Man måste ta sitt ansvar, sa pappa

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Den 19 november börjar kyrkomötet. Det är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. I kyrkovalet fick jag förtroendet att utses till kyrkomötesledamot så det är klart att jag ska vara där den dagen.

Men den 19 november är det min pappa Torstens 100-årsdag. Det är mer än 40 år sedan han dog – han fick en hjärtinfarkt mitt i slalombacken i Ammarnäs vid alldeles fel tid i livet och det var hur fasansfullt som helst. Å, denna sorg… Men tänk att den kan vända ändå, så att de som vi sörjer flyttar in i oss med sitt liv och sin kraft!  Så egentligen blir det ju ingen konflikt. Ändå funderar jag på pappas 100-kalas. Om han hade varit här nu…

– Det är inget att fundera på. Åk på kyrkomötet, skulle han ha sagt med sin kraftfulla stämma. Kalas har vi en annan dag.

Han älskade kalas, min pappa. Men han älskade också sammanträden. Så sa vi i alla fall när jag var liten. Och han gick på många. Nu skulle jag nog hellre uttrycka det så att han älskade den representativa demokratin, han älskade folkrörelser och folkbildning och han ville vara med och påverka. Man måste ta sin del av ansvaret, sa han, annars blir det ingen förändring. Vill man något måste man jobba för det. Man får inte smita undan.

Han hade sina skäl.

Min pappa föddes i en banvaktsstuga i Karungi i Tornedalen. Farfar körde dressin och såg till att järnvägsspåret fungerade.  Ända tills hans hjärta plötsligt stannade en smällkall januaridag när pappa var 16 år och han dog där på banan mitt i att han höll på laga en växel. Då fick farmor och pappa flytta till en etta i Boden. Farmor städade på järnvägsstationen. Hennes 50 kr i månadslön räckte till mat och ved och hyra. Och till skolböcker till pappa. Med envishet, uppfinningsrikedom och ett gott humör klarade hon det. Utan barnbidrag och studielån förstås, det återstod att kämpa för. Och ingen sorgegrupp för barn och unga. Tänk att det finns sådana nu! Min pappa hade behövt det, för den där smällkalla januaridagen kom tillbaka till honom som en smärtsam isklump varje januari hela hans liv och han fick nog aldrig riktigt ro med den.

Men pappa tog realen och han blev folkskollärare och sen blev han allt möjligt annat. Han var med i föreningar och i politiken, han gick på föreläsningar och han läste och läste. Jag hittade ett citat en gång: ”När jag får pengar köper jag böcker. Blir det nåt över köper jag mat.” Det kunde ha handlat om min pappa. För nästan så var det hos oss. Men bara nästan. Böcker och dagstidningar, det var viktigt, det!

Min pappa var knappt en månad gammal när den svenska riksdagen 17 december 1918 beslutade om allmän rösträtt. Motvilligt såg högern ingen annan möjlighet än att att ge med sig, precis som prästerna och adeln fick göra när ståndsriksdagen upplöstes 1865 – privilegier är det inte många som ger upp frivilligt.

Insikten om att demokratin är en dyrköpt och en viktig gåva fick pappa bokstavligen med modersmjölken. Farmor, som var 31 år gammal när hon första gången fick gå och rösta 1921, kunde under hela sitt liv – och hon blev verkligen 100 – berätta om kampen för brödföda och rättvisa. Hon var stolt och nöjd över allt som uppnåtts. Och hon tyckte att hon fått det så bra!

Allas lika rösträtt är demokratins bas. Men sen följer behovet av kunskap om hur samhället och världen ser, viljan och modet att ta ansvar, förmågan till samarbete, diskussioner och kompromisser. Så många det är som levt och drivit demokratin under de gångna hundra åren! Sammanträdesfarbröder och sammanträdestanter, studiecirkelledare och flygbladsutdelare, kuvertklistrare och kaffekokare. Min pappa var en av dem. Han ledde studiecirklar och gick på föreläsningar, han debatterade och skrev artiklar, han var med i styrelser och nämnder och kommittéer. Och jag fick det i mig på nytt och på nytt att man måste lära sig och man måste ta ansvar och man får inte smita. Och så ska man inte vara rädd för att säga vad man tycker. Vill man något blir man motsagd, sa pappa, det får man räkna med. Han var så tydlig och orädd så jag tyckte ju att han var gräsligt pinsam ibland. Det brydde han sig inte om. Och jag lärde mig att det är inte farligt att tycka olika, skilda åsikter inte är samma sak som fiendskap. Liksom att jag fick inse kompromissens nödvändighet och att förändring ofta tar tid.

Hundra år av demokrati. Vilken gåva de har gett oss, de som kämpade för den och de som har arbetat med att fylla den med innehåll! Alla får vi rösta och allas våra röster är verkligen lika mycket värda. Men hur vi ska rösta kräver kunskap och eftertanke. Hur ser världen ut och vad är rimligt om vi inte bara ska dela rösträtt utan också vårt jordklot och dess tillgångar rättvist?

Det finns för många som vill att vi bara ska lyssna till deras slagord och sen blint säga ja till dem. Det finns så starka krafter som vill att vi bara ska roa oss och inte oroa oss för världens framtid. Men demokratins gåva är ett arbete.

De som gått före oss har arbetat hårt. Nu är det vi som ska ta den gåvan på djupaste allvar också i vår tid.

Grattis på 100-årsdagen, pappa. Vi kämpar vidare.

Lisa Tegby, präst i Umeå

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>