Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Den 19 november börjar kyrkomötet. Det är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. I kyrkovalet fick jag förtroendet att utses till kyrkomötesledamot så det är klart att jag ska vara där den dagen.

Men den 19 november är det min pappa Torstens 100-årsdag. Det är mer än 40 år sedan han dog – han fick en hjärtinfarkt mitt i slalombacken i Ammarnäs vid alldeles fel tid i livet och det var hur fasansfullt som helst. Å, denna sorg… Men tänk att den kan vända ändå, så att de som vi sörjer flyttar in i oss med sitt liv och sin kraft!  Så egentligen blir det ju ingen konflikt. Ändå funderar jag på pappas 100-kalas. Om han hade varit här nu…

– Det är inget att fundera på. Åk på kyrkomötet, skulle han ha sagt med sin kraftfulla stämma. Kalas har vi en annan dag.

Han älskade kalas, min pappa. Men han älskade också sammanträden. Så sa vi i alla fall när jag var liten. Och han gick på många. Nu skulle jag nog hellre uttrycka det så att han älskade den representativa demokratin, han älskade folkrörelser och folkbildning och han ville vara med och påverka. Man måste ta sin del av ansvaret, sa han, annars blir det ingen förändring. Vill man något måste man jobba för det. Man får inte smita undan.

Han hade sina skäl.

Min pappa föddes i en banvaktsstuga i Karungi i Tornedalen. Farfar körde dressin och såg till att järnvägsspåret fungerade.  Ända tills hans hjärta plötsligt stannade en smällkall januaridag när pappa var 16 år och han dog där på banan mitt i att han höll på laga en växel. Då fick farmor och pappa flytta till en etta i Boden. Farmor städade på järnvägsstationen. Hennes 50 kr i månadslön räckte till mat och ved och hyra. Och till skolböcker till pappa. Med envishet, uppfinningsrikedom och ett gott humör klarade hon det. Utan barnbidrag och studielån förstås, det återstod att kämpa för. Och ingen sorgegrupp för barn och unga. Tänk att det finns sådana nu! Min pappa hade behövt det, för den där smällkalla januaridagen kom tillbaka till honom som en smärtsam isklump varje januari hela hans liv och han fick nog aldrig riktigt ro med den.

Men pappa tog realen och han blev folkskollärare och sen blev han allt möjligt annat. Han var med i föreningar och i politiken, han gick på föreläsningar och han läste och läste. Jag hittade ett citat en gång: ”När jag får pengar köper jag böcker. Blir det nåt över köper jag mat.” Det kunde ha handlat om min pappa. För nästan så var det hos oss. Men bara nästan. Böcker och dagstidningar, det var viktigt, det!

Min pappa var knappt en månad gammal när den svenska riksdagen 17 december 1918 beslutade om allmän rösträtt. Motvilligt såg högern ingen annan möjlighet än att att ge med sig, precis som prästerna och adeln fick göra när ståndsriksdagen upplöstes 1865 – privilegier är det inte många som ger upp frivilligt.

Insikten om att demokratin är en dyrköpt och en viktig gåva fick pappa bokstavligen med modersmjölken. Farmor, som var 31 år gammal när hon första gången fick gå och rösta 1921, kunde under hela sitt liv – och hon blev verkligen 100 – berätta om kampen för brödföda och rättvisa. Hon var stolt och nöjd över allt som uppnåtts. Och hon tyckte att hon fått det så bra!

Allas lika rösträtt är demokratins bas. Men sen följer behovet av kunskap om hur samhället och världen ser, viljan och modet att ta ansvar, förmågan till samarbete, diskussioner och kompromisser. Så många det är som levt och drivit demokratin under de gångna hundra åren! Sammanträdesfarbröder och sammanträdestanter, studiecirkelledare och flygbladsutdelare, kuvertklistrare och kaffekokare. Min pappa var en av dem. Han ledde studiecirklar och gick på föreläsningar, han debatterade och skrev artiklar, han var med i styrelser och nämnder och kommittéer. Och jag fick det i mig på nytt och på nytt att man måste lära sig och man måste ta ansvar och man får inte smita. Och så ska man inte vara rädd för att säga vad man tycker. Vill man något blir man motsagd, sa pappa, det får man räkna med. Han var så tydlig och orädd så jag tyckte ju att han var gräsligt pinsam ibland. Det brydde han sig inte om. Och jag lärde mig att det är inte farligt att tycka olika, skilda åsikter inte är samma sak som fiendskap. Liksom att jag fick inse kompromissens nödvändighet och att förändring ofta tar tid.

Hundra år av demokrati. Vilken gåva de har gett oss, de som kämpade för den och de som har arbetat med att fylla den med innehåll! Alla får vi rösta och allas våra röster är verkligen lika mycket värda. Men hur vi ska rösta kräver kunskap och eftertanke. Hur ser världen ut och vad är rimligt om vi inte bara ska dela rösträtt utan också vårt jordklot och dess tillgångar rättvist?

Det finns för många som vill att vi bara ska lyssna till deras slagord och sen blint säga ja till dem. Det finns så starka krafter som vill att vi bara ska roa oss och inte oroa oss för världens framtid. Men demokratins gåva är ett arbete.

De som gått före oss har arbetat hårt. Nu är det vi som ska ta den gåvan på djupaste allvar också i vår tid.

Grattis på 100-årsdagen, pappa. Vi kämpar vidare.

Lisa Tegby, präst i Umeå

I söndags inleddes Kyrkornas globala vecka. I år uppmärksammar Sveriges Radio detta genom att sända morgonandakter utifrån årets tema ”Vem får höras? – Kyrkornas roll för en hållbar värld för alla”. De som medverkar i andakterna representerar olika kyrkotraditioner och finns alla med i styrelsen för Sveriges kristna råd.

Radioandakterna sänds i P1 måndag till och med fredag klockan 05.45 och kan även lyssnas på i efterhand på SR.se eller på Sveriges Radio Play. Följande representanter från Sveriges kristna råd medverkar:

Måndag, 19/11 Karin Wiborn, generalsekreterare, Sveriges kristna råd
Tisdag, 20/11 Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift
Onsdag, 21/11 Amanda Carlshamre, diakonistudent och ungdomsrepresentant i Sveriges kristna råds styrelse
Torsdag, 22/11 Daniel Alm, föreståndare, Pingst – Fria församlingar i samverkan
Fredag, 23/11 Misha Jaksic, präst och ortodox samordnare, Sveriges kristna råd

Idag kan du lyssna på Amanda Carlshamre som också är ledamot i kyrkomötet för POSK.
Lyssna på andakten här!

Kyrkornas globala vecka är ett tillfälle för kyrkor och organisationer att uppmärksamma globala rättvisefrågor – samtidigt och tillsammans. Arrangörerna tar fram tema och verktyg och över hela landet planerar och genomför engagerade människor olika aktiviteter. Veckan firas varje år i november, med avslutning på Domsöndagen. I år är det 18 till 25 november. Sveriges kristna råd är huvudman för Kyrkornas globala vecka och arrangerar den tillsammans med Diakonia, Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen, Life & Peace Institute, PMU, Sensus Studieförbund, Studieförbundet Bilda, Svenska kyrkan och Svenska missionsrådet.

Foto: Mikael Stjernberg

I söndags samlades POSKs kyrkomötesgrupp till gruppmöte, mässa och middag. I mässan höll Erik Olebark Ringheim nedanstående predikan kring söndagens evangelietext och kyrkomötet.

Inför kyrkomötet är det något av ett öppet mål att reflektera över vikten att förbereda sig inför det på samma sätt som de fem förståndiga flickorna gjorde. Ha dina dokument i ordning, lär dig schemat, lär dig procedurerna, hitta – ha med dig din olja.

Det är ett viktigt uppdrag att vara ledamot i kyrkomötet, ett ansvarsfullt uppdrag men det är inte alldeles enkelt att i varje del av kyrkomötets profan-politiska struktur känna att Jesus är i centrum. Samtidigt är det rätt att vi organiserar oss på ett sådant sätt att vår kyrka kan fatta beslut som möjliggör delandet av evangelium i ord och handling. En budget, en motion eller varför inte skrivelsen Verksamhet och Ekonomi kan vara nog så centralt för att driva det glada budskapet framåt. Utan de kvinnor som skötte apostlarnas räkenskaper och stötte dem ekonomiskt, ja då hade vi knappast varit här idag. Vi behöver struktur för att inte driva omkring som en båt utan köl, eller en hel armada av båtar för den sakens skull.
Och det är inte heller utan stolthet jag säger att jag tjänstgör i kyrkomötet. Det är det högsta beslutande organet i Svenska kyrkan som ger ramarna och förutsättningarna för att stift och församlingar ska fungera. Jag bidrar således till att bygga kyrka och sprida evangelium genom kyrkans egna strukturer. Jag pressar olja för både dig och mig.

Och eftersom jag faktiskt är väl förberedd inför mötet är det lätt att jag tänker att mina facklor är fulla.

Det är de inte.
Åtminstone inte med olja som brinner klart och rent.

Den olja de kloka flickorna bar med sig bar de med sig redan från början, den går inte att köpa för pengar, den går inte att pressa själv. Den är en gåva av Kristus.

Jag vill varje dag leva i mitt dop, genom att varje morgon dö och uppstå med Kristus, så att den tro som Han ger blir olja att lysa min väg.
Att leva i mitt dop betyder inte att jag inte kommer drabbas av högmod över min framskjutna position och inte eller betyder det att jag kommer sluta utföra de mest fantastiska synderna, men det betyder att jag hela tiden kan knyta mig nära Kristus.
I evangeliet avslutar Jesus talat med att säga: Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. Om jag varje dag försöker leva nära Jesus betyder det att jag inte behöver hasta iväg till oljeaffären när han kommer åter, desperat letandes efter fairtrademärkt ekologisk och närproducerad olja till lågt pris.
Inte för att jag kan surra fast mig vid Honom, men för att Han surrar fast sig vid mig.

De tillfällen vi har under denna session av kyrkomötet, att tillsammans fira gudstjänst är så värdefulla att ta med oss. För även om vi inne i plenum har olika åsikter, är upprörda eller arga på varandra eller andra, så är vi inför Gud hans älskade barn. I Kristus är vi varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, poskare, sosse, fkare eller centerpartist. I Kristus är vi ett.

Den gåvan har han givit oss genom dopet. Genom tron på honom fyller han våra oljekrukor till bredden, och kan vi hjälpa varandra att dag för dag leva i vårt dop – ja, då fyller vi varandras facklor och lyser tillsammans upp mörkret.
Då underlättar vi varandra till att leva i tro, till att en kristen gemenskap skapas och fördjupas, till att Guds rike utbredes och skapelsen återupprättas. Och ja, jag vet att vi är nu nationell nivå och detta är en församlings uppdrag, men kära vänner, det är just det vi är, en församling, Samlade för Kristus.

/Erik Olebark Ringheim

Idag, 19 november, återsamlas kyrkomötet. Nu följer 3 dagars intensiv debatt och beslutsfattande.

Du som inte har möjlighet att vara i Uppsala för att följa det på plats, kan följa det hemifrån.
Hela kyrkomötet direktsänds live via webben på denna sida.

Om du är intresserad av att läsa de handlingar som finns till kyrkomötet så hittar du de på här på kyrkomötets hemsida.

/Victor
informatör och ledamot i kyrkomötet

Opinionskrönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 29 augusti.

I veckan meddelade SD att de anser att Sverige ska sluta ta emot kvotflyktingar.
Jag hoppade till mitt i äppelkakebaket. Så sanslöst! Så skamligt!

Kvotflyktingar är de som är på flykt från sitt hemland och bedöms vara i särskilt behov av skydd. De väljs ut av FN:s flyktingorgan UNHCR för att flytta till ett annat land.
Och inte ens de, som var de flyktingar som SD sa sig värna i våras, ska få komma till oss i ett av världens rikaste och mest välordnade länder!
Vice statsminister Isabella Lövin reagerade med skärpa när uttalandet kom. Moderatledaren var också mycket kritisk. I övrigt hörde jag inte mycket. Inte ett ord från invandrarministern. Men FN:s vice generalsekreterare som var i Sverige i början av veckan manade oss till fortsatt solidaritet, speciellt för dem som FN valt ut i särskilt behov av skydd!

I bästa fall är den uteblivna debatten uttryck för att SD:s förslag är så inhumant att många tycker att det är bäst att förbigå det med tystnad.
Men det kan också vara tecken på politisk försiktighet: Bäst att inte ta i så att vi framstår som alltför flyktingvänliga för då kanske vi förlorar röster.

Jag tänker på vad medborgarrättskämpen Martin Luther King sa: Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad.

Håller debatten i samhället på att tystna eller likriktas? Är det fler och fler som tycker att det är riskabelt att yttra sig? Får ropen från dem som ängslas för förändring, nya möten och mångfald till följd att många som kan ge positiva framtidsbilder och livsmod blir försiktiga? Blir det så viktigt att vinna röster att visioner om solidaritet och rättvisa får stryka på foten?

Ibland blir jag orolig. Den där långsamma vridningen av vad som är anständigt i ett rättvist och solidariskt samhälle. Inte identifikation med, men eftergifter för, främlingsrädslan. Och hukandet, med fingret i luften. Det förråande språket som sprider sig från hatfyllda nätsajter till den etablerade politiken, från trump-land till svensk valrörelse. Hanif Balis vapenskyltande krig med media och Sara Skyttedals poserande med vapen, liksom det råa språket från en skjutglad KD-politiker i Vilhelmina är förfärande exempel. Till detta kommer ibland förakt för kunskap och sanningssökande, forskning och undersökande journalistik.

Och de goda människornas tystnad….
Nej alla är sannerligen inte tysta. Men kanske för många och för ofta. Rättvisa och medmänsklighet gror på arbetsplatser och på språkkaféer, i föreningar och i skolklasser. Men det behövs mer. Och det behövs uppmärksamhet, kunskap och kritiskt tänkande. För vi lever i en värld där sanningen sitter trångt.
Nog kommer medkänsla och solidaritet att segra till sist. Men inte en gång till en värld av stängda dörrar, sortering av människor, isolationism! Vi borde ju ha lärt oss. Och då måste vi handla, ropa och rösta efter vad vi vet.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Idag arbetar jag min sista dag som informatör för POSK. Det är med vemod jag skriver dessa ord, samtidigt som jag känner en otrolig tacksamhet för den här tiden. För alla möten med människor från hela vårt avlånga land. För alla givande diskussioner som jag deltagit i, i alla möjliga och omöjliga 😉 konstellationer.

Jag har nog lärt mig något nytt varje dag, samtidigt som jag ofta fått bekräftat att jag är bra på det jag redan kan. Och ser med stor tillförsikt fram emot vad framtiden bär med sig.

Även om jag nu slutar min tjänst på POSK så innebär det inte att mitt engagemang för POSK upphör. Jag sitter på bland annat i kyrkorådet i Solna församling, och som det känns nu vill jag göra det i många mandatperioder till! Och min förhoppning om att en dag sitta med i kyrkomötet har jag kvar. Först skrev jag att jag ville sitta för POSK i kyrkomötet, men så tänkte jag till, min dröm är nog egentligen att få komma till kyrkomötet som representant för Stockholms stift (eller var jag nu bor den dagen) och inte för en nomineringsgrupp. Men som det ser ut nu vill jag självklart representera POSK!

Så jag försvinner inte från POSK bara för att tjänsten som informatör upphör för min del. Nu lämnar jag över sociala medier inklusive bloggen med varm hand till Victor. Då han tillträder först i augusti så kommer det nog att bli lite sommarstiltje i POSKs sociala medier, men till hösten är det full fart igen. Och vem vet, kanske gör jag ett och annat gästspel här, likt Carina som varit till stor hjälp med bloggen, både som ämnestipsare och som skribent. Känner jag Carina rätt lär hon fortsätta med det även i framtiden …

Återigen, stort tack för den här tiden!

/Linda

På pingstdagen 2018 tas den nya kyrkohandboken i bruk. Handboken finns tillgänglig på nätet men ännu inte i tryck på grund av tvist om upphovsrätten. Men snart är pingstdagen här, så det är hög tid för alla församlingsråd, och alla kyrkoråd i självständiga församlingar, att besluta om församlingens gudstjänster.

(Red. kommentar: Sedan torsdag 5/4 meddelas att handboken är på väg ut till stift och församlingar. På samma sida länkas även till presentationen av ett nypublicerat webbverktyg för att jobba med gudstjänstplanering. Direktlänk till verktyget.) 

Beslut om församlingens gudstjänster tas lämpligen i två steg:

1. Först beslutas om vilka former för huvudgudstjänst utöver högmässa som får användas i församlingen. I praktiken gäller det alltså om (vissa) huvudgudstjänster ska kunna firas enligt den nya ordningen för mässa/gudstjänst. Förmodligen vill de flesta församlingar ha möjlighet att fira huvudgudstjänst som mässa/gudstjänst. Detta kan då församlingsrådet/kyrkorådet besluta om snarast, så kyrkoherden och personalen vet vilka förutsättningar som finns för att utforma huvudgudstjänsten.
2. Därefter ska kyrkoherden fatta beslut om huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning, efter samråd med präster, kyrkomusiker och församlingsråd/kyrkoråd. Församlingsrådet/kyrkorådet bör alltså åtminstone få ett förslag att ta ställning till i god tid före pingst. Lämpligen tillsätts en grupp med representanter från präster, kyrkomusiker och församlingsråd/kyrkoråd som arbetar med utformningen av församlingens gudstjänster och lägger fram förslag. Några frågor att ta ställning till kan vara:
   placeringen av bön om förlåtelse/överlåtelsebönen (i Samling eller i Ordets gudstjänst efter trosbekännelsen)
   • val mellan bön om förlåtelse + förlåtelseord/löfteseord + tackbön eller enbart överlåtelsebön
   • vid mässa/gudstjänst: om kyrie och/eller lovsång ska vara med (alltid eller olika under kyrkoåret)
   • vid mässa/gudstjänst: antalet läsningar
   • ordningen på momenten i Sändning
   • val av musik (någon av serierna A-F eller annan musik)

Dessa beslut fattas enligt 17 kap kyrkoordningen (inte ändrad av 2017 års kyrkomöte):

6§  Kyrkorådet i en församling eller församlingsrådet får efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker besluta vilka i kyrkohandboken angivna former av huvudgudstjänst som utöver högmässa ska användas i församlingen.

8§  Kyrkoherden beslutar efter samråd med församlingens kyrkoråd eller församlingsråd, präster och kyrkomusiker om huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning.

Den präst som leder huvudgudstjänsten beslutar vilka av kyrkohandbokens alternativ inom varje moment som ska användas.

Vad gäller musiken kan församlingen utnyttja den nya §6a i 18 kap KO (formuleringarna ändrades av 2017 års kyrkomöte; formuleringarna nedan enligt den KO som gäller fr o m pingstdagen (G2017:1 med rättelseblad)):

6§  I huvudgudstjänsten får vid ett visst tillfälle eller under en viss tid användas någon annan gudstjänstordning än den som ingår i kyrkohandboken och andra psalmer eller församlingssånger än de som ingår i psalmboken.

Beslut om detta fattas av kyrkoherden efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker och efter medgivande av församlingens kyrkoråd eller församlingsråd. Ett sådant beslut ska genast anmälas till domkapitlet. 

Om det finns särskilda skäl får domkapitlet ändra eller upphäva kyrkoherdens beslut.

Om det som sägs i första stycket innefattar en ändring i måltidens texter krävs medgivande även av domkapitlet. Ett sådant medgivande får lämnas efter ansökan från kyrkoherden och kan endast avse ett visst tillfälle.

6a §  I huvudgudstjänsten får till kyrkohandbokens texter användas annan musik än den som ingår i kyrkohandboken.

Beslut om detta fattas av kyrkoherden efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker och efter medgivande av församlingens kyrkoråd eller församlingsråd. Ett sådant beslut ska anmälas till domkapitlet.

Om det finns särskilda skäl får domkapitlet ändra eller upphäva kyrkoherdens beslut. 

Lycka till med gudstjänstarbetet!

Hans-Olof Andrén
ordförande för POSK och POSKs gruppledare i kyrkomötet.

Läs gärna Kyrkans tidnings sammanställning av olika julkrubbor runt om i landet. Det är en härlig läsning som visar på vilken otrolig kreativitet som finns i kyrkor och församlingar. Det är legokrubbor blandat med levande julkrubbor, inklusive en riktig kamel!

Den tar även upp Johan Lamberth, prästen i Linköping som är känd för sin julkrubbesamling. I år ställs hans samling ut på Linköping Slotts- och Domkyrkomuseum. Fram till den 4 februari kan du se samlingen av inte mindre än 151 olika julkrubbor. Undrar om det finns en äggkartongkrubba som är en av de få i min ”samling” julkrubbor?

En form av julkrubbor eller kanske mer att levandegöra julevangeliet är församlingarnas julvandringar. Ett bra sätt för församlingarna att nå ut till skolbarnen med julens budskap. Själv var jag med i Solna församlings julvandringar och spelade bland annat Herodes och herde. En härlig upplevelse där så mycket glädje genomsyrade dagarna.

https://www.facebook.com/SolnaForsamling/videos/1512105518826981/