Rapport från Lunds stift

Från ordföranden i POSK i Lunds stift får vi följande rapport:

Sammantaget har det gått mycket bra för POSK, både i stiftet och i landet i stort.

Lite vanskligt är det att skriva om exakta mandat redan nu, det kan ske förändringar efter slutliga rösträkningen som sker i veckan. Då blir det också klart hur personkryssen fördelar sig.

Sammanlagt ser man också en klar tendens att obundna grupper, framförallt POSK och ÖKA har tagit fler mandat och andelen obundna alltså ökar.

Om vi börjar i Kyrkomötet har POSK där gått från 33 till 38 mandat och blir då näst största grupp, efter socialdemokraterna. Det innebär också att vi återigen får 4 mandat från POSK i Lunds stift i stället för 3 som vi haft senaste perioden.

I Lund stift är nu POSK den tredje största grupperingen, och får 8 mandat i stället för 6. Kanske kan det betyda att vi får två ordinarie platser i stiftsstyrelsen och förmodligen att vi har kvar vår plats i AU.

I och med det kommer vi också att få hälsa några nya personer välkomna i stiftsfullmäktige, dels från Vemmenhögs med flera valkrets och dels från Blekinge valkrets.  

Lokalt POSK

  • I Höör har POSK gått framåt och ökat från 14 till 17 mandat och fortsätter där att ha egen majoritet.
  • Landskrona har POSK gått från 4 till 10 mandat och blir största gruppen där!
  • I Allerum går POSK från 4 till 6 mandat och blir näst största grupp
  • I Malmö har POSK ett ökat antal väljare men tappar ett mandat pga ny valkretsindelning.
  • I Lund är det också ny valkretsindelning och dessutom 10 förre mandat att fördela. Där har POSK tappat och gissningsvis har en del mandat gått till ÖKA.  
  • I Staffanstorp tappar Kyrkan 2000 ett mandat men är fortfarande största grupp.
  • I vår nya lokalavdelning i Skivarp har POSK fått majoriteten direkt över samlingslistan!
  • I Mörrum-Ellholm behåller POSK sina 10 mandat, och fick lite fler röster. (där är det också något fler mandat att fördela, men POSK är störst).
  • I Sölvesborg tappade POSK ett mandat, trots nästan lika stort röstetal.
  • Sedan finns POSKare också på samlingslistor, i Ängelholm, Brunnby och Förslöv- Grevie…

    På det stora hela: Ett mycket bra resultat!

Lena Petersson
ordförande POSK i Lunds stift

Kyrkan – det är vi!

Kyrkan – det är vi!

”Ett enat folk på väg, ett enat folk med samma mål. Guds rike är på väg och redan finns det mitt ibland oss”

Så sjöng vi när jag var aktiv i Svenska kyrkans unga – eller Kyrkans ungdom som det hette de flesta åren jag var med. ”Vi” var viktigt och överbryggade oftast meningsskiljaktigheter och stiftstillhörighet. När vi samlades på riksmöten och årsmöten manifesterade vi både hopp, tro och mod inför framtiden. Där anade vi Guds rike; i samtalen i gemenskapen vid altare och runt lägereldar, i bönen och sången. Vi – barn och unga – var en väsentlig del av kyrkan och vi sjöng om framtiden, som vi tillsammans med Gud skulle forma.

Samtidigt var basen för de allra flesta av oss engagemanget i vår församling. Det var där vi möttes vecka efter vecka. Vi samtalade om bibel, tro och liv, vi bad och delade måltidsbordet både i församlingshemmet och i kyrkans kor. Där fanns en gemenskap och en mötesplats som bar i livets alla skiften. En växtplats som gjorde att många av oss vågade ta på oss uppdrag som ledare och förtroendevalda.

Så ser vår kyrka ut. Den basala gemenskapen är församlingen – utan levande församlingar – ingen kyrka. I våra gamla bekännelseskrifter står det att kyrkan är de heligas samfund, där evangeliet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. De heligas samfund – det är vi! Vi alla döpta, troende och sökande: förtroendevalda, anställda, engagerade i alla åldrar.

Vår nuvarande kyrkoordning talar om att församlingen är den primära enheten i Svenska kyrkan. Församlingen har en grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. ”Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.”

Detta är vår gemensamma uppgift, vi i de heligas samfund. En uppgift som kan se väldigt olika ut och som innefattar allt ifrån att tillhöra en besöksgrupp, vara konfirmandledare, koka kaffe, sjunga i kören, vara gudstjänstvärd eller förtroendevald till att vara anställd och i sin tjänst planera gudstjänster, bjuda in skolklasser till kyrkan, leda kören, ansvara för församlingens fondmedel, möblera om eller klippa gräs. Och givetvis mycket mer.

”Ett enat folk på väg”, sången vi sjöng i ungdomsrörelsen, var ett sätt att uttrycka både längtan efter gemenskap och viljan ta sig an församlingens uppgift och bli en Guds medarbetare. Sången om vägen och framtiden med Gud har klingat genom århundradena.

”Vi kan inte tiga med det vi har sett och hört” sa enligt Apostlagärningarna (4:20) Petrus och Johannes och i första Johannesbrevet (1:3) läser vi: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus”. Vi, de heligas samfund, kan helt enkelt inte låta bli att tala och sjunga om den befrielse och den kraft vi upplevt i gemenskapen med Kristus.

I POSK vill vi verka för levande församlingar och god samverkan mellan förtroendevalda, ideellt engagerade och anställda. Där gemenskapen kring Kristus står i centrum oavsett om vi samlas vid altaret, runt fikabordet eller i kyrkorådet. En gemenskap som bär både i den lokala församlingen verksamheten och i den vardag och det liv vi alla lever.

Lena Petersson
vice ordförande POSK

_____________

Lena Petersson är präst och lärare på pastoralinstitutet i Lund. Hon är också ordförande i POSK i Lund stift och vice ordförande i riksPOSK.

Församling – huvudfoting, amöba eller kropp!

Församlingsbegreppet verkar ibland vara bekymmersamt för oss i Svenska kyrkan. Kanske är det just nu i dessa strukturomvandlingstider extra svajigt att definiera den lokala församlingen. Som jag ser det finns det två diken; huvudfotingen och amöban.

Ibland dyker det upp tendenser att alltför snävt tala om den lokala församlingen.

Vissa tänker främst på de anställda.

Andra ser framför sig hus och platser; kyrkor, församlingshem och kyrkogårdar. Jag har hört någon som säger att den ”riktiga” församlingen är de som regelbundet firar gudstjänst tillsammans på söndagarna.

Några verkar med församling avse de förtroendevalda tillsammans med de anställda och de som är mest aktiva i olika verksamheter.

För en hel del är församlingen starkt förknippad med den kör som flitigt övar varje vecka och som regelbundet sjunger i församlingens gudstjänst.

Församlingen tenderar på detta sätt att bli en huvudfoting, en sådan där ensidig figur som inte skulle kunna stå på sina egna, mycket smala och rangliga ben.

Det andra diket är amöban. En oformlig varelse som uppslukar allt i en ständigt föränderlig konstellation. Församlingen blir med detta synssätt allt och alla inom en geografisk avgränsad yta; utan hänsyn varken till vem som vill tillhöra församlingen eller till andra trossamfund.

Paulus talar i första korintierbrevet om församlingen som en kropp (1 Kor 12:12ff). I kroppen har lemmarna olika uppgifter och gåvor – men alla är lika viktiga och väsentliga för att kroppen ska fungera.

Översatt till vårt församlingsbegrepp: De som är anställda lika väl som de förtroendevalda eller ideella, de som firar söndagens gudstjänst ofta lika väl som de som går i onsdagens sinnesromässa eller mer sällan på musikgudstjänster eller på dop, vigslar och begravning. Föräldrarna och barnen i den öppna förskolan lika väl som pensionärerna på äldreboendet och de unga konfimandledarna. Eller enklare uttryckt: De som är döpta och medlemmar i vår lokala del av Svenska kyrkan, Jag skulle vilja lägga till alla som på ett eller annat sätt är på väg mot dopet i kyrkans undervisning.

Avgränsningen handlar om tillhörighet, i respekt mot andra gemenskaper och mot de som inte vill vara med.

Det är ingen avgränsning av ansvaret, de döptas ansvar för hela Guds skapelse och därigenom för alla människor, medlemmarna lika väl som andra; för alla som är i nöd, för alla som söker och längtar efter mening i sitt liv. Ett ansvar som också handlar om att föra dialog och tillsammans arbete för Guds rike, för fred och rättvisa.

I Paulus tal om kroppen är utgångspunkten alla döpta, de som genom dopet har en särskild tillhörighet med Kristus. Så ser inte vår verklighet ut.

Evangeliet och Jesus själv utmanar oss att sträva efter enhet mellan alla kristna. Hur den enheten ska se ut och hur den kan kombineras med mångfald i våra uttrycksformer och ordningar är ett ständigt pågående samtal.

Paulus betonar att grunden för medlemskapet är gemenskapen med Kristus. Han är också tydlig med respekten för de olika gåvor och uppgifter som lemmarna i kroppen har. Ingen får se ner på någon annan. Alla är lika viktiga. För att detta ska vara möjligt har Paulus i direkt anslutning till texten om kroppen pekat ut en väg. Den väg som är överlägsen alla andra vägar. Kärlekens väg.

Lena Petersson
vice ordförande i POSK