fbpx

Bra med granskning, men den ska göras på djupet

Skrivet av

Mathias Bred, vikarierande ledarskribent på GP skriver en ledare 16 april där han slår vitt och brett mot olika saker som han finner konstigt i Svenska kyrkan.

Mathias Bred har läst statistiken från Svenska kyrkan som släpptes förra veckan och han har läst pressmeddelandet som skickades ut i samband med detta.

https://www.svenskakyrkan.se/statistik

http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/tror-inte-paa-gud-vanligaste-orsak-till-uttraede-ur-svenska-kyrkan-1907182

Mathias Bred ifrågasätter den analys som Svenska kyrkans drar av sin egen enkät och avslutar sedan sin krönika med att lyfta upp den kritik som Lisa Irenius (SvD) lyfter fram i en ledarartikel den 12 april – som handlade om Sofia Lilly Jönsson och hennes granskning av domkyrkoförsamlingen i Visby.

https://www.svd.se/allvarligt-nar-kyrkans-folk-hanar-journalister

 

Det jag slås av i Mathias Breds artikel är den yvighet som han uppvisar i sin kritik mot Svenska kyrkan. Låt oss bena upp detta.

Först är det statistiken. Den finns offentligt och öppet på Svenska kyrkans webbsida.

https://www.svenskakyrkan.se/statistik

När den släpps så blir det en nyhet. Varje år. Och i år var det inte konstigt att Svenska kyrkans analysenhet valde att också göra en egen undersökning för att se på orsaken till att människor lämnade Svenska kyrkan. För mig som aktiv i Svenska kyrkan så är jag inte förvånad att se att de allra flesta som lämnar gör det av religiösa skäl – det vill säga. ”Jag tror inte på Gud – jag vill inte vara med och betala för en religiös organisation”.

Det Mathias Bred inte väljer att kommentera är, att samtidigt som många väljer att lämna, så är det 8000 personer som aktivt väljer att gå med i organisationen! Till dessa ska vi också lägga alla barndop. Vilken annan organisation i Sverige har en sådan stor medlemstillströmning?

Jag, som medlem, kommunikatör och förtroendevald i Svenska kyrkans högsta beslutade organ, välkomnar att journalister skriver om Svenska kyrkan. Det är bra. Men det är ett problem att många journalister saknar en baskunskap i kristen tro och sakförhållandena. Det gör att det blir komplicerat ibland och ibland ytliga beskrivningar. Den kristna baskunskap och rörelseförståelsen saknas tyvärr i de allmänna leden av Sveriges befolkning också. Det är bra att granska och lyfta upp problem – men låt oss också lyfta upp det som faktiskt är bra.

Att Svenska kyrkans utlandsresor blev granskade var bra – det har skärpt till reglerna och gjort oss medvetna om hur och när vi reser i våra uppdrag.

Mathias Bred säger också att ”kyrkoledningen” är ovillig att erkänna eller tala om de kristnas svåra situation i Mellanöstern.

Jag vet faktiskt inte vad som ska räknas som att man har uttalat sig eller tagit ställning enligt Breds kriterier. Genom Svenska kyrkans internationella arbete görs det insatser på många håll i världen. I flyktingläger och vid katastrofer.

Våra medarbetare som är ute i världen gör en otroligt viktig insats och stöttar de kristna och de som är på flykt. Dels handlar det om ett arbete som är omedelbart och en hjälp för överlevnad. Men det är också ett strategiskt långsiktigt arbete där det handlar om att förändra synsätt och bygga upp nya strukturer som håller i längden, där kvinnor och barn kan vara säkra, där barn får gå i skolan. Där alla människor behandlas lika och där man kan få vara trygg. [Dessutom, i vissa situationer, kan det göra större skada än nytta att öppet visa på vad Svenska kyrkan gör för förföljda kristna runt om i världen. Så tystnaden kan vara en talande tystnad. Red. anm.]

Det är bara att gå in och läsa på Svenska kyrkans internationella arbete och se allt arbete som görs!

https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete

https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/syrien

Det är självklart att Svenska kyrkan lider med sina trossyskon i alla de drabbade länderna. Lika självklart som det är att vi vill hjälpa till och ta hand om de som kommer till vårt land. Unga män och kvinnor som lämnat familj och hem – för att överhuvudtaget ha en chans att överleva!

https://www.svenskakyrkan.se/du-behovs

 

Är Svenska kyrkan teologiskt utslätad? Tja, vem ska bedöma det? Från vilken nivå ska vi i så fall räkna? Och vad är ”rätt svar”? Vem är det som håller i mätstickan och säger ”Du tror rätt, den här kyrkan/församlingen är OK, men ni där borta, ni är helt ute och cyklar”. Jo, det är biskoparna och stiften som ska främja och hjälpa församlingarna, som genom att läsa församlingsinstruktioner och besöka församlingarna och se att man gör rätt saker.

Och jag skulle vilja påstå att det är väldigt sällan det är något som är helt åt pipsvängen. Det finns kontrollstationer på vägen.

Sen slänger Mathias Bred in ett stycke där han beskriver omorganisationen som kyrkomötet beslutade och som gäller från 2014. Bred kallar det för stordrift. Det kan vara ett sätt att se på saken. Ett annat sätt är att se hur små församlingar – som faktiskt vill vara kvar som församling, fira gudstjänst i sin egen kyrka, där det finns minst fyra personer som är villiga att gå in och vara med i församlingsrådet – kan få fortsätta vara församling. Det kan vara en församling där man bedriver ett bra frivilligt arbete med barngrupper och diakoni. Men där man inte har råd att ha en ekonom anställd. Att då kunna få ingå i ett pastorat och få hjälp med administration, gör det möjligt att få vara kvar som församling. Så den stordrift som Mathias Bred i så svepande former beskriver gör det just möjligt för att det ska kunna finnas församlingsverksamhet och diakoni på landsbygd och förorter.

På påskdagen firade jag en gudstjänst i en av våra församlingar i Göteborg. En gudstjänst som innehöll extra allt. Lovsång, psalmsång, brasskvartett, körsång, nattvard, predikan och dop av tre ensamkommande flyktingungdomar, allt som allt tog gudstjänsten tog två timmar.

Det är bra att Svenska kyrkan blir granskad – men det innebär också att kritik kan riktas mot de journalister som skriver. Kyrkan är inte en bekväm nallebjörn som man kan ha när det passar. Kyrkan är ett ljus och ett salt i världen. Ett ljus som belyser orättvisor, ett salt där det bränner till i de öppna såren.

Jag känner inte igen mig i den beskrivning av Svenska kyrkan som Mathias Bred presenterar i sin ledare. Han är välkommen att följa med mig i mitt arbete som kommunikatör för ett pastorat med fyra församlingar i Göteborgs stift eller i mitt uppdrag som förtroendevald i Svenska kyrkan på nationell nivå. Så kanske vi kan få en bättre förståelse för varandra?

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald i Svenska kyrkan Göteborg och kyrkomötet
kommunikatör Svenska kyrkan Tjörn

En hoppfull betraktelse i fastan

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens kuriren torsdagen den 3 mars 2017

I onsdags morse var jag på askonsdagsmässa i Umeå stads kyrka. Vi var ett trettiotal människor som kom ut i snögloppet med ett kors tecknat av aska på våra pannor. Samma sak hände i flera kyrkor i stan i onsdags. Den som stötte på någon av oss på förmiddagen kanske undrade om vi glömt tvätta oss på morgonen. Men det var ett ask-kors. ”Kom ihåg att du är stoft och ska bli stoft,” sa prästen när hon tecknade med sitt finger på vår panna.

Så dystert! Ja.

Och så sant. Och hoppfullt.

Nästan alla vet att det var fettisdag i tisdags. Men alla tänker inte på att de gräddiga bullarna är en del av festen före den kristna fastan, samma sak som uttrycks med karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. Nu har vi fest för att sen gå in i återhållsamhetens och eftertänksamhetens tid. Lite likt islams ramadan, då man fastar på dagarna och äter när det är mörkt.

Det är rätt otidsenligt med fasta. Det här med att stanna upp, tänka efter, avstå för nån annans skull – vem har tid med det? Och att tänka på förgängligheten – så hemskt!

Jag är verkligen ingen vidare fastare. Jag jobbar på som vanligt, jag äter i stort sett som vanligt, det syns inte att jag lever i fastan. Men lite mer tid till eftertanke tar jag mig, jag anstränger mig att inte blunda inför världens fasor och jag funderar mer än vanligt på vad som är viktigt och oviktigt medan jag följer det kristna dramat om hur den solidariske, självutlämnande mannen från Nasaret som botade, upprättade och sa ifrån, blev så hotfull att han spikades på ett kors.

Är det så farligt med godhet? Måste solidaritet sluta med död? Är det verkligen dom mäktiga, korrumperade som ska ta hem segern?

I söndags hörde jag ett samtal mellan vår ärkebiskop, Antje Jackelén, och Linda E. Thomas, teologiprofessor, feminist och aktivist i Chicago. De pratade om att leva i en värld som just nu känns farligare än på länge med populism, polariseringar och protektionism och med lögner som plötsligt kallas för alternativa fakta. Som om det som mödrar och fäder byggt upp med möda och som vi fortfarande kämpar med snabbt skulle kunna bli till aska och intet med lite lögner, murar och fagra löften. Men kom ihåg, sa den fromma och arga professorn, att Gud kommer inte att bli trumpifierad. Och vi behöver inte heller bli det!

Och så började hon räkna upp hoppets tecken. Jag ser dem så tydligt nu när det är mörkt, sa hon. Aktioner mot gatuvåld. Kvinnomarscher. Jurister som skärper sin blick. Att vi samtalar om vad vi kan göra. Hon berättade om en manifestation på nyårsafton 2016 för de 800 som dött av våld i Chicago under året. Jag trodde det var en vanlig demonstration när jag kom dit, sa hon. Men där fanns 800 kors, med de dödas namn och bilder på. Och korsen utan anhöriga på plats fick vi andra bära.

Linda Thomas bar en ung kvinnas kors. Hon berättar om bördan, den yttre och den inre, att bära tecknet för detta våldets meningslösa offer. Och om känslan när hon och de andra gick förbi det stora Trumphuset och de andra skyskraporna i Chicago. Vi skapar nåt nytt när vi bär korsen här, tänkte hon. Mitt framför dem som vill tjäna pengar på oss säger vi att vi vill tjäna livet och värna de mest sårbara.

Livet är skört. Demokratin är skör. Människorna också. Till stoft blir vi till sist. En del av oss tror på ett liv efter den slutliga döden. Det gör jag, så jag kan tänka att jag gärna vill vara med när all aska blåst bort en gång och det är bara grönt och liv.

Men nu är det den dagliga döden som gäller. Förstörelsen och föraktet som brer ut sig som ett askgrått täcke. Det gäller att se det och inse skörheten. Och att hitta hoppets tecken mitt i detta. Att leta liv och hjälpa livet att växa på nytt mitt i det som gått sönder.

För att tro på det nya livet behöver man inte vara religiös. Man behöver bara vara Människa – och ibland tänker jag att det kanske är det mest religiösa av allt. Och så behöver man uthärda mörkret. För annars upptäcker man nog inte att det gror också mitt i det grå.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Om jag var ung igen…

Skrivet av

… då skulle jag söka stipendium för att åka ut som volontär med ”Ung i den världsvida kyrkan”.

Om du är under 30 år kan du söka stipendiet senast 15 mars och få möjlighet att åka ut och leva i en annan kyrka och dela deras vardag.

https://www.svenskakyrkan.se/utbyte

https://www.svenskakyrkan.se/sa-soker-du-till-svenska-kyrkans-utbytesprogram

Hanna Lavén från Klövedal, Tjörn, gjorde det och var tre månader i Tanzania i höstas och det har Svenska kyrkan Tjörn skrivit om här https://www.svenskakyrkan.se/tjorn/tanzania

I vår kommer Svenska kyrkan Tjörn att få två tanzanier som kommer på utbytesbesök under hela maj. Det är Acton Lwankomezi (19 år) och Msomi Chacha (26 år) som kommer till Svenska kyrkan Tjörn. Båda är mycket engagerade i sina hemförsamlingar med undervisning och ungdomar och gillar att spela och sjunga. Vi ser fram emot att få träffa dem.

Om jag var ung skulle jag också fundera på att söka till Ung Resurs – som är ett program där jag är volontär i en församling under 10 månader. Prövar på att arbeta i kyrkan helt enkelt. Sista ansökningsdagen är 15 april.

http://www.ungresurs.nu/

Så om jag var ung så skulle jag…

/Carina Etander Rimborg
kommunikatör Svenska kyrkan Tjörn

 

Ur POSKs program:
Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. (…)
Kyrkans primära uppgift är att skapa möjligheter för människor att möta Kristus. (…)
Kristi kärlek driver oss att ta ansvar för såväl utvecklingsarbete och katastrofbistånd som för den hotade skapelsen. (…)
De unga ledarna ska lyftas fram som en viktig resurs och ges möjlighet till utbildning. (…)
Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att stöd till att rekrytera och utbilda internationella ombud och stöd till vänförsamlingsprojekt ska fortsätta.
att stift, pastorat och församlingar anslår medel till internationell diakoni och mission.

Var är medmänskligheten, moralen?

Skrivet av

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.
I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Höstlöv och hoppfullhet

Skrivet av

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren 7 oktober – innan Umeås höstlöv hade täckts av ett tjockt lager snö!

Höstsolen lyser när jag cyklar genom Umeå. Träden är röda och gula och oranga i hur många nyanser som helst. Det är så osannolikt vackert. Och jag överväldigas sådär som man kan göra ibland av den stora tacksamheten.

Tänk att få leva i en del av världen med fyra fantastiska årstider och så mycket skönhet som bara ges oss! Och inte nog med det. Tänk att få leva i ett land med demokrati och public service, med vårdcentraler och gatlyktor, med hemtjänst och vab-dagar. Livet är inte perfekt. Men så bra det ofta är. Och så vackert!

Hemma igen slår jag på radion. På nyheterna talar man om barn som grävts fram ur rasmassorna i Syrien. Om bomber och brutalitet. Om den fruktansvärda nöden i staden Aleppo som beskrivs som ett levande helvete, där mat, medicin och vatten nu saknas för minst 275 000 människor. Det är outhärdligt att höra och samtidigt obegripligt.

Men när jag ser bilden av mamman som kommer springande med sitt döda barn i famnen och raserade hus runtomkring anar jag lite. Eller när jag hör sjuksköterskan som berättar om allt blod på marken på det där sjukhuset, som egentligen bara är en grusplan dit man tagit med den sjukvårdsutrustning som kunde räddas och ställt de sängar man fått tag på efter senaste bombanfallet.

Hur ska jag, mitt i min höstglädje, kunna ta in allt det svåra och hemska som händer i världen? Måste jag ta in det? Vill jag? Såklart kan jag inte ta in allt. Jag är för liten och världen är för stor för det. Och det är för mycket hemskt som händer för att jag ska kunna begripa allt. Men en del måste jag ta in. Och fast jag egentligen inte vill så vill jag. För jag vill ju vara med och förändra. Och då måste jag börja med att se.

Och när jag ser så vet jag ju att jag sett mycket förfärligt förut. Bilder från nazismens koncentrationsläger, napalmskadade barn från Vietnamkriget, fängelsebilder från apardheidregimens Sydafrika…. Det var förfärligt och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut därför att människor kämpade och människor trodde på något annat. Det tog slut, därför att godheten och hoppet också finns i världen. Men tänk om ingen hade trott och ingen hade hoppats…

Att hoppas är inte att ha en känsla av att det här ska nog lösa sig. Det är något mycket större. Det är en uppgift som innebär att se det svåra och ändå hålla fast vid att godheten är större än ondskan här i världen. Det är en tro på att livet finns kvar också mitt i förstörelse och död och att det kommer att segra till slut. Det är att inte gå med i missmodets och uppgivenhetens och verklighetsflyktens kör.

Visst, det kommer att komma ny ondska och nya vidrigheter när kriget i Syrien och dagens andra fasor har upphört. Men också de ska besegras av att några, många, bär hoppet och godheten.

Jag tittar på det fantastiska höstlöven utanför fönstret. Så fint! Om några veckor kommer höststormarna och grenarna blir alldeles kala. Men i de kala grenarna gör sig våren, osynligt men kraftfullt, beredd i det fördolda. Hösten är en väldigt bra tid att öva sig i hopp.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Tankar i midsommartid

Skrivet av

I midsommartid är ljuset och naturen, växandet och blomstrandet i fokus. Så även i kyrkan. Livet och ljuset är det centrala. Glädjen över jordens skönhet och vårt ansvar för skapelsen och allt skapat. 

Helgen bjuder på två helgdagar. Midsommardagen vars tema är skapelsen och Johannes Döparens dag som uppmanar oss människor till samma mod som denne profet visade. Alla bibeltexter handlar om Guds storhet, vår fantastiska jord, om länder och folk, om trygghet och frihet.

Med oss in i firandet av den här midsommarhelgen har vi också några moln på himlen.

I det svenskaste av svenska, när människor samlas till gemenskap och fest, tar varandra i handen och dansar i ring, finns blandade känslor. En besvikelse på landet Sverige, känslan av att skämmas över att vara svensk, oron för hur livet ska bli för nya svenskar som får besked om att det land de nu tagits emot i, är ett land som stänger ute deras nära och kära.

Oavsett vad ett riksdagsbeslut kommer att innebära i praktiken sänds signaler som är något som vare sig rimmar med det jag läser i bibeln eller med det jag känner när jag ser den svenska flaggan. Den vajar lika blå som himlen men inte är det några moln tecknade på flaggans himmelsblå fond. Jag ser en flagga med två vägar som korsar varandra. De kommer från olika håll och möts på mitten, ett möte mitt i ett kors. En guldgul korsning mot en klarblå botten vars färg kanske påminner någon om de hav man tvingas korsa ibland för att ta sig vidare på nya vägar.

I midsommartid får jag associationer som får mig att tänka på öppenhet, ljus och frihet. Så även när jag tittar i Bibeln och läser de texter som hör till helgens teman om vördnaden inför allt skapat och uppmaningarna att vandra på fredens väg, som ljusets barn. Och när jag läser om Johannes döparen, om profetens mod och hans blick för dem som lider nöd så önskar jag oss alla inspiration från sådana som honom som beredde väg, och öppnade upp sinnen!

Uppmaningar om att visa varandra barmhärtighet hörs även hos profeterna i gamla testamentet. Sakarja säger: Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige.

I det land jag lever har vi fina traditioner. Så även svensk tradition som blivit känd i länder långt bort, att här finns det plats för såväl änkan, den faderlöse, invandraren och den fattige. Här finns det plats för alla. Här finns det utrymme för lika och olika. Här finns medmänsklighet och nya möjligheter. Och vi, som alla är människor, uppmanas att visa varandra nåd, barmhärtighet och kärlek.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Har varit införd som krönika i Göteborgs-Posten

Viktig granskning, onödiga sensationer

Skrivet av

”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.” 

Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.

Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.

Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.

Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.

Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.

Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.

Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!

Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.

Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.

Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610

Det kommer att bli fred, säger Rami

Skrivet av

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.

Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där.

Skrivet av

Långfredagsgudstjänst 25 mars 2016, Ålidhemskyrkan, Umeå.
Predikan av Lisa Tegby.

Drar det en långfredag över världen? Drar det en långfredag över röken i Bryssels tunnelbana och över flygplatsens betongväggar som blir till smulor? Drar det en långfredag över blodet på gatorna i Istanbul och Ankara, över den brutala förstörelsen i Aleppo i Syrien och över Afghanistans bergstrakter, över de miljoner som svälter i torkans Afrika och över alla dem i de farliga gummibåtarna på Medelhavet?

Är det möjligen alltid långfredag i världen?
    Så mycket meningslöst våld, så många knektar som bara lyder order, så mycket köpslående med människoliv och så mycket hån och förakt. Så många rädda åskådare som bara håller tyst.
    Det föll ett mörker över hela jorden och det varade… och det varar än…
    Och rätt vad det är kommer det nära. Därför att min kusin är i Bryssel, och varför har han inte ringt än?! eller därför att jag lyssnar till en gråtande kvinnas berättelse från Aleppo.
    Eller också drar långfredagen in över mig på ett helt annat sätt. Någon sviker mig, någon dör ifrån mig, ångesten kastar sig över mig, jag orkar inte.
    Det faller ett mörker över jorden och det faller tungt på mig… och det varar…
    Det är långfredag. I mig och i världen.

Och hur kan det finnas en Gud i denna långfredagsvärld? Och hur kan vi i så fall prata om denna Gud utan att förenkla, förneka, fly från mörkret?

För det är mörkt i dag. Och det är mörkt i världen. Och långfredagen säger det till oss: Se hur det är. Betrakta det svarta och begrunda det. För så här är det.
    Men titta länge, för då ska du få se Gud. 

Vad är det som händer där på Skalleplatsen utanför Jerusalem? Några lydde order och slog spikarna genom hans händer. Sen plockade de åt sig vad de kunde få av hans kläder. Andra tittade på och förfasade sig.
    Han blev skymfad av rövarna bredvid sig. Ondska och förakt i koncentrat, en oskyldig som blev dödad. Kanhända inte det värsta mordet i världshistorien, det finns ännu grymmare.
    Men han som hänger där på korset i mitten, han är Gud. Och han är där. Han ber Gud förlåta dem som spikar och hånar. Han visar att han hör ihop med dem som hänger på de andra korsen. Han ger förtvivlans röst åt hela världens långfredagstvivel. Min Gud, min Gud, varför? Han är där.

Och sen dess finns det inget Aleppo och inget Bryssel och ingen ångest där inte Gud är. Så är det.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är,

skriver Olov Hartman i psalm 38:3. Utan att veta att det ska gå bra. Utan att ha lösningen. Gud är i mörkret. Det är inte enkelt. Men Gud är där.
   Vi måste titta länge rakt in i långfredagen för att se det.
   Men där är han. Alltid.

Och hur många är det inte som först i det mörkaste mörka har sett honom, hört den försiktiga tonen av en närvaro när smärtans rop avtagit, mött omsorgen. Kanske ser man aldrig så bra som i mörker.

Långfredagen händer hela tiden. Och Gud är där.

Men det är något mer. För jag är inte bara den långfredagsdrabbade. Jag är ju också den som ställde till långfredagen. Den som lyder order, den som gör som man brukar. Den som står på avstånd och föraktar. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig, ber vi ibland.
   Emellanåt talar man om långfredagen som en juridisk process. En del av teologin och kyrkans historia har ställt till det ganska mycket genom detta. "Kyrkan som bara vill att vi ska vara syndiga. Och Gud är så arg och Gud blir inte på gott humör igen om vi inte bekänner och bekänner och säger att Jesus har dött för våra synder".
    Men det är inte det som är långfredag och det är inte det som är försoning och det är inte det som är förlåtelse. För Gud är inte på dåligt humör. Gud är kärlek.
    Gud längtar efter att vi människor ska vara det vi väl själva också längtar efter; fria, modiga, generösa, riktiga människor. Till det behövs kärlek. Till det behövs en god blick. Till det behövs läkande.

Jesus var den där sanna, goda blicken. Han är kärleken intill döden på korset. I hans korsfästelse koncentreras det som rädsla, feghet, maktlystnad, trasighet kan ställa till med. Han låter det hända utan att vika från sin sanna mänsklighet. Han är kvar hos oss, inte bara när vi lider och kämpar utan också i det vi ställt till med för oss själva och andra.
    Han ger oss en ny början. Och är det nån som tvivlar på att det skulle gälla alla så lyssna på vilka han talar till och om. Fader förlåt… dem som slår i spikarna. I dag, din rövare. ska du vara med mig i paradiset. Bödlar och en korsfäst mördare kan tala om för oss att upprättelsen, förlåtelsen, möjligheten till en ny början gäller alla.

    Det är försoning. Att se sin brustenhet, sin synd, sina misslyckanden – vad vi nu kallar det – och bli sedd i det. Och älskad till en ständigt ny möjlighet.
Som officeren och de andra vakterna sa: Den mannen måste ha varit Guds son.
   Och inte bara varit, utan är.

Har ni tänkt på att det är fredag idag? Det har ni förstås.
   Men har ni tänkt på att det är den sjätte dagen?
   I vår skapelseberättelse berättas, inte vetenskapligt, men religiöst och poetiskt, att på den sjätte dagen, på fredagen, skapade Gud människan till sin avbild och välsignade henne. Det vi är med om denna sjätte dag, denna fredag, mitt i mörkret, är en ny skapelse. I början skapade Gud ur ingenting. Nu skapar Gud ur det som är mindre än ingenting, nämligen ur förstörelse och död. Samma Gud som sa Varde ljus och lyfte fram livet ur det kosmiska urljuset skapar igen ur mörkret. I Jesus finns Guds sanna avbild återigen på jorden.

Och honom hör vi ihop med. Rövare och mördare och skattesmitare och vanliga präktiga syndare som vi. Till oss alla ges, på samma villkor, det nya livets möjlighet och utmaning.
   Det är inte juridik. Det är ett mysterium. När Gud verkar vara som längst borta från oss då skapar han nytt ur mörkret. När livet är meningslöst, när vi rivit sönder det, då kan det födas nytt liv.

Det är verkligen långfredag i världen. Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där. När jag kämpar och när mamman i Aleppo ser husväggen falla över gården där barnen leker då ropar han förtvivlans och vredens rop med oss. Han är där. Och han stannar hos oss.
   Det är verkligen långfredag, och det är den sjätte dagen. Gud ger aldrig upp hoppet om oss eller om världen. Livet ges oss på nytt och
försonade sänds vi ut, för i världens långfredag behövs vi. Det luktar inte bara död från Skalleplatsen. Det doftar en ny skapelse. Ur mörkret ska påskmorgonen födas också när det är omöjligt att tro det.

Lisa Tegby är kontraktsprost i Umeå, och representerar POSK i Kyrkomötet.

Solidaritet med världens kämpande kvinnor

Skrivet av

Idag på den Internationella kvinnodagen har varje svensk tidning med någon självaktning inslag i form av artiklar, temadelar, topplistor och liknande där kvinnor uppmärksammas.

Ett exempel är Expressen, som under rubriken ÅRETS KVINNOR 2016 topplistar 100 kvinnor – ”som har varit framgångsrika, modiga eller på annat sätt varit förebilder”. En av dessa är förstås vår ärkebiskop, Antje Jackelén.

En annan variant är landsortspressens mer lokalt färgade listor – med eller utan ranking. Här exemplifierat av Västerbottens-Kurirens lista Länets framgångsrika kvinnor där bl.a. en av POSKs kyrkomötesledamöter återfinns.

Visst blir man lite nyfiken inför såna här listor, och det kan vara trevligt att bli påmind om hur många kompetenta och välmeriterade kvinnor det finns. Och även om inte alla är sådana man själv beundrar så är det ändå uppmuntrande att oftast i alla fall hitta ett antal man känner sympati för på ett eller annat sätt.

Men jag tycker ändå att många av dessa listor ofta lider av en slagsida, på så sätt att de i stor utsträckning upphöjer och uppmuntrar dem som redan belönats i rikt mått, med beröm, karriär, framgång och publicitet. Kändisfaktorn är minsta sagt hög, kan man utan överdrift säga.

För oss, som är en del av den världsvida kyrkan, och därmed har både en kallelse och förmånen att vara en del i ett globalt sammanhang, är det naturligt att också uppmärksamma Internationella kvinnodagen ur ett globalt perspektiv. Kvinnor är mer än halva mänskligheten, men bär kanske två tredjedelar av världens bördor och ansvar på sina axlar. När vi genom Svenska kyrkans internationella arbete tar del av alla erfarenheter och vittnesmål från fattiga länder runtom i världen så är det lätt att se vilken nyckelroll kvinnor har i det utvecklingsarbete vi får vara delaktiga i.

Samtidigt som kvinnor bär ett oproportionerligt stort ansvar för sina barns trygghet och familjernas försörjning så utsätts också alltför många kvinnor för våld, misshandel, sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter – inte minst i samband med krig och konflikter.  

Alla dessa kvinnor runt om i världen kämpar oftast sin kamp för fred och utveckling, undervisning och överlevnad, långt från all medial uppmärksamhet. De är värda att lyftas fram en dag som denna. Låt mig därför bidra med några exempel på arbete kring kvinnors problem, och kämpande kvinnor världen runt:  

På Svenska kyrkans blogg om det internationella arbetet berättas om en grupp indiska kvinnor i slumområden som slutit sig samman för att bekämpa det utbredda våldet mot kvinnor: Enade mot våld mot kvinnor 

I många krigssituationer används sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter som förstör kvinnors liv. Många gånger är detta rentav satt i system som en del av krigföringen. SIDAs tidning Omvärlden berättar en historia om Mayakvinnor som efter åratal av kamp för rättvisa äntligen vunnit en seger i kampen mot detta: Seger för mayakvinnor 

Förföljelse på religiösa grunder har tilltagit i omfattning de senaste åren, och i samband med många väpnade konflikter sätts även detta i system på ett förfärande sätt. Ett exempel bland alltför många är det som terrorrörelsen Islamiska staten (IS) gör mot kristna och yazidier i Irak och Syrien, och som är att beteckna som folkmord, enligt vad EU-parlamentet uttalade i en resolution nyligen: IS-fånge vittnar om övergreppen 

LWF, Lutherska världsförbundet, uttrycker solidaritet med de 200 miljoner kvinnor som utsatts för könsstympning, och berättar om hur kyrkor runt om i världen arbetar för att motarbeta dessa förfärliga övergrepp: It is life threatening – end it now 

Påven Fransiscus, och många med honom, förfäras och upprörs över mordet förrra veckan på fyra nunnor från Indien, Rwanda och Kenya, verksamma i ett kloster och vårdhem för äldre och handikappade i Aden: Terrorattack mot Moder Teresa-systrar: påven anklagar världen för att inte bry sig 

Nättidningen +972 uppmärksammar i ett bildkollage ett år av israeliska och palestinska kvinnors – ofta mödrar, mormödrar och mormorsmödrar – fredliga kamp mot den israeliska ockupationen av Västbanken. Som motvikt till det senaste årets upptrappning, med meningslösa och destruktiva våldsattacker, är det viktigt att uppmuntra och stödja fredliga metoder. A year of women’s struggles in Palestine and Israel 

Låt mig så avsluta med att återvända till Sverige, och ett helt annat område där kompetenta kvinnor uppmärksammas:
Jonas Bromander, tidigare analyschef i Svenska kyrkan, är bland mycket annat en passionerad slöjdare. Han tipsar på Facebook om en presentation av kvinnliga slöjdare – och den handlar inte om det som ofta uppfattas som ”typisk kvinnlig” slöjd, som sömnad, vävning och annat. Här berättas i stället om kvinnor – i England, Sverige, Frankrike och USA – som är verksamma inom ett ofta manligt dominerat område, träslöjd. Läs och fröjdas! 7 Women of Woodworking You Need to Know About 

Lars-Gunnar Frisk
Stolt internationellt ombud i Svenska kyrkan,
stiftsstyrelseledamot i Luleå stift.

Foto: ACT/NCA

Arkiv
Kategorier