fbpx

Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid

POSKs stiftsföreningar i Strängnäs och Linköpings stift kom samman i Norrköping 17 oktober till en regional kyrkodag under mottot: ”Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid”

Vi började denna lördag i dimma, vilken så småningom blev till sol och vackra höstfärger.

30-talet POSK:are möttes till välkomstfrukost i Östra Eneby församlingshem, fortsatte till kyrkan för mässa med Mikael Leckström och därefter inspirerande och intressant föredrag av biskop emeritus Hans-Erik Nordin.

Hans-Erik inledde med det historiska perspektivet 2005-2015 och pekade på konsekvenserna av kyrkans profetiska röst. Han reflekterade över några kyrkomötesbeslut under sina tio år som biskop:

– Samkönade äktenskap. Det som togs för givet i kyrkomötesbeslutet, att präst ska ha rätt att inte behöva gå emot sitt samvete, ifrågasätts redan vilket skadar legitimiteten.

– Strukturfrågan. Pastoratet blev en pastoral nivå.
Vi behöver tänka igenom om idealiteten förloras till förmån för stor professionalitet. Diskussion om organisation behövs löpande eftersom den är en del av teologin, men var aktsam så att den inte överskuggar än viktigare uppgifter.

– Biskoparnas ställning. Biskoparnas ord väger tungt i frågor, och det finns numera från 2011 en särskild beslutsordning som ger biskopsmötet större inflytande.

– Ekumenisk överenskommelse. Svenska kyrkan och Missionsförbundet kunde sluta en överenskommelse. Nu gäller det Equmeniakyrkan. Synen på dopet är centralt.

– Palestina-Israel. Kyrkomötet uppmanade regeringen att erkänna Palestina som stat. Sveriges regering har som bekant gjort detta.

Fortsättningen handlade om viktiga framsteg och händelser som Svenska kyrkans finanspolicy, rekryteringsförfarandet av präster och diakoner. Den ökade medvetenheten om idealiteten och frivillighetens betydelse. Verksamheterna gudstjänst, diakoni, mission och undervisning måste integreras i varandra, inte vara fyra stuprör med var sin uppgift.

Den teologiska reflektionen bör ligga som grund medan statistiken är värdefull och ger oss information utifrån ett sociologiskt perspektiv. Vi måste akta oss för att lägga energin på att antalet medlemmar ska öka. Viktigare att fokusera på att vara trogen evangeliet och leva i vittnesbörd och tjänst. Om 10 år spås Svenska kyrkan ha 50 % kyrkotillhöriga. Är det resultatet av bristande kunskaper? Vi är många, som behöver och vill ha andlig vägledning. Vi kan inte blunda för den isärdragning som finns – och som  ökar.

Ska kyrkans röst höras i det offentliga rummet? Ett högt röstläge var påskupproret och också när människor utförsäkrades i det nya socialförsäkringssystemet. Det gav eko. Politiker i regering och riksdag lyssnade. De kristna värderingarna framställs ibland som något annat än de mänskliga rättigheterna, vilket är en farlig väg (Ryssland). I Sverige i vårt postsekulära samhälle är religion allt mer synlig men möts också med misstänksamhet. Citatet: ”Tänka globalt och handla lokalt” kom Hans-Erik tillbaka till flera gånger. Han betonade klimatkrisen, också som orsak till ökade flyktingströmmar.

Hur ser våra utmaningar ut?

– Vi behöver ha relevanta förhoppningar att vårda traditioner och möta dagens och framtidens  behov i ”nya kostymer”. Detta manar till eftertanke, regelbunden undervisning och goda samtal om trons kraft.

– Den profetiska rösten idag om vördnaden för skapelsen och skapelsens upprättelse måste höras både i vårt land och utanför.

– Ledord för kyrkan i tiden och framtiden: Hopp och frimodighet. Hopp blir tro i handling.

Anna Lundblad Mårtensson var samtalsledare och ledde workshopen i smågrupper. Hon uppmanade oss att gå hem och ta del av det nya valprogrammet för POSK inför kyrkovalet och lämna synpunkter före 15/12.

Hans-Erik Nordin gav följande lästips:
Naomi Klein: ”Det här förändrar ALLT”
Hans-Erik Nordin:  ”Mötas i ögonhöjd”

Dagen avslutades med eftermiddagsfika och Hans-Erik ledde oss i välsignelsen.

Helena Cimbritz

Är det rätta Vägen?

Det har startat ett nytt nätverk som heter Vägen.

Nätverket Vägen>>

Världens idag: Nytt nätverk för bibeltro inom Svenska kyrkan>>

Så här skriver nätverket på sin webbsida:

Vi vill verka för bibeltrogen kristen tro i Sverige. Nätverket riktar sig i första hand till anställda och kyrkfolk inom Svenska kyrkan, men välkomnar också alla andra som känner samhörighet med dess syften.

VÅR VISION

Nätverket Vägen vill se ett påtagligt ökat intresse för kristen tro, grundad i Bibeln. Vägen vill be om och arbeta för en Jesuscentrerad väckelse, i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige.
Nätverket VÄGEN vill se en vändning: från neddragning och nedmontering till ett påtagligt ökat intresse för bibeltrohet och för kristen tro i synnerhet. Kort sagt vill VÄGEN be om och arbeta för en Jesuscentrerad folkväckelse i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige. Bönen skall därvid ha en mycket central roll.

Från hela Svenska Kyrkan

Vi kommer från olika sammanhang med olika traditioner. Vi välkomnar alla som längtar efter växt och förnyelse inom kyrkan. Vi vill se en kyrka, som i trohet mot det givna Evangeliet, förmedlar budskapet om Jesus Kristus som den ende Frälsaren.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till något sånt här. På ett sätt så tänker jag det är jättebra att människor samlas till bön, bibelläsning och pratar teologi och lever diakoni och mission. Och det är egentligen inte skillnad mot vad som hela tiden händer i den kristna världen. Grupper av människor kommer samman och vill dela sitt kristna liv. Jag vill verkligen precis allt det som nätverket Vägen beskriver i sin vision här ovan.

Så det är bra.

Men samtidigt är det något som inte känns riktigt bra. Jag är rädd att det blir ett "vi" och ett "dom". "Vi" tror bättre och mer "riktigt" än "dom där andra" – "vi" är mer kristna.

Eller är det så att det enda "Vägen" gör är att sätta tummen på det problem som finns? Är det en ny "Luther-rörelse"?

Ständigt har det poppat upp nya grupper inom kyrkan. Grupper som säger sig vara mer bibeltrogna än andra. Som med det vill framstå som "mer" kristna. Som tolkar och uttyder bibeln och därför säger sig vara det "enda rätta".

Det kanske är precis så här det ska vara för att kristendomen ska vara en stark och levande religion. För att den inte ska bli en sekt och inkrökt.

Mycket av det som nätverket Vägen framhåller ställer jag upp på till hundra procent. Jag tycker också att vi ska be, att vi ska verka för ett ökat intresse för bibeln, kristen tro, en Jesuscentrerad väckelse. Men jag ställer inte upp på allt. Kan jag inte vara med då?

Ur POSKs vision och program:

Liksom de stora kyrkorna i världen rymmer Svenska kyrkan många andliga traditioner. POSK ser mångfald som en rikedom och vill verka för respekt, förståelse och möten mellan olika traditioner. POSK-grupperna lokalt, i stiften och på riksnivå vill vara mötesplatser i kyrkan där enförtroendefull dialog kan föras och en stark gemenskap kan uppstå trots skilda bakgrunder och traditioner.

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och uppmuntrar därför samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar för att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

Sanningen om Svenska kyrkan?

I helgens DN kunde man i kulturdelen läsa en mycket uppriktig och upplyftande artikel av Jens Christian Brandt som varit på gudstjänst i Katarina kyrka på Söder i Stockholm.

DN: Kyrkan som blev en publikdragare>> (25 okt 2015)

Han beskriver ingående området och gudstjänsten och vittnar om att detta verkligen berör honom. Och det är fantastiskt.

Men ändå är det något som skaver. Och det sätter en annan bloggare fingret på.

Thérèse Eriksson skriver på sin blogg Thérèse ordar om betraktarens öga för hur det är i Katarina gentemot andra ställen. Att Katarina församling skulle vara genuin och annorlunda för, som Jens Christian Brandt skriver:

”Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan.

Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat. Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas.”

Eriksson skriver på sin blogg:

”Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande.

Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall.”

Jag kan inte annat än hålla med Thérèse Eriksson. Vad är det för en syn som Brandt har på Svenska kyrkan egentligen? Hur många andra gudstjänster har han gått till? Hur många präster har han talat med? Hur många församlingar har han besökt där prästerna inte tror på Gud?

Jag tycker det är alldeles utmärkt att Katarina församling har hittat sin rytm och sitt sätt att fira gudstjänst och möta upp de behov som finns i deras närområde.

Men jag protesterar högljutt mot att andra präster inte skulle tro på Gud eller på Jesus Kristus! I alla de gudstjänster som jag varit och är på så har jag aldrig funnit något skäl att betvivla det. Oavsett var jag har varit. Oavsett om vi har varit många eller få i gudstjänsten.

Bra att Brandt har hittat ”hem” i Katarina – men lyft gärna blicken och inse att Katarina församling ”bara” är en alldeles vanlig del av Kristi kropp. Det ”unika” i Katarina finns överallt i Sverige och i våra olika församlingar, gestaltat på olika sätt.

Ur POSKs vision och program:

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

Foto: Wikipedia commons

Uppdaterad 11.30. Bloggaren Rebella undrar kommenterar artikeln och bloggposterna – bla POSKs blogg En betraktelse är inte kyrkokritik>>

Rebella: Statskyrkan har hand om folkbokföringen, och så har frikyrkan hand om det religiösa!”>>

Kyrkohandboken – om försöken till revision. Sex grundproblem enligt Mattias Lundberg.

Mattias Lundberg, docent och universitetslektor i musikvetenskap vid Uppsala universitet, skriver i katolska tidningen Signum om arbetet med kyrkohandboken under rubriken "Hur kunde det bli så här – om försöken till revision av kyrkohandboken i Svenska kyrkan".

http://signum.se/hur-kunde-det-bli-sa-har-om-forsoken-till-revision-av-kyrkohandboken-i-svenska-kyrkan/

Så här skriver Mattias:

I denna artikel ska jag närmare försöka utreda bakgrunden till den nuvarande situationen, med ett antal avhoppade medarbetare från projektets olika faser, och där öppet kritiska inlagor riktas mot projektledningen från så hög inomkyrklig nivå som domprostar och emeritibiskopar. Denna tämligen ovanliga situation i Svenska kyrkan torde i sin tur ha ovanliga orsaker. Jag har själv varit engagerad i frågan om handboken både som gudstjänstfirare och i egenskap av musikvetenskaplig specialist på ett antal i sammanhanget centrala områden. Jag har i den senare rollen också under det senaste året beretts viss inblick i projektets arbete och organisation.

Mattias Lundberg listar upp sex grundproblem som han ser med arbetet:

  1. Ett av grundproblemen med handboksrevisionen – både före publiceringen av det i remissvar och kyrklig debatt så starkt ifrågasatta kyrkohandboksförslaget 2012 och efteråt – är bristen på transparens.
  2. Ett annat problem är att det musikaliska arbetet inletts så sent i processen.
  3. Ett tredje problem verkar vara den essentialism rörande vad gudstjänsten är, som funnit sin väg in i arbetet via en specifik reception av den amerikanske teologen Gordon Lathrop.
  4. Delvis sammanhängande med ”bortom detaljerna”-perspektivet är vad som
    förefaller vara ett motstånd mot att erkänna gudstjänstens påtagliga och
    konkreta manifestationer som något värdefullt.
  5. Det femte stora problemet som kan noteras i projektet är försöket till uppdelning mellan ”brukarperspektiv” och ”vetenskapligt och konstnärligt perspektiv” som något slags motsatser.
  6. Ett sjätte problem är att uppdrag och direktiv för revisionsarbetet kommit att omtolkas under pågående arbete.

I morgon kommer vi att ha ett gästblogginlägg från domprost Carl Sjögren som är en del av kyrkhandboksarbetet (slutförslagsgruppen) där han beskriver arbetet från sin utgångspunkt. (Den artikeln kan också läsas i SPT).

Går kyrkohandboksarbetet att rädda? Ja, det tror jag. Om arbetet omedelbart visar upp en stor genomskinlighet, transparens, och öppenhet i sitt arbete.

Jag är heller inte främmande för att man faktiskt måste byta ut projektledningen (tjänstemännen) för att skapa arbetsro och förtroende under den kvarvarande tiden.

http://svenskakyrkan.se/kyrkohandboken

Teologin i Stockholms storkyrka

Det blåser friskt kring Storkyrkan, domkyrkan i Stockholm. På deras blogg Katedralakademin så kan vi läsa om deras olika undervisningskvällar.

http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/

Vid en av undervisningskvällarna har man bjudit in en imam som berättade om koranen. Och genast blir församlingen beskylld för att bedriva koranstudier och debatten har gått hög.

http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/2015/10/14/bedriver-vi-koranstudier/

Ulf Lindgren skriver:

Eftersom så många kristna känner stor oro inför islam, har jag valt att också utsätta koranen för samma kritiska textstudium. Vad står det egentligen och hur kan det brukas eller missbrukas idag? Jag har bjudit in en person som under många år undervisat just kring dessa frågor och själv som bedjande muslim förhåller sig till koranens olika texter.

Det är vår uppgift som kristen kyrka att ta kristna bröders och systrars oro på allvar, att tillsammans ställa frågan till den andra religionen: vad menar ni, hur förstår ni dessa ord. Det handlar inte om missionering, inte om att bevisa vem som har rätt eller fel, utan att lyssna på varandra i det offentliga rummet och tydligt visa att vi inte är rädda för varandra utan orkar bära det faktum att vi är olika och tror olika, men är alla människor.

Jag tror att församlingen egentligen har en god intention och de väljer också att provocera. Men frågan är om det håller hela vägen. Är det tydligt för dem som kommer vilken grund man står på och varför man gör det här? Är det tydligt att det är Jesus Kristus som är vägen, sanningen och livet?

Jag läser på Mona Walters blogg (fd muslim) som var med på kvällen.

http://monawalter.blogg.se/2015/october/bisarr-kurs-i-kristen-tro.html

Hon skriver:

Kyrkokomminister Ulf Lindgren stod som en tupp i centrum under denna tillställning. Bland annat valde han mycket selektivt ut vilka som fick ställa frågor. När frågorna till Shiraf blev svåra och många tog Ulf kommandot och svarade själv. För att förklarade våldet inom islam hävdade han att kristendomen gjort liknande våldshandlingar så sent som under 1600 talet i Guds namn.

Jag reste mig då upp och protesterade. Kristna har dödat men aldrig på uppdrag av Jesus, sade jag.Jo det har dom, sade Ulf och gav oss Matteus 10:34-36. Jesus sade, Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor osv.Ulf förvränger denna vers betydelse. Vad Jesus verkligen menade är att om du följer mig kommer det att bli konflikter mellan dig och din familj om de inte accepterar ditt val. Jesus uppmanar inte alls till våld, krig eller död. Enligt min åsikt ljög Ulf Lindgren om Jesus i sin iver att försvara islam och bygga broar mellan religionerna. Han ville övertyga oss om att kristendomen varken är bättre eller sämre än islam.

Hon skriver senare ytterligare en bloggpost där hon uppmanar medlemmarna att stanna kvar i Svenska kyrkan:

http://monawalter.blogg.se/2015/october/stanna-kvar-i-svenska-kyrkan.html

Jag var inte där. Jag känner inte Ulf Lindgren eller har hört honom predika. Men jag blir orolig när jag så här utifrån hör och ser debatten.

Ett intresse för att lära sig om andra religioner måste alltid utgå från min grund i den kristna tron. Alltid! Så länge som det saknas ett förtroende för att domkyrkoförsamlingen verkligen gör så, så kommer de att få kritik för sina kvällar.

Ur POSKs vision och program:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Kristna lever längre?

Sitter på tåget på väg hem mot Göteborg. Har varit hela helgen i Gävle med POSKare från Uppsala stift. Mycket spännande och inspirerande samtal. Vi har tittat på statistik, pratat om framtiden och det kommande kyrkovalet.

I dag fick vi också möjlighet att fira mässa i Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle. Det var familjemässa och barnkören sjöng flera sånger för oss. Som avslutningspsalm sjöng vi tillsammans psalm 288 "Gud från ditt hus…" Den psalmen har jag helt självsvåldigt utnämnt till POSK-psalmen för jag tycker den passar så väldigt bra på vad en POSKare är och gör och vill.

Nu sitter jag alltså på tåget hem och försöker smälta alla intryck samtidigt som jag tittar ut på vårt vackra Sverige och den fina skymningen med en röd himmel över svarta trädtoppar.

I tidningen "Kupe" (nr 20/2015) som ligger i stolsfickan framför mig hittar jag en artikel om hur jag får ett längre liv. Tidningen har listat nio punkter som ska underlätta för mig att leva längre.

  1. Vardagsmotionera
  2. Ha ett syfte med ditt liv
  3. Minska stressen.
  4. Ät tills du nästa är helt mätt.
  5. Ät mer bönor.
  6. Drick måttligt med vin.
  7. Tro.
  8. Sätt familjen först.
  9. Ha en hälsosam omgivning.

Givetvis har de utvecklat de nio punkterna lite mer. Under rubriken tro står det

"Att ha en tro och besöka någon form av samfund för troende fyra gånger i månaden kan göra att din förväntade livslängd ökar med fjorton år". (sid 74)

Åh… det här skulle jag kunna utveckla nästan hur mycket som helst känns det som. För mig som kristen och troende så känner jag hur viktigt det är för mig att regelbundet få gå i gudstjänsten. Och hur konstigt det känns och hur tom man blir om man skulle missa en gudstjänst. Jag kan också längta till "min" församling. Där som jag regelbundet går i gudstjänst och där jag känner är "hemma". Det känns gott att gå i andra kyrkor också, jag känner igen mig i mässans olika delar och sånger. Men det är något med kyrkorummet också, de invanda bänkarna/stolarna och väggarna, ljudet av kyrkklockorna och akustiken.

Som kristen blir inte livet automatiskt enklare. Livet är verkligen ingen räkmacka. Det händer jobbiga saker, problem, olyckor, och svårigheter. Men som kristen så vet jag att jag aldrig är ensam. Jag behöver inte bära bördan själv – jag kan få lämna min oro och mina problem i Guds händer och vid Jesus fötter.

Titta på de sju punkterna igen. Flera av dessa punkter uppfylls genom min tro – och om jag regelbundet går till gudstjänst. Jag får en mening med mitt liv. Jag minskar stressen, jag kan få lämna över den i Guds händer. Jag får äta och dela Herrens heliga måltid. Bönor eller böner – tja – visst kan det bli mer böner…

Nej, jag ska inte dra det här för långt. Men visst tror jag att min tro på Jesus Kristus hjälper mig att leva längre. Både i detta livet och framförallt i livet efter det här. Och därför blir det också viktigt att vi ser till att det firas gudstjänster i alla våra kyrkor varje vecka. Därför är det viktigt att berätta om Jesus Kristus och vad vår tro betyder för oss. Därför är det viktigt att vi är med och tar ansvar!

Konfirmandarbete genom mobilen

I Skövde nyheter läser jag att Svenska kyrkan tillsammans med högskolan i Skövde håller på att ta fram en app, ett spel till mobilen, som ska hjälpa till med konfirmandarbetet. Pengarna har fåtts från projektet "Dela tro- dela liv"

Projektet startas 2015 och kommer att fortgå till 2017.

Skövde nyheter: Kristet spel till mobilen>>

KYRKOSPEL
I framtiden kommer konfirmander att kunna lära sig mer om kristen tro genom ett spel i mobilen. I ett nystartat projekt samverkar Svenska kyrkan, Högskolan i Skövde och iUS Innovation AB för att tillsammans utveckla spelet som kan få spridning i hela Svenska kyrkan.

Jag trycker det här är helt lysande. Ytterligare en kanal för att nå ungdomar och vuxna som gillar att spela spel i sin mobil. Här får de en chans att göra det och samtidigt lära sig något om kristen tro och kanske våga ställa fler frågor när de träffar präster, pedagoger eller andra kristna i sin närhet.

Det ska bli spännande att se det här spelat när det väl blir färdigt.

http://www.lidkopingsnytt.nu/2015/10/15/framtidens-konfirmation-ett-dataspel/

Hoppet är att stanna kvar och se

Med tillåtelse av artikelförfattaren publicerar vi här Lisa Tegbys krönika som först var publicerad i i Västerbotten-Kuriren>>

Krönikor

(2015-10-09) Om påven sköter sitt jobb så sköter vi vårt, sa den republikanske senatorn James Inhofe, inför påven Franciskus besök i USA nyligen. Och de tre republikanska presidentkandidaterna som är katoliker förkunnade att de minsann inte tänkte lyssna på påven som politisk rådgivare.

Franciskus engagemang för klimatkrisen, flyktingarna och hans kritik mot de växande ekonomiska klyftorna var uppenbarligen inget som de ville sätta i samband med sin tro.

Att uppmana kyrkan att hålla sig till det religiösa har hänt förr i historien. Bara under det senaste hundra åren finns skräckexempel från det nazistiska Tyskland, i diktaturens Sovjet och i apartheidregimens Sydafrika. Så länge kyrkan välsignar makten och vapnen får hon finnas och synas. Om hon tiger om maktmissbruk och förtryck kan hon rentav ge glans åt härskare och vara med och dölja vad som sker bakom murar och i mörka vrår. I diktaturens Eritrea sitter den ortodoxa kyrkans ärkebiskop i husarrest sedan han kritiserat regimen. Regeringen har i stället  utsett en egen lydig ärkebiskop som står vid maktens sida i full ornat.

En religiös kyrka är ganska lätt att handskas med. Om man nu med religiös menar något som ägnar sig åt privat välmående, nån sorts andlighet utan koppling till hur livet runtomkring en ser ut eller bara nåt glansfullt ceremoniellt. Men är en sån kyrka möjlig.

Jag tror inte att påven är ofelbar. Inte någon annan heller för den delen. Påven har mycket att göra upp med exempelvis när det gäller kvinnors roll i kyrka och samhälle. Men hans sätt att tolka sin tro in i dagens världsläge, sätta ord på så mångas oro, känna in både vanmakt och vilja till förändring ger mig hopp. Han är inte den ende som gör det, men han har en position som gör att han hörs. Och han är inte rädd för att vara besvärlig.

Är kyrkan bättre än andra på att ge hopp? Inte alltid, tyvärr. Men när hon ser att hennes tro driver henne att ta den utsatta människans perspektiv. När hon kliver utanför sig själv och sin bekvämlighetszon. När hon lyfter blicken och ser långsiktigt. När hon tar sin humanism på allvar, då kan hon vara en pådrivare för rättvisa och fred, som envist arbetar på också under tider då allt verkar omöjligt.

Och detta kan kyrkan göra tillsammans med andra som också valt den utsatta människans perspektiv. För humanist kan man vara med många olika utgångspunkter. Men är det så att man på något sätt måste ha tänkt igenom vad man tror är viktigt för att orka hålla fast vid den utsattas perspektiv? Är det så att reflexion, eftertanke, samtal om vad som är väsentligt i tillvaron hjälper en att hålla fast vid en linje som ibland kostar på? Inte minst i ett samhälle där så starka krafter vill få oss att kura kring oss själva, använda våra resurser till kortsiktig konsumtion behöver vi ha en tanke, en tro, på vad som egentligen är viktigt. Och vi behöver varandras hjälp att hålla fast vid det vi menar är rätt och riktigt.

Att välja livsperspektiv är väl ofta resultatet av en lång process av uppfostran, eftertanke och möten.

Men insikten om humanismens nödvändighet kan också komma som en plötslig insikt, en omvändelse. Det kan vara en påve eller en politiker som pekar på orättvisornas absurditet så att man plötsligt måste lyfta blicken. Det kan vara bilden av en död liten pojke på stranden eller mötet med en förtvivlad kvinna på järnvägsstationen som får mig att förstå att nu kan jag inte gömma mig i mitt eget längre. Och då gäller det att inte värja sig. Att inse att nu ser jag något som får betydelse för hur jag vill leva och handla, hur jag vill påverka och vad jag vill
driva.

De fattiga och fördrivna ropar. Jorden ropar. Ropen kommer inte att tystna från dem som är människor som vi eller från den jord vi bebor och beror av.

Hoppet om en bättre värld är inte att titta bort och tro att det nog inte är så farligt ändå. Hoppet är att se hur farligt det är just nu och ändå fortsätta tro att med mina och andras insikter och insatser är förändring möjlig.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Kyrkomötet /IKON

Lisa Tegby är präst i Umeå och sitter för POSK i Kyrkomötet för Luleå stift.

Herre Gud & Co

Har du sett de där underbara bilderna från "Herre Gud & Co"? Det är Royne Mercurio som på kvällarna sitter och ritar en liten bild som han lägger ut och delar på nätet. Först via en blogg, numera också via facebook och instagram.

Bilderna har nått en publik långt utanför den kyrkliga och bilderna delas friskt i de sociala medierna.

I samband med bokmässan kom den ut en bok med 365 bilder i ett praktiskt format som går att ställa på bordet.

Läs om Royne i Kyrkans Tidning här>>

Det står i artikeln att det var lätt att få ett bokkontrakt. Jag har fått höra att Verbums förlag gjorde en "Astrid Lindgren". Dvs de förstod inte hur bra detta var och därför är boken utgiven på Libris istället.

http://www.libris.se/herregud-co-1.369415

Royne Mercurio är till vardags kommunikatör för Svenska kyrkan i Linköpings domkyrkopastorat. Men ritar det gör han på kvällarna när han kommit hem från jobbet. Då kan man ställa sig frågan vilken av Roynes uppgifter som sprider mest goodwill för Svenska kyrkan. Det som han gör där han får betalt eller det som han gör när han ritar på sin fritid? Nej, det ena förtar verkligen inte det andra. Men det får mig att fundera lite.

Jag är glad över de härliga teckningar som Royne så generöst delar med sig av. Och jag är glad att han har fått ge ut en bok.

http://herregudochcompany.blogg.se/

https://www.facebook.com/herregudco

https://instagram.com/herregudco/

Bild: Royne Mercurio Herre Gud & Co

Stick och brinn POSK!

Hur får vi POSK att brinna? Hur håller vi glöden varm? Eller hur håller vi ångan uppe?

Ja, bilderna är många – men vad det handlar om är hur vi ska orka fortsätta i vårt viktiga arbete i Guds kyrka och det uppdrag vi fått.

Jag tror egentligen att vi redan gör det.

Vi brinner av längtan att göra gudstjänst. Vi brinner av engagemang att strukturera verksamheten så att vi möter nya människor, sökare, konfirmander, nya familjer, sorgehus och tar emot flyktingar eller EU-migranter på ett välkomnande och diakonalt sätt.

I vårt program (där det reviderade förslaget nu är ute på öppen remiss>>) lyfter vi en mängd olika frågor där vi brinner för att att bygga Guds rike på jorden.

Att få fira gudstjänst i vår lokala kyrka, att få bygga en församlingsgemenskap, att få göra möjlighet att sprida evangeliet!

Jag är så glad och stolt över alla POSKare som i sina församlingar och i sina sammanhang ger precis allt det som behövs och kämpar för Guds rike på jorden!

Så Stick och brinn POSK! Och fortsätt brinna!!!