Det farliga med ett finger i luften

Opinionskrönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 29 augusti.

I veckan meddelade SD att de anser att Sverige ska sluta ta emot kvotflyktingar.
Jag hoppade till mitt i äppelkakebaket. Så sanslöst! Så skamligt!

Kvotflyktingar är de som är på flykt från sitt hemland och bedöms vara i särskilt behov av skydd. De väljs ut av FN:s flyktingorgan UNHCR för att flytta till ett annat land.
Och inte ens de, som var de flyktingar som SD sa sig värna i våras, ska få komma till oss i ett av världens rikaste och mest välordnade länder!
Vice statsminister Isabella Lövin reagerade med skärpa när uttalandet kom. Moderatledaren var också mycket kritisk. I övrigt hörde jag inte mycket. Inte ett ord från invandrarministern. Men FN:s vice generalsekreterare som var i Sverige i början av veckan manade oss till fortsatt solidaritet, speciellt för dem som FN valt ut i särskilt behov av skydd!

I bästa fall är den uteblivna debatten uttryck för att SD:s förslag är så inhumant att många tycker att det är bäst att förbigå det med tystnad.
Men det kan också vara tecken på politisk försiktighet: Bäst att inte ta i så att vi framstår som alltför flyktingvänliga för då kanske vi förlorar röster.

Jag tänker på vad medborgarrättskämpen Martin Luther King sa: Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad.

Håller debatten i samhället på att tystna eller likriktas? Är det fler och fler som tycker att det är riskabelt att yttra sig? Får ropen från dem som ängslas för förändring, nya möten och mångfald till följd att många som kan ge positiva framtidsbilder och livsmod blir försiktiga? Blir det så viktigt att vinna röster att visioner om solidaritet och rättvisa får stryka på foten?

Ibland blir jag orolig. Den där långsamma vridningen av vad som är anständigt i ett rättvist och solidariskt samhälle. Inte identifikation med, men eftergifter för, främlingsrädslan. Och hukandet, med fingret i luften. Det förråande språket som sprider sig från hatfyllda nätsajter till den etablerade politiken, från trump-land till svensk valrörelse. Hanif Balis vapenskyltande krig med media och Sara Skyttedals poserande med vapen, liksom det råa språket från en skjutglad KD-politiker i Vilhelmina är förfärande exempel. Till detta kommer ibland förakt för kunskap och sanningssökande, forskning och undersökande journalistik.

Och de goda människornas tystnad….
Nej alla är sannerligen inte tysta. Men kanske för många och för ofta. Rättvisa och medmänsklighet gror på arbetsplatser och på språkkaféer, i föreningar och i skolklasser. Men det behövs mer. Och det behövs uppmärksamhet, kunskap och kritiskt tänkande. För vi lever i en värld där sanningen sitter trångt.
Nog kommer medkänsla och solidaritet att segra till sist. Men inte en gång till en värld av stängda dörrar, sortering av människor, isolationism! Vi borde ju ha lärt oss. Och då måste vi handla, ropa och rösta efter vad vi vet.

Lisa Tegby
Präst i Umeå