, utifrån den gemensamma förståelsen av att församlingarna är kyrkans grundläggande enhet, och att det därför är viktigt att de som väljs till kyrkomötet har stark förankring i den lokala församlingen.

De som inte gillar denna tanke (framför allt s-företrädare) hävdar ofta att det är ”odemokratiskt” med indirekta val. Det är dock inte mer odemokratiskt än att det är den helt dominerande beslutsmodellen inom alla folkrörelser och större medlemsorganisationer.

Svenska kyrkan är inte längre en del av staten – vi är den ojämförligt största demokratiska folkrörelsen, en medlemsorganisation i civilsamhället.

Inom den organisationsvärlden är indirekta val den ojämförligt dominerande formen av demokrati för val av kongresser på nationell och regional nivå.

Exempelvis inom IF Metall – där jag varit fackligt aktiv i 22 år – väljer medlemmarna representanter till den lokala avdelningens representantskap, som sedan i nästa steg väljer kongressledamöter (indirekt val, alltså), och i nästa steg efter det väljer kongressen styrelse med mera (ännu indirektare val, alltså).

Även ledamöter till LO-kongressen utses av Metallförbundet, inte av medlemmarna (ett mycket indirekt val, alltså.)

Jag är helt övertygad om att när Metall-medlemmarna utövar sin rösträtt i direktval (dvs till det lokala representantskapet) så har de flesta ingen aning om att detta i förlängningen även innebär ett första steg i ett mycket indirekt val – av ledamöter till metallkongress, förbundsstyrelse, och ännu högre upp, ledamöter till LO-kongressen, LO:s representantskap, LO:s styrelse, och LO:s ordförande.

Det är helt enkelt så svensk föreningsdemokrati fungerar.

Så är det alltså även inom övriga fackföreningsrörelsen, inom hyresgäströrelsen och kooperationen, alltså alla de organisationer som vanligtvis omhuldas av (s) – och av mig, märk väl! – liksom inom alla andra folkrörelser av betydelse.

Även inom det socialdemokratiska partiet tillämpas indirekta val när man utser ledamöter till de regionala distriktskongresserna. På alla de större orter, där arbetarekommunen har representantskap för sina lokala beslut, så utses ombuden till distriktskongresser av representantskapet (indirekt val, alltså).

Frågan till (s) blir därför om de även dömer ut dessa organisationers interna demokrati med indirekta val som ”odemokratiska”?

Om inte så blir (s) svaret skyldiga: Varför duger inte den gängse folkrörelsedemokratin även i Svenska kyrkan? Varför beskriver de det som de omhuldar i andra organisationer där de har inflytande som ”odemokratiskt” om det tillämpas i Svenska kyrkan? Kan det ha att göra med att (s) är fast i föreställningen om Svenska kyrkan som en del av staten och inte orkar tänka och inse att vi som medlemsorganisation inte ska kopiera organisationen i de allmänna valen?

Mitt intryck är att så är fallet.

Lars-Gunnar Frisk

Ordf. POSK i Luleå stift

 

POSK deltar i debatten

Nu är det bara en vecka kvar av kyrkovalet. Med det blir POSK också mer och mer synliga på olika håll och i debatter. Idag har två debatter genomförts där POSKs ordförande Amanda Carlshamre och POSKs vice ordförande Marie Rydén Davoust har deltagit.

Vem bestämmer i kyrkan?
På eftermiddagen deltog Amanda Carlshamre i ett samtal inför kyrkovalet med temat: Vem bestämmer i kyrkan? Samtalet leddes av docent Eskil Franck och deltog gjorde också Hans Ulfvebrand (BA) och Wanja Lundby-Wedin (S). Det var Stockholms domkyrkoförsamling som var arrangör.

Samtalet ägde rum i Stockholm men livesändes också och kan ses här i efterhand.

Debatt inför kyrkovalet om miljön
Fältbiologerna anordnade ikväll en utfrågning om vad de olika nomineringsgrupperna vill gällande skogen och klimatet, bland annat. Från POSK deltog Marie Rydén Davoust.

Samtalet sändes live via Facebook och kan ses där i efterhand

Heja Amanda och Marie, så bra ni företräder POSK och vad vi vill!

Victor Ramström
informatör

 

POSK vill visst ha direkta val

För oss som har vuxit upp i en familj med syskon så är det inte ovanligt att det är bråk mellan syskon eller att det retas. Ibland kan det det gå riktigt vilt till, ibland är det smågnabb. Men vid en viss punkt, så säger (oftast) föräldrarna till ”nu får ni bli sams”. Eller så kommer syskonen fram till detta själva. Plötsligt finns det inget att bråka om eller så får en ”vapenvila” ingås för att friden ska få råda i familjen en stund.

Jag tänker på det här, för just nu är det, precis som Amanda Carlshamre skrev på bloggen i måndags, (https://www.posk.se/2021/09/med-kristus-i-centrum/) den tiden i valrörelsen som tar fram det absolut sämsta hos de flesta av oss som kandiderar i Svenska kyrkan. Och det är inget vi är stolta över.

Men i en valrörelse behövs det ibland ändå bli tydliga skillnader för att väljaren ska förstå vad de olika grupperna vill. Men pajkastning och svartmålning är inte roligt.

Låt oss lämna detta den 20 september

När dagen gryr den 20 september så hoppas jag att det som har sagts och gjorts i valkampanjen ska lämnas utanför kyrkan när mandaten fördelas och invalda personerna, för olika nomineringsgrupper, tillsammans ska ta ansvar för Svenska kyrkan.

Låt oss då vända blad, stryka ett streck i debatten och låt oss ta nya tag. Lämna lättkränktheten, lämna stoltheten, lämna det dåliga humöret och låt oss istället tillsammans se hur vi kan ta ansvar för Svenska kyrkan.

Ingen information?

Jag läser en insändare i Hallands Nyheter (11 september) där en kyrkomedlem, som fått hem sitt röstkort, tycker det är så svårt att hitta information om kyrkovalet i nyhetsmedia.

Personen har också sökt på de lokala webbsidorna och på kyrkovalssidan hos Svenska kyrkan om kandidaterna och de olika grupperna, utan att få ett större resultat. Enligt egen utsago är den här personen ”ej kyrkligt aktiv men vill gärna behålla våra kristna traditioner och stödjer därför fortfarande Svenska kyrkan”.

POSK vill ha direkta val

En sådan medlem skulle definitivt ha mycket lättare att få information om sina lokala kandidater om den lokala nivån var den viktigaste nivån att rösta till.

Så återigen stärks jag i min uppfattning om att vi endast ska ha direkta val till den lokala nivån. På den lokala nivån finns det ett lokalt intresse, det finns större chans att möta de kandidaterna som ställer upp lokalt, de har lättare för att berätta om sina lokala frågor. Och så ska valet till stiftsnivån och kyrkomötetsnivån vara indirekta val – så som det är i många andra medlemsorganisationer.

Så jo, POSK vill också ha direkt val i kyrkovalet – men endast till den lokala nivån, där det faktiskt går att träffa och känna kandidaterna. Och givetvis ska alla medlemmar i Svenska kyrkan få rösta i detta direktval. Det är fullständigt självklart!

/Carina Etander Rimborg, kandidat i kyrkovalet

PS – du vet väl att det finns fullt med information om de flesta POSK-kandidaterna på de lokala POSK-sidorna. Och är du POSK-kandidat som ännu inte lagt in information – ta kontakt med din lokala grupp och se till att få upp din kandidatinformation!

Öppet brev till Anders Lindberg

Öppet brev till Anders Lindberg med anledning av ledaren i Aftonbladet 10 september.

Anders Lindberg, ta inte i så att du spricker. Nu reder vi ut det här.

Svenska kyrkans nuvarande system med partipolitiska grupper som ställer upp i kyrkovalet splittrar kyrkan. Vi kan inte fortsätta såhär – din ledare är ett praktexempel på det.

POSK vill inte frånta någon enda sin rösträtt. POSK graderar inte religiositet. POSK har ett förslag på ett annat sätt för Svenska kyrkan att organisera sig i de interna valen. Kyrkovalet är inte ett allmänt val.

Kyrkoordningen fastslår att Svenska kyrkan är en öppen och demokratisk folkkyrka – det är inte föremål för omförhandling. Det POSK säger är att det finns fler sätt att vara demokratiska och att vi inte ska ha direkta val i Svenska kyrkan till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Därmed håller vi inte med S, men det gör inte POSK odemokratiska. Att du förärats en ledarplats i en av Sveriges största dagstidningar kommer med ett ansvar, gör din research.

POSK rymmer vänsterpartister och moderater, centerpartister och socialdemokrater. Det går alldeles utmärkt att samverka. Hur då, tänker du? Jo, genom att vi lämnat våra partipolitiska åsikter i vapenhuset när vi kliver in i kyrklig tjänst. Det är kopplingen till partier vi vill bli av med. Det är varken ungerskt, trumpianskt eller odemokratiskt. Svenska kyrkan är en luthersk kyrka. Lutheraner är protestanter. Tillåt mig sakupplysa dig om att Ungerska evangliska-lutherska kyrkan, Magyarországi Evangélikus Egyház, har indirekta val. Evangelical Lutheran Church in America har indirekta val. Svenska kyrkan är unik i världen med sitt sätt att organisera sig med partipolitiska grupperingar som ställer upp i ett internt kyrkoval.

Du skriver för en oberoende socialdemokratisk tidning och även jag vet att S gärna sitter med i beslutande församlingar men Svenska kyrkan är inte en institution att behålla makt över – hon är en kyrka. Och ditt språkbruk om den interna demokratin i Svenska kyrkan vittnar om att du inte läst vårt program eller förstår vad vi går till val på. Indirekta val är precis lika demokratiskt som direkta val. Skillnaden är att idag kan partipolitiska grupper få stolar i Svenska kyrkans högst beslutande organ utan någon som helst församlingsförankring. Kyrkomötet beslutar om bl.a. kyrkans bekännelseskrifter och det vill göras utan att ha kunskap om eller erfarenhet av församlingslivet och den kristna tron. Det är vad vi motsätter oss, faktiskt å det heligaste.

Du ser ingen skillnad på val till lagstiftande församling i en stat och hur ett religiöst samfund styrs? POSK tar inte din rösträtt ifrån dig. Du är fri att rösta som du vill, liksom jag som röstar för en kyrka som är fri från partipolitik så vi slipper se de här ovärdiga offentliga debatterna i nästa valrörelse. Kyrkovalet tar fram den absolut fulaste sidan av Svenska kyrkan och lyfter fram den i offentligheten, i ljuset för alla att ha åsikter om. Kyrkan förtjänar bättre än dessa polemiska stridigheter. Det finns ett rike som är större och evigare än det politiska – det rike som kyrkan ska vara en fristående röst för. Uppdraget som förtroendevald i Svenska kyrkan är att förverkliga kyrkans uppdrag – det oföränderliga uppdraget. Frågan är alltså vilka vi bäst tror kan förverkliga Kyrkans uppdrag med församlingen, gemenskapen och Kristus i centrum i vår kyrka som del av den världsvida gemenskapen – Svenska kyrkan.

Amanda Carlshamre
Ordförande, POSK

Debatt om partipolitik i kyrkovalet

Ikväll har Amanda Carlshamre  (POSK) och Ulf Bjereld (S) debatterat i Stensjökyrkan i Mölndal under rubriken ”Partipolitik i kyrkan?”. Du kan se hela debatten om du klickar här>>.

Samtalet och debatten   handlade såklart om partipolitik i kyrkan där givetvis Ulf hade en helt annan åsikt än Amanda. Ulf tror att vi behåller medlemmar genom att ha direkta val, han tror att Svenska kyrkan till och med kan få fler medlemmar genom att ha direkta val till alla nivåer.

Att det skulle vara ett problem känns han inte vid på något sätt. Ulf körde också på mantrat ”när man röstar på POSK så vet man inte vad man får”. Och då vill jag bara skrika ”MEN HAR DU INTE LÄST VÅRT PROGRAM!?? Eller det kanske var för långt och stod för många saker i det så du inte orkade? Vi har i så fall ett kortprogram, som kan vara enklare att ta till sig. Vi har också programmet på olika språk om det skulle underlätta.” (Men jag sa inget av det…)

Men nej, nej, nej, att POSK är otydliga är ett såååå uttjatat och gammalt argument att jag blir förvånad över att det återkommer hela tiden. Det verkar inte finnas något annat argument de kan komma på.

Amanda var också väldigt tydlig att det är systemet, valsystemet vi vill ändra på. Och att vi gärna ser att personerna är kvar, men i ett annat, indirekt valsystem. (Vi har till och med en småskrift där vi berättar precis hur vi tänker den lösningen>>) Indirekta val är också en bra demokrati, bara på ett annat sätt.

Direktval till den lokala nivån, där det mer kan likna ett personval. Där finns det en chans att personen har ett lokalt förtroende i församlingen. Därefter indirekta val, där de med lokalt förtroende kan välja personer till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

När besökarna fick ställa frågor undrade jag hur Ulf ser på detta att det finns grupper som inte finns lokalt någonstans – men ställer upp till stift och kyrkomötet och därmed kan komma in i kyrkomötet utan att ha någon lokal förankring. Jag tog AfS (Alternativ för Sverige) och SD (Sverigedemokraterna) som exempel. Men inte heller det såg Ulf som något problem. För honom var det viktigare att ha direkta val till alla nivåer.

POSK-vänner – Amanda var så snabb i repliken, så tydlig och så smart – som alltid. Vi kan vara mycket stolta över POSKs ordförande.

/Carina Etander Rimborg, kandidat i kyrkovalet

PS jag passade på att förtidsrösta i dag på mitt jobb idag. Min röst gick så klart till POSK. Glöm inte att rösta och få med dina vänner och bekanta att rösta också. Här passerade jag och Amanda förtidsröstningslokalen i Nordstan (som då var stängd) på hemväg från debatten.

En öppen kyrka, mitt i världen.

En öppen kyrka, mitt i världen.

I kyrkovalstider talar många om en öppen kyrka. Det gör vi också. Vi är glada åt att vara del av Svenska kyrkan, som är en öppen folkkyrka. Det betyder att hon har plats för alla och är till för alla. Svenska kyrkan kräver ingen bekännelse av den som är med. Sommarkaféer och konfirmandläger, gudstjänster och samtalsgrupper vänder sig till alla som vill vara med. Dörrarna är vidöppna och det är högt i tak.

Man kan ha olika åsikter om mycket i kyrkan. En viktig del av kyrkans identitet är att hon är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Kyrkan kan aldrig identifieras med en politisk åskådning, en nation eller en speciell grupp. Kyrkan är världsvid och mångkulturell. Kyrkans centrum är Jesus Kristus. I rummet med de vidöppna dörrarna och det höga taket finns ett altare i mitten. Där har kyrkan sitt centrum. Utifrån det, med samma generositet och respekt för människor som Jesus hade, hämtar kyrkan kraft och inspiration. Tro kan uttryckas på olika sätt och måste tolkas på nytt i varje tid och varje sammanhang. Men den tolkas alltid utifrån vad Jesus sagt och visat om Gud och människor.

Kyrkan ska förmedla tro och hopp till den enskilde. Det sker både i stora gudstjänster och i små samtalsrum. Men tro och hopp förmedlas också i handling. Att värna varje människas lika värde är en grundbult i kristen tro. Att stå upp för den som förnedras och föraktas, att ge stöd till den som är utsatt och illa medfaren. Sådant arbetar kyrkans diakoni med varje dag.

Det är också kyrkans uppgift att vara profetisk och ibland besvärlig. Hon ska ropa högt när kvinnor och barn våldtas, när naturen missbrukas, när människor kränks eller utesluts p.g.a. kön, etnicitet, sexuell läggning, när människovärdet bedöms utifrån köpkraft eller produktivitet. Vi gläds åt att kyrkan självklart värnar och viger hbtq-personer. Vi vill att kyrkans skogsbruk i snabb takt ska fortsätta att förändras så att biologisk mångfald och hållbarhet värnas. Vi vill ha en kyrka och ett samhälle som tar klimathotet på allvar och är beredd till omställning som gör skillnad.

När kyrkan tar ställning i sådana politiska frågor ska hon göra det utifrån sin tro och sin tolkning av evangeliet, inte utifrån partipolitiska lojaliteter. De partipolitiska gränsdragningarna är bra i den sekulära politiken, men irrelevanta när kyrkan ska besluta om psalmer, prästutbildning eller kyrklig organisation. Och när kyrkan tar ställning i sådant som berör samhälle och politik ska hon vara obunden och fri. Hon ska inte vara rädd för att stöta sig med något parti.

Gudstjänstdeltagandet minskar, tempot i samhället ökar, klimatutmaningarna är allvarliga och demokratin och freden hotas på många håll i världen. Mitt i allt detta tror vi på kyrkan som en kraft och möjlighet. Vi vill arbeta för en kyrka som ger mening och hopp, vi vill hitta nytt språk för tro och gudstjänst och vi vill förmedla kunskap om tro. Vi vill samverka med alla goda krafter för att bidra till förändring, rättvisa och fred. Vi tror på en vidöppen kyrka som hämtar sin kraft och identitet från altaret i mitten.

Därför företräder vi POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, i kyrkovalet. Där möts människor som på olika sätt är engagerade i och kan kyrkan, som tror och som tvivlar, som har olika bakgrund och olika uppfattningar i många samhällsfrågor, men som tillsammans vill arbeta för en öppen, kraftfull, modig kyrka som har Jesus Kristus i centrum och drivs av hans patos för den enskilda människans frid och frihet och för fred och försoning i världen.

Detta är mer än partipolitik. Det är kyrka.

Lisa Tegby, Katarina Glas

Kyrkomöteskandidater för POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan

Lisa Tegby

Katarina Glas

Debattartikeln har publiceras i Västerbotten-Kuriren 3 september 2021

https://www.vk.se/2021-09-03/debatt-en-oppen-kyrka-mitt-i-varlden

Att vara eller inte vara – det är frågan

Att vara eller inte vara – det är frågan

Kyrkans Tidning intervjuar statsminister Stefan Löfven inför kyrkoval. Statsministern ger besked om att (S) kommer gå till val på frågorna om:

– Vi står upp för alla människors lika värde och då måste vi markera mot dem som inte gör det, så i den meningen finns fronten kvar. Men vårt fokus är de frågor som vi vill driva, som folkkyrkan, klimatet och arbets­givarrollen. Det är det som vi kommer att gå till val på.

Statsministern ger också beskedet att (S) inte har för avsikt att avstå, som parti, att ställa upp i kyrkovalet.

– Det är ingen tvekan om att vi vill fortsätta vara med i kyrko­politiken. Vi har över 7 000 socialdemokrater som är kandidater i kyrkovalet, fler än på länge faktiskt. Så vi vill vara med, säger Stefan Löfven.

Tre dagar efter den här intervjun gjordes meddelade Stefan Löfven att han kommer att avgå som statsminister vid nästa partikongress.

(Läs hela intervjun i Kyrkans Tidning här>>)

Men trots statsministerns kategoriska uttalande så verkar han inte ha hela den socialdemokratiska rörelsen med sig. I den socialdemokratiska opinionsportalen ”Folkhemmet” debatterar Tara Twana Regionpolitiker (S) och styrelseledamot för Humanisterna och skriver:

Ska Socialdemokraterna vara ett tydligt sekulärt parti som alla kan känna sig hemma i? I så fall bör vi sluta ställa upp i kyrkovalet – det är ett onödigt val att lägga våra resurser på. (…)

Sedan Svenska kyrkan skildes från staten har det inte funnits några strategiska skäl till att engagera sig i kyrkopolitiken. Genom att bedriva en kyrkovalskampanj kan det i stället uppfattas som att vi tar ställning för ett specifikt religiöst samfund bland flera. Socialdemokraterna ska, menar jag, vara sekulärt. Detta eftersom en stor del av våra väljare inte identifierar sig som kristna. Alla – oavsett tro eller icke-tro – ska känna sig välkomna.

(Läs hela inlägget i Folkhemmet opinion här>>)

Statsministern berättar om de 7000 engagerade socialdemokraterna som är förtroendevalda i kyrkan. Men varför det ska vara (s)-stämpeln som är den viktiga för att de ska ställa upp är obegripligt.

Varför inte låta alla de engagerade (s)-förtroendevalda istället få engagera sig för sina olika sakfrågor och kämpa för det som är viktigt i deras församling, pastorat eller i stiftet? Tara Twana skriver:

Partipolitiken fyller sin viktiga roll i de offentliga organen, men bör i övrigt vara noga med var och när den engagerar sig formellt. Vi vill ju till exempel inte se ett samhälle med socialdemokratiskt styrda idrottsföreningar eller bostadsrättsföreningar.

POSK tar gärna emot de engagerade människor på sina listor. Även de som står på en (s)-lista i de allmänna valen.

Det viktiga för POSK är faktiskt att de som är med och bestämmer i Svenska kyrkan också har sitt hjärta i kyrkan och dess uppgift. Att fira gudstjänst, bedriva diakoni och undervisning och utöva mission.

/Carina Etander Rimborg, kandidat i kyrkovalet

Rösta för Guds skull

Rösta för Guds skull inte på ett riksdagsparti i kyrkovalet

I förra kyrkovalet röstade nästan en miljon människor. Nu hoppas många att det ska bli ännu fler. Men var det bra att kanske tio gånger fler röstade än vad som någorlunda regelbundet besöker en gudstjänst? På vilka grunder fattade dessa 90 procent av de röstande sina beslut?

De fick försöka hitta något de kände igen, och det finns närstående grupper till alla de åtta riksdagspartierna så de flesta kunde lyckas med det. Men särskilt väl övervägda ställningstaganden i kyrkliga frågor var det oftast inte som låg bakom de röster som hamnade i valurnorna.

Detta gav de tre rent partipolitiska grupper S, C och SD som ställde upp i kyrkovalet mer än hälften av platserna i kyrkomötet. Dessa tre riksdagspartier uppträder i fårakläder i kyrkopolitiken och kallar sig där nomineringsgrupper, fast det är förstås deras vanliga partistyrelser som fastställer valprogrammen och ger dem legitimitet.

När samma grupper ska företräda det allmänna samtidigt som de borde stå upp för kyrkans intressen blir det kyrkan som förlorar. De två främsta folkvalda i kyrkostyrelsen kommer från S och C, ett regeringsparti och ett av dess stödpartier. Vilken sida tror ni de står på när det kommer till kritan?

Men det finns partipolitiskt oberoende alternativ, grupper som har växt fram i den kyrkliga myllan. De representerar kyrkan och alla dess medlemmars intressen betydligt bättre än något riksdagsparti.

Även de grupper som förenas av mer eller mindre sekulära ideologier utan att vara direkt beroende av sina motsvarigheter i de allmänna valen har kommit en bit på väg mot insikt om hur kyrkan bör styras. Skiljelinjen kan därför sägas gå mellan S, C och SD, och de övriga.

I kyrkovalet kan vi tillsammans befria kyrkan från partipolitiken, gör din röst hörd och rösta för Guds skull inte på ett riksdagsparti!

Mats Rimborg, ordförande för POSK i Göteborgs stift. Ledamot i POSKs riksstyrelse.

(originalartikeln i DN 4 sept har 6727 tecken)

https://www.dn.se/debatt/rosta-for-guds-skull-inte-pa-ett-riksdagsparti-i-kyrkovalet/