POSK och kyrkohandboken

POSK och kyrkohandboken

Tankar efter kyrkostyrelsens sammanträde i  december 2015

I samband med att kyrkostyrelsen fattade beslut om att skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss lade vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen dels en reservation, vilket tidigare framgått här (läs den bloggposten här>>), och dels följande särskilda yttrande som förklaring till att inte delta i beslutet.

”Utgångspunkten för vårt ställningstagande är att när det är dags att fatta beslut om en ny kyrkohandbok är det viktigt att det finns ett brett stöd, och en positiv förväntan på att den kommer att bidra till att skapa glädje och engagemang kring vårt sätt att fira gudstjänst. Vi menar att glädje över gudstjänsten är livsviktig för kyrkans framtid. Det är därför helt avgörande att kyrkohandboken är bearbetad av och förankrad hos både det breda församlingslivet som hos liturgisk, musikalisk, teologisk och språklig expertis. Vi menar därför att det är nödvändigt att sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi kan stå upp för och ställa sig bakom förslaget till ny Kyrkohandbok. Vi är övertygade om att det finns ett positivt samband och inte en motsättning mellan expertkunskap och användbarhet i församlingslivet.

Vi kan med tillfredsställelse konstatera att kyrkostyrelsen nu väljer att remittera förslaget till samtliga församlingar och till ett brett urval av övriga remissinstanser så som exempelvis för kyrkan viktiga forsknings- och utbildningsinstitutioner och andra expertorgan.

Vi tror dock att remisstiden är allt för kort för att församlingarna som remissinstanser ska hinna sätta sig in i, pröva och utvärdera Handboksförslaget och på sätt kunna avge väl underbyggda remissvar. Vidare tror vi inte att den nu gällande arbets- och tidsplan som är framtagen för fortsättningen av arbetet ger förutsättningar för att skapa ett så väl bearbetat och förankrat förslag som krävs. Den behöver därför revideras vilket det hade funnits möjlighet att göra innan beslutet om remittering skedde. Vi anser samtidigt att denna möjlighet fortsatt finns och vi kommer försätta att verka för att detta sker.”

Vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen har än en gång markerat att vi anser att arbetet med en reviderad kyrkohandbok är en mycket central och viktig fråga. Kyrkostyrelsen har fattat beslut om att nu skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss. Frågan om hur vi nu ska tänka och agera och hur det fortsatta arbetet bör bedrivas är central.

I juni påtalade vi behovet av att få in nya friska ögon och att vi menar att det kommer att vara en viktig del i det fortsatta arbetet. Arbetets framtida former måste nu diskuteras i styrgrupp och kyrkostyrelse. Givna direktiv måste kunna omprövas så att arbets- och tidsplanen är ett underordnat redskap för att uppnå kvalitet, förtroende och förankring.

Vi konstaterar att förslaget från 2012 nu är bearbetat och att ett omfattande arbete utförts av kyrkokansliets projektgrupp.. Samtidigt konstaterar vi att pågående arbetssätt starkt har ifrågasatts. Kritikerna menar att arbetet inte är tillräckligt öppet och transparent. Tyvärr tvingas vi konstatera att företrädare för musiklivet inte menade sig kunna delta i arbetet i dess nuvarande form. Det är mycket olyckligt. Vi som bär ansvar för den fortsatta processen vet ännu idag inte vad de ansåg behöver göras och vad de
kunnat bidra med. Detta gäller t.ex. den revision av musikserie A som de har efterfrågat. Det ”omtag” av arbetet som initierades i samtal med dessa företrädare verkar i praktiken inte ha blivit realiserat.

Vi menar att det i den fortsatta beredningen behövs ett mer transparent och öppet arbetssätt där t.ex. sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi tillsammans ges tillfälle och gå igenom det slutgiltiga förslaget i sin  helhet. Samtal kring viktiga vägval behöver föras öppet i syfte att skapa en större legitimitet och förankring.

Vi vill nu uppmana alla remissinstanser att verkligen noga gå igenom det utsända förslaget och att skicka in såväl positiva som negativa synpunkter. Använd er gärna av möjligheten att skriva ”frisvar”. Kom ihåg att motivera de förslag till förändringar ni för fram.  Finns det viktiga perspektiv som behöver vidare bearbetning eller som saknas helt?

Det som remissvaren visar behöver tillföras eller åtgärdas ska naturligtvis tas om hand. Kvalitet och förankring är fortsatt viktigast för att nå målet om en handbok som tas emot med förväntan och bidrar till förnyelse och gudstjänstglädje i våra församlingar. Detta kommer vi fortsatt att stå upp och verka för.

Anna Lundblad Mårtensson Erik Sjöstrand Katarina Wedin samt Nils Gårder samtliga företrädare för POSK i kyrkostyrelsen

(Nils lämnade in en särskild reservation och vi andra skrev under det särskilda yttrandet)

Nils Gårder (POSK) reserverade sig om kyrkohandboken

Nu finns hela det reviderade kyrkohandboksförslaget på Svenska kyrkans webbsida>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkohandboksremissen>>

Kyrkostyrelsen klubbade i onsdags igenom handboksförslaget i oenighet. Nils Gårder, Posk, reserverade sig. Han säger nu: – Materialet behöver utsättas för en genomlysning innan det går ut som förslag.

Kyrkans Tidning berättade i onsdags om att det nya, reviderade förslaget till ny kyrkohandbok klubbades igenom i en oenig kyrkostyrelse. Nils Gårder reserverade sig. Ytterligare två ledamöter avstod att rösta.

Nils Gårder säger nu att det inte är rätt väg att gå att sända ut förslaget på remiss. – Det som remitteras till församlingarna bör vara ett slutgiltigt förslag. Jag är inte övertygad om att det här är ett slutgiltigt förslag.

Nils Gårder vill i stället att materialet först skärskådas i samtal och seminarier, därefter följer remissomgången. – Remisstiden är för kort. Församlingarna kommer inte att hinna gå igenom det ordentligt.

Nils Gårder anser inte heller att ledamöterna i kyrkostyrelsen fått tillräckliga möjligheter att gå igenom förslaget. Först två veckor före beslutet fick Nils Gårder se det. – Jag har inte fått tillräckligt med tid. Jag tror inte heller att jag eller någon annan i kyrkostyrelsen egentligen är kompetent nog att bedöma förslaget i sin helhet. Det behövs språkliga, litterära, teologiska och musikaliska experter till det, säger han.

Samtal och seminarier skulle även skapa ett större intresse för handboken, enligt Nils Gårder.

– Handboken beskriver själva identiteten för Svenska kyrkan, det är ett så viktigt grunddokument. Det går många årtionden mellan gångerna som kyrkan antar en ny handbok. Då ska vi ta möjligheten att diskutera gudstjänsten och göra händelsen till något stort.

Nils Gårder ifrågasätter även innehållet i förslaget och att det ger församlingarna så många alternativ. – Förslaget är oerhört brett. Den likhet som tidigare präglade handboken finns inte i förslaget. Nu skapas olikhet. Gudstjänsten blir oerhört olika och det i sig är en fråga som behöver diskuteras.

(Kyrkans Tidning)

 Här kan du läsa hela Nils Gårders reservation till kyrkostyrelsens protokoll:

Överröstad i kyrkostyrelsen reserverar jag mig mot beslutet att nu
remittera förslaget till kyrkohandbok del 1 (2016:1) till församlingarna
m fl.

Sedan jag för två veckor sedan fick del av förslaget med kommentaren har jag ytterligare övervägt frågan om remittering. Det är omöjligt att som lekman och inte musiksakkunnig att på kort tid självständigt bedöma förslaget. Kommentarerna är intressanta men tydliggör inga konkreta alternativ annat än de som är borttagna från 2012 års förslag. På ett tidigt stadium bad jag att få en öppen redovisning över de handlingsalternativ som bedömts möjliga och vilka argument som varit
avgörande för det eller de alternativ som valts. Ett sådant underlag har inte redovisats. Upprepade upplysningar om att förslagen är noga övervägda ger ingen information.

Jag sätter kyrkohandboken i ett sammanhang. Min kortfattade analys är att Svenska kyrkans relation till människor successivt blir allt
svagare. Det som döljer denna bild är att kyrkans ekonomi är fortsatt
god. Det finns en stark fördröjning mellan intäktsbortfall och den
betydelse människor anser att kyrkan har i deras liv. Ett beslut att
utträda fattas ofta först generationer efter det att delaktigheten
upphört. En viktig mätare på vilken relevans kyrkan har är deltagandet i
söndagsgudstjänsten. Grovt uppskattat har delaktigheten minskat med
ungefär en tredjedel på några årtionden. Deltagande i av kristen
tradition präglade övergångsriter bevaras längre och består till dess de
nya riter vunnit en allmänt accepterad form. Det är angeläget att
stödja sederna kring dop, konfirmation, kristen vigselgudstjänst och
kristen begravningsgudstjänst men samtidigt viktigt att inse den
allmänna gudstjänstens avgörande långsiktiga betydelse. I kommentaren till förslaget (sidan 13 mitten) uttrycks helt rätt att delaktighet ”… handlar om allas tjänst att lovsjunga och be i gudstjänsten, ta emot  Bibelns ord och gå vidare i vardagens tjänst…”.

Att vinna människor för Kristus och skapa delaktighet är naturligtvis
inte något som kan uppnås endast av en gudstjänstordning. Om vi vill nå ut till andra än till dem som redan kommer finns dock skäl att ägna formen stor uppmärksamhet. Förkunnelsens allvar och relevans är viktigast men även gudstjänstens språkliga och musikaliska uttryck kan vara avgörande för att nå fler.

Finns en vilja till verklig gudstjänstförnyelse? Finns en vilja att
bryta den brant nedåtgående trenden i deltagandet? Då bör den möjlighet,
som en ny kyrkohandbok ger, användas på ett mycket genomtänkt sätt.
Tillfället erbjuds mycket sällan. Kyrkohandboken måste vara teologiskt
tydlig men även sådan att också ”utomkyrkliga” finner den vara språkligt
och musikaliskt så bra att den väcker intresse och att den får en
respekterad plats i det fortlevande och vitala kulturarvet. Kulturarv är
inte bara byggnader och föremål. Om kyrkohandboken från början är
misstrodd eller ringaktad blir förutsättningarna för dess introduktion
dålig. Den kommer inte att locka till besök eller leda till positiva
samtal eller artiklar. Ju bredare delaktighet som förekommit i processen
fram mot antagandet ju större är förutsättningen till framgång.

I många församlingar används lokala gudstjänstordningar. Om dessa
församlingar skall övertygas om att använda kyrkohandboken måste även i
dessa församlingar väckas ett positivt intresse. Om ett sådant intresse
inte väcks, tror jag inte att den nya handboken i praktiken kommer att
tas i bruk som väntat. Finns i verkligheten möjlighet att framtvinga ett
bruk?

Den föreslagna remisstiden är enligt min mening alltför kort för en så
omfattande uppgift som att pröva, överväga och yttra sig över ett så
omfattande material som en kyrkohandbok med flera serier, fakultativa
och valfria moment. Min bedömning är, att om kyrkostyrelsen nu
remitterar förslaget och remissutfallet efter en kort prövotid inte blir
alltför negativt, kommer förslaget att läggas fram till kyrkomötet och
antas. Men jag tror inte att vi därmed uppnår det vi vill. Det är inte
endast den inomkyrkliga opinionen utan även den bild som ges i media och
litteratur som har betydelse för människors attityder. Jag tror att
förslaget istället nu bör bli föremål för ett brett samtal i seminarier
och symposier. Till dessa bör språkliga och musikaliska experter
inbjudas liksom andra aktiva i kyrko- och kulturlivet. Det är för ett
gott resultat avgörande att dessa kategorier samverkar i en skapande
kontext. Förslaget skulle på det sättet göras känt och måhända skulle
väsentliga bidrag kunna mottas. Naturligtvis är det en uppgift för
Svenska kyrkan att bestämma om kyrkohandboken men om den kan utarbetas i
en dialog med det omgivande samhället ser jag det som en stor fördel
och en möjlighet att väcka intresse.

Tyvärr har, som alla vet, den hittillsvarande processen med eller utan
fog blivit kritiserad. Det viktiga vore därför att nu eftersträva en
förankring.

En gudstjänstförnyelse är mer än en ny handbok. Den kräver långsiktigt
arbete med rekrytering och utbildning av präster. Detta har jag berört i
annat sammanhang. Men det samlade arbetet kräver hängivenhet och
arbetsvilja så att fler erbjuds möjlighet att delta i gudstjänstlivet.
Handboken är ett viktigt led i detta. Den är konstitutiv för Svenska
kyrkan, vilket med rätta framhölls i inledningstexten till 2012 års
förslag. Betydelsen av att handboken har ett brett förtroende och
allmänt uppskattas kan knappast överskattas.

Sålunda anser jag att det nu föreliggande förslaget bör offentliggöras
och bli föremål för behandling vid seminarier och symposier till vilka
kyrkostyrelsen inbjuder. Invändningen att detta tar ytterligare tid och
att behandlingen på kyrkomötet kan bli senarelagd är naturligtvis
befogad. Tidsaspekten är dock enligt min mening underordnad. En
behandling vid seminarier efter remissbehandling ser jag som olämplig.
Det som skall remitteras till församlingarna bör vara det slutliga
förslaget.

Uppsala den 16 december 2015

Nils Gårder

17 december 11:34 Kyrkohandboken: Biskop gläds över att förslaget nu lämnar skrivbordet>>

16 december 13:16 Oenig kyrkostyrelse säger ja till handbok>>

Kyrkans Tidning debatt: Vad tycker du om kyrkhandboksförslaget>>

 

Efter kyrkomötet

Ibland kan man undra över om Kyrkomötet är ett stöd och en utvidgning av den gudstjänst- och församlingsgemenskap som vi alla lever i utanför kyrkomötet.

När jag tänker tillbaka på Kyrkomötets andra session som avslutades i onsdags vill jag framhålla två saker som gör mig säker på att kyrkomötet är viktigt i det avseendet. 

Det första som jag tänker på är när ärkebiskop Antje Jackelén i måndags avslutade sitt anförande om händelserna i Paris med orden ”Kyrkor, synagogor och moskéer måste fortsätta att ihärdigt be och arbeta tillsammans för fred – i och mellan deras trosgemenskaper och i den värld som är allas” . Därefter följde en bön och en tyst minut. Under den tysta minuten  var det som att luften i lokalen på ett nästan fysiskt sätt fylldes av allas böner. 

Det andra som jag tänker på är det utskottsbetänkande om Prästlönetillgångarnas förvaltning som jag fick presentera. Till dess att jag lyssnade dels på motionärerna och dels på de som stödde utskottets betänkande till avslag hade jag en känsla av att den här frågan var väldigt abstrakt och långt från min kyrkliga vardag.

Nu är jag klar över att båda de perspektiv och den kunskap som talarna har är lika viktiga. Att som Svenska kyrkan vara en stor förvaltare av jordbruk och skog kräver ett speciellt ansvar för miljö och naturvårdsfrågor men också ett ansvar för att ge stift och församlingar en långsiktigt god ekonomisk avkastning.

Att låta båda perspektiven komma till tals är oerhört viktigt och jag tror att det faktiskt gör kyrkan till en i sammanhanget unik och bättre förvaltare.

”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. (1 Pet 4:10)”     

Anders Brunnstedt
POSK Västerås stift

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

Kyrkomötet beslutade att…

I dag avslutades kyrkomötet i Uppsala. I tre dagar har kyrkomötet debatterat, diskuterat och sammanträtt. 108 motioner, 6 skrivelser och cirka 89 betänkanden (kom inte ihåg den exakta siffran just nu) har vi gått igenom.

Under tisdag förmiddag och onsdag förmiddag togs alla besluten (samt några beslut på onsdag eftermiddag).

Finns det då några beslut som sticker ut?

Givetvis väldigt roligt att motionen från POSKs ledamöter med Torvald Johansson i spetsen som föreslog ett liturgistipendium fick bifall.

En annan motion som hade POSKare som medmotionärer handlade om hur vi väljer biskopar. Motionen avslogs men kyrkostyrelsen fick i uppdrag att göra en översyn av processen i de olika stiften.

75 miljoner kronor avsattes till församlingarna för att kunna hjälpa flyktingar.

Det beslutades också om att ta fram material till församlingarna om kyrkor och kristna i mellanöstern – med tanke på den stora flyktingströmmen.

En nationell samordning ska göras av närvaron på nätet, det fick kyrkostyrelsen i uppgift att hitta lämpliga former för.

Kyrkomötet diskuterade också de ungas möjlighet att vara med och påverka i kyrkomötet. Det fanns också ett förslag att adjungera en ungdom i kyrkostyrelsen. Dessa motioner avslogs, men det var en intressant debatt och det finns nog möjlighet att dessa motioner återkommer i annan skepnad. Det gäller att tänka till här och när POSK besökte norska kyrkan i våras fick vi många spännande idéer.

En fråga som fick en alldeles särskild behandling handlade om att det fanns en reservation i ett utskott som ville att det skulle införas ett krav i kyrkoordningen på att man var beredd att viga par som vara av samma kön. Men det visade sig när juristerna och biskoparna tittade på detta att det förslaget har läromässiga implikationer och därför borde läronämnden ha tittat på det här innan beslut. Det finns ingen rutin för att detta görs efter beredning i utskotten innan frågan kommer till kyrkomötet. Detta är alltså en rutin som vi i presidiet måste titta på och se till att det fungerar till nästa år. Frågan fick lyftas ur ärendehanteringen i år.

Vi antog också två dokument som faktiskt är ganska stort – även om det inte satte så stort avtryck i kyrkomötet. Det var en ekumenisk överenskommelse med Gammalkatolska kyrkorna av Utrechtunionen och Svenska kyrkans svar på Kyrkornas världsråds dokument "Kyrkans – en väg mot en gemensam vision".

Titta gärna in på kyrkomötets webbsida. Där hittar du alla handlingar, korta nyhetsprogram samt om du vill – du kan titta på hela sändningen på webben.

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Här kan du läsa om några beslut som togs på kyrkomötet>>

Här kan du läsa alla besluten>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkomötet>>

http://www.kyrkanstidning.se/info/sa-var-kyrkomotet-uppsala

http://www.dagen.se/dokument/politikerna-styr-fortfarande-svenska-kyrkan-1.434607

Kristen opinion om kyrkomötet>>

Dag Sandahl (FK) om kyrkomötet>>

(tipsa mig gärna om ni hittar någon mer som har bloggat!)

Foto: IKON/Magnus Aronsson

Göteborgsfrågan – en personlig reflektion

Nu ska jag börja med att skriva att det är ett oerhört personligt färgat och vinklat inlägg. Bara så ni vet. Det gäller begravningsfrågan i Göteborg som vi i dag har behandlat i kyrkomötet.

Jag vet att många tycker att det har tagits ett mycket bra beslut i dag i kyrkomötet och att dessa personer är väldigt glada. Nu, säger de, kan man tänka framåt och allt det där. Och jag som tycker att Göteborg skulle blivit ett pastorat är inte alls glad. Jag ska försöka förklara vad frågan rör sig om och hur jag tänker. Återigen – detta är en väldigt personligt inlägg och inte en allmän POSK-hållning. Även om jag vet att det finns POSKare som tycker som jag.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men jag försöker.

2012 tog Kyrkomötet för Svenska kyrkan ett beslut om att hela organisationen, hela Svenska kyrkan, skulle delas in i enbart pastorat eller församlingar och inte samfälligheter. (En samfällighet hade ingen pastoral ledning och det ville man undvika.) Det var utredningen "Styrning och ledning" som låg bakom detta beslut.

Ett pastorat kan bestå av två eller fler församlingar. Inom ett pastorat eller församling har man ansvar för Svenska kyrkans grundläggande uppgift, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Det fick alltså inte finnas några samfälligheter. Göteborgs kyrkliga samfällighet fick dock respit med att genomföra reformen (som infördes 2014) eftersom man är så stor och har så speciella förhållanden. Den 1 januari 2018 måste dock Göteborg ha bestämt om det skulle bli ett pastorat (med en kyrkoherde och ett antal församlingar med "församlingsherdar") eller delas upp i flera enheter.

Göteborgs stift, som äger indelningsfrågan, har efter utredning beslutat sig för att dela upp Göteborgs kyrkliga samfällighet i nio enheter. (Tre församlingar och sex pastorat). Det innebär att allt ska delas upp. Personal, lokaler, gemensamma verksamheter och ekonomi, synliga och osynliga tillgångar. Det är ett stort jobb och det tar tid.

Om man tycker ett eller nio pastorat är den bästa lösningen har verkligen slagit tvärt igenom nomineringsgrupperna och det har varit ganska jämna block för eller emot en uppdelning.

Beslutet har överklagats två gånger men nu vunnit laga kraft. En uppdelning håller för fullt på att göras inom samfälligheten. Dock – för att kunna dela upp samfälligheten som stiftet vill så måste man också dela upp begravningsverksamheten. Kyrkan är huvudman och man kan inte vara huvudman över flera enheter, enligt lagar och regler. Detta skapar ett problem eftersom det enligt begravningslagen måste finnas tillgång till begravningsplats inom pastoratet. Och det saknas i några av de kommande pastoraten. Alltså är en uppdelning av begravningsverksamheten inte möjlig.

Då ville stiftet att kyrkomötet skulle besluta om ett undantag för Göteborg, så att man kunde få bilda en begravningssamfällighet – tvärs emot det beslut som togs 2012.

Kyrkostyrelsen la ett sådant förslag i en skrivelse till kyrkomötet i år och ville att det skulle skrivas in i kyrkoordningen om detta undantag.

När kyrkostyrelsens förslag diskuterade i september i kyrkomötets organisationsutskottet så valde ett helt enigt utskott att avvisa skrivelsen och föreslog att kyrkostyrelsen istället skulle få ett nytt uppdrag att komma tillbaka nästa år med ett nytt förslag. Kyrkorättsutskottet gav också organisationsutskottet rätt när det gällde att avvisa kyrkostyrelsens skrivelse. Man påpekade att det var klart olämpligt att skriva in undantag i kyrkoordningen bara två år efter att man gjort en stor förändring i organisationen och kyrkoordningen.

Organisationsutskottet ville ha ett förslag som var bättre underbyggt en det som låg på bordet, med tydliga regler och paragrafer. Förslaget för Göteborg innebär att endast det som idag ingår i begravningsverksamheten kan få vara begravningsverksamhet och man kan inte utvidga eller avveckla.

Beslutet som togs i kyrkomötet i dag var att kyrkomötet ändå valde att gå på just kyrkostyrelsens förslag och man röstade ner utskottets förslag.

Personligen så tycker jag att det är ett synnerligen dåligt förslag att splittra upp Göteborg och jag tror att Svenska kyrkan som finns i Göteborg kommer att förlora på detta. Från den 1 januari 2018 kan vi inte längre prata om Svenska kyrkan i Göteborg. Den finns inte då. Då finns Svenska kyrkan i Lundby församling, Svenska kyrkan i Nylöse pastorat, Svenska kyrkan i Örgryte pastorat, Svenska kyrkan i Torslanda Björlanda församling, Svenska kyrkan i Askim, Svenska kyrkan i Domprosteriet, Svenska kyrkan i Tuve-Säve, Svenska kyrkan i Carl-Johan och Svenska kyrkan i Västra Frölunda. Det blir nio separat och olika enheter. Ingen möjlighet till solidaritet mellan dessa enheter. Vissa av enheterna har mycket låg kyrkotillhörighet och kommer troligen att behöva höja kyrkoavgiften för att behålla den verksamhet (eller någon verksamhet) man har i dag. Några enheter kommer givetvis att vinna på en uppdelning.

Det finns många som tycker det är jättebra att det blir nio enheter istället och att mycket blir bättre. Så många är väldigt glada – jag känner mig mer missmodig.

För det första så valde stiftet att lägga ett beslut i knät på kyrkomötet som kyrkomötet inte alls borde befattat sig med. Stiftet borde ha löst frågan med begravningsverksamheten innan man väljer att splittra upp samfälligheten. Och går inte begravningsverksamheten att lösa så kanske man inte skulle ha splittrat upp samfälligheten. Enligt min åsikt så har man här valt att strunta i kyrkomötets beslut, tagit ett eget beslut i stiftet och sedan sprungit till kyrkomötet och bett dem lösa situationen.

För det andra så har nu kyrkomötet stängt möjligheten för alla andra pastorat och församlingar som skulle vilja samverka i en begravningssamfällighet (något som säkert skulle vara önskvärt på fler ställen.) Göteborg har heller ingen möjlighet att utvidga och lägga till Mölndal, Partille eller andra närbelägna begravningsverksamheter. Och tycker detta är också djupt olyckligt.

Jag är upprörd för jag tycker att Göteborgs stift har lämpat en lokal fråga i knät på kyrkomötet och medelst utpressning fått kyrkomötet att besluta ett illa underbyggt och genomtänkt förslag. Nu är man fastlåst i kyrkoordning och jag tror att detta kommer att ställa till problem.

Jag förstår att det är besvärligt för begravningsverksamheten i Göteborg, jag förstår att det handlar om hur man tar hand om sin personal och hur man ska planera verksamheten. Men jag har försökt att ha en större bild, ett längre och vidare perspektiv.

Med detta sagt så vet jag att många nu är väldigt glada. Att man nu kan jobba vidare och planera för sina egna enheter, där man förväntar sig närdemokrati och ansvar på en närmare och lokal nivå. Nu måste man bygga upp nio enheter för löneadministration, lokaladministration, telefonväxel och IT-avdelning. Det är möjligt att detta kommer att kunna köpas av stiftets servicebyråer – men det har inte varit lätt att få klarhet i vad som ingår eller vad det kommer att kosta.

Jag är i alla fall väldigt oroad och jag är inte intresserad av att ta del i en uppdelning av något som jag tycker fungerar bättre i solidaritet och gemenskap. Jag kommer att vara kvar den här mandatperioden men kommer på allvar att fundera över om jag vill vara med och ta ansvar i den nya organisationen. (Det är ju inte säkert att någon vill att jag ska vara med heller, med tanke på mina åsikter.)

Bön inför natten

En av våra POSKare, Manilla Bergström, präst och kyrkomötesledamot för Göteborgs stift har skrivit följande bön som hon generöst delar med sig av.

Bön inför natten

När vi känner oss maktlösa
Hjälp oss att inte tappa modet
När vi känner oss lamslagna
Hjälp oss att agera tillsammans

När systrar och bröder dödas
Hjälp oss att kämpa för Livet
När vi vill vända oss om och blunda
Hjälp oss att ändå våga se

När hjärtat slås ner av ondskan
Hjälp oss då att stå upp i kärlek
När vi förlorar tron på människan
Hjälp oss att stå kvar i tro på dig

När vi är förfärade och vilsna
Hjälp oss att ledas av hoppet
När söndrande makter vill splittra
Hjälp oss att trotsigt enas och be

Amen

MB 2014

Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid

POSKs stiftsföreningar i Strängnäs och Linköpings stift kom samman i Norrköping 17 oktober till en regional kyrkodag under mottot: ”Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid”

Vi började denna lördag i dimma, vilken så småningom blev till sol och vackra höstfärger.

30-talet POSK:are möttes till välkomstfrukost i Östra Eneby församlingshem, fortsatte till kyrkan för mässa med Mikael Leckström och därefter inspirerande och intressant föredrag av biskop emeritus Hans-Erik Nordin.

Hans-Erik inledde med det historiska perspektivet 2005-2015 och pekade på konsekvenserna av kyrkans profetiska röst. Han reflekterade över några kyrkomötesbeslut under sina tio år som biskop:

– Samkönade äktenskap. Det som togs för givet i kyrkomötesbeslutet, att präst ska ha rätt att inte behöva gå emot sitt samvete, ifrågasätts redan vilket skadar legitimiteten.

– Strukturfrågan. Pastoratet blev en pastoral nivå.
Vi behöver tänka igenom om idealiteten förloras till förmån för stor professionalitet. Diskussion om organisation behövs löpande eftersom den är en del av teologin, men var aktsam så att den inte överskuggar än viktigare uppgifter.

– Biskoparnas ställning. Biskoparnas ord väger tungt i frågor, och det finns numera från 2011 en särskild beslutsordning som ger biskopsmötet större inflytande.

– Ekumenisk överenskommelse. Svenska kyrkan och Missionsförbundet kunde sluta en överenskommelse. Nu gäller det Equmeniakyrkan. Synen på dopet är centralt.

– Palestina-Israel. Kyrkomötet uppmanade regeringen att erkänna Palestina som stat. Sveriges regering har som bekant gjort detta.

Fortsättningen handlade om viktiga framsteg och händelser som Svenska kyrkans finanspolicy, rekryteringsförfarandet av präster och diakoner. Den ökade medvetenheten om idealiteten och frivillighetens betydelse. Verksamheterna gudstjänst, diakoni, mission och undervisning måste integreras i varandra, inte vara fyra stuprör med var sin uppgift.

Den teologiska reflektionen bör ligga som grund medan statistiken är värdefull och ger oss information utifrån ett sociologiskt perspektiv. Vi måste akta oss för att lägga energin på att antalet medlemmar ska öka. Viktigare att fokusera på att vara trogen evangeliet och leva i vittnesbörd och tjänst. Om 10 år spås Svenska kyrkan ha 50 % kyrkotillhöriga. Är det resultatet av bristande kunskaper? Vi är många, som behöver och vill ha andlig vägledning. Vi kan inte blunda för den isärdragning som finns – och som  ökar.

Ska kyrkans röst höras i det offentliga rummet? Ett högt röstläge var påskupproret och också när människor utförsäkrades i det nya socialförsäkringssystemet. Det gav eko. Politiker i regering och riksdag lyssnade. De kristna värderingarna framställs ibland som något annat än de mänskliga rättigheterna, vilket är en farlig väg (Ryssland). I Sverige i vårt postsekulära samhälle är religion allt mer synlig men möts också med misstänksamhet. Citatet: ”Tänka globalt och handla lokalt” kom Hans-Erik tillbaka till flera gånger. Han betonade klimatkrisen, också som orsak till ökade flyktingströmmar.

Hur ser våra utmaningar ut?

– Vi behöver ha relevanta förhoppningar att vårda traditioner och möta dagens och framtidens  behov i ”nya kostymer”. Detta manar till eftertanke, regelbunden undervisning och goda samtal om trons kraft.

– Den profetiska rösten idag om vördnaden för skapelsen och skapelsens upprättelse måste höras både i vårt land och utanför.

– Ledord för kyrkan i tiden och framtiden: Hopp och frimodighet. Hopp blir tro i handling.

Anna Lundblad Mårtensson var samtalsledare och ledde workshopen i smågrupper. Hon uppmanade oss att gå hem och ta del av det nya valprogrammet för POSK inför kyrkovalet och lämna synpunkter före 15/12.

Hans-Erik Nordin gav följande lästips:
Naomi Klein: ”Det här förändrar ALLT”
Hans-Erik Nordin:  ”Mötas i ögonhöjd”

Dagen avslutades med eftermiddagsfika och Hans-Erik ledde oss i välsignelsen.

Helena Cimbritz

Är det rätta Vägen?

Det har startat ett nytt nätverk som heter Vägen.

Nätverket Vägen>>

Världens idag: Nytt nätverk för bibeltro inom Svenska kyrkan>>

Så här skriver nätverket på sin webbsida:

Vi vill verka för bibeltrogen kristen tro i Sverige. Nätverket riktar sig i första hand till anställda och kyrkfolk inom Svenska kyrkan, men välkomnar också alla andra som känner samhörighet med dess syften.

VÅR VISION

Nätverket Vägen vill se ett påtagligt ökat intresse för kristen tro, grundad i Bibeln. Vägen vill be om och arbeta för en Jesuscentrerad väckelse, i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige.
Nätverket VÄGEN vill se en vändning: från neddragning och nedmontering till ett påtagligt ökat intresse för bibeltrohet och för kristen tro i synnerhet. Kort sagt vill VÄGEN be om och arbeta för en Jesuscentrerad folkväckelse i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige. Bönen skall därvid ha en mycket central roll.

Från hela Svenska Kyrkan

Vi kommer från olika sammanhang med olika traditioner. Vi välkomnar alla som längtar efter växt och förnyelse inom kyrkan. Vi vill se en kyrka, som i trohet mot det givna Evangeliet, förmedlar budskapet om Jesus Kristus som den ende Frälsaren.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till något sånt här. På ett sätt så tänker jag det är jättebra att människor samlas till bön, bibelläsning och pratar teologi och lever diakoni och mission. Och det är egentligen inte skillnad mot vad som hela tiden händer i den kristna världen. Grupper av människor kommer samman och vill dela sitt kristna liv. Jag vill verkligen precis allt det som nätverket Vägen beskriver i sin vision här ovan.

Så det är bra.

Men samtidigt är det något som inte känns riktigt bra. Jag är rädd att det blir ett "vi" och ett "dom". "Vi" tror bättre och mer "riktigt" än "dom där andra" – "vi" är mer kristna.

Eller är det så att det enda "Vägen" gör är att sätta tummen på det problem som finns? Är det en ny "Luther-rörelse"?

Ständigt har det poppat upp nya grupper inom kyrkan. Grupper som säger sig vara mer bibeltrogna än andra. Som med det vill framstå som "mer" kristna. Som tolkar och uttyder bibeln och därför säger sig vara det "enda rätta".

Det kanske är precis så här det ska vara för att kristendomen ska vara en stark och levande religion. För att den inte ska bli en sekt och inkrökt.

Mycket av det som nätverket Vägen framhåller ställer jag upp på till hundra procent. Jag tycker också att vi ska be, att vi ska verka för ett ökat intresse för bibeln, kristen tro, en Jesuscentrerad väckelse. Men jag ställer inte upp på allt. Kan jag inte vara med då?

Ur POSKs vision och program:

Liksom de stora kyrkorna i världen rymmer Svenska kyrkan många andliga traditioner. POSK ser mångfald som en rikedom och vill verka för respekt, förståelse och möten mellan olika traditioner. POSK-grupperna lokalt, i stiften och på riksnivå vill vara mötesplatser i kyrkan där enförtroendefull dialog kan föras och en stark gemenskap kan uppstå trots skilda bakgrunder och traditioner.

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och uppmuntrar därför samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar för att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

Sanningen om Svenska kyrkan?

I helgens DN kunde man i kulturdelen läsa en mycket uppriktig och upplyftande artikel av Jens Christian Brandt som varit på gudstjänst i Katarina kyrka på Söder i Stockholm.

DN: Kyrkan som blev en publikdragare>> (25 okt 2015)

Han beskriver ingående området och gudstjänsten och vittnar om att detta verkligen berör honom. Och det är fantastiskt.

Men ändå är det något som skaver. Och det sätter en annan bloggare fingret på.

Thérèse Eriksson skriver på sin blogg Thérèse ordar om betraktarens öga för hur det är i Katarina gentemot andra ställen. Att Katarina församling skulle vara genuin och annorlunda för, som Jens Christian Brandt skriver:

"Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan.

Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat. Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas."

Eriksson skriver på sin blogg:

"Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande.

Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall."

Jag kan inte annat än hålla med Thérèse Eriksson. Vad är det för en syn som Brandt har på Svenska kyrkan egentligen? Hur många andra gudstjänster har han gått till? Hur många präster har han talat med? Hur många församlingar har han besökt där prästerna inte tror på Gud?

Jag tycker det är alldeles utmärkt att Katarina församling har hittat sin rytm och sitt sätt att fira gudstjänst och möta upp de behov som finns i deras närområde.

Men jag protesterar högljutt mot att andra präster inte skulle tro på Gud eller på Jesus Kristus! I alla de gudstjänster som jag varit och är på så har jag aldrig funnit något skäl att betvivla det. Oavsett var jag har varit. Oavsett om vi har varit många eller få i gudstjänsten.

Bra att Brandt har hittat "hem" i Katarina – men lyft gärna blicken och inse att Katarina församling "bara" är en alldeles vanlig del av Kristi kropp. Det "unika" i Katarina finns överallt i Sverige och i våra olika församlingar, gestaltat på olika sätt.

Ur POSKs vision och program:

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

Foto: Wikipedia commons

Uppdaterad 11.30. Bloggaren Rebella undrar kommenterar artikeln och bloggposterna – bla POSKs blogg En betraktelse är inte kyrkokritik>>

Rebella: Statskyrkan har hand om folkbokföringen, och så har frikyrkan hand om det religiösa!”>>

Tänd ett ljus…

Förra året introducerade Svenska kyrkan en möjlighet att tända virtuella ljus på fyra kyrkogårdar i Sverige i samband med allhelgonahelgen.

I år har man utvecklat konceptet. Nu har det byggts femton ljusträd som placeras ut i Sverige i offentliga miljöer. Det kommer fortfarande att vara möjligt för vem som helst på webben att tända ett av ljusen.

My News Desk: 15 digitala ljusträd ger plats för sorg under allehlgona>>

Se filmen om arbetet bakom träden här:

Så här skriver Svenska kyrkan på intranätet om kampanjen:

Precis som i fjol kommer det att bli möjligt att via mobilen och webben tända ljus som sedan tänds fysiskt på platser runt om i landet samt i Berlin. Årets satsning utökas med ett fördjupat samtal om sorg som en naturlig del av livet, något det inte är konstigt eller fel att prata om eller visa.

Förhoppningsvis bidrar kampanjen till att ge utrymme och skapa förutsättningar för samtal kring sorg och hopp och Svenska kyrkans arbete kring detta.

Nytt för i år är att antalet platser för ljuständning utökas. Det kommer att finnas ljusträd både på kyrkogårdar och på andra platser som är betydelsefulla för människor. Ljusträden kommer att placeras på 15 olika platser och i anslutning till dem, och på webben, kommer man också att kunna lyssna på några olika rösters erfarenheter och tankar kring sorg.

Till Allhelgonasatsningen kommer det att tas fram material av olika slag. Bland annat banners, annonser och uppdaterade texter. Även de som inte har något av ljusträden placerade hos sig kommer att kunna haka på satsningen.

Aktiv kampanjperiod är onsdagen den 28 oktober  till onsdagen den 4 november. Träden monteras och demonteras i nära anslutning till dessa datum.

Tre kända svenskar berättar om sin sorg
Ljusträden kommer att spela upp tre personliga berättelser om sorg. Det är Björn Ranelid, Underbara Clara och Albin Johnsén som berättar.

Fyra präster kommer att svara på frågor om liv och död sorg och hopp på Svenska kyrkans Facebooksida fredagen den 30 oktober kl 18-22.

www.svenskakyrkan.se/mittljus kommer det från måndag 26 oktober det bland annat att finnas:

  • texter om sorg exempelvis om hur man möter barn i sorg, om hur sorgen blir en del av oss och om hur sorgegrupper fungerar
  • en uppmaning att ta kontakt med sin församling om man skulle vilja vara med i en sorgegrupp
  • information om hur man kan tända ljus i ljusträdkampanjfilmer
  • en Spotifylista med sånger och psalmer som kan ge trösten
  • banner för Svenska kyrkans bönewebb www.svenskakyrkan.se/be
  • instagramflöde på #mittljus

Svenska kyrkan har också tagit fram dessa YouTube-filmer. Själv är jag inte helt nöjd med dessa filmer. Jag förstår inte hur texten och bilden hänger ihop. Men det är kanske djupare än jag tänker?

Ur POSKs vision och program:

För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa relationer med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter samt delaktighet och ansvarstagande i samhället. Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.

Foto: IKON