Samverkan för livets skull

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 10 april. 

Påsken darrar och skälver i år. Hela världen håller andan. Allting rämnar och oron tätnar. På gator och torg är det tomt eller glest. Allt som var planerat ställs på ända och inget är som vanligt. Samtidigt strålar solen och emellanåt känns det som om allt är som det ska. Vi strävar på. I det som är annorlunda och det som är nytt. Och i det som är det gamla vanliga.

Och så är påsken här men inte riktigt som vanligt. De som brukar fira tillsammans med andra får nu avstå. Men som Sveriges kung sa i sitt tal till folket så kommer det en ny påsk, och då kan vi ses igen. I år får de som brukar gå till kyrkan i påskhelgen ha sin andakt hemma eller ute i naturen. Det går också bra, för kyrkan behöver inte några väggar och del av gemenskapen är man var man än är. I kyrkan finns det ändå någon som ber för dig, för dig som är orolig och för dig som är uttråkad. Trots att det inte är folk i kyrkbänkarna så är det ändå någon där som ber, för alla och för dig. Och när allt detta är över kan vi samlas igen.

Påsken är inte inställd i år. Men den är väldigt annorlunda. Kanske finns nu tid för eftertanke, eller för tacksamhet. Oron finns där också, det som är ledsamt och det som inte alls blev som man hade tänkt sig. Påsken berättar även om det, när man läser om Jesus och lärjungarna, om rädslan, besvikelsen och ovissheten. Men framför allt berättar påsken om hoppet! Det hopp som lever trots allt och som bär oss genom allt. Glädjebudskapet blir tydligt och låter sig inte hindras ens av den tyngsta sten som rullas i dess väg. Gud bär dig genom allt, genom död till liv, ut i ljuset på andra sidan. Även om marken skälver och tillvaron rämnar så är du aldrig ensam.

Påsken är på riktigt, nu som varje år. Men 2020 är det år då påsken blev mer innerlig för mig, när helgdagarna bjuder både ett mer stillsamt firande än tidigare, präglat av eftertanke och vördnad för det sköra livet. Men jag vet också att livet är starkt. Livskraften kämpar minst lika mycket som dödens virus som sprids ibland oss. Livet är starkt och jag ser nu hur många goda krafter i samhället samverkar för livets skull. En del av oss fick plötsligt mycket tid över. En hel del av oss har väldigt mycket mer att göra och vet inte hur länge det blir så. Oavsett så har de flesta av oss en oviss tid framför oss just nu. Men som Englands drottning sa i ett tal nyligen. ”Better days will return. We will be with our friends again. We will be with our families again. We will meet again.”

Till dess får vi hoppas och be. När det är mycket som jag inte vet så fokuserar jag på det jag vet. Jag håller fast vi det som bär mig vad som än händer. Nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre… Och jag vet att inga virus rår på dem.

De sörjande kvinnorna som kom till Jesus grav fann honom inte där. Stenen var bortrullad och de möttes av hälsningen att han hade gått före dem. Och budskapet var något i stil med: Då kommer vi att ses igen!

I påskens berättelse går vi från lidande och död till ljus och liv. Och livet och ljuset segrar!

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>