Ett otydligt liv

Erik Olebark Ringheim skriver på Tankar inför helgen:

Jag såg nyligen en videoinstallation med en TV-skärm som visade ett brus, inte helt olikt myrornas krig på tv fast med fler mörka prickar än ljusa. Bland dessa prickar kan man skönja två otydliga gestalter, två skuggkroppar, som ömsom förtätas, ömsom förtunnas. ”En bild av människans passage mellan två världar” stod det på skylten bredvid.

Otydlig är kanske ett bra ord för att beskriva konstverket även om jag egentligen drar mig något för att beskriva det – jag kan omöjligtvis göra verket eller dess konstnär rättvisa. Ändå: otydlig.

Men ju längre tid jag står för att betrakta verket, desto mindre otydligt blir det. Inte så att bruset blir mindre, men jag själv blir liksom tydligare i förhållande till verket.
Så är det rätt ofta när det kommer till konst. Tar vi oss tiden att inte bara titta på tavlan, skulpturen eller dansen, utan faktiskt betrakta den, försöka nå detaljerna i den, lyssna efter vad den försöker säga, ja då är det inte ovanligt att den faktiskt också talar till oss.

På samma sätt är det med bibelns berättelser. Tar vi oss tid att läsa dem lite mer nogsamt märker vi snart att de säger mer till oss än vad vi kanske först upptäckte. Men det är inte så enkelt alla gånger att få till det där. Livet knackar ofta på och påminner om allt annat som ska göras. Det kan vara lite knepigt att få till på egen hand.

I böneformen Tidegärden läses bland annat psaltarpsalmer och där finns en asterisk i slutet av varannan rad, den markerar att läsaren ska tystna för en stund så att det lästa hinner sjunka ned och slå rot i oss.

Det är en rätt effektiv hjälp så att jag slutar stressa för att hinna bli klar med kvällsbönen på sju minuter. Som en kär vän till mig sa: När du ber din sju minuter långa kvällsbön till Gud, tar du dig då även sju minuter till att lyssna på Guds svar?

Asterisken hjälper mig.

Att stå kvar vid konstverket hjälpte också mig att fundera över detta med att passera mellan världar och att det i kristen tro sker genom dopet.

Martin Luther uttryckte det som att vi varje dag ska dö och uppstå med Kristus. I dopgudstjänsten ber vi Gud om hjälp att den döpta dag för dag ska kunna leva i sitt dop. När ger jag mig tid att fundera över mitt dop?

Kanske kan det vara så att när jag vaknar om morgonen ska jag ta en stund att lyssna efter rösten från himlen, som ibland är tydlig som en duvas, ibland mer diskret,  och lyssna efter vad den säger till mig idag? Vissa dagar kanske det tar sju minuter, andra någon enstaka. Ibland hör vi rösten tydligt, ibland knappt alls. Men lyssnar vi inte efter den överhuvudtaget får den svårt att passera genom bruset på skärmen och den blir, ja, otydlig.

Erik Olebark Ringheim, präst

Predikan inför kyrkomötet

I söndags samlades POSKs kyrkomötesgrupp till gruppmöte, mässa och middag. I mässan höll Erik Olebark Ringheim nedanstående predikan kring söndagens evangelietext och kyrkomötet.

Inför kyrkomötet är det något av ett öppet mål att reflektera över vikten att förbereda sig inför det på samma sätt som de fem förståndiga flickorna gjorde. Ha dina dokument i ordning, lär dig schemat, lär dig procedurerna, hitta – ha med dig din olja.

Det är ett viktigt uppdrag att vara ledamot i kyrkomötet, ett ansvarsfullt uppdrag men det är inte alldeles enkelt att i varje del av kyrkomötets profan-politiska struktur känna att Jesus är i centrum. Samtidigt är det rätt att vi organiserar oss på ett sådant sätt att vår kyrka kan fatta beslut som möjliggör delandet av evangelium i ord och handling. En budget, en motion eller varför inte skrivelsen Verksamhet och Ekonomi kan vara nog så centralt för att driva det glada budskapet framåt. Utan de kvinnor som skötte apostlarnas räkenskaper och stötte dem ekonomiskt, ja då hade vi knappast varit här idag. Vi behöver struktur för att inte driva omkring som en båt utan köl, eller en hel armada av båtar för den sakens skull.
Och det är inte heller utan stolthet jag säger att jag tjänstgör i kyrkomötet. Det är det högsta beslutande organet i Svenska kyrkan som ger ramarna och förutsättningarna för att stift och församlingar ska fungera. Jag bidrar således till att bygga kyrka och sprida evangelium genom kyrkans egna strukturer. Jag pressar olja för både dig och mig.

Och eftersom jag faktiskt är väl förberedd inför mötet är det lätt att jag tänker att mina facklor är fulla.

Det är de inte.
Åtminstone inte med olja som brinner klart och rent.

Den olja de kloka flickorna bar med sig bar de med sig redan från början, den går inte att köpa för pengar, den går inte att pressa själv. Den är en gåva av Kristus.

Jag vill varje dag leva i mitt dop, genom att varje morgon dö och uppstå med Kristus, så att den tro som Han ger blir olja att lysa min väg.
Att leva i mitt dop betyder inte att jag inte kommer drabbas av högmod över min framskjutna position och inte eller betyder det att jag kommer sluta utföra de mest fantastiska synderna, men det betyder att jag hela tiden kan knyta mig nära Kristus.
I evangeliet avslutar Jesus talat med att säga: Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. Om jag varje dag försöker leva nära Jesus betyder det att jag inte behöver hasta iväg till oljeaffären när han kommer åter, desperat letandes efter fairtrademärkt ekologisk och närproducerad olja till lågt pris.
Inte för att jag kan surra fast mig vid Honom, men för att Han surrar fast sig vid mig.

De tillfällen vi har under denna session av kyrkomötet, att tillsammans fira gudstjänst är så värdefulla att ta med oss. För även om vi inne i plenum har olika åsikter, är upprörda eller arga på varandra eller andra, så är vi inför Gud hans älskade barn. I Kristus är vi varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, poskare, sosse, fkare eller centerpartist. I Kristus är vi ett.

Den gåvan har han givit oss genom dopet. Genom tron på honom fyller han våra oljekrukor till bredden, och kan vi hjälpa varandra att dag för dag leva i vårt dop – ja, då fyller vi varandras facklor och lyser tillsammans upp mörkret.
Då underlättar vi varandra till att leva i tro, till att en kristen gemenskap skapas och fördjupas, till att Guds rike utbredes och skapelsen återupprättas. Och ja, jag vet att vi är nu nationell nivå och detta är en församlings uppdrag, men kära vänner, det är just det vi är, en församling, Samlade för Kristus.

/Erik Olebark Ringheim

En fyraårig släktforskares
tankar om döden

Erik Olebark Ringheim, präst och ersättare i kyrkomötet för POSK skriver på Tankar inför helgen:

Min farfar höll på med släktforskning och spårade min familjs historia långt bak i tiden. Tack vare hans nyfikna intresse vet jag att den senaste prästen i släkten var Jacob i början av 1700-talet. 300 år senare prästvigdes nästa, nämligen jag. Min fyraåring har ärvt intresset för släktforskning, och har ett fascinerande stort intresse för sina släktband.

Många är frågorna: vad hette farfars mamma, vad jobbade morfars pappa med, hur lät egentligen farmor, hade hon några syskon? Det är samtalen om farmor som är de mest återkommande. Hon dog för snart tio år sedan, alltså långt innan min unge föddes och ändå säger han ofta ”jag saknar min farmor”, han som aldrig fick träffa henne.

Det är stora frågor det här, om varifrån han kommer, och vart han ska. Det är ofrånkomligt att tala om döden med en fyraåring som bär en nyfikenhet på livet. Vi har valt att inte göra för stora omskrivningar om döden, utan att svara ärligt men mjukt på hans frågor. Han vet att vi kommer dö, och har redan bestämt vad han ska sjunga på vår begravningsgudstjänst: Magnus Ugglas version av Jag och min far.

Det är en balansakt att tala om dödens realitet på ett sätt som gör det närvarande utan att vara skrämmande eller bli för övermäktigt. När vi sedan talar om det kristna hoppet och uppståndelsen får jag ha en sådan där balanspinne som cirkusfolk har. Den som hjälper om den hålls i våg, men stjälper om den lutar för kraftigt åt något håll. Jag vill ju inte att ungen i pur glädje av uppståndelsehoppet springer rakt ut i gatan. Hoppet om evigt liv tar inte bort allvaret med att dö. Hur säger man ”Du död, var är din udd”* på fyraåringska?

Kanske var det enklare förr när vi bodde närmare inpå varandra i små stugor med kökssoffor, när döden var mer en del av livet, och inte något som sköttes en bit bort. Det var nog inte enklare att leva då, men det var nog enklare att förhålla sig till dödens som en realitet snarare än en fiktion som man bara kanske kommer uppleva. Hur många av oss har inte sagt om jag dör snarare än när jag dör, som om döden var ett val för oss.

Visst måste väl det faktum att Lasarus börjat lukta slå an en annan ton hos den som levt nära döden än hos den som mest sett den på TV. Hur mycket större blir inte insikten om Jesu kraft då när man vet hur hopplöst död en luktande kropp är? Kanske gjorde dödens naturliga närvaro det enklare att förstå den egna förgängligheten såväl som den egna uppståndelsen.

Jag läste på nätet att en begravningsbyrå i en undersökning slagit fast att sex av tio personer skulle förändra sitt levnadsmönster om de visste att de skulle dö inom tre år. Om döden så att säga blev närvarande.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korinth att han bär döden med sig i sin kropp. Jag tror det är gott att på ett eller annat sätt göra så, för att påminnas om livets livlighet genom dödens verklighet. Jag själv bär döden närvarande genom en fyraårig släktforskares frågor om sin saknade farmors liv och drömmar.

Erik Olebark Ringheim, präst

* Se 1 Kor 15:55