Kyrkovalet är ingen fromhetstävling

Skrivet av

Mats Rimborg, ordförande i POSK i Göteborgs stift och ledamot av POSKs riksstyrelse har i dag en debattartikel i Kyrkans Tidning.

Svenska kyrkan omfattar större delen av befolkningen och är självfallet ingen homogen åsiktsgemenskap. Det är framför allt tron på Jesus Kristus som vår frälsare som förenar oss. Inför kyrkovalet måste ändå vi som vill vara med och fatta beslut den kommande mandatperioden dela in oss i grupper som för att locka väljare behöver profilera sig på olika sätt.

Vid kyrkomötesvalet tävlar 14 nomineringsgrupper om framgång bland de röstberättigade. Tre av dessa grupper är så små att de på sin höjd kan få något enstaka mandat. De åtta partierna i Sveriges riksdag står alla mer eller mindre nära varsin kyrklig nomineringsgrupp. Tre av dem (S, C och SD) är rent av samma organisation medan de andra har en något friare ställning. Sist men inte minst finns det tre helt kyrkliga nomineringsgrupper; POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Öppen kyrka och Frimodig kyrka.

Var och en försöker få stöd på olika sätt. Riksdagspartisterna menar att en känd ideologi garanterar att man vet vad man får för sin röst, men har svårt att förklara varför de ska vara med och bestämma i ett fritt trossamfund. De kyrkliga grupperna framhåller sitt oberoende gentemot alla allmänpolitiska partiorganisationer men skiljer sig också på flera sätt. Öppen kyrka framställer sig som de kyrk-ovanas bästa vän, medan Frimodig kyrka försöker locka de kyrko-vana. Det är som om kyrkovalet vore en fromhetstävling där Öppen kyrka försöker vinna genom att vara så lite fromma som möjligt medan Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra. Dessutom har båda två bestämda uppfattningar, fast av helt olika slag, om vad som är rätt och fel till exempel när det gäller bibeltolkning, äktenskapssyn och kyrklig vigselrätt.

Vad varken Öppen kyrka eller Frimodig kyrka har förstått är detta med att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap, där vi både kan och får ha olika uppfattningar i sakfrågor och ändå måste respektera varandra. POSK anser att de olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan är en rikedom som vi ska ta vara på och går till val på att leda utvecklingen mot en kyrka som kännetecknas av mångfald och respekt.

Efter ett arbete där alla medlemmar fått vara med har POSK ett omfattande program vars utgångspunkt är visionen att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. I valrörelsen lyfter vi särskilt fram församlingen som kyrkans centrum med nya möjligheter att samverka som gör det möjligt att bevara och utöka antalet församlingar, Svenska kyrkan som värdefull aktör inom den sociala ekonomin, och att de kyrkliga valen måste bli enklare och billigare. POSK driver fram nödvändiga förändringar genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället.

Kyrkan behöver alltså ingen samhällspolitisk ideologi från något riksdagsparti eftersom det är kyrkans liv som ska flöda ut i samhället, inte tvärtom. Kyrkan behöver inte heller förtroendevalda som inte klarar av att det finns skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. Svenska kyrkans demokratiska organisation behöver däremot människor med förmåga att fatta kloka beslut, och det är sådana kyrkovalet är till för att få fram.

Rekryteringsbasen för POSK är gudstjänst- och församlingsgemenskaperna kring våra kyrkor och det är gemenskapen och det lokala förtroendet i församlingen som avgör vilka som ska vara dess företrädare. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs. Välj därför POSK i kyrkovalet den 15 september, en fri röst i en fri kyrka. Vi kan, vi vill och vi är beredda att ta ansvar.

Mats Rimborg, ordförande för POSK i Göteborgs stift

Kyrkan – det är vi!

Skrivet av

Kyrkan – det är vi!

”Ett enat folk på väg, ett enat folk med samma mål. Guds rike är på väg och redan finns det mitt ibland oss”

Så sjöng vi när jag var aktiv i Svenska kyrkans unga – eller Kyrkans ungdom som det hette de flesta åren jag var med. ”Vi” var viktigt och överbryggade oftast meningsskiljaktigheter och stiftstillhörighet. När vi samlades på riksmöten och årsmöten manifesterade vi både hopp, tro och mod inför framtiden. Där anade vi Guds rike; i samtalen i gemenskapen vid altare och runt lägereldar, i bönen och sången. Vi – barn och unga – var en väsentlig del av kyrkan och vi sjöng om framtiden, som vi tillsammans med Gud skulle forma.

Samtidigt var basen för de allra flesta av oss engagemanget i vår församling. Det var där vi möttes vecka efter vecka. Vi samtalade om bibel, tro och liv, vi bad och delade måltidsbordet både i församlingshemmet och i kyrkans kor. Där fanns en gemenskap och en mötesplats som bar i livets alla skiften. En växtplats som gjorde att många av oss vågade ta på oss uppdrag som ledare och förtroendevalda.

Så ser vår kyrka ut. Den basala gemenskapen är församlingen – utan levande församlingar – ingen kyrka. I våra gamla bekännelseskrifter står det att kyrkan är de heligas samfund, där evangeliet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. De heligas samfund – det är vi! Vi alla döpta, troende och sökande: förtroendevalda, anställda, engagerade i alla åldrar.

Vår nuvarande kyrkoordning talar om att församlingen är den primära enheten i Svenska kyrkan. Församlingen har en grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. ”Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.”

Detta är vår gemensamma uppgift, vi i de heligas samfund. En uppgift som kan se väldigt olika ut och som innefattar allt ifrån att tillhöra en besöksgrupp, vara konfirmandledare, koka kaffe, sjunga i kören, vara gudstjänstvärd eller förtroendevald till att vara anställd och i sin tjänst planera gudstjänster, bjuda in skolklasser till kyrkan, leda kören, ansvara för församlingens fondmedel, möblera om eller klippa gräs. Och givetvis mycket mer.

”Ett enat folk på väg”, sången vi sjöng i ungdomsrörelsen, var ett sätt att uttrycka både längtan efter gemenskap och viljan ta sig an församlingens uppgift och bli en Guds medarbetare. Sången om vägen och framtiden med Gud har klingat genom århundradena.

”Vi kan inte tiga med det vi har sett och hört” sa enligt Apostlagärningarna (4:20) Petrus och Johannes och i första Johannesbrevet (1:3) läser vi: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus”. Vi, de heligas samfund, kan helt enkelt inte låta bli att tala och sjunga om den befrielse och den kraft vi upplevt i gemenskapen med Kristus.

I POSK vill vi verka för levande församlingar och god samverkan mellan förtroendevalda, ideellt engagerade och anställda. Där gemenskapen kring Kristus står i centrum oavsett om vi samlas vid altaret, runt fikabordet eller i kyrkorådet. En gemenskap som bär både i den lokala församlingen verksamheten och i den vardag och det liv vi alla lever.

Lena Petersson
vice ordförande POSK

_____________

Lena Petersson är präst och lärare på pastoralinstitutet i Lund. Hon är också ordförande i POSK i Lund stift och vice ordförande i riksPOSK.

Kyrkovalsdebatt i Södertälje tidning

Skrivet av

Socialdemokraterna i Södertälje har reagerat på en artikel som POSKarna Ulf Sundblad och Gustaf Bengtsson skrev i juni. (Vi har en debattartikel som Sundblad och Bengtsson skrev i Kyrkans Tidning. Den kan du läsa här>>).

Lars Johnsson och Rose-Marie Jacobsson skrev ett svar där de ifrågasätter att POSK är fri och partipolitiskt obunden. De ifrågasätter också att POSK är för demokrati.

Läs (S) debattartikel här: Vem är i otakt?>>

På detta svarar POSKaren Rolf B Bertilson i LT.se
LT.se Överge politisk ideologi framför altaret>>

Han skriver bland annat:
Inför förra kyrkovalet 2010 lämnade jag i det avseendet moderaterna och valde att rösta med Posk.

Jag tycker att kyrkan ska styras av de som är regelbundna kyrkogångare, inte av politiska partier. Moderaterna godkände att medlemmar övergick till Posk: ”uteslutning skulle inte ske!”

Det borde inte ha någon betydelse vilket politiskt parti jag röstar på då det gäller kyrkan och kyrkans verksamhet. En socialdemokrat och en moderat borde tänka på samma sätt i kyrkliga frågor. Det är nog så redan nu – i de flesta frågor.

Uppfattningar styrs sällan av politisk ideologi under ett kyrkorådsmöte. Ändå sitter olika grupper och förbereder sig före ett möte: Sossar, moderater och Posk-are, alla var för sig. Troligen diskuterar vi på samma sätt: för kyrkans bästa och för den uppgift kyrkan har i samhället.

Några som också reagerat på Johanssons och Jacobssons artikel är Gustaf Bengtsson och Ulf Sundblad som skrivit följande svar.

Lars Johnsson och Rose-Marie Jacobsson har i sitt inlägg den 17 juli två huvudsakliga argument som vi behöver bemöta.

För det första verkar de fortfarande inte ha insett vad som menas med en kyrka fri från partipolitik. De kommunpolitiker som finns med på POSKs (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) listor i kyrkovalet ställer upp utifrån sitt engagemang för kyrkan. Genom att de ställer upp för en partipolitiskt obunden lista så är de inte bundna av ett icke-kyrkligt partis politik. Och detta är pudelns kärna. Så länge som kunniga och engagerade personer som Johnsson och Jacobsson väljer att ställa upp som kandidater för ett politiskt parti och väljarna ger detta parti plats i kyrkofullmäktige så blir kyrkan aldrig fri från staten, fri att vara kyrka.

Låt oss göra en jämförelse för att visa hur absurd situationen är. Tänk er att man på likartat sätt skulle låta våra politiska partier bestämma agendan för SSK [Södertälje sportklubb]. De skulle säkert låta sina mest hockeyintresserade personer sitta i styrelsen och på ytan skulle det kanske inte vara så stor skillnad. Samma personer kanske redan idag sitter i styrelsen. Men så kommer det en fråga där de politiska partierna har ett intresse. Låt oss till exempel säga att de driver igenom att endast personer uppvuxna i Södertälje kommun får vara med och spela. Eller kanske än mer absurt, att man ska följa en politiskt bestämd regelbok istället för de vanliga hockeyreglerna och best-practice inom sporten.

Vi inom POSK är självklart för demokrati och medlemsinflytande. Vi stod till exempel till skillnad från socialdemokraterna bakom beslutet att öppna upp för 16-åringar att få rösta. Men det finns alltid saker som inte kan bestämmas genom majoritetsbeslut. En ishockeyklubb kan till exempel inte sluta spela ishockey, då är det inte längre en ishockeyklubb. Och en kyrka kan inte sluta tala om Jesus, om synd, kärlek, förlåtelse och det eviga hoppet. Läs igenom vad Johnsson och Jacobsson i sin artikel skriver om vad socialdemokraterna vill göra för kyrkan. Det är bra saker som vi i stort ställer oss bakom. Men inte en enda gång talar de om kyrkans uppdrag att göra alla folk till Jesu lärjungar. Utan detta upphör kyrkan att vara kyrka, kvar blir endast en hjälporganisation bland andra med alldeles för många k-märkta byggnader att sköta om.

För det andra kan vi försäkra väljarna att vi på våra listor har personer som i den vanliga politiken sympatiserar med de rödgröna. Att dessa inte också sitter i kommunfullmäktige kan bero på att det socialdemokratiska partiet förbjuder sina medlemmar att i kyrkovalet ställa upp för någon annan lista än deras egen. Flera modiga socialdemokrater har runt om i Sverige blivit fråntagna sina kommunpolitiska uppdrag då de valt att ställa sig på obundna listor i kyrkovalet.

I kyrkovalet den 15 september i höst har du som kyrkotillhörig möjlighet att bestämma kyrkans framtid. En röst på POSK är en röst för att kyrkan ska fortsätta vara en kyrka som både förmedlar det kristna budskapet och verkar för ett gott samhälle.

Gustaf Bengtsson, ordförande POSK Södertälje
Ulf Sundblad, gruppledare POSK Södertälje

Gustaf Bengtsson from POSK En fri röst i kyrkovalet! on Vimeo.

 

Kyrkans egen bank!

Skrivet av

Vi har i Svenska kyrkan talat mycket om strukturer och organisationsformer. Och nu vill många prata om en social plattform.

Men innan man gör något så verkar det som om man måste utreda alla möjliga och omöjliga alternativ och försiktigheten gör att många goda idéer aldrig blir prövade.

Inget nytt med kyrkan och välfärden
Men egentligen är det väl inget nytt med kyrkan och välfärden? De flesta konfirmander får lära sig vad kvintessensen är i liknelsen om den barmhärtige samarien. Det är diakoni i praktiken. När olika förslag om sociala välfärdsprojekt kommer upp tycker jag att man ska ställa frågan: Innebär det här projektet att vi förbättrar vårt diakonala arbete? Hjälper vi dem som behöver hjälp?

Om vi har den ledstjärnan så ska kan en församling göra mycket , t.ex. att bedriva begravningsbyråverksamhet. Om det behövs så bör Kyrkomötet göra detta tydligt oavsett vad Fonuskramare tycker. Att kyrkan kommer in tidigt i kontakten med sorgehus är väl diakoni om något. Dessutom finns det ju goda exempel på att begravningsbyråer i kyrklig regi både är diakonala och effektiva verksamheter

Och driva förskolor. Och bygga äldreboenden. Och annat inom vård och omsorg. Verksamhetsformen måste avgöras i det enskilda fallet. Det naturliga är att först pröva om en tänkt "bolagsverksamhet" skulle kunna bedrivas som en del av församlingens grundläggande uppgift.

Bra och kloka utredningar
Det finns mycket klokt i Per Eckerdals utredning "Arbetsformer i förändring". Kyrkostyrelsen har också tagit fram ett par bra dokument, "Råd till församlingar vid bolagsbildning" och "Råd vid bedrivande av näringsverksamhet i församlingen". Bollen ligger nu hos församlingarna. Detta är inte en fråga för Kyrkomötet eller den nationella nivån.

Även indirekt kan tjänsteproduklion ge en församling större möjligheter att utföra sina grundläggande uppgifter, även på det sociala området. Jag tycker att de satsningar som nationell nivå gjort på en gemensam IT-plattform och gemensamt administrativt stöd är mycket väl använda pengar.

Använd kyrkans kapital klokt!
Det är just till sådant som det stora buffertkapitalet på nationell nivå bör användas. (En liten utvidgning: Om inte kyrkostyrelsen anser att detta kapital ska användas för att initiera olika satsningar i församlingar och ibland i stiften så ser jag ingen anledning till att det kapitalet ska ligga där det gör. På sikt borde pengarna gå tillbaka till dem som har betalat "för mycket" under många år, dvs församlingarna).

Mina insatser förknippas ofta med ekonomi och finans. Och min ledstjärna även där är att församlingarna ska få bättre möjligheter att bedriva en bra verksamhet. GIP och GAP bör därför kompletteras med stöd till finansiella tjänster där varje församling själv inte kan göra så mycket.

Kyrkans Försäkrings AB är ett bra exempel på affärsverksamhet på det finansiella området. Utan att behöva bilda bolag så erbjuder nationell nivå ett stort antal tjänster med KOB (Svenska kyrkans kollekt- och betalsystem) – en i centrum.

Kyrkkontot har en väsentlig roll och jag tror att de grundläggande funktionerna där kan utvecklas och kanske också öppnas för enheter som står nära Svenska kyrkan.

Bankernas ovilja att ta hand om kontanter skapar problem för många. Och kunskapen om vad Svenska kyrkan är verkar hos många banker förbluffande låg, vilket skapar problem också i kreditsammanhang. Många organisationer har på senare år utvecklat banktjänster av olika slag.

Och varför skulle inte en Kyrkans Bank vara lika rimlig som ICA-banken?

Bertil Persson

Bertil Persson sitter i kyrkomötet och kyrkostyrelsen för POSK. Han är också förtroendevald lokalt i Täby församling. Han har en lång erfarenhet inom bank- och finansvärlden, både i yrkeslivet och som förtroendevald i Svenska kyrkan.

Stärk församlingarna – det jobbar POSK för

Skrivet av

Församlingen måste vara en aktiv, ansvarstagande och trovärdig mänsklig gemenskap. POSK arbetar för detta.

Svenska kyrkan genomgår – som alltid – förändringar. Färre medlemmar och minskade ekonomiska resurser är i vår tid realiteter, som snart blir uppenbara för alla. Det är rimligt att utgå från att minskningen av bådadera blir cirka 1/3 inom det närmaste decenniet. Orsakerna står att finna generationer tillbaka i tiden och förhållandet gäller i hela norra Europa. Det första tecknet på nedgången var det minskande deltagandet i söndagsgudstjänsten. Deltagandet har redan minskat med ungefär 1/3 på ett några årtionden.

Det blir nu nödvändigt för Svenska kyrkan att välja väg. Att ”styra i nedförsbacke” ställer krav. Om ingen medveten kursändring görs kommer kyrkans närvaro och betydelse för människor att minska minst i takt med resurs- och medlemsminskningen. Men med en medveten kyrkopolitik kan förhoppningsvis utvecklingen gå en annan väg.

Under de senaste årtiondena har ett stort antal församlingar försvunnit. Sammanläggningar av församlingar har resulterat i färre större församlingar med många kyrkor och ett ibland ambulerande gudstjänstliv. Den grundläggande orsaken är det vikande gudstjänstfirandet.

Sekundärt betyder det att färre personer är villiga att ta ansvar. Det finns nu många samhällen utan eget regelbundet gudstjänstliv trots att de ekonomiska resurserna fortfarande är långt större än för ett halvsekel sedan. Det är sålunda inte bristen på pengar som det grundläggande problemet.

En ny kyrkopolitik
En ny kyrkopolitik måste i första hand syfta till att bygga och stärka församlingar. Det är genom att väcka intresse och genom att stimulera människor till att åta sig uppdrag för varandra, som vi kan motverka den nedåtgående trenden. Ideellt engagemang måste alltid byggas på intresse och känsla av meningsfullhet.

Sekularisering är när människor inte längre ser något samband mellan å ena sidan vad som är viktigt för dem och å andra sidan kyrkan. Om förkunnelsen inte är relevant slår den inte rot. Gudstjänsten måste svara mot ett behov. I yttre nöd och katastrof kommer alltid många. I väckelsetider inser många att deras nöd inte bara är i det yttre.

Allt hör samman
Allt hör samman. Hur de kyrkliga utbildningarna utformas påverkar församlingarnas förutsättningar. Eftersom vi vet att de ekonomiska resurserna minskar, inser vi att antalet anställda också måste minska. Vi bör då prioritera den utbildning som är mest viktig för församlingarna och utforma den så att samarbete med ideellt engagerade främjas.

Prästutbildningen bör rusta till ledarskap och pedagogisk förmåga. En trovärdig social gemenskap förutsätter diakoni och diakonutbildningen måste förbereda för högt ställda krav på socialt arbete.

Musiklivet behöver musiker, som främjar deltagande. Varje pastorat måste ha en kvalificerad undervisning öppen för alla som söker kunskap. Det ekonomiska ansvaret för kyrkobyggnader och dessas inventarier måste fördelas på ett solidariskt sätt. Glesbygdens kyrkor motiverar ofta storstadsbornas kyrkotillhörighet.

Ideellt arbete leder till en vilja att ha medinflytande. Det får inte finnas en klyfta mellan förtroendevalda beslutsfattare och ideellt arbetande församlingsbor. Valsystemet får inte utformas så att medlemskap i ett allmänpolitiskt parti utgör en förutsättning för att bli vald till kyrkoråd och församlingsråd.

Församlingen är byggstenen
När den nya strukturen på lokal nivå byggs upp måste församlingarna vara byggstenarna. Pastoratet är en samverkansform. Det kan liknas vid en familj där församlingarna är familjemedlemmarna och pastoratet är den samlade familjen. Alla familjemedlemmar behöver inte göra allt och lika men alla sysslorna görs av någon eller några familjemedlemmar.

På samma sätt är det församlingarna, som är de aktiva delarna i pastoratet. Det är ju i församlingarna som gudstjänsten firas och den mänskliga relationen skapas. Det är till denna gemenskap ansvaret måste överlämnas för att engagemang, delaktighet och arbetsglädje skall kunna förverkligas. På det sättet kan de kristnas gemenskap åter omfatta alltfler även i en tid av mindre ekonomiska resurser.

Nils Gårder

Nils sitter i kyrkmötet och kyrkostyrelsen för POSK. Han är också förtroendevald lokalt i sin församling i Lund. Till vardags är han advokat.

Ur POSKs Vision och program:
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras.

Det är angeläget med en bredd i gudstjänstformerna och att det finns en mångfald av uttryckssätt i gudstjänsten för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta behöver framträda tydligt så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor.

Tjänande ledarskap

Skrivet av

Martin Garlöv, POSKare från Uppsala och bloggare på Brygubben gästbloggar i dag på vår blogg.

Tjänande ledarskap är något annat än att peka med hela handen

En sommar och en höst, och sen några vinterveckor med adventstid och julfirande. På det ett nyår och så en nyordning i Svenska Kyrkan, som kallas strukturreform. Ett system med ekonomiska samfälligheter, församlingar och pastorat emellan, som fått sin dominerande utbredning under de senaste 50 åren, med en acceleration under de två senaste decennierna, ska ersättas av ett fullskaligt experiment för att organisera kyrkolivet på lokalplanet. Statskyrkosystemet avvecklades vid millenieskiftet. Nu kommer kommunalkyrkan snart att ha satt sin sista potatis. En förnyelse av den kyrkliga demokratin närmar sig.

Nu gäller det att fösa samman mycken god vilja, för att det ska gå vägen. Och den goda vilja skulle många aktiva och engagerade medlemmar i Svenska Kyrkans församlingar må väl av att få se så mycket mer av, än vad jag förstår kommer dem till del. Låt hoppas att läget är något bättre än vad mina informanter vittnar om.

I besvärande stor utsträckning är livet i Svenska Kyrkan varken modernt eller gammalmodigt, det är bara lite dagen efter. Lite bakis. Och vad som kallas reformer är inte tillräckligt olikt sådant som både genomförts och förklarats behäftat med brister eller redan blivit passé och fått sin efterföljare.

Påtagligt blir det i synen på ledarskap. Det får inte vara så illa som en läsning av platsannonserna i Svenska Kyrkans eget veckotidning ger vid handen. För där är det starka, tydliga ledare som kan peka med hela sin stora hand, som efterlyses. Beskrivningarna av de kyrkorherdar som förväntas leda de nya storpastoraten är inte rolig. Vad är de ett resultat av? Hur har snacket gått och vilka är det som har pratat ihop sig?

När nu många pastorat ska bli stora arbetsgemenskaper, då blir det än viktigare med rekrytering av chefer som varken är ägnar sig åt att flaxa omkring som olika hönsmammor eller sprätter och tuppar sig på kyrkbacken.

Vad som nu ska sökas är den tjänande ledaren. Den ledare som kallar sina medarbetare för vänner. För det är den tjänande ledaren som har förutsättning att rekrytera de medarbetarna kallar sin ledare för vän. De medarbetare som är villiga att växa till mognad, att ta ansvar med tillhörande risk.

Den tjänande ledaren ber om hjälp. Hennes medarbetare ser inte i henne en mer perfekt upplaga av sig själv och ledaren rekryterar inte medarbetare som som hon själv. Hon faller inte för frestelsen för att välja att arbeta med dem som är lika men ändå lite sämre än henne, för att hon på så sätt skulle vara mindre utsatt för konkurrens.

Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen, hon räcker ut den i en gest som verkligen visar att hon behöver och vill ta emot hjälp. Hon räcker också ut sin hand för att den ska mötas av en hand, bilda en kedja av gemenskap.

Snacket om tydligt ledarskap väcker mer frågor än det ger svar. Tydlig om vad? Tydlig för vem?

I mer än en del av Svenska Kyrkan har på senare år platta organisationer blivit mer hierarkiska. Några gånger tycks det tyvärr ha varit de förtroendevalda som varit pådrivande. Förvillelsen tycks vara att styrelsen får mer makt med en chef än med flera. Men för vilka medlemmar i församlingen eller stiftet blir den gammeldags maktfördelning som kallas ny till nytta och glädje?

Svaret på ropet på ensamma starka ledare blir närmast ensamma människor. Jag önskar att de som ropar under hyfstat trygga betingelser skulle få spegla sig i de här sortens platsannonser som jag refererar till. Då vill jag tro att de skulle se att det viktiga är att de finner vägen till att bli sina egna ledare, i sina egna liv. Och bli sina egna bästa och mest trogna tjänare.

The Book of Act – Apostlagärningarna berättar om ett minst sagt situationsanpassat och tjänande ledarskap. Ger flera exempel på delat ledarskap. Marias ledarskap i kretsen av apostlarna. Paulus och Petrus ledarskap. Så efter Apostlagärningar finns mycket att hämta i de brev från apostlarna till de första församlingarna, som kyrkan bevarat mellan Bibelns pärmar.

Prästens tjänst är kopplat till de löften som prästen lovar att hålla i vigningsgudstjänsten. Löften som inte kombineras med vilket slags ledarskap som helst. Svårligen med toppstyrning, befälsordningar eller patriarkal auktoritet. Om sådant utövas av en kvinna eller man gör ingen skillnad. Lika mycket skaver det mot den kristna församlingens kyrkans väsen och budskap.

En församling eller annan del i Svenska Kyrkan är inget bolag. (Att Svenska Kyrkan på olika sätt är ägare av bolag är en annan sak.) Det är bra att lära känna hur bolag är organiserade och vad som vanligen konstituerar en verkställande direktör. Men en kyrkoherde ska man undvika att likna vid en vd.

Förnyelsen av Svenska Kyrkans lokala organisation, den som träder i kraft från 2014, rymmer fler möjligheter till lokal variation än de ordningar som avvecklas. Det är bra. Det goda nyordningen kan föra med sig är mer av lokalt utformade och anpassad organisation, så att församlingslivet som ser så olika ut, och ska se olika ut runt om i landet får stöd av det som passar bäst. Och experterna finns lokalt, i gemenskapen av människor som tar sitt dop och medlemskap på allvar.

Redan 1977 skrev biskop Martin Lönnebo den i mitt tycke bästa ledarskapsboken för Svenska Kyrkan, på svenska. Om Petrus levt idag, är titeln och den bygger på de meditationer han höll vid det ekumeniska riksmötet i Västerås samma år. Boken gavs ut av dåvarande EFS Förlaget och biskop Martin hade vid den här tiden nyss lämnat sin tjänst som domkyrkokaplan i Uppsala för att bli domprost i Härnösand.

Biskop Martin ger den tjänande ledaren tre vackra karaktärsdrag: en ljus blick, en rak rygg och ett brinnande hjärta. Han lyfter i boken fram de bibliska förebilderna, de som är dynamiska i sitt ledarskap och förväntar sig stordåd av sina medarbetare.

Den tjänande ledaren i församlingen är inte enbart ledare för de anställda medarbetarna, utan en ledare för hela sin församling med alla dess medlemmar. Här som i så många fall är det av stor betydelse att inte rangordna medlemskapet.

Biskop Martins bok kan vara lite svår att få tag på, men gör ett försök. En annan ledarskapsbok som håller hög klass kom 2002 och heter Lidelse och motstånd. Författare är prästen Kjell Wiklund. Idag fri pensionär, då chef för församlingsavdelningen för Strängnäs stift. Minst ett par ex. av denna bok finns i skrivande stund på Bokbörsen. Nedtill också en länk till en sekulär och god bok, Den tjänande ledaren. Författarna är samma duo som först skrev Det goda värdskapet. Och det finns ett samband.

Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen. Hon sträcker ut den för att ge och ta emot hjälp. Den tjänande ledarens händer är inte rädda för lite skit under naglarna, de är till välsignelse.

Den tjänande ledaren hittar du sällan uppflugen på en stol, men oftare sittande vid ett bord. Den tjänande ledaren behöver du spana efter på på distans, men har oftare i ryggen eller ännu hellre sida vid sida.

http://books.google.se/books/about/Lidelse_och_motst%C3%A5nd.html?id=ONV2YgEACAAJ&redir_esc=y

Lästips Den tjänande ledaren av Jan Gunnarsson och Olle Blomh

http://www.vardskapet.se/boken+den+tj%E4nande+ledaren__.html

Om Petrus levt idag, Martin Lönnebo, EFS Förlaget

Från POSKs Vision och program:
Utbildningarna till tjänst i kyrkan ska tillföra den kompetens som församlingarna behöver för att fullgöra sitt uppdrag. POSK anser att Svenska kyrkans anställda behöver ha en god teoretisk och praktisk utbildning. Utbildningarnas innehåll och utformning ska vara attraktiv. Antagningarna till vigningstjänst ska vara rättssäkra och likvärdiga i stiften. POSK anser att nyvigda präster och diakoner ska ha likartade villkor under sin introduktionstid.

(…)

Varje församling behöver väl fungerande arbetslag där företrädare för de olika områdena har en hög yrkeskompetens och kan verka tillsammans för att församlingens grundläggande uppgift ska bli utförd på ett bra sätt. Såväl kyrka som samhälle är stadda i ständig förändring och därför anser POSK att det måste finnas möjligheter till kontinuerlig fortbildning.

Makt medför alltid också utanförskap

Skrivet av

Idag får vi en gästblogginlägg av en av riksstyrelseledmöterna, Anders Roos från Sollentuna.

Ett samhälle består alltid av individer. Vi sluter oss samman på olika sätt, i grupper, i föreningar, i partier, i kyrkor, i statsbildningar. På så sätt formas makt. Det är inte alltid de som har de bästa idéerna som blir starkast. Makten har sina egna irrgångar, men det är ändå så att de som har största makten också har det största ansvaret. I det ansvaret ligger också ansvaret för att alla ska få ge sin mening tillkänna. Det är väl en del av det vi kallar demokrati. Men om den grupp – eller den sammanslutning – som har makten inte tar sitt ansvar är det slut på de mångas inflytande.

Ibland, och inte så sällan i världen i dag, styrs samhällen av diktatorer – envåldshärskare eller envåldspartier som inte tar någon hänsyn till andras liv och lem eller väl och ve. Vi ser sådana exempel på många håll. Ett flagrant exempel är Syrien som rivs sönder av en klans mördande av de många. Självklart möter sådant motstånd och andra stater förser ömse sidor med vapen och detta ger till resultat ett namnlöst lidande och ökade flyktingskaror. Vi kan också se det i Gaza där en terroristorganisation, jag vågar säga det, effektivt stoppar all utveckling och frihet. Inte blir det bättre av att kringliggande länder positionerar sig i det politiska maktspelet.

Det är alltid de som har makten som har ansvaret. Man kan inte skylla ifrån sig och peka ut någon annan förrän man själv tar sitt rättmätiga ansvar för människors väl och ve.

I vårt eget mindre sammanhang, jag menar då Sverige och vår lokala församling, finns människor som har makt och människor som lever utanför maktens sfärer. Ibland drivs individualismen så långt att man säger att var och en måste arbeta för sin egen välfärd. Man kan köpa den, man kan förtjäna den, man kan vara beroende av andra för att få den. Men till syvende och sist drivs allt till sin spets genom att var och en ska klara sig själv. På ett sätt är det sunt och riktigt. Människor som är beroende av andra för hela sin existens är inte fria och har ingen möjlighet att dela makten. Alltså måste var och en ta ett ansvar. Å andra sidan finns det människor som inte överhuvudtaget har möjligheten att vara starka. Det kan handla om ekonomi, om oförmågan att hitta rätt i juridiska vindelgångar, svårigheter att behärska språk, låg utbildningsnivå, förtryck i hemmet, våld, odrägliga arbetsvillkor osv. Okej, en del människor är också lata och har ovilja att ta initiativ – men de är ett litet fåtal.

Makt medför alltid också utanförskap.

Egentligen finns det ingen annan uppgift för den som har makten och inflytandet än att skapa möjligheter till inflytande för andra. Om inte sådana förutsättningar skapas blir stora grupper marginaliserade och drivs in i ett utanförskap. Detta är farligt.

Visst görs det många lovvärda försök till integration av utanför-grupperna, men försöken stannar ofta på halva vägen. Då skapas frustration som är ännu farligare än utanförskapet. Det behövs bara en tändande gnista som gör att upproret är nära och brasan brinner. När den väl brinner är det lätt att pytsa på mera bränsle.

Kanske borde vi lära av historien. Det är inte mer än ett knappt århundrade sedan Europa och världen fick uppleva en sådan brasa i form av Andra världskriget och följderna av det. Gnistan var ett utanförskap som gjorde att ett nytt maktcentrum med rasism och folkmord som främsta slagord. Just nu lever vi under hotet från Nordkorea. Det är inte en liten konflikt på Koreahalvön. Det är nära en världsbrand skapat av en totalitär regim som placerats i utanförskap.

Kan du göra något? Jag är helt förvissad om det! Kanske inte i konflikten i Korea just nu, men på hemmaplan. Du som har makt – dela med dig! Se inte till ditt eget eller din grupps eller partis bästa utan se till deras bästa som lever i utanförskap! Se till att fler får drägliga villkor att leva sin vardag! Släpp in de yngre i beslutsrummen och i maktens korridorer! Inte för att delta i processer som du bestämmer utan för att de ska få vara med och förändra – också sammanträdesrutinerna.

Kan vi använda de resurser vi har på ett bättre och mera människovärdigt sätt än att skapa vårt eget samhälles lyxkonsumtion i bostäder och köpkraft? Kan vi skapa ett bättre samhälle som är öppet för fler? Jag tror det – men då fordras förändringar av attityder och också ändrade skrivningar i parti- och nomineringsgruppsprogram. Då fordras att de som nu är utanför släpps in – inte bjuds in med vänster armbåge – för att dela samhällets goda villkor på ett rättfärdigt sätt.

Sådant är en Gudi behaglig gärning och helt enligt Guds vilja!

Varför sekulära partier i kyrkan?

Skrivet av

Irene Gustafsson (S) skriver i Norrländska Socialdemokraten den 8 februari. Lars-Gunnar Frisk (POSK) svarar, men det svaret har inte tagits in i tidningen, trots påstötningar. Därför publicerar vi svaret här.
Den 8 mars publicerar Irene Gustafsson ett nytt debattinlägg i NSD. Det inlägget skrev vi om på bloggen, som du kan läsa här "Ja, det spelar roll vilka som styr">>

Svar till Irene Gustafssons ”Manifestet provocerar” (NSD 130208)
Varför sekulära partier i kyrkan?

Irene Gustafsson (s) i Boden har i inlägg på Norrländska Socialdemokraten (NSD:s) ledarsida 8/2 ondgjort sig över ”elaka angrepp” på SAP:s valmanifest inför årets kyrkoval.

I sitt försvar av manifestet gör hon det enkelt för sig genom att bunta ihop kritikerna så här: ”POSK, M, m fl borgerliga nomineringsgrupper”. POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, är inte en borgerlig grupp, det vet Irene Gustafsson mycket väl.
POSKs medlemmar har olika uppfattningar i allmänpolitiska frågor – somliga är politiskt aktiva, från vänster till höger, men de flesta är inte det.

Vi uppmuntrar våra medlemmar att ta ansvar i samhället – till exempel i politiskt arbete – men vi anser inte att politiska uppfattningar om samhället är relevanta för engagemanget i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

POSKs vill vara ett alternativ för dem som utifrån sin kristna tro vill ta ansvar som förtroendevalda i kyrkan utan att knyta detta till de allmänpolitiska partierna.

Irene Gustafsson gör en poäng av att (s)-manifestet ”provocerar”, och tar det som bevis för att det är bra. Det är svårt att se logiken i detta. Betyder frånvaro av kritik att ett program är dåligt? Även ett bra program kan väl mötas med tystnad?

Det som känns märkligt för många som inte tillhör S, C eller Sverigedemokraterna (de partier som ställer upp i kyrkovalet) är att partistyrelsen (i SAP:s fall) i ett sekulärt parti antar en plattform som talar om vilken inriktning en kristen kyrka ska ha.

Partistyrelsen företräder ju även frikyrkliga medlemmar, muslimer och ateister – men bara Svenska kyrkan ”föräras” partiets uppmärksamhet på detta sätt. Det har säkert att göra med arvet från statskyrkotiden, men det borde vara dags även för (s) att dra konsekvenserna av att Svenska kyrkan nu är en fri kyrka!

S-manifestet riktar sig väl mest till de egna medlemmarna, och syftar till att genom kyrkovalet i höst mobilisera dessa inför riksdagsvalet 2014. Kanske de känner sig hemma i allmänpolitisk retorik om ”ökande klassklyftor”. Annars kunde man vänta sig att ett program för en kristen kyrka skulle nämna något lite om tron på Gud som kyrkans grund. Men det kanske stöter bort någon väljare?

Inte ens det annars populära uttrycket ”andlig välfärd” fick plats den här gången …

Lars-Gunnar Frisk, Umeå. Ordf. i POSK i Luleå stift.

Därför är det orimligt med politiska partier i kyrkovalet

Skrivet av

I år är det kyrkoval. Som ett resultat av överläggningarna mellan kyrkan och staten innan relationerna förändrades år 2000 och kyrkan blev fri har vi ett valsystem som förutsätter att kandidaterna organiserar sig i partier, fast de kallas nomineringsgrupper.

Det finns i stort sett tre slags nomineringsgrupper:
• Allmänpolitiska partier som ställer upp under eget namn. Det finns tre sådana och det är Arbetarepartiet — Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna.

• Grupper som härstammar från ett allmänpolitiskt parti. Några har behållit moderpartiets namn; Kristdemokrater har bildat Kristdemokrater för En levande kyrka, Miljöpartister har bildat Miljöpartister i Svenska kyrkan, Vänsterpartister har bildat Vänstern i Svenska kyrkan, och några har släppt sitt gamla namn; Folkpartister har bildat Fria liberaler i Svenska kyrkan och Moderater har bildat Borgerligt alternativ.

• Grupper som har bildats inom Svenska kyrkan. POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan är det största och äldsta, och vid de senaste valen har grupperna Öppen kyrka – en kyrka för alla och Frimodig kyrka tillkommit.

Dessutom finns det många lokala nomineringsgrupper som bara ställer upp på enstaka platser, och dessutom ett stort antal samlingslistor med kandidater från flera grupper.

De allmänpolitiska partierna hävdar att det är bara när man röstar på dem som man kan veta vad man får, eftersom de har en känd ideologi.

De kyrkliga partierna tycker å andra sidan att det är fel att låta politiska partiorganisationer bestämma i en fri kyrka. Alla är överens om att människor med samhällspolitiskt engagemang också behövs som förtroendevalda i kyrkan, frågan gäller vad som då ska vara grunden för deras kyrkopolitiska uppdrag.

POSK skriver i sin Vision och program:
Rekryteringsbasen för POSK är gudstjänst- och församlingsgemenskaperna kring våra kyrkor. Kyrkan består av alla sina medlemmar, inte bara de som på olika sätt har ett samhällspolitiskt engagemang. Det är gemenskapen och det lokala förtroendet i församlingen som avgör vilka som företräder POSK. De allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra.

Frågar man folk som inte är så involverade vad de tycker så blir det spontana svaret oftast att partipolitik inte hör hemma i kyrkan, man vill varken att kyrkan ska ägna sig åt det eller låta sig styras av det. Därför är det orimligt i att rösta på en grupp som inte har med kyrkan att göra i ett kyrkoval.

Här är några argument mot de allmänpolitiska partiernas deltagande i kyrkovalet:
• Fler än de som är med i ett allmänpolitiskt parti ska kunna ta ansvar i kyrkan och alla är välkomna i POSK, naturligtvis även de som är samhällspolitiskt engagerade
• Politiska ideologier ger inte svar på kyrkliga frågor, det gör däremot POSKs program
• Partipolitik hör inte hemma i kyrkan, lika lite som i en idrottsförening, medan POSK kommer inifrån våra gudstjänst- och församlingsgemenskaper

Däremot går det knappast att hitta några hållbara argument för det nuvarande systemet. Utvecklingen går åt rätt håll, allt fler röstar på de rent kyrkliga nomineringsgrupperna i varje val, och även inom de politiska partierna själva ifrågasätts alltmer varför man ska ställa upp i kyrkovalet.

Mats Rimborg
ordförande POSK i Göteborgs stift

 I dag är det precis två månader kvar till alla kandidatlistor ska vara inne på stiftskansliet. Har ni haft era nomineringsmöten? Vill ni starta en ny POSK-grupp?

Hör av er till någon av våra informatörer>> så hjälper vi er!

Foto: Lars Ekblad textobild.se


Ännu en samarbetskyrka i Stockholm i farozonen

Skrivet av

Med anledning av de artiklar som stått i tidningen Dagen och Kyrkans Tidning om Skarpnäcks församlings agerande i Hammarbykyrkan har vi här fått en artikel från Lars Jakobsson, POSK i Skarpnäck, som ger sin syn på saken.

Ännu en samarbetskyrka i Stockholm är i farozonen.

Svenska kyrkan, Skarpnäcks församling och EFS Hammarbykyrkan har ett samarbetsavtal som går ut på att den lokala EFS missionsföreningen sköter en distriktskyrka inom Skarpnäcks församling. Det har varit och är en win win situation.

Engagerat kyrkfolk ifrån EFS tar hand om församlingslivet i ett distrikt samtidigt som EFS får ta del av Svenska kyrkans kontaktnät i samhället. I Hammarbykyrkan finns ett sprudlande församlingsliv inklusive mycket barn och ungdomsverksamhet som verkligen kommer människorna på Hammarbyhöjden till godo.

Det som nu håller på att ske i Skarpnäcks församling kan på ett ytligt plan tyckas handla om en nödvändig omstrukturering av verksamheten med ekonomiska förtecken.

Men det kan också ses som ett exempel på de problem som uppstår när frivillighet och lekmannaengagemang kolliderar med den politiserade kyrka som Svenska kyrkan fortfarande utgör trots att det gått 13 år sedan relationen till staten förändrades.

I Skarpnäck församlings kyrkoråd styr en svag majoritet av socialdemokrater och moderater. De gör som de vill och kör hänsynslöst över gällande avtal, även om det innebär en hårdhänt behandling av just de lekmannakrafter som Svenska kyrkan är i överhängande behov av, alldeles särskilt i tider när ekonomin vacklar.

Tyvärr förstörs samtidigt mycket gott arbete för Guds rike liksom enigheten inom församlingen.

Hoppet är inte ute för Hammarbykyrkan. Men då handlar det om att de vackra orden om en satsning på idealitet och ett engagerat arbete för alla åldrar får ett tydligt genomslag i praktiken. Samarbetskyrkoidén är en ypperlig tanke som fungerar väl i praktiken och bör värnas och utvecklas i vår kristna gemenskap som heter Svenska kyrkan. Enhet och inte söndring måste vara våra utropstecken!

Och för oss inom POSK har vi ett bra exempel på när politiker, som inte bryr sig om kyrkans verksamhet och dess aktiva medlemmar, styr.

Lars Jakobsson, POSK i Skarpnäck

Tidningen Dagen: Samarbetskyrkan kan gå i graven>>
Kyrkans Tidning: EFS kritisk till brutet avtal från stockholmsförsamling>>
Hammarbykyrkan>>

Frimodig kyrka bloggar: "Hammarbykyrkan och "kyrkopolitiken">>

Ur POSKs vision och program:

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.
(…)
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras.

Det är angeläget med en bredd i gudstjänstformerna och att det finns en mångfald av uttryckssätt i gudstjänsten för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta behöver framträda tydligt så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor.

I Svenska kyrkan finns det och behövs många som tar ansvar och gör ideella insatser inom olika områden. POSK vill, som ett uttryck för vår kyrkosyn, värna om det ideella engagemanget och ta till vara de frivilligas olika kompetenser samt stimulera och utveckla engagemanget genom utbildning, delaktighet, inflytande och ansvar.

Uppdaterad 2012 01 10
Kyrkans Tidning: Rädda verksamheten i Hammbarbykyrkan>>

Arkiv
Kategorier