Svenska kyrkan och Arktis

Den 5-8 oktober anordnade Svenska kyrkan tillsammans med Kanadas kristna råd en konferens i Storforsen om Arktis.

Så här skriver Svenska kyrkan i ett pressmeddelande>>:

Svenska kyrkan anordnar tillsammans med Kanadas kristna råd en klimatkonferens i i norrbottniska Storforsen 5-8 oktober.

40 personer från stora delar av Arktis samlas för att dela erfarenheter, samla historier, identifiera utmaningar samt dela hopp och drömmar för människor som lever i Arktis.

FN:s klimatpanel skriver i sin senaste rapport om tydliga förändringar i Arktis. Henrik Grape, miljösamordnare för Svenska kyrkan och projektledare för konferensen, hoppas att konferensen ska leda till ett fördjupat samarbete inom Arktis mellan urfolk, kyrkor och de som har sin vardag i regionen

– Det kanske kan tyckas märkligt att samlas och prata klimat när vi bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Men i ett lite längre perspektiv så finns det nära samband emellan flyktingskap och klimat, förklarar Henrik Grape.

– När skördar slår fel eller översvämningar omöjliggör att bo kvar så blir en av följderna folkomflyttningar. Därför är Arktis som en varningssignal till resten av världen. Vi ser vad som händer och vi måste agera, och göra det nu.

Men ett förändrat klimat handlar inte enbart om ekologiska förändringar. I hög grad handlar det om de sociala och ekonomiska följder som ett varmare klimat medför. Urfolk är speciellt utsatta då traditionella livsstilar blir omöjliga och att jakten på naturresurser skapar ett allt högre tryck. Smältande isar och permafrost som göra det enklare att utvinna såväl fossila bränslen som mineraler driver nya exploatörer till regionen.

-De arktiska urfolken är ofta marginaliserade, deras synpunkter efterfrågas inte och beslut fattas långt borta av makthavare som saknar kunskap om deras livsförutsättningar, säger Henrik Grape.

2015 är ett viktigt år för klimatförhandlingarna som förhoppningsvis mynnar ut i ett starkt klimatavtal i Paris i december.

– Vi som är kyrkor i Arktis vill lyfta denna region som redan idag lever i klimatförändringarnas tid. Vi vill tillsammans dela berättelserna från Arktis för att medvetandegöra om vikten av modiga beslut och avgörande steg av världssamfundet inom FN:s klimatkonvention och vår önskan om att arbeta i riktning emot en rättvis och hållbar framtid för alla. Att dela berättelserna är ett bidrag som syftar till att leda till den förändring som är nödvändig för att undvika de värsta klimatscenarierna.

Se biskop Hans Stiglund, Luleå stift, berätta mer:

Läs om klimatkonferensen på Luleå stifts webbsida>>

Ur POSKs vision och program:

POSK vill att kyrkan ska tala tydligt om miljökonsekvenserna av ett kortsiktigt utnyttjande av jordens resurser på ett ohållbart sätt, och vikten av rättvisare resursfördelning av tillgångar i fattiga länder. Förutom sociala orättvisor och miljöförstöring orsakar en ohållbar livsstil också klimatförändringar. Alla, främst våra medmänniskor i de fattigaste länderna, riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi kan bromsa den negativa utvecklingen genom att värna skapelsen.

Foto: Lena Stenberg/IKON

Hoppet är att stanna kvar och se

Med tillåtelse av artikelförfattaren publicerar vi här Lisa Tegbys krönika som först var publicerad i i Västerbotten-Kuriren>>

Krönikor

(2015-10-09) Om påven sköter sitt jobb så sköter vi vårt, sa den republikanske senatorn James Inhofe, inför påven Franciskus besök i USA nyligen. Och de tre republikanska presidentkandidaterna som är katoliker förkunnade att de minsann inte tänkte lyssna på påven som politisk rådgivare.

Franciskus engagemang för klimatkrisen, flyktingarna och hans kritik mot de växande ekonomiska klyftorna var uppenbarligen inget som de ville sätta i samband med sin tro.

Att uppmana kyrkan att hålla sig till det religiösa har hänt förr i historien. Bara under det senaste hundra åren finns skräckexempel från det nazistiska Tyskland, i diktaturens Sovjet och i apartheidregimens Sydafrika. Så länge kyrkan välsignar makten och vapnen får hon finnas och synas. Om hon tiger om maktmissbruk och förtryck kan hon rentav ge glans åt härskare och vara med och dölja vad som sker bakom murar och i mörka vrår. I diktaturens Eritrea sitter den ortodoxa kyrkans ärkebiskop i husarrest sedan han kritiserat regimen. Regeringen har i stället  utsett en egen lydig ärkebiskop som står vid maktens sida i full ornat.

En religiös kyrka är ganska lätt att handskas med. Om man nu med religiös menar något som ägnar sig åt privat välmående, nån sorts andlighet utan koppling till hur livet runtomkring en ser ut eller bara nåt glansfullt ceremoniellt. Men är en sån kyrka möjlig.

Jag tror inte att påven är ofelbar. Inte någon annan heller för den delen. Påven har mycket att göra upp med exempelvis när det gäller kvinnors roll i kyrka och samhälle. Men hans sätt att tolka sin tro in i dagens världsläge, sätta ord på så mångas oro, känna in både vanmakt och vilja till förändring ger mig hopp. Han är inte den ende som gör det, men han har en position som gör att han hörs. Och han är inte rädd för att vara besvärlig.

Är kyrkan bättre än andra på att ge hopp? Inte alltid, tyvärr. Men när hon ser att hennes tro driver henne att ta den utsatta människans perspektiv. När hon kliver utanför sig själv och sin bekvämlighetszon. När hon lyfter blicken och ser långsiktigt. När hon tar sin humanism på allvar, då kan hon vara en pådrivare för rättvisa och fred, som envist arbetar på också under tider då allt verkar omöjligt.

Och detta kan kyrkan göra tillsammans med andra som också valt den utsatta människans perspektiv. För humanist kan man vara med många olika utgångspunkter. Men är det så att man på något sätt måste ha tänkt igenom vad man tror är viktigt för att orka hålla fast vid den utsattas perspektiv? Är det så att reflexion, eftertanke, samtal om vad som är väsentligt i tillvaron hjälper en att hålla fast vid en linje som ibland kostar på? Inte minst i ett samhälle där så starka krafter vill få oss att kura kring oss själva, använda våra resurser till kortsiktig konsumtion behöver vi ha en tanke, en tro, på vad som egentligen är viktigt. Och vi behöver varandras hjälp att hålla fast vid det vi menar är rätt och riktigt.

Att välja livsperspektiv är väl ofta resultatet av en lång process av uppfostran, eftertanke och möten.

Men insikten om humanismens nödvändighet kan också komma som en plötslig insikt, en omvändelse. Det kan vara en påve eller en politiker som pekar på orättvisornas absurditet så att man plötsligt måste lyfta blicken. Det kan vara bilden av en död liten pojke på stranden eller mötet med en förtvivlad kvinna på järnvägsstationen som får mig att förstå att nu kan jag inte gömma mig i mitt eget längre. Och då gäller det att inte värja sig. Att inse att nu ser jag något som får betydelse för hur jag vill leva och handla, hur jag vill påverka och vad jag vill
driva.

De fattiga och fördrivna ropar. Jorden ropar. Ropen kommer inte att tystna från dem som är människor som vi eller från den jord vi bebor och beror av.

Hoppet om en bättre värld är inte att titta bort och tro att det nog inte är så farligt ändå. Hoppet är att se hur farligt det är just nu och ändå fortsätta tro att med mina och andras insikter och insatser är förändring möjlig.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Kyrkomötet /IKON

Lisa Tegby är präst i Umeå och sitter för POSK i Kyrkomötet för Luleå stift.

Biblar på vift

Svenska kyrkan i Umeå satsar på ett något ovanligt drag för att sprida biblar. Så här skriver de på sin webbsida>>:

Torsdagen den 4 juni släppte vi ut nio biblar i det fria med start i kulturhuset Väven, Umeå. Vi tog med dem en bit på vägen och lämnade dem på platser där vi hoppas att de ska bli hittade av någon annan.

Har du hittat en av biblarna? Läs några rader, en sida eller ett kapitel. Ta gärna med dig bibeln en bit på din resa. Lämna den på en plats där någon annan kan hitta den.

Vi är nyfikna på biblarnas resor så ta gärna en bild och dela på Instagram och/eller andra sociala medier med #bibelpavift. Du kan också registrera att du hittat boken på Bookcrossing med det unika ID-nummer som står på insidan av pärmen. 

Vi önskar dig allt gott på din resa.

Har du stött på någon av de nio biblarna? Har du hört talas om någon som har gjort det?

Här kan du se instagramflödet med hashtagen #bibelpavift och se var bilderna på biblarna är tagna.

Ordets kyrka med plats för döva

Från Svenska kyrkans intranät kommer följande information om arbetet med att öka delaktigheten för döva i vår kyrka.

Svenska kyrkans intranät: Ordets kyrka med plats för döva>>

Hur kan döva integreras i en kyrka som baserar sig på det skrivna ordet? Under våren har en teckenspråkig pilotutbildning startats på Strömbäcks folkhögskola med syfte att förbättra dövas möjligheter till delaktighet. Under 2016-2017 erbjuds stiften flera kurser.

Den första kursen ”Kulturmöte – en kyrka för alla” samlar ett 30-tal personer, döva, hörande förtroendevalda, ideella och anställa i Härnösands och Luleå stift tre helger i mars, maj och oktober. Bakom pilotutbildningen står Luleå stift, Härnösands stift och nationell nivå som tillsammans bildat en arbetsgrupp med Strömbäcks folkhögskola. Uppsala stift stöttar också satsningen ekonomiskt. Första utbildningsdagarna i mars tog upp språk och kultur, ett dövsamhälle i förändring. Föreläsningar varvades med workshops. Läraren Thomas Karlsson berättar om fortbildningen.

– Hur är det i Svenska kyrkan – är det hela tiden döva som får underordna sig hörande? Hur kan döva integreras i kyrkan som baserar sig på det skrivna ordet? Vad händer när hörande möter döva? Hur kan vi skapa villkor som gagnar både döva och hörande? Vårt första kulturmöte kändes positivt, men det är gigantiska frågor att ta tag i, konstaterar han.

Förutom att förbättra dövas möjligheter till delaktighet är också syftet med kursen att deltagarna ska fördjupa sin kunskap och medvetenhet om dövkulturens och teckenspråkets plats inom Svenska kyrkan.

Thomas Karlsson beskriver kursen som en process som måste få ta tid: bearbeta frågor, rapporter, inspirerande input från föreläsningar, dokumentation etc. Ytterst handlar det om hur det ska kunna landa i vardagen, i församlingslivet i Svenska kyrkan. Han ser ett stort engagemang från stift och nationell nivå i utbildningen.

– Det var en väldigt spännande start med tre kulturer som möttes! säger Annalena Norberg, stiftsdiakon för teckenspråkigt arbete i Luleå stift. Hörande har en maktställning gentemot döva. Här skapar vi utrymme att på samma villkor mötas i dialog och prata om den teckenspråkiga världen i förhållande till den hörande kyrkan. Ibland tror sig hörande ha alla svaren, men det kanske inte är så… Det finns fördomar om och förtryck av varandra på båda håll. På kursen blir vi tvungna att lyssna på varandra.

När vi gör gudstjänst, pratar om kristen tro står vi dels i den hörande kulturen, dels i den kyrkliga, säger Annalena Norberg.  – Vi utgår ifrån att döva har hört berättelserna i Bibeln, att döva vet att påsken är den största kristna helgen… Men det har inte varit tillgängligt för döva. Det betyder att Svenska kyrkan har misslyckats att få ut det kristna budskapet.
 
Fyra kurser 2016-2017
Under 2016-2017 erbjuds alla stift kursen Kulturmöte och ytterligare fyra kurser: 
1. Grundkurs i kristen tro
2. Gudstjänstutveckling
3. Grundkurs i teckenspråk med dövrealia
4. Fortbildning teckenspråk, avancerad nivå
Läs mer om kurserna>>. 
 
Teckenspråkigt centrum
– Det har saknats utbildning inom området för både döva och hörande i Svenska kyrkan. Nationella har inte orkat driva frågan tillräckligt. Dels behöver vi utbilda personal inom Svenska kyrkan. Dels behövs utbildning för döva och ideella medarbetare. Det är resursslöseri att vi inte samordnar exempelvis kyrkvärdsutbildning för ideella i teckenspråkig verksamhet till en utbildningsort, istället för att varje stift ska ordna detta, säger Annalena Norberg.

Luleå stift har länge arbetat för att stärka och utveckla teckenspråks- och dövkulturkompetens inom Svenska kyrkan. Det är därifrån som visionen kommer om att göra Strömbäcks folkhögskola till ett teckenspråkigt resurs- och kunskapscentrum, genom att samla utbildning och resurser dit.
Roland Asplund  

Foto: Strängnäs stifts teckenspråkssida

Trummor, sång och samhörighet

I dag gästbloggar Lisa Tegby, präst i Ålidhem i Umeå. Krönikan är också publicerad i Västerbottenkuriren>>

Trummor, sång och samhörighet

När jag kom ut på Sofiehemsvägen sent i fredags kväll hörde jag trummorna. Jag promenerade upp mot Ålidhemskyrkan. Det var eritreansk ortodox gudstjänst där, det visste jag. Men detta visste jag inte.

En procession med ett par hundra människor gick, dansade, sjöng…
längs cykelvägen, ner mot parkeringen, förbi kyrkan, ner mot parkeringen igen och tillbaka upp mot kyrkan. Vitklädda kvinnor och svartklädda män. Trummor och sång. Barn, vuxna och gamla. Färgglada parasoller och Arken, med nattvardskärlen i, lyfta mot kvällshimlen. Hade det inte varit för duggregnet och tallarna och den röda träkyrkan skulle jag ha trott att jag var i Asmara. Det var nästan så jag trodde det ändå ett tag, trots den västerbottniska aprilkylan.

Varje vecka firar eritreanerna gudstjänst i Ålidhemskyrkan. Grupper i deras församling möts flera gånger i veckan. Det var inte många dagar sedan de hade en förtvivlans sorg- och bönekväll. Så många av deras landsmän hade gått under i Medelhavet och de ropade ut sin nöd. Hemlandet pratar en del av dem ofta om. Men det är här de lever. De har lämnat en av världens värsta diktaturer.

Deras svenska landsman Dawit Isaak sitter fängslad där sen åratal och han är som bekant inte den ende orättfärdigt fängslade i landet. En del av dem har förfärliga historier att berätta. Flera av dem oroar sig för sina anhöriga som är kvar i Eritrea. De bekymrar sig för de många ensamkommande ungdomarna men gör sitt bästa för att införliva dem i gemenskapen.

Många eritreaner längtar till hemlandet, men inser att de inte kan återvända. Nu är det här de lever. De sliter med språket, försöker ta till sig svenska vanor, går i skolan och jobbar. Och samtidigt bär de sitt hemland med sig, i sina tankar, i sättet att umgås, i maten som doftar ljuvligt i hela kyrkan både nu och då.

Och jag blir så rik av att möta dem! Inte förstår jag allt de gör. Inte delar jag alltid deras sätt att uttrycka tro och liv. Jag gillar inte ens alla deras traditioner. Men generositeten! Och förmågan att dela både glädje och sorg. Omsorgen. Och att kunna vara både här och där.

De har inte kommit hit för nöjes skull. De hade inget val. Och vi har inget val. Vi bor i ett glest befolkat land med stora resurser. Den där egna flocken vi har i oss att försvara är nog numera hela jordens människoflock. De andra är lika mycket som vi, som FN-stadgan säger, ”medlemmar av människosläktet.” Att systematiskt, envetet och anständigt arbeta för att vi ska kunna dela den här jorden fredligt och någorlunda lika, det behöver varenda en av oss liksom alla
våra politiker ta på djupaste allvar nu.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Lisa Tegby

Biskoparnas påskhälsningar

Flera biskopar har på nätet publicerat påskhälsningar.

Jag har försökt att samla dem jag har hittat här nedan.

Biskop Per Eckerdal, Göteborg skriver på stiftets webbsida

Påskhälsning från biskop Per>>

Biskop Hans-Erik Nordin, Strängnäs stift har spelat in en film.

Påsk 2015. Biskop Hans-Erik Nordin, Strängnäs stift from Strängnäs stift on Vimeo.

Biskop Eva Brunne skriver en kort hälsning på stiftets webbsida:

Det finns hopp om livet!>>

Biskop Esbjörn Hagberg, Karlstads stift har spelat in en film.

Biskop Johan Tyrberg, Lunds stift har spelat in en film (den finns också teckentolkad om du går in på Lunds stifts webbsida.)

 

Biskop Hans Stiglund, Luleå stift har spelat in en film.


Biskop Jan-Olof Johansson, Växjö stift, har spelat in en film.

Hittar ni fler så får ni gärna tipsa så kan jag fylla på.

Religion som drivkraft att göra skillnad

Lisa Tegby gästbloggar med sin krönika som publicerades i Västerbottenkuriren den 20 mars>>

Religion som drivkraft att göra skillnad

Krönika (2015-03-20) ”Varhelst en människa kränks eller lider, varhelst en människa far illa är det kyrkans sak att integrera henne i förbönen. Detta är inte religion, det är liv.”

Det var Dietrich Bonhoeffer som sa detta. Han var präst och teolog i Tyskland och dödades i nazismens koncentrationsläger nu den 9 april för sjuttio år sedan. Hans tro och hans lidelse för rättvisa och människovärde gjorde honom till en kraftfull debattör, predikant, bedjare och aktivist i motståndet mot Hitlers skräckvälde. Han hade svårt för begreppet religion, men den religion han levde befrämjade liv,fastän den till sist kostade honom livet.

Jag tänker på Dietrich Bonhoeffer, och på många andra av hans själsfränder och medkämpar tiderna igenom, när jag läser debattartiklar som talar om det förödande i religioners inverkan på samhällsliv och lagstiftning.

I viss mån håller jag ju med dessa debattörer. Religionstolkning som förfäktar att andras åsikter ska förbjudas, att kvinnor ska hållas tysta, att meningsmotståndare ska dödas, att homosexualitet ska förbjudas och annat människovidrigt är fasansfull och förfärlig. Den bygger på rädsla och makthunger. Kanske kan den kallas fundamentalism.

Den är i alla fall en tolkning av skrifter utifrån ett perspektiv som ger den som tolkar på detta sätt en oinskränkt rätt att härska och förtrycka. Andras utgångspunkter och andra möjliga tolkningar förnekas.

Sådan religion finns och det är förskräckligt. Sådana politiska ideologier finns också och det är lika förskräckligt. Men att ifrågasätta förtryckande religion är inte detsamma som att säga att all religion är destruktiv eller att förminska religion till att ”var och en får väl tro på tomtar och troll om dom vill”. Det är inte heller att säga att den som tolkar sin religion som något som leder till öppenhet, kamp för rättvisa och allas människovärde egentligen inte är religiös på riktigt.

Religion är något privat som handlar om min relation till Gud, förvisso är det så. Men religion är också förbundet med en syn på mina medmänniskor och min omvärld. Det leder mig till att ta ställning och att handla. Kristen religion, som är den jag känner bäst, är uppfordrande när det gäller att dela med sig, lyssna, värna de mest utsatta, står upp mot övermakt och förtryck …

I den kampen vill jag som kristen gärna stå tillsammans med muslimer och ateister, buddister, liberaler, agnostiker och socialister. Och jag vill bli respekterad, inte så att min tro ska ha lagliga företräden, men för att den är min drivkraft till att göra skillnad i samhället. Den ska kritiseras precis som andra ideologier kritiseras, men det finns också anledning att synliggöra den som den goda drivkraft den är för många.

Den förtryckande religionen ger oss anledning till oro, runtom i världen och i vårt samhälle. Men det finns en sak till som oroar mig.

Det är när livet bara kommer att handla om mig och mitt, den stora likgiltigheten, konsumismen som vill gömma mig i min egen lilla värld. Den kan sannerligen behöva lite god religiös uppkäftighet och utmaning.

Lisa Tegby
präst, Umeå

Lisa Tegby är POSKare och sitter i kyrkomötet för Luleå stift.

Foto: IKON

Ubuntu!

I dag kommer ett gästblogginlägg från en av våra POSK-sympatörer från Umeå, Stefan Karlsson.

Jag läste Annika Borgs artikel om mötet med Mitri Raheb och vill dela lite tankar. Framför allt känner jag frustration över den anda av misstro mot dem som inte delar ens egen ståndpunkt, som avslöjas. Såväl från Mitri Raheb och Anna-Karin Hammar som från Annika Borg. Det har lett till ganska fastlåsta positioner hos dem som skriver och yttrar sig ofta.

Proffstyckare låter negativt – men ni förstår säkert vad jag menar. Min upplevelse är att det bland oss som inte figurerar i media finns en öppnare och ödmjukare attityd. Och vi har nog inte det bekräftelsebehov, som jag gissar driver dessa som jag benämner proffstyckare. Men vi kanske borde höja vår röst oftare? I alla fall försöka vara whistleblowers…

Nyligen tog jag fram min lärobok från konfirmationen (1954!) Grunden av Bo Giertz och läste om 8:e budet. Bl.a. står det:

Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Jag efterlyser mer av "å ena sidan och å andra sidan-resonemang" där man verkligen försöker sätta sig in i meningsmotståndares tankegångar och urskulda, tänka och tala väl och tyda allt till det bästa. Visa kristlig kärlek och omtanke i stället för att sprida misstro.

Situationen som Annika Borg beskriver skulle säkert beskrivas annorlunda av Anna-Karin Hammar som tydligen fanns med i periferin.

Annika Borg har ju tidigare figurerat i debatt på Seglora Smedja där Helle Klein m.fl. var hennes motpart. Mycket trista anklagelser kastades mellan kontrahenterna och någon försoningsprocess blev det aldrig. På tal om försoning läste jag att Göran Skytte och KG Hammar försonades vid bokmässan i Göteborg. Försoning är ett centralt kristet begrepp men alltför sällan kommer det fram i förkunnelse och praktik.

Jag ska på Palmsöndagen vara textläsare i Umeå Maria kyrka och bl.a. läsa:

"Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen…"

Jag har i Sydafrika kommit i kontakt med begreppet UBUNTU. Vi behöver mer av Ubuntu i våra kyrkliga sammanhang, men också i samhället! Vem startar Ubuntu-partiet?

Ubuntu – hälsningar!
Stefan Karlsson Umeå

P.S. Jag är inte präst eller teolog. Möjligen odonteolog… D.S

KORT OM UBUNTU

Först citat från Desmond Tutus bok ”Ingen framtid utan förlåtelse”. (Norstedts, 2000) Den handlar om Sannings- och försoningskommissionen>>:

Ubuntu är mycket svårt att översätta till ett västerländskt språk. Det rör själva meningen med att vara människa. När vi vill hylla någon särskilt säger vi ”Yu, u nobuntu”, Å, den och den har ubuntu.” Då är man generös, gästvänlig, vänlig omtänksam och medlidsam. Man delar med sig av det man har. Det betyder: ”Min mänsklighet är fångad avoch oupplösligt förenad med din.” Vi hör hemma i samma knippe av liv. Vi säger: ”En person är en person genom andra personer.” Vi säger inte: ”Jag tänker, därför existerar jag”, utan snarare: ”Jag är mänsklig för att jag hör hemma någonstans. Jag är en del av något som jag delar med andra.” En person med ubuntu är öppen och tillgänglig för andra, bejakar andra, känner sig inte hotad av att andra är duktiga och goda, för han eller hon har en inre säkerhet som beror på att han eller hon hör hemma i ett större sammanhang, och den personen försvagas när andra förödmjukas eller försvagas, när andra torteras eller förtrycks, eller behandlas sämre än de förtjänar.

Harmoni, vänlighet och gemenskap är stora värden. Social harmoni är för oss summum bonum – det största värdet. Allting annat som undergräver detta eftertraktade värde ska man sky som pesten. Ilska, agg och hämndlystnad, liksom även framgång genom aggressiv konkurrenskraft som fräter sönder detta värde. Att förlåta är inte bara att vara altruistisk. Det är den bästa formen av egennytta. Vad som berövar dig din mänsklighet berövar obönhörligen även mig min mänsklighet. Det ger folk återhämtningsförmåga, en möjlighet att överleva och bevara sin mänsklighet trots alla ansträngningar att beröva den,”

Jag köpte en bok om ubuntu i Kapstaden. Citerar också ur den:

Core values:    Associated values:
Humanness      Warmth, tolerance, understanding, peace, humanity
Caring              Empathy, sympathy, helpfulness, charitable, friendliness
Sharing            Giving (unconditionally), redistribution, openhandedness
Respect            Commitment, dignity, obedience, order, normative
Compassion      Love, cohesion, informality, forgiving, spontaneity

Today ubuntu is:
–    the value basis of the constitution of the Republic of South Africa
–    part of the vision and mission of the transformation of the new public service
–    a principle upon which all future welfare politics will be based
–    the business philosophy or various companies in the private sector
–    taught in schools in the Gauteng Province under the subject Guidance
–    the basis upon which the hearings of the Truth and Reconciliation Commision was held.

Av det jag hittills lärt om ubuntu inser jag att vi behöver den livsfilosofin även i Sverige. Låt oss hjälpas åt att sprida ubuntu även här!

Stefan Karlsson

Med yttrandefrihet följer ansvar

Från Lisa Tegby, präst i Umeå och en av POSKs kyrkomötesledamöter från Luleå stift skriver i Västerbottenkuriren. Vi har fått lov att publicera krönikan på bloggen.

Lisa Tegby: Med yttrandefriheten följer ansvar>>

(2015-02-20)

För längesen läste jag en lärobok för predikanter av KG Hammar. Det som hörs heter den. Då och då tänker jag på den boken och den titeln. Den tes som boken driver är att jag som predikant är ansvarig inte bara för vad jag säger utan också för vad lyssnarna hör. Det gäller inte bara att säga rätt saker utan också att säga dem så att de kan tas emot av dem som lyssnar.

Det är sannerligen ingen okontroversiell tes. Alla som har hållit ett
offentligt tal vet hur förvånad man kan bli över kommentarer, positiva
eller negativa, om vad man sagt: Tänk att nån kunde uppfatta det så!
Varför var just de orden viktiga? Hur kunde det jag sa tas emot så där?

Men trots det komplicerade finns det något mycket tänkvärt i KG:s tes.

Vår yttrandefrihet är omistlig. Varken staten eller någon annan ska
bestämma vad vi som individer får yttra. Yttrandefriheten och
tryckfriheten är grundbultar i ett öppet och demokratiskt samhälle.
Ordet är fritt!!

Och samtidigt som jag säger det funderar jag över vårt ansvar. Men
frihet följer ett ansvar som handlar om varje människas frihet och
okränkbarhet.

Det här gör tillvaron krångligare. Men tillvaron är ju krånglig och mångfasetterad och det hör väl till demokratins grundprinciper att den får vara det.

Vi kan inte alltid säga allting. Det gör vi inte i våra privata liv. Vi vet till exempel att vissa saker skulle såra den vi talar med så djupt att fortsatt kommunikation skulle bli omöjlig. I offentliga sammanhang säger vi inte heller alltid allt vi skulle kunna säga. Ibland, kanske alltför ofta, avstår vi av feghet. Vi är rädda för att sticka ut och för att bli motsagda.

Det är nog tyvärr det vanligaste.

Men det finns gånger då vi kan avstå för att någon enskild eller grupp redan blivit så illa åtgången att till exempel ett skämt bara skulle förstärka en grupps redan utsatta position. Det som kommer att höras är då något annat än det jag vill säga. Det finns tillfällen då man av moraliska skäl inte ska använda sin yttrande- och tryckfrihet. Så fungerar förhoppningsvis livet i ett demokratiskt samhälle för det
mesta.

Bakom våra rättigheter ligger en människosyn. Man kanske rentav kan
säga att den synen säger att människan är helig. Den lilla människan och de utsatta grupperna ska värnas. Jag har rätt att säga allting, men
allting ska inte sägas. Tillsammans med mina rättigheter bär jag mitt
ansvar som säger att min rätt att uttala mig, provocera, karikera alltid
ska ställas mot andras rättigheter.

Just nu har Muhammedkarikatyrer ifrågasatts igen. De ryms inom
yttrandefrihetens gränser. De ger självklart ingen rätt till hämnd och
illdåd! Men protesterna mot dem kanske kan ses i sammanhang av utsatthet och vanmakt. Vad är det som hörs när de publiceras? Sen har ju ansvar för ord och tryck inte bara med religioner att göra. Förnedrande kvinnobilder, en sexualiserad bild av tillvaron, förhärligande av våld i olika former får mig att förtvivlat leta efter respekt och människosyn.

Respekt är dock något annat än feghet: Att provocera de starka och dem som har makten är något annat än att slå mot de redan utsatta. Det är viktigt att våga ropa högt och ifrågasätta.

Så komplicerat är livet och demokratin att man samtidigt kan säga: Värna yttrandefriheten! Och värna de utsatta!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Creative Commons

Philani – hoppets plats!

Lisa Tegby, präst och POSKare från Umeå, har just varit på semester och resa i Sydafrika. Då passade hon på att göra en del studiebesök och om detta skriver hon i dagens Västerbottenkuriren:

Akta er för kåkstäderna, sa många när vi skulle åka till Sydafrika. Där är det farligt. Och visst. Det kan vara farligt där. Fattigdom, arbetslöshet och förtvivlan kan leda till brottslighet, våld och missbruk. Och dessutom: Ska man åka och titta på människors elände?

Men vi åkte dit. Vi gjorde det tillsammans med den svenska läkaren Ingrid le Roux. För 35 år sedan började hon arbeta som volontär på en klinik i Khayelitsha. Ganska snart lämnade hon sin läkarkarriär på det stora sjukhuset för att tillsammans med andra sakta men säkert bygga upp ett stödcentrum för kvinnor och barn mitt i kåkstaden.

Nu kommer vi med henne till en oas mitt ibland skjul och marknadsstånd. En liten grön gård omgiven av enkla hus, där det finns förskola och läkarmottagning, väveri och tygtrycksverkstad, en butik, tandläkare och samlingssalar. Och framför allt, glada, engagerade, målmedvetna människor som tror på förändring. Philani heter denna hoppets plats.

(…)

Människor kan, säger Ingrid le Roux. Vi bara stöttar och ger redskapen och hjälper till med organisationen. Hon är lågmäld och kraftfull och fylld av tillit till sina medarbetare. Det var här människor behövde oss, säger hon. Därför blev jag kvar i Sydafrika. Man ska vara där man behövs.

Läs hela artikeln här>>

Foto: Lars-Gunnar Frisk