Ibland har jag så svårt för raden ”och utsätt oss inte för prövning” när jag ber Herrens bön. Allra helst i samband med något som känts som en prövning.

Men så tänker jag till lite och inser ganska snart att Gud var ju där. Hen var med mig och såg till att jag, trots allt, kom genom ”prövningen” vid gott mod. Att jag fanns där, mitt i det jobbiga för att jag, med mina gåvor behövdes. Och att någon annan fanns där för att hens gåvor behövdes (för mig).

https://www.facebook.com/posk.se/photos/a.10150431046529117.357661.189160639116/10155005081884117/

Söndagens tema är Nådens gåvor. Det finns många bilder hur vi i kyrkan behövs med våra olika gåvor. En symbol är ett skepp som tar sig fram över vatten. Dopets vatten bär kyrkan. Drivkraften är Andens vind. Ombord på skeppet finns det uppgifter för var och en.

Du och jag, vi alla behövs i kyrkan. Vi har alla en uppgift. Och allas gåvor behövs för kyrkan.

Lördagskrönika från Manilla Bergström, först publicerad i Göteborgs-Posten den 1 juli ”Det är stort att få resonera om livet och tron tillsammans med ungdomar som står på tröskeln till vuxenlivet och som nu gör sina egna vägval”

Nyss hemkommen från läger med sommarens konfirmander funderar jag över min egen konfirmandtid och vad jag minns av den. Lägerminnen och bilder av sommaridyll, bad och bus, sol och lek, allvar och skratt blandas med minnen av nya vänskaper, nya lärdomar, nya intryck och nya tankar.
Jag minns att den tiden fick mig att känna mig så trygg och den känsla som jag burit på sedan dess är vissheten om att jag aldrig är ensam och att jag alltid är älskad.

Denna helg samlas de trettioåtta konfirmander som jag nu har fått följa en bit på livets väg.
De bekräftar att de vill leva i den tro som de har blivit döpta till och att de vill visa den i kärlek till både Gud och medmänniskor.
Vi sänder dem vidare på vägen genom livet med uppdraget att de ska göra Guds kärlek synlig i världen.
Jag lägger handen på konfirmandernas huvud och var och en av dem får höra sitt namn och en bön om att Guds goda ande ska vara med dem på alla deras vägar.

Det är stort att få resonera om livet och tron tillsammans med ungdomar som står på tröskeln till vuxenlivet och som nu gör sina egna vägval. De är fortfarande frimodiga på det sätt som vi är som barn och när jag ser dessa härliga individer i den gemenskap som de växer in i, så tänker jag på de lärjungar vi just läst om i evangelierna. Vi är olika och gemenskapen är brokig och spretig men vi delar samma bröd vid samma bord.
Oavsett vart vägen bär och vilken väg vi än tar så har Jesus gett oss löftet att vara med oss alla dagar till tidens slut.
Vi prövar oss fram genom livet, vi möter hinder och stannar vid vägskäl, provar okänd mark och blir ledda på nya vägar.
Men var vi än går och vart vi oss i världen vänder, är Gud med oss. Nu och alltid.

Den här helgen läser vi texten om den förlorade sonen i många av våra kyrkor. Där berättar Jesus om sonen som gett sig av och är långt hemifrån, om hur han minns hur gott alla hade det hemma hos hans far och hur sonen bestämmer sig för att återvända.
För han vet trots allt var hans hem är! Därhemma är han efterlängtad av sin far som ser sitt barn komma vandrande redan på långt håll och glädjen går inte att ta miste på! Fadern ställer till stor fest och dukar sitt bord för alla för att fira att sonen är hemma igen.

När jag lägger min hand på konfirmandernas huvud och sänder ut dem i livet med bönen om att Guds goda ande ska vara med dem på alla deras vägar så vill jag att de ska veta att de aldrig är ensamma, att de alltid är älskade.
Och jag vill att de ska veta var deras hem är. Och att de alltid kan välja vägen hem.

Lördagskrönika från Manilla Bergström, först publicerad i GP den 6 maj. ”Vi som läser detta har turen att bo i ett land som vi inte behöver fly ifrån. Vi bor i ett land som människor flyr till. För att klara livhanken”

Vägar korsas och vägar möts i livet. Många vägar går parallellt och ser olika ut men har ändå på något sätt samma riktning. Vart leder din väg? Vart är vi på väg?

Under tiden efter påsk firar kyrkan livet och uppståndelsen, segern som ger hopp om ett nytt liv. Efter de många samtal om integration som jag har haft på sistone och om kyrkans roll i fråga om att ge människor chansen till en ny start i ett nytt land, får helgens tema en ny innebörd. Uttrycket ”Vägen till livet” får en annan klang, dovare, djupare och med större resonans än tidigare. Alla är på väg mot framtiden och mot något som väntar. Vi är många som låter vägen leda oss framåt. Vi berikas av varandras erfarenheter och berättelser längs vägen. Många tar ut en ny väg mot ett nytt liv med en strävan att ge sitt eller sin familjs liv en verklig chans. Det finns en strävan i oss alla att välja en väg i livet som leder till liv. Till det liv man hoppas på, eller för att kunna leva över huvud taget.

Vi som läser detta har turen att bo i ett land som vi inte behöver fly ifrån. Vi bor i ett land som människor flyr till. För att klara livhanken. Vi bor på en plats i världen där det finns hopp om livet och en framtid att tro på. Jag tänker på de pojkar som kommit hit och vars framtid nu är så otrygg så att de inte vet om de vågar leva. Jag tänker på mannen som ordnar sig en tillvaro här men som inte har sett sin fru eller sina barn på ett par år eftersom de ännu inte har lyckats nå hela vägen fram utan fortfarande vistas i ett flyktingläger långt bort. Men han hoppas, strävar och tror. För livets skull.

När jag lyfter blicken lite och ser bort över havet, tänker jag på alla de som lämnade svälten i vårt land för att kunna få en framtid med mat och livsnödvändiga förutsättningar i Amerika. Det var annorlunda, för bara lite drygt hundra år sedan, men samtidigt var det precis samma sak då. Det nödvändiga valet att välja livet och en framtid av hopp. Jag ser alla de svenskar i min egen ålder vars föräldrar kom hit för att kunna få arbeta, eller för att få leva ett liv i frihet, öppenhet och solidaritet. Vi är alla på väg åt samma håll, med samma hopp och samma strävan, på vägen som leder till livet.

I bibeln kan vi läsa om hur invandraren ska behandlas väl och att vi alla har varit invandrare någon gång, eller varit främmande någonstans. Vi kan läsa om hur Gud leder oss på trygga vägar både i behagligt dagsljus eller i nattsvart mörker. Jag läser om vårt uppdrag som kristna att trösta och bygga upp våra medmänniskor och jag läser Jesus uppmaningar om att älska varandra. När Jesus är på väg mot korset och uppståndelsen säger han: en kort tid är jag kvar hos er, ni kan inte följa med nu men en gång ska också ni få vara där jag är. Och så ger han sina vänner ett bud att leva efter. Så som jag har älskat er ska ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.

Och jag ber: Gud, du som ger oss den glädje som ingen kan ta ifrån oss, för oss på dina vägar till det mål som du har lovat oss och lär oss att älska varandra. Amen.

Manilla Bergström
Präst