Förberedelse pågår..
Kyrkogårdsarbetare räfsar löv, krattar grusgångar och städar bland buskar och träd. Människor kommer och dekorerar anhörigas gravar och kyrkorna hålls öppna för möjligheten att tända ljus.
Stora förberedelser pågår på de flesta kyrkogårdar och i de flesta kyrkor runt om i landet. Allhelgonahelgen är på intåg. En högtid som blir allt större och viktigare för varje år som går. Våra kyrkor fylls av människor och musik på olika gudstjänster.
På lördag firar vi Alla helgons dag och på söndag Alla själars dag. Två dagar som ganska ofta blandas samman. Det är egentligen på söndagen som vi ska minnas och tänka lite extra på våra släktingar som gått före oss.
Jag har alltid tyckt att det är något fint och alldeles särskilt att sakta vandra fram på en kyrkogård. Vid allhelgona är det extra speciellt. Lågor från hundratals eller tusentals ljus fladdrar vid gravarna och vid minneslunden möts vi ofta av ett helt hav av ljus som lyser upp i mörkret.
Lika fint är det när ljusbärarna inne i kyrkorna är fyllda av ljus tända för nära och kära. Och tänk då att varje ett av dessa ljus som brinner är fyllda med minnen. Glada, roliga, tråkiga, ledsamma och fina minnen.
Det blir då liksom naturligt att stanna upp i vardagen och tänka på frågor om livet, och om döden. Att tänka på våra nära som inte längre finns med oss, men att också tänka på vår egen död.
Kanske är det därför som allhelgonatraditionen blir viktigare för både små och stora.
Biskop Martin Modéus skriver i en artikel i Barometern:
”På senare år, när allhelgonatraditionen blivit allt viktigare, har samtidigt den gamla halloweentraditionen fått starkare fäste i Sverige. Visst är det lätt att ha synpunkter på pumpafigurer, häxor och bus-eller-godislekar, men kanske ligger det djupare frågor bakom. Kanske är detta tecken på att allhelgonahelgen blir allt viktigare, och att vi äntligen vågar tala mer om döden? Viktiga helger innehåller alltid både livets djupaste frågor – och upptåg och tokigheter. Se bara på jul och påsk, med tomtar och påskkärringar.
Traditioner och ceremonier visar vägen och stöder oss när vi konfronteras med minnen som gör ont, allt från den växande insikten hos oss vuxna om att livet är ändligt till barnens frågor: Har morfar det bra? Får jag träffa moster igen? Med våra ljus hedrar vi våra döda, men med ljusen hjälper vi också oss själva vidare genom smärtan. Att barnen får lekutrymme skapar hemkänsla i traditionen och bereder rum för de dagar när helgens djupare perspektiv stiger fram.”
I helgen tar jag ett extra varv på kyrkogården, tänder några ljus och hedrar och tänker på de som gått före, det känns gott!
/ Victor Ramström
informatör POSK