En hoppfull betraktelse i fastan
Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens kuriren torsdagen den 3 mars 2017
I onsdags morse var jag på askonsdagsmässa i Umeå stads kyrka. Vi var ett trettiotal människor som kom ut i snögloppet med ett kors tecknat av aska på våra pannor. Samma sak hände i flera kyrkor i stan i onsdags. Den som stötte på någon av oss på förmiddagen kanske undrade om vi glömt tvätta oss på morgonen. Men det var ett ask-kors. ”Kom ihåg att du är stoft och ska bli stoft,” sa prästen när hon tecknade med sitt finger på vår panna.
Så dystert! Ja.
Och så sant. Och hoppfullt.
Nästan alla vet att det var fettisdag i tisdags. Men alla tänker inte på att de gräddiga bullarna är en del av festen före den kristna fastan, samma sak som uttrycks med karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. Nu har vi fest för att sen gå in i återhållsamhetens och eftertänksamhetens tid. Lite likt islams ramadan, då man fastar på dagarna och äter när det är mörkt.
Det är rätt otidsenligt med fasta. Det här med att stanna upp, tänka efter, avstå för nån annans skull – vem har tid med det? Och att tänka på förgängligheten – så hemskt!
Jag är verkligen ingen vidare fastare. Jag jobbar på som vanligt, jag äter i stort sett som vanligt, det syns inte att jag lever i fastan. Men lite mer tid till eftertanke tar jag mig, jag anstränger mig att inte blunda inför världens fasor och jag funderar mer än vanligt på vad som är viktigt och oviktigt medan jag följer det kristna dramat om hur den solidariske, självutlämnande mannen från Nasaret som botade, upprättade och sa ifrån, blev så hotfull att han spikades på ett kors.
Är det så farligt med godhet? Måste solidaritet sluta med död? Är det verkligen dom mäktiga, korrumperade som ska ta hem segern?
I söndags hörde jag ett samtal mellan vår ärkebiskop, Antje Jackelén, och Linda E. Thomas, teologiprofessor, feminist och aktivist i Chicago. De pratade om att leva i en värld som just nu känns farligare än på länge med populism, polariseringar och protektionism och med lögner som plötsligt kallas för alternativa fakta. Som om det som mödrar och fäder byggt upp med möda och som vi fortfarande kämpar med snabbt skulle kunna bli till aska och intet med lite lögner, murar och fagra löften. Men kom ihåg, sa den fromma och arga professorn, att Gud kommer inte att bli trumpifierad. Och vi behöver inte heller bli det!
Och så började hon räkna upp hoppets tecken. Jag ser dem så tydligt nu när det är mörkt, sa hon. Aktioner mot gatuvåld. Kvinnomarscher. Jurister som skärper sin blick. Att vi samtalar om vad vi kan göra. Hon berättade om en manifestation på nyårsafton 2016 för de 800 som dött av våld i Chicago under året. Jag trodde det var en vanlig demonstration när jag kom dit, sa hon. Men där fanns 800 kors, med de dödas namn och bilder på. Och korsen utan anhöriga på plats fick vi andra bära.
Linda Thomas bar en ung kvinnas kors. Hon berättar om bördan, den yttre och den inre, att bära tecknet för detta våldets meningslösa offer. Och om känslan när hon och de andra gick förbi det stora Trumphuset och de andra skyskraporna i Chicago. Vi skapar nåt nytt när vi bär korsen här, tänkte hon. Mitt framför dem som vill tjäna pengar på oss säger vi att vi vill tjäna livet och värna de mest sårbara.
Livet är skört. Demokratin är skör. Människorna också. Till stoft blir vi till sist. En del av oss tror på ett liv efter den slutliga döden. Det gör jag, så jag kan tänka att jag gärna vill vara med när all aska blåst bort en gång och det är bara grönt och liv.
Men nu är det den dagliga döden som gäller. Förstörelsen och föraktet som brer ut sig som ett askgrått täcke. Det gäller att se det och inse skörheten. Och att hitta hoppets tecken mitt i detta. Att leta liv och hjälpa livet att växa på nytt mitt i det som gått sönder.
För att tro på det nya livet behöver man inte vara religiös. Man behöver bara vara Människa – och ibland tänker jag att det kanske är det mest religiösa av allt. Och så behöver man uthärda mörkret. För annars upptäcker man nog inte att det gror också mitt i det grå.
Lisa Tegby
präst i Umeå