Herre, förbarma dig!
– tankar om förslaget till kyrkohandbok

Gudstjänsten formuleringar är med och formar vår tro. Särskilt gäller detta de formuleringar som är ständigt återkommande. De formuleringarna ger oss ord för tron och de bidrar till att forma vår tro.

Ofta är formuleringarna kondenserade, ibland några få ord som blivit kvar ur ett sammanhang som var betydligt större. Så är det t.ex. med Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig. – Och handen på hjärtat: Kanske har formuleringen blivit så komprimerad att det inte längre är lätt att fylla den med innehåll. De nio orden avverkas så snabbt i gudstjänsten att de är över innan tanken har hunnit fånga deras innehåll.

Försöken att fånga innehållet i dessa ord har varit ett månghundraårigt diskussionsämne i Svenska kyrkan. Sedan 1614(!) har ett återkommande lösningsförslag varit att relatera Herre, förbarma dig till syndabekännelsen. Orden har omväxlande tolkats som församlingens instämmande i syndabekännelsen omväxlande som en del av den. Ibland har de kroppsliga uttrycken talat samma språk, t.ex. när prästen var knäfallande under syndabekännelse och Herre, förbarma dig och ställde sig upp vid lovsången.

Men har Herre, förbarma dig ett eget innehåll? Finns det något eget i orden, värt att framhäva. Förslaget till kyrkohandbok försöker hitta svar på vad som är det egna innehållet i orden. Tre vägar väljs:

Till att börja med skapas ett nytt namn, Kristusrop/Kyrie. Som i många andra moment finns ett svenskt namn och internationellt namn. Med namnet Kristusrop skickas signalen om att det är fråga om en bön med ett specifikt innehåll. (Visserligen har namnet kritiserats för att det är nykonstruerat och oklart i vem som ropar till vem. I så fall får väl begreppet Jesusbön ifrågasättas på samma grunder, tänker jag.)

För det andra är de nyskrivna Kristusropen mer mångordiga. Det kondenserande innehållet förklaras.

För det tredje sätts vi in i sammanhanget där orden hördes första gången. Det bibliska sammanhanget finns i första årgångens evangelium på Fastlagssöndagen. Läs andra halvan av evangeliet, från vad som hände när Jesus närmade sig Jeriko.  Luk. 18:35-43

I Kristusrop 7 finns vi med i det som hände vid vägkanten på vägen mot Jeriko. Hans rop om förbarmande blandas med våra rop om förbarmande:

P/L: Kristus, se oss, hör vårt rop.

F: Kristus, se oss, hör vårt rop.

P/L: Genomlys vårt mörker.

F: Genomlys vårt mörker.

P/L: I din nåd förbarma dig.

F: I din nåd förbarma dig.

P/L: Vänd ditt ansikte till oss.

F: Vänd ditt ansikte till oss.

Försöken att ge innehåll och sammanhang till orden Herre, förbarma dig Kristus, förbarma dig Herre, förbarma dig hör till handboksförslagets största förtjänster. Vad som än händer med förslaget, hoppas jag att den tanken bevaras.

Ola Isacsson
Ledamot av Kyrkomötet för Växjö stift, församlingsherde i Växjö

Viktig granskning, onödiga sensationer

”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.” 

Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.

Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.

Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.

Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.

Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.

Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.

Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!

Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.

Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.

Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610

Handboksförslag 2016 – kommentarer från ett lokalt sammanhang

I november 2012 skrev jag första gången på denna blogg om Kyrkohandboksförslaget och hur vi på lokal nivå hade närmat oss det. Nu skriver vi maj 2016 och den senaste tiden har tonläget varit ordentligt uppskruvat, framförallt p.g.a. Svenska akademiens remissvar och ärkebiskopens reaktion på det. På en del håll i debatten därefter har nog överord använts.

I vår församling har kyrkorådet nu lämnat sitt svar på 2016 års handboksförslag och eftersom jag har haft möjlighet att delta i det arbetet kan jag lämna några kommentarer från lokal nivå.

1. Vi anser det vara bra att det finns en gemensam ordning för huvudgudstjänsten, som sedan kan anpassas för olika tillfällen.

2. Vi välkomnar att de grekiska/latinska benämningarna för de olika momenten finns med, inte minst med tanke på gudstjänstdeltagare från andra länder, som känner igen ordningen. Vi är dock tveksamma till rubriken ”Kristusrop”.

3. Vi saknar i handboksförslaget barnperspektivet, trots att det i kommentaren talas om vikten av detta. När Svenska kyrkan tar fram en handbok för gudstjänst, bör barnen få den särställning och synlighet som kyrkoordningen talar om. Någonstans uttrycks som ett undantag att gudstjänsten kan kortas för att den bättre skall fungera i ett familjegudstjänstsammanhang. Men barn är inga undantag och bör inte behandlas som sådana i en ny handbok.

4. Diakonens roll i gudstjänsten är helt frånvarande i förslaget, vilket vi, år 2016, finner märkligt. I vår kyrka är diakonatet karitativt, vilket bör få sin synliga plats i söndagens gudstjänst.

5. Tydliga anvisningar om lekmännens roll i gudstjänsten, som ett tecken på allas delaktighet, saknas.

6. I de kyrkliga handlingarna, och särskilt dop och vigsel, möter vi ofta många som kommer från andra kristna traditioner. Anvisningar om hur man kan ge dem rum utan att överge vår egen tradition saknas.

7. Vi välkomnar att man nu inte längre anger den äldre översättningen av Herrens bön i den allmänna gudstjänsten och inte heller i de kyrkliga handlingarna.

8. Huruvida man skall använda konjunktiv (optativformen) eller presens indikativ har den senaste tiden varit föremål för debatt. Vårt kyrkoråd ansluter sig till uppfattningen att ”Välsignelsen” uttrycker en önskan och inte ett faktum.

9. Vad gäller musiken har kyrkomusikerna i församlingen fått lämna en särskild skrivning att bifogas remissvaret och här återges endast sammanfattningen:

”Den förändring vad gäller musiken vi kan se i förslaget 2016 är mest av kosmetisk natur, såsom skaftlösa noter, ackordanalys, förändringar av vissa textunderläggningar samt vissa förändringar i Gudstjänstmusik B-E.

Förslaget att fastställa de liturgiska texterna samt att släppa musiken fri är bra. De texter som ingår i Gudstjänstmusik D-E är ”egenförfattade”, dvs skapade av tonsättarna och inte hämtade ur Kyrkohandboken 1986. Enligt vår uppfattning kan dessa texter inte anses tillhöra vår kyrkas tro och bekännelse och därför inte fastställas.

Därför bör Gudstjänstmusik A och dess texter fastställas som kommande Kyrkohandbok och textligt utgöra en grund för nykomponerad musik. Gudstjänstmusik B-E, där vi ifrågasätter den konstnärliga halten, kan utgöra ett tillägg, som efter tid kan kompletteras med ytterligare förslag.

Om den liturgiska musikens frihet föreslås att församlingens kyrkoherde fattar beslut om användningen av sådan musik efter samråd med präster, musiker och förtroendevalda. Kyrkoherdens beslut föreslås inte heller behöva anmälas till domkapitlet. Här anser vi dock att församlingars önskan om att använda annan musik än den som ingår i kyrkohandboken eller dess tillägg bör passera domkapitlet för granskning och därefter noteras i församlingsinstruktionen, som ju utfärdas av just domkapitlet”.

10. Till sist:
Vårt kyrkoråd saknar i enkäten alternativet att föreslå att någon del inte bör vara med. Nu ges endast möjligheten att bejaka förslag, men inte att uttrycka tveksamhet, eller markera att texter inte är teologiskt eller språkligt acceptabla. Vi menar att det behövs en omfattande språklig bearbetning av förslaget innan handboken kan antas.

Nu återstår bara att ”gilla läget” och se vad slutförslagsgruppen kommer fram till och vad, om saken fortskrider enligt plan, gudstjänstutskottet och kyrkomötet säger.
Torvald Johansson,
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

 

Vad hände med dem?

Jag har läst en bok. "96 lampor" av Jacob Lingvik.

Boken handlar om de som var jätteentusiastiska och engagerade som unga – men som nu inte längre går i kyrkan eller säger sig ha en tro. Vad var det som hände?

Jacob har intervjuat sex av sina kamrater som, liksom han, brann och sedan försvann.

Den här boken ger många insikter och ställer många viktiga frågor som jag tror att de som jobbar i församling behöver diskutera.

Läs min recension av boken här>>

Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där.

Långfredagsgudstjänst 25 mars 2016, Ålidhemskyrkan, Umeå.
Predikan av Lisa Tegby.

Drar det en långfredag över världen? Drar det en långfredag över röken i Bryssels tunnelbana och över flygplatsens betongväggar som blir till smulor? Drar det en långfredag över blodet på gatorna i Istanbul och Ankara, över den brutala förstörelsen i Aleppo i Syrien och över Afghanistans bergstrakter, över de miljoner som svälter i torkans Afrika och över alla dem i de farliga gummibåtarna på Medelhavet?

Är det möjligen alltid långfredag i världen?
    Så mycket meningslöst våld, så många knektar som bara lyder order, så mycket köpslående med människoliv och så mycket hån och förakt. Så många rädda åskådare som bara håller tyst.
    Det föll ett mörker över hela jorden och det varade… och det varar än…
    Och rätt vad det är kommer det nära. Därför att min kusin är i Bryssel, och varför har han inte ringt än?! eller därför att jag lyssnar till en gråtande kvinnas berättelse från Aleppo.
    Eller också drar långfredagen in över mig på ett helt annat sätt. Någon sviker mig, någon dör ifrån mig, ångesten kastar sig över mig, jag orkar inte.
    Det faller ett mörker över jorden och det faller tungt på mig… och det varar…
    Det är långfredag. I mig och i världen.

Och hur kan det finnas en Gud i denna långfredagsvärld? Och hur kan vi i så fall prata om denna Gud utan att förenkla, förneka, fly från mörkret?

För det är mörkt i dag. Och det är mörkt i världen. Och långfredagen säger det till oss: Se hur det är. Betrakta det svarta och begrunda det. För så här är det.
    Men titta länge, för då ska du få se Gud. 

Vad är det som händer där på Skalleplatsen utanför Jerusalem? Några lydde order och slog spikarna genom hans händer. Sen plockade de åt sig vad de kunde få av hans kläder. Andra tittade på och förfasade sig.
    Han blev skymfad av rövarna bredvid sig. Ondska och förakt i koncentrat, en oskyldig som blev dödad. Kanhända inte det värsta mordet i världshistorien, det finns ännu grymmare.
    Men han som hänger där på korset i mitten, han är Gud. Och han är där. Han ber Gud förlåta dem som spikar och hånar. Han visar att han hör ihop med dem som hänger på de andra korsen. Han ger förtvivlans röst åt hela världens långfredagstvivel. Min Gud, min Gud, varför? Han är där.

Och sen dess finns det inget Aleppo och inget Bryssel och ingen ångest där inte Gud är. Så är det.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är,

skriver Olov Hartman i psalm 38:3. Utan att veta att det ska gå bra. Utan att ha lösningen. Gud är i mörkret. Det är inte enkelt. Men Gud är där.
   Vi måste titta länge rakt in i långfredagen för att se det.
   Men där är han. Alltid.

Och hur många är det inte som först i det mörkaste mörka har sett honom, hört den försiktiga tonen av en närvaro när smärtans rop avtagit, mött omsorgen. Kanske ser man aldrig så bra som i mörker.

Långfredagen händer hela tiden. Och Gud är där.

Men det är något mer. För jag är inte bara den långfredagsdrabbade. Jag är ju också den som ställde till långfredagen. Den som lyder order, den som gör som man brukar. Den som står på avstånd och föraktar. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig, ber vi ibland.
   Emellanåt talar man om långfredagen som en juridisk process. En del av teologin och kyrkans historia har ställt till det ganska mycket genom detta. "Kyrkan som bara vill att vi ska vara syndiga. Och Gud är så arg och Gud blir inte på gott humör igen om vi inte bekänner och bekänner och säger att Jesus har dött för våra synder".
    Men det är inte det som är långfredag och det är inte det som är försoning och det är inte det som är förlåtelse. För Gud är inte på dåligt humör. Gud är kärlek.
    Gud längtar efter att vi människor ska vara det vi väl själva också längtar efter; fria, modiga, generösa, riktiga människor. Till det behövs kärlek. Till det behövs en god blick. Till det behövs läkande.

Jesus var den där sanna, goda blicken. Han är kärleken intill döden på korset. I hans korsfästelse koncentreras det som rädsla, feghet, maktlystnad, trasighet kan ställa till med. Han låter det hända utan att vika från sin sanna mänsklighet. Han är kvar hos oss, inte bara när vi lider och kämpar utan också i det vi ställt till med för oss själva och andra.
    Han ger oss en ny början. Och är det nån som tvivlar på att det skulle gälla alla så lyssna på vilka han talar till och om. Fader förlåt… dem som slår i spikarna. I dag, din rövare. ska du vara med mig i paradiset. Bödlar och en korsfäst mördare kan tala om för oss att upprättelsen, förlåtelsen, möjligheten till en ny början gäller alla.

    Det är försoning. Att se sin brustenhet, sin synd, sina misslyckanden – vad vi nu kallar det – och bli sedd i det. Och älskad till en ständigt ny möjlighet.
Som officeren och de andra vakterna sa: Den mannen måste ha varit Guds son.
   Och inte bara varit, utan är.

Har ni tänkt på att det är fredag idag? Det har ni förstås.
   Men har ni tänkt på att det är den sjätte dagen?
   I vår skapelseberättelse berättas, inte vetenskapligt, men religiöst och poetiskt, att på den sjätte dagen, på fredagen, skapade Gud människan till sin avbild och välsignade henne. Det vi är med om denna sjätte dag, denna fredag, mitt i mörkret, är en ny skapelse. I början skapade Gud ur ingenting. Nu skapar Gud ur det som är mindre än ingenting, nämligen ur förstörelse och död. Samma Gud som sa Varde ljus och lyfte fram livet ur det kosmiska urljuset skapar igen ur mörkret. I Jesus finns Guds sanna avbild återigen på jorden.

Och honom hör vi ihop med. Rövare och mördare och skattesmitare och vanliga präktiga syndare som vi. Till oss alla ges, på samma villkor, det nya livets möjlighet och utmaning.
   Det är inte juridik. Det är ett mysterium. När Gud verkar vara som längst borta från oss då skapar han nytt ur mörkret. När livet är meningslöst, när vi rivit sönder det, då kan det födas nytt liv.

Det är verkligen långfredag i världen. Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där. När jag kämpar och när mamman i Aleppo ser husväggen falla över gården där barnen leker då ropar han förtvivlans och vredens rop med oss. Han är där. Och han stannar hos oss.
   Det är verkligen långfredag, och det är den sjätte dagen. Gud ger aldrig upp hoppet om oss eller om världen. Livet ges oss på nytt och
försonade sänds vi ut, för i världens långfredag behövs vi. Det luktar inte bara död från Skalleplatsen. Det doftar en ny skapelse. Ur mörkret ska påskmorgonen födas också när det är omöjligt att tro det.

Lisa Tegby är kontraktsprost i Umeå, och representerar POSK i Kyrkomötet.

Vem får säga vad?

Arbetsgivarorganisationen skriver i sitt senaste nyhetsbrev:
https://internwww.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1277096

Yttrandefrihet för förtroendevalda

Det uppkommer ibland frågor om vilken yttrandefrihet förtroendevalda har när det gäller diskussioner som förts i kyrkoråd och församlingsråd. Generellt sett finns det inga bestämmelser om tystnadsplikt för förtroendevalda varken i lag eller i kyrkoordningen, även om det kan bli aktuellt i vissa fall.

Exempelvis har kyrkorådet som arbetsgivare tystnadsplikt om medarbetares hälsotillstånd eller personliga förhållanden som framkommer vid en sjukskrivning med sjukintyg.  

I kyrkoordningen finns inga bestämmelser om tystnadsplikt, tvärtom har vi en allmän yttrandefrihet inom kyrkan. Det är dock viktigt att denna yttrandefrihet hanteras med omdöme för att möjliggöra öppna och förtroendefulla samtal. Det är en förutsättning för att kunna nå kompromisser i svåra frågor. Det är också mycket olyckligt om personer tvekar att dela information av rädsla för att uppgifterna ska spridas på fel sätt.  

Ett bra sätt att hantera denna balansgång är gemensamt diskutera hur, när och av vem information ska spridas efter känsliga diskussioner. Ibland kan man komma överens om att ”låta protokollet tala” och ibland kan det vara lämpligt att utse en talesperson.

Har ni haft diskussionen i ert kyrkoråd eller församlingsråd? Ett kyrkoråd och ett församlingsråd är ett slutet möte. Det är inte offentligt, till skillnad från ett fullmäktigemöte. Därför är det också viktigt att det får vara högt i tak på ett kyrkoråd/församlingsråd så att frågorna är väl bearbetade. Protokollen ska vara tydliga och vara beslutsprotokoll.

Ur POSKs vision och program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Dopet är den grundläggande vigningen till ansvarstagande och tjänst i kyrkan. Utformningen av demokratin kan dock skifta över tid.

(…)

Kyrkoherden är chef för alla anställda i församlingen eller pastoratet och därför ställs höga krav på kyrkoherdens kompetens, lämplighet och förmåga att delegera. Förhållandet mellan kyrkoherden och övriga i kyrkorådet ska präglas av ett gemensamt ansvarstagande och insikt om skillnaden mellan styrelse- och chefsuppgifter. I vissa frågor har
kyrkoherden ett självständigt ansvar genom vigningstjänsten. POSK anser att det är viktigt med kunskap om och respekt för varandras roller, delaktighet och inflytande.

Kyrkovalet har börjat!

POSK-styrelseledamoten Eva Noreborg påminner här om att det är dags att planera för vilka valprogram vi ska gå ut med i kyrkovalet om ett och ett halvt år – och att börja fundera på rekryteringen av kandidater till våra valsedlar på olika nivåer.

Vid POSKs riksårsmöte den 23 april i Linköping beslutas om den vision och det program som vi ska gå till val på. Visionen har nyss varit ute på remiss. Jag hoppas att du sett den och reagerat på den!

Visionen och programmet är också grunden för den vision, som varje stift behöver och som måste anpassas för förhållandena i stiftet. Det är ett arbete för stiftens årsmöten. Du vet väl när ditt stift har sitt årsmöte?

Dessutom behöver varje lokal grupp av POSK göra en anpassning till sina lokala förhållanden. Vad är viktigast för just er grupp i er församling?

Oavsett hur bra vision och program vi har så blir det inte någon framgång om vi inte har människor som är beredda att ställa upp i valen! Vilka medlemmar är beredda att ställa upp en gång till? Vilka nya människor kan vi rekrytera? Ställer alla nomineringsgrupper från förra valet upp igen eller finns det goda personer att rekrytera därifrån? Vilka vänner och bekanta har vi som kan tänkas dela vår vision och som vi kan övertyga om det goda i att arbeta för POSKs idéer inom Svenska kyrkan?

Hur arbetar vi för att hålla modet och ångan uppe hos de lokala grupper som vi redan har? Hur motivera personer i församlingsråden att ställa upp, när man inte behöver tillhöra en nomineringsgrupp för att bli vald dit? Vilka församlingar saknar POSK-grupp? Känner vi några människor som kan bilda underlag för en ny POSK-grupp där?

Några andra nomineringsgrupper har redan annonserat efter personer, som är villiga att ställa upp på deras listor inför Kyrkovalet 2017? Ska vi i POSK också annonsera? Eller hur ska vi göra för att rekrytera flera?

Det är alltså hög tid att börja leta kandidater till POSKs listor till Kyrkomöte, Stiftsfullmäktige och församling/pastorat.

Valet har börjat!

Eva Noreborg
POSK riksstyrelse samt POSK i Uppsala

Från POSKs vision och program>>

POSK har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. Det lokala förtroendet avgår vilka som företräder POSK. POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. Det har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar.

Kan man komparera kristen?

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>

Ta rygg på mannen från Nasaret

"Ta rygg på mannen från Nasaret" – den rubriken, läste jag i dag i mitt flöde på sociala medier, hade varit temat på en frukost i en församling.

Jag tycker rubriken är klockren! Det är ju precis det som hela livet handlar om. Att ta rygg på Jesus, att följa honom och göra som honom. Att likna honom och göra det som han vill.

I dag har POSK riksstyrelse styrelsemöte i Göteborg och diskuterar vision och programmet som varit ute på remiss. En arbetsgrupp satt förra helgen och gick igenom allt material som kommit in. Nu sitter hela styrelsen och går igenom arbetsgruppens förslag och avvägningar. Varje ord, varje kommatecken vägs på guldvåg.

Och ytterst handlar det om att ta rygg på mannen från Nasaret – att hitta ett sätt att fira gudstjänst och att vara kyrka.

Möten med människor som drabbas av sorg

Möten med människor som drabbas av sorg: Om att vara huvudman för begravningsverksamheten och att driva kyrkliga begravningsbyråer.

När en nära anhörig avlider är behovet av stöd som störst i direkt anslutning till dödsfallet. Att som kyrka finnas till hands för människor i livet, från vaggan till graven, är en central och viktig uppgift. Idag är det dock ofta begravningsbyrån som får den direkta kontakten med de anhöriga. Det är inte ovanligt att det dröjer ett par veckor innan den anhörige kontaktas av kyrkan genom den präst som får i uppdrag att leda begravningsgudstjänsten. Vi kan konstatera att begravningsseden förändras snabbt i riktning mot allt färre kyrkliga begravningar. Det betyder att den stora kontaktyta med den svenska befolkningen som begravningsgudstjänsterna utgör också försvagas. Kyrkans personal uppfattas inte sällan som ”servicepersonal” till begravningsbyrån vars personal är värdar och tar hand om anhöriga och besökare. En viktig fråga blir då hur församlingen ska kunna vara den naturliga kontaktyta dit människor vänder sig när ett dödsfall just har inträffat. Risken att alltmer tappa kontakten med de sörjande gör att församlingar idag överväger att starta en kyrklig begravningsbyrå.

Kyrkostyrelsen behandlade frågan våren 2012 och konstaterar att kyrkliga begravningsbyråer inte ska vara tillåtna. Beslutet motiveras främst utifrån omsorg om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och andas samtidigt oro över något som skulle kunna tänkas inträffa: ”Det ska inte behöva uppstå misstankar om att man blandar sina olika uppgifter och kassor”. Det ”kan upplevas som känsligt”, ”det kan finnas en risk att den kyrkliga begravningsbyrån konkurrerar ut en befintlig begravningsbyrå”, ” det kan vara svårt att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheterna”,” det får inte finnas en risk att den som inte tillhör Svenska kyrkan får ett sämre bemötande”. Motiven andas misstro mot att de lokala församlingarna inte har förmåga att sköta verksamheten på ett seriöst sätt.

Man konstaterar samtidigt att en tidigare utredning visat att konkurrenslagstiftningen inte hindrar att en församling driver en begravningsbyrå. I utredningen ”Arbetsformer i förändring” från 2009 förespråkas att det bör vara tillåtet att driva kyrkliga begravningsbyråer och att det ryms inom den grundläggande uppgiften. Domkapitlen bör då få ett tillsynsansvar över verksamheten så att den bedrivs på ett seriöst sätt utifrån ett särskilt kvalitetssystem. Personligen tycker jag att beslutet borde varit i enlighet med utredningens förslag. Det var inte majoritetens uppfattning vid det tillfället. Samtalet om kyrkliga begravningsbyråer behöver föras seriöst och komma framåt, inte minst med tanke på att det numera finns begravningsbyråer som tydligt förespråkar borgerliga begravningar. Behoven av att driva kyrklig begravningsbyrå ser självfallet olika ut och måste bedömas utifrån det lokala sammanhanget och de lokala förutsättningarna.

Begravningsverksamheten, vad är det som händer?

De kyrkliga huvudmännen förlorar nu enligt förslag från regeringen sin möjlighet att bestämma vilken avgift som ska tas ut. Istället ska en enhetlig och gemensam avgift tas ut som täcker alla kostnader som uppstår hos alla de kyrkliga huvudmännen tillsammans. Stockholm och Tranås kommuner ska dock inte ingå i denna enhetliga avgift, där ska fortfarande de lokala kommunerna själva fatta beslut om avgift och de föreslås heller inte ingå i begravningsclearingen.

Det betyder att begravningsavgiften fortfarande kommer att vara betydligt lägre i Stockholm medan förortskommunerna och många kyrkliga huvudmän som idag har en begravningsavgift runt 10 öre kan räkna med en betydligt högre om än ”en solidarisk” avgift. Den centrala frågan är varför Stockholms stad beviljas ett undantag från att vara med och bära de gemensamma kostnaderna.

Nu är det hög tid att verkligen utreda vilka konsekvenser, såväl möjligheter som risker, det skulle medföra om Svenska kyrkan inte längre fortsätter vara huvudman för begravningsverksamheten. Frågan måste ställas om ett statligt uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten på ett positivt bidrar till en kyrka som möter människor som drabbas av sorg. Är det inte mer en uppgift för den lokala kommunen att i ett mångreligiöst samhälle ta ansvar för det statliga uppdraget att bedriva begravningsverksamhet? I många fall kommer förmodligen kommunerna ändå sluta lämpliga avtal med Svenska kyrkan som lokal utförare av begravningsverksamheten. Att inte vara huvudman behöver då inte ses som en förlorad kontaktyta utan snarare som en möjlighet för kyrkan att återvinna sin frihet att just återvinna en förlorad pastoral kontakt med människor i sorg. Det kan vara en möjlighet att åter fokusera på mötet kring begravningsgudstjänsten och att t.ex. genom egna begravningsbyråer underlätta stödet i allt det svåra och praktiska som följer av en nära anhörigs dödsfall.

Anna Lundblad Mårtensson
Linköping,

Anna Lundblad sitter i kyrkomötet för Linköpings stift och i kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott.

Foto: IKON