Ett stängt hjärta eller en öppen famn?

Krönika av Manilla Bergström i Göteborgs-Posten publicerad 23 november.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi oro, frågorna hopar sig, rädslan växer, murar byggs och rustningar poleras. Vi stänger ute andra i hopp om någon sorts trygghet och vi gömmer oss bakom försvar eller anfall, vad än som kan skydda.
Man kanske blir trygg i sin skola av att mobba andra. Man kanske tycker att det känns tryggast att klara sig själv, se om sitt eget, stänga sin dörr och låta andra sköta sig själva.

Nu är vi vid årets slut, redan nu i och med domsöndagen. Och denna helg ställer oss vid randen av året som varit, för att möta budskapet om att Guds son ska komma tillbaka. Domsöndagens namn har en allvarsam klang och tanken på domen kan få oss att rygga bakåt. Och dom handlar om allvar men det handlar också om att bli tagen på allvar. Den som fått en friande dom i en domstol vet hur det känns att få upprättelse och kunna gå vidare mot framtiden.

Att komma till domstol kan vara skrämmande. Man vet att där finns visdom samlad och där finns en makt som skipar rättvisa, man synar det som har varit och ger påföljd när dom fälls, uttalas, ges eller tilldöms någon. Men i domstol möts förövare och offer, de som anklagar och de som försvarar. Där sker ett möte som är nödvändigt för att nå försoning och förlikning, rättvisa och trygghet.
Att komma till domstol kan vara befriande! Att vara bemött i rättvisans namn, vara betrodd, bli hörd, tagen på allvar och bli frikänd.

När Jesus berättar om sin återkomst låter det lite som en skiljedomstol när han sätter sig på en tron där det står människor på båda sidor om tronen. Det är inte vilken stol som helst. Han som sätter sig där kommer i Guds namn och det är med Guds välsignelse han låter de som står på ena sidan ta över det rike som väntat på dem. Förtroendet ges åt dem som värnar om de minsta, till de som gav de hungriga mat, som gav de hemlösa kläder och som besökte de sjuka och de som satt i fängelse. Till och med de som satt i fängelse, de som i andras ögon hade gjort fel men som var värda medmänsklig omsorg!

När kyrkan berättar om den som ska komma tillbaka för att döma levande och döda så pratar man om Frälsaren. För det är den som är världens Frälsare som en gång ska bli allas domare. Inte vilken domare som helst, utan Befriaren, tack och lov!
Han vill visa vad som är viktigt, livsviktigt och vad som ger liv i Guds rike, både i evighet och för varje liten människa här och nu. Det goda du gör för de som behöver dig, gör du också för Gud.

När vi inte vet hur framtiden ska bli känner vi kanske oro och frågorna hopar sig. Men vi behöver inte vara rädda och vi behöver inte gömma oss eller bygga murar. Vi kan öppna upp våra dörrar för andra, våga ge av det lilla vi har i en vilja att ge varandra hopp och trygghet. Det är i Guds namn som Befriaren kommer och Gud vill inte att någon människa ska gå förlorad. Inte någon enda. Därför kan Domsöndagen firas som en festdag när vi firar att den som vi möter redan nu och i varje liten människa här på jorden också är den som möter alla en gång i framtiden, vid livets och vid världens slut. Då kommer just Den som möter människor med nåd.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Man måste ta sitt ansvar, sa pappa

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Den 19 november börjar kyrkomötet. Det är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. I kyrkovalet fick jag förtroendet att utses till kyrkomötesledamot så det är klart att jag ska vara där den dagen.

Men den 19 november är det min pappa Torstens 100-årsdag. Det är mer än 40 år sedan han dog – han fick en hjärtinfarkt mitt i slalombacken i Ammarnäs vid alldeles fel tid i livet och det var hur fasansfullt som helst. Å, denna sorg… Men tänk att den kan vända ändå, så att de som vi sörjer flyttar in i oss med sitt liv och sin kraft!  Så egentligen blir det ju ingen konflikt. Ändå funderar jag på pappas 100-kalas. Om han hade varit här nu…

– Det är inget att fundera på. Åk på kyrkomötet, skulle han ha sagt med sin kraftfulla stämma. Kalas har vi en annan dag.

Han älskade kalas, min pappa. Men han älskade också sammanträden. Så sa vi i alla fall när jag var liten. Och han gick på många. Nu skulle jag nog hellre uttrycka det så att han älskade den representativa demokratin, han älskade folkrörelser och folkbildning och han ville vara med och påverka. Man måste ta sin del av ansvaret, sa han, annars blir det ingen förändring. Vill man något måste man jobba för det. Man får inte smita undan.

Han hade sina skäl.

Min pappa föddes i en banvaktsstuga i Karungi i Tornedalen. Farfar körde dressin och såg till att järnvägsspåret fungerade.  Ända tills hans hjärta plötsligt stannade en smällkall januaridag när pappa var 16 år och han dog där på banan mitt i att han höll på laga en växel. Då fick farmor och pappa flytta till en etta i Boden. Farmor städade på järnvägsstationen. Hennes 50 kr i månadslön räckte till mat och ved och hyra. Och till skolböcker till pappa. Med envishet, uppfinningsrikedom och ett gott humör klarade hon det. Utan barnbidrag och studielån förstås, det återstod att kämpa för. Och ingen sorgegrupp för barn och unga. Tänk att det finns sådana nu! Min pappa hade behövt det, för den där smällkalla januaridagen kom tillbaka till honom som en smärtsam isklump varje januari hela hans liv och han fick nog aldrig riktigt ro med den.

Men pappa tog realen och han blev folkskollärare och sen blev han allt möjligt annat. Han var med i föreningar och i politiken, han gick på föreläsningar och han läste och läste. Jag hittade ett citat en gång: ”När jag får pengar köper jag böcker. Blir det nåt över köper jag mat.” Det kunde ha handlat om min pappa. För nästan så var det hos oss. Men bara nästan. Böcker och dagstidningar, det var viktigt, det!

Min pappa var knappt en månad gammal när den svenska riksdagen 17 december 1918 beslutade om allmän rösträtt. Motvilligt såg högern ingen annan möjlighet än att att ge med sig, precis som prästerna och adeln fick göra när ståndsriksdagen upplöstes 1865 – privilegier är det inte många som ger upp frivilligt.

Insikten om att demokratin är en dyrköpt och en viktig gåva fick pappa bokstavligen med modersmjölken. Farmor, som var 31 år gammal när hon första gången fick gå och rösta 1921, kunde under hela sitt liv – och hon blev verkligen 100 – berätta om kampen för brödföda och rättvisa. Hon var stolt och nöjd över allt som uppnåtts. Och hon tyckte att hon fått det så bra!

Allas lika rösträtt är demokratins bas. Men sen följer behovet av kunskap om hur samhället och världen ser, viljan och modet att ta ansvar, förmågan till samarbete, diskussioner och kompromisser. Så många det är som levt och drivit demokratin under de gångna hundra åren! Sammanträdesfarbröder och sammanträdestanter, studiecirkelledare och flygbladsutdelare, kuvertklistrare och kaffekokare. Min pappa var en av dem. Han ledde studiecirklar och gick på föreläsningar, han debatterade och skrev artiklar, han var med i styrelser och nämnder och kommittéer. Och jag fick det i mig på nytt och på nytt att man måste lära sig och man måste ta ansvar och man får inte smita. Och så ska man inte vara rädd för att säga vad man tycker. Vill man något blir man motsagd, sa pappa, det får man räkna med. Han var så tydlig och orädd så jag tyckte ju att han var gräsligt pinsam ibland. Det brydde han sig inte om. Och jag lärde mig att det är inte farligt att tycka olika, skilda åsikter inte är samma sak som fiendskap. Liksom att jag fick inse kompromissens nödvändighet och att förändring ofta tar tid.

Hundra år av demokrati. Vilken gåva de har gett oss, de som kämpade för den och de som har arbetat med att fylla den med innehåll! Alla får vi rösta och allas våra röster är verkligen lika mycket värda. Men hur vi ska rösta kräver kunskap och eftertanke. Hur ser världen ut och vad är rimligt om vi inte bara ska dela rösträtt utan också vårt jordklot och dess tillgångar rättvist?

Det finns för många som vill att vi bara ska lyssna till deras slagord och sen blint säga ja till dem. Det finns så starka krafter som vill att vi bara ska roa oss och inte oroa oss för världens framtid. Men demokratins gåva är ett arbete.

De som gått före oss har arbetat hårt. Nu är det vi som ska ta den gåvan på djupaste allvar också i vår tid.

Grattis på 100-årsdagen, pappa. Vi kämpar vidare.

Lisa Tegby, präst i Umeå

Morgonandakter vid Kyrkornas globala vecka

I söndags inleddes Kyrkornas globala vecka. I år uppmärksammar Sveriges Radio detta genom att sända morgonandakter utifrån årets tema ”Vem får höras? – Kyrkornas roll för en hållbar värld för alla”. De som medverkar i andakterna representerar olika kyrkotraditioner och finns alla med i styrelsen för Sveriges kristna råd.

Radioandakterna sänds i P1 måndag till och med fredag klockan 05.45 och kan även lyssnas på i efterhand på SR.se eller på Sveriges Radio Play. Följande representanter från Sveriges kristna råd medverkar:

Måndag, 19/11 Karin Wiborn, generalsekreterare, Sveriges kristna råd
Tisdag, 20/11 Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift
Onsdag, 21/11 Amanda Carlshamre, diakonistudent och ungdomsrepresentant i Sveriges kristna råds styrelse
Torsdag, 22/11 Daniel Alm, föreståndare, Pingst – Fria församlingar i samverkan
Fredag, 23/11 Misha Jaksic, präst och ortodox samordnare, Sveriges kristna råd

Idag kan du lyssna på Amanda Carlshamre som också är ledamot i kyrkomötet för POSK.
Lyssna på andakten här!

Kyrkornas globala vecka är ett tillfälle för kyrkor och organisationer att uppmärksamma globala rättvisefrågor – samtidigt och tillsammans. Arrangörerna tar fram tema och verktyg och över hela landet planerar och genomför engagerade människor olika aktiviteter. Veckan firas varje år i november, med avslutning på Domsöndagen. I år är det 18 till 25 november. Sveriges kristna råd är huvudman för Kyrkornas globala vecka och arrangerar den tillsammans med Diakonia, Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen, Life & Peace Institute, PMU, Sensus Studieförbund, Studieförbundet Bilda, Svenska kyrkan och Svenska missionsrådet.

 

Foto: Mikael Stjernberg

Predikan inför kyrkomötet

I söndags samlades POSKs kyrkomötesgrupp till gruppmöte, mässa och middag. I mässan höll Erik Olebark Ringheim nedanstående predikan kring söndagens evangelietext och kyrkomötet.

Inför kyrkomötet är det något av ett öppet mål att reflektera över vikten att förbereda sig inför det på samma sätt som de fem förståndiga flickorna gjorde. Ha dina dokument i ordning, lär dig schemat, lär dig procedurerna, hitta – ha med dig din olja.

Det är ett viktigt uppdrag att vara ledamot i kyrkomötet, ett ansvarsfullt uppdrag men det är inte alldeles enkelt att i varje del av kyrkomötets profan-politiska struktur känna att Jesus är i centrum. Samtidigt är det rätt att vi organiserar oss på ett sådant sätt att vår kyrka kan fatta beslut som möjliggör delandet av evangelium i ord och handling. En budget, en motion eller varför inte skrivelsen Verksamhet och Ekonomi kan vara nog så centralt för att driva det glada budskapet framåt. Utan de kvinnor som skötte apostlarnas räkenskaper och stötte dem ekonomiskt, ja då hade vi knappast varit här idag. Vi behöver struktur för att inte driva omkring som en båt utan köl, eller en hel armada av båtar för den sakens skull.
Och det är inte heller utan stolthet jag säger att jag tjänstgör i kyrkomötet. Det är det högsta beslutande organet i Svenska kyrkan som ger ramarna och förutsättningarna för att stift och församlingar ska fungera. Jag bidrar således till att bygga kyrka och sprida evangelium genom kyrkans egna strukturer. Jag pressar olja för både dig och mig.

Och eftersom jag faktiskt är väl förberedd inför mötet är det lätt att jag tänker att mina facklor är fulla.

Det är de inte.
Åtminstone inte med olja som brinner klart och rent.

Den olja de kloka flickorna bar med sig bar de med sig redan från början, den går inte att köpa för pengar, den går inte att pressa själv. Den är en gåva av Kristus.

Jag vill varje dag leva i mitt dop, genom att varje morgon dö och uppstå med Kristus, så att den tro som Han ger blir olja att lysa min väg.
Att leva i mitt dop betyder inte att jag inte kommer drabbas av högmod över min framskjutna position och inte eller betyder det att jag kommer sluta utföra de mest fantastiska synderna, men det betyder att jag hela tiden kan knyta mig nära Kristus.
I evangeliet avslutar Jesus talat med att säga: Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. Om jag varje dag försöker leva nära Jesus betyder det att jag inte behöver hasta iväg till oljeaffären när han kommer åter, desperat letandes efter fairtrademärkt ekologisk och närproducerad olja till lågt pris.
Inte för att jag kan surra fast mig vid Honom, men för att Han surrar fast sig vid mig.

De tillfällen vi har under denna session av kyrkomötet, att tillsammans fira gudstjänst är så värdefulla att ta med oss. För även om vi inne i plenum har olika åsikter, är upprörda eller arga på varandra eller andra, så är vi inför Gud hans älskade barn. I Kristus är vi varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, poskare, sosse, fkare eller centerpartist. I Kristus är vi ett.

Den gåvan har han givit oss genom dopet. Genom tron på honom fyller han våra oljekrukor till bredden, och kan vi hjälpa varandra att dag för dag leva i vårt dop – ja, då fyller vi varandras facklor och lyser tillsammans upp mörkret.
Då underlättar vi varandra till att leva i tro, till att en kristen gemenskap skapas och fördjupas, till att Guds rike utbredes och skapelsen återupprättas. Och ja, jag vet att vi är nu nationell nivå och detta är en församlings uppdrag, men kära vänner, det är just det vi är, en församling, Samlade för Kristus.

/Erik Olebark Ringheim

Följ kyrkomötet live
på webben

Idag, 19 november, återsamlas kyrkomötet. Nu följer 3 dagars intensiv debatt och beslutsfattande.

Du som inte har möjlighet att vara i Uppsala för att följa det på plats, kan följa det hemifrån.
Hela kyrkomötet direktsänds live via webben på denna sida.

Om du är intresserad av att läsa de handlingar som finns till kyrkomötet så hittar du de på här på kyrkomötets hemsida.

/Victor
informatör och ledamot i kyrkomötet

Besök i stiftsföreningarna

POSK i skara stift

POSK satsar på att stärka våra stiftsföreningar i deras viktiga arbete. Nu har en mötesserie inletts, det närmaste halvåret ska alla styrelser för stiftsföreningarna besökas.

I helgen var vi informatörer, Victor och Lars-Gunnar, på två besök i våra stiftsföreningar. Vi började i Sundsvall i lördags för att träffa styrelsen för POSK i Härnösands stift. Därefter gick resan söderut till Skövde på söndagen och POSK i Skara stift.

Det är roligt att komma ut och träffa alla aktiva POSKare runt om i landet. I mitt fall är det dessutom en viktig del av introduktion, att träffa så många som möjligt av alla de jag på olika sätt kommer att ha kontakt med under tiden fram till nästa val.
Våra besök handlar om att stärka våra stiftsföreningar ännu mer. Att ge dem verktyg och tips på hur de kan arbeta. Men det handlar minst lika mycket på att lyssna in vad de behöver och hur de har arbetet tidigare. Finns det metoder de använt som kan användas i fler stift? Det gäller att dra lärdom av varandra för att underlätta vårt arbete.

Efter två besök kan vi konstatera att ett stort arbete har bedrivits i de stiften. Flera lokala grupper har haft framgång i senaste kyrkovalet. Det är glädjande att höra de tänka och reflektera kring sitt eget arbete, vad de kunde gjort bättre, vad som var för ambitiöst, eller vad som var en vinnande strategi.

Nu ser vi fram emot alla de andra besöken, näst på tur är Göteborgs stift på lördag.

/ Victor Ramström
Informatör för POSK

Biskopsvalet i Uppsala avgjort

Idag den 6 november var det biskopsval i Uppsala stift, den andra omgången av två.
Knappt 600 av de 700 elektorerna la sina röster på de två kandidater som gått vidare från den första omgången.

Efter första räkningen står det klart att Karin Johannesson kan utnämnas till biskop electa för Uppsala stift med 60,1% av rösterna. Karin Johannesson är idag lektor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet,

POSK säger grattis till Karin!
Biskop Ragnar Persenius lägger ned staven den 24 februari och den 3 mars 2019 vigs Karin till biskop i Uppsala domkyrka.

DET PRELIMINÄRA VALRESULTATET

Karin Johannesson, 357 röster (60,1%)
Karin Sarja, 231 röster (38,9%)

Ogiltiga, 6 röster

Summa angivna röster: 594 röster
Det slutliga valresultatet är klart den 8 november

Foto: Uppsala stift

En fyraårig släktforskares
tankar om döden

Erik Olebark Ringheim, präst och ersättare i kyrkomötet för POSK skriver på Tankar inför helgen:

Min farfar höll på med släktforskning och spårade min familjs historia långt bak i tiden. Tack vare hans nyfikna intresse vet jag att den senaste prästen i släkten var Jacob i början av 1700-talet. 300 år senare prästvigdes nästa, nämligen jag. Min fyraåring har ärvt intresset för släktforskning, och har ett fascinerande stort intresse för sina släktband.

Många är frågorna: vad hette farfars mamma, vad jobbade morfars pappa med, hur lät egentligen farmor, hade hon några syskon? Det är samtalen om farmor som är de mest återkommande. Hon dog för snart tio år sedan, alltså långt innan min unge föddes och ändå säger han ofta ”jag saknar min farmor”, han som aldrig fick träffa henne.

Det är stora frågor det här, om varifrån han kommer, och vart han ska. Det är ofrånkomligt att tala om döden med en fyraåring som bär en nyfikenhet på livet. Vi har valt att inte göra för stora omskrivningar om döden, utan att svara ärligt men mjukt på hans frågor. Han vet att vi kommer dö, och har redan bestämt vad han ska sjunga på vår begravningsgudstjänst: Magnus Ugglas version av Jag och min far.

Det är en balansakt att tala om dödens realitet på ett sätt som gör det närvarande utan att vara skrämmande eller bli för övermäktigt. När vi sedan talar om det kristna hoppet och uppståndelsen får jag ha en sådan där balanspinne som cirkusfolk har. Den som hjälper om den hålls i våg, men stjälper om den lutar för kraftigt åt något håll. Jag vill ju inte att ungen i pur glädje av uppståndelsehoppet springer rakt ut i gatan. Hoppet om evigt liv tar inte bort allvaret med att dö. Hur säger man ”Du död, var är din udd”* på fyraåringska?

Kanske var det enklare förr när vi bodde närmare inpå varandra i små stugor med kökssoffor, när döden var mer en del av livet, och inte något som sköttes en bit bort. Det var nog inte enklare att leva då, men det var nog enklare att förhålla sig till dödens som en realitet snarare än en fiktion som man bara kanske kommer uppleva. Hur många av oss har inte sagt om jag dör snarare än när jag dör, som om döden var ett val för oss.

Visst måste väl det faktum att Lasarus börjat lukta slå an en annan ton hos den som levt nära döden än hos den som mest sett den på TV. Hur mycket större blir inte insikten om Jesu kraft då när man vet hur hopplöst död en luktande kropp är? Kanske gjorde dödens naturliga närvaro det enklare att förstå den egna förgängligheten såväl som den egna uppståndelsen.

Jag läste på nätet att en begravningsbyrå i en undersökning slagit fast att sex av tio personer skulle förändra sitt levnadsmönster om de visste att de skulle dö inom tre år. Om döden så att säga blev närvarande.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korinth att han bär döden med sig i sin kropp. Jag tror det är gott att på ett eller annat sätt göra så, för att påminnas om livets livlighet genom dödens verklighet. Jag själv bär döden närvarande genom en fyraårig släktforskares frågor om sin saknade farmors liv och drömmar.

Erik Olebark Ringheim, präst

* Se 1 Kor 15:55

Förberedelse pågår..

Kyrkogårdsarbetare räfsar löv, krattar grusgångar och städar bland buskar och träd. Människor kommer och dekorerar anhörigas gravar och kyrkorna hålls öppna för möjligheten att tända ljus.
Stora förberedelser pågår på de flesta kyrkogårdar och i de flesta kyrkor runt om i landet. Allhelgonahelgen är på intåg. En högtid som blir allt större och viktigare för varje år som går. Våra kyrkor fylls av människor och musik på olika gudstjänster.

På lördag firar vi Alla helgons dag och på söndag Alla själars dag. Två dagar som ganska ofta blandas samman. Det är egentligen på söndagen som vi ska minnas och tänka lite extra på våra släktingar som gått före oss.

Jag har alltid tyckt att det är något fint och alldeles särskilt att sakta vandra fram på en kyrkogård. Vid allhelgona är det extra speciellt. Lågor från hundratals eller tusentals ljus fladdrar vid gravarna och vid minneslunden möts vi ofta av ett helt hav av ljus som lyser upp i mörkret.
Lika fint är det när ljusbärarna inne i kyrkorna är fyllda av ljus tända för nära och kära. Och tänk då att varje ett av dessa ljus som brinner är fyllda med minnen. Glada, roliga, tråkiga, ledsamma och fina minnen.
Det blir då liksom naturligt att stanna upp i vardagen och tänka på frågor om livet, och om döden. Att tänka på våra nära som inte längre finns med oss, men att också tänka på vår egen död.
Kanske är det därför som allhelgonatraditionen blir viktigare för både små och stora.

Biskop Martin Modéus skriver i en artikel i Barometern:

”På senare år, när allhelgonatraditionen blivit allt viktigare, har samtidigt den gamla halloweentraditionen fått starkare fäste i Sverige. Visst är det lätt att ha synpunkter på pumpafigurer, häxor och bus-eller-godislekar, men kanske ligger det djupare frågor bakom. Kanske är detta tecken på att allhelgonahelgen blir allt viktigare, och att vi äntligen vågar tala mer om döden? Viktiga helger innehåller alltid både livets djupaste frågor – och upptåg och tokigheter. Se bara på jul och påsk, med tomtar och påskkärringar.

Traditioner och ceremonier visar vägen och stöder oss när vi konfronteras med minnen som gör ont, allt från den växande insikten hos oss vuxna om att livet är ändligt till barnens frågor: Har morfar det bra? Får jag träffa moster igen? Med våra ljus hedrar vi våra döda, men med ljusen hjälper vi också oss själva vidare genom smärtan. Att barnen får lekutrymme skapar hemkänsla i traditionen och bereder rum för de dagar när helgens djupare perspektiv stiger fram.”

 I helgen tar jag ett extra varv på kyrkogården, tänder några ljus och hedrar och tänker på de som gått före, det känns gott!

/ Victor Ramström
informatör POSK

Harry Potter och den
hotade planeten

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 18 oktober.

Farmor, du måste helt enkelt läsa Harry Potter. Det måste man bara. Det sjuåriga barnbarnet tittar mycket bestämt på mig. Han läser och läser och är helt uppslukad av pojken med de magiska krafterna, av trollkarlsskolan Hogwarts, av det farliga och fasansfulla och av kampen.

Jag har inte känt mig särskilt sugen på att dras med i Harry Potter-vågen. Jag har väl inte haft någon tillräckligt kraftfull entusiast i närheten för att sätta igång. Men ett sjuårigt barnbarn som vill diskutera livets stora frågor är ju en stark igångsättare. Så jag börjar läsa. Efter en och en halv bok är det fortfarande lite segt. Men så kommer jag till slutet av andra boken med kampen mot den fasansfulla basilisken där jag på riktigt undrar hur detta ska kunna sluta väl. Plötsligt är jag gripen. Här är den igen: Kampen mellan ont och gott. Modet att göra det man inte vågar. Det viktiga i att aldrig ge upp.

Nu måste jag fortsätta med de andra böckerna och försöka hinna ikapp barnbarnet. Vi kommer att ha mycket att prata om.

Visst har jag läst liknande historier förut, kanske ännu bättre. Sagan om ringen. C.S. Lewis Narniaböcker. Bröderna Lejonhjärta. För att inte tala om Bibelns berättelser om Jesus. Och temat kommer igen och igen: Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda. Blunda inte utan kämpa. Mod är inte att göra det man vågar utan att gå ett steg till och göra det obekväma, det som verkar farligt eller besvärligt men som man vet är alldeles nödvändigt.

Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper, säger rektorn på trollkarlsskolan till Harry Potter när Harry kommit tillbaka från striden med basilisken.

Just när jag läst detta hör jag chefen för FN:s klimatprogram Erik Solheim presentera FN:s rapport om klimatläget i världen. Han använder bilden av ett brandlarm när han beskriver rapportens innehåll och vårt sätt att förhålla oss till vad vi får höra om klimatförändringarna: Larmet går. Vi vaknar av den genomträngande signalen. Det ryker för fullt i köket. Det kommer lågor från spisen och väggen är svart. Något måste göras på direkten. Men vi går och lägger oss igen och somnar om för det hela är så obehagligt!!! Vem som helst kan fatta hur det hela kommer att sluta både för oss och för huset. Så är vårt klimatläge. Situationen är mycket allvarligare än vi vill förstå.

Det är våra val i livet….

Harry Potter rör sig i en sagovärld. Ibland är det trollkrafter som hjälper honom. Men sagans sanning är ju att det pågår en strid mellan ont och gott, mellan lögn och sanning, mellan destruktivitet och skaparkraft. Och att i den kampen är våra val viktiga. Inte minst är de viktiga för att sjuåringen och alla andra barn ska ha en rimlig framtid på vår fantastiska planet.

Och vi behöver välja. Hela tiden behöver vi välja. Inte gå och lägga oss och somna om och låtsas att det farliga och hotfulla inte finns eller i alla fall inte berör oss. Vilket ju också är ett val.

Det jag gör betyder ingenting, säger någon. Jag orkar inte, säger en annan. Sverige är ett så litet land, säger andra. Om inte andra gör något, varför ska vi, säger en del. Men det är ju tvärtom. Om ingen börjar blir det inget. Om inget land envist kämpar sker ingenting. Och ingenting har hänt och ingenting har förändrats utan att små grupper och länder börjat och drivit på. Nånstans gror hela tiden små frön och en del av dem växer till något stort.

Jag kan bara göra mina val. Inte skylla på min bristande utbildning, min enkla ställning, min dåliga ekonomi, min brist på tid. För just där jag är kan jag och måste jag välja. Det lilla goda valet är också ett val som visar vem jag är och som gör skillnad. Och när vi är fler och fler som driver på … så kan vårt land också välja och påverka. Det är mycket som är förvirrat och dystert och mörkt i världen. Men det finns hopp. Och vi kan välja, hela tiden.

Jag säger bara. Harry Potter. Jesus. Jonatan Lejonhjärta. Vi behöver er. Och varandra. Då ska vi nog klara planetens och barnens framtid ändå.

Lisa Tegby,
präst i Umeå