Det kommer att bli fred, säger Rami
”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.
Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.
De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.
Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.
Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.
Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.
Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.
Det kommer att bli fred, säger Rami.
Lisa Tegby
präst i Umeå
Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.