Sanningen om Svenska kyrkan?
I helgens DN kunde man i kulturdelen läsa en mycket uppriktig och upplyftande artikel av Jens Christian Brandt som varit på gudstjänst i Katarina kyrka på Söder i Stockholm.
DN: Kyrkan som blev en publikdragare>> (25 okt 2015)
Han beskriver ingående området och gudstjänsten och vittnar om att detta verkligen berör honom. Och det är fantastiskt.
Men ändå är det något som skaver. Och det sätter en annan bloggare fingret på.
Thérèse Eriksson skriver på sin blogg Thérèse ordar om betraktarens öga för hur det är i Katarina gentemot andra ställen. Att Katarina församling skulle vara genuin och annorlunda för, som Jens Christian Brandt skriver:
”Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan.
Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat. Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas.”
Eriksson skriver på sin blogg:
”Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande.
Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall.”
Jag kan inte annat än hålla med Thérèse Eriksson. Vad är det för en syn som Brandt har på Svenska kyrkan egentligen? Hur många andra gudstjänster har han gått till? Hur många präster har han talat med? Hur många församlingar har han besökt där prästerna inte tror på Gud?
Jag tycker det är alldeles utmärkt att Katarina församling har hittat sin rytm och sitt sätt att fira gudstjänst och möta upp de behov som finns i deras närområde.
Men jag protesterar högljutt mot att andra präster inte skulle tro på Gud eller på Jesus Kristus! I alla de gudstjänster som jag varit och är på så har jag aldrig funnit något skäl att betvivla det. Oavsett var jag har varit. Oavsett om vi har varit många eller få i gudstjänsten.
Bra att Brandt har hittat ”hem” i Katarina – men lyft gärna blicken och inse att Katarina församling ”bara” är en alldeles vanlig del av Kristi kropp. Det ”unika” i Katarina finns överallt i Sverige och i våra olika församlingar, gestaltat på olika sätt.
De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.
Foto: Wikipedia commons
Uppdaterad 11.30. Bloggaren Rebella undrar kommenterar artikeln och bloggposterna – bla POSKs blogg En betraktelse är inte kyrkokritik>>
Rebella: ”Statskyrkan har hand om folkbokföringen, och så har frikyrkan hand om det religiösa!”>>