Närhet (till församlingen) och samverkan (mellan församlingar!)

Skrivet av

Läste Kyrkans Tidning i morse innan jag satte mig på tåget mot Uppsala. På debattsidan har biskop em Carl Axel Aurelius tillsammans med Börje Engström, Berth Löndahl och Jan Bergendorf skrivit en debattartikel om hur verkligheten ser ut i Malmö efter strukturförändringen. De är inte nöjda!

Tyvärr hittar jag inte den artikeln på Kyrkans Tidnings webbsida ännu… (Skärpning Kyrkans Tidning! Om ni vill att man ska debattera och diskutera på egna arenor – så får ni faktiskt lägga ut artiklarna på morgonen när tidningen ligger i brevlådorna!)

_______________

Uppdaterat 20150227
En kyrka av förlorare>>

__________________________

Ok – nog om Kyrkans Tidning.

Jag läser debattartikeln om hur det fungerar i Malmö och ställer mig frågande till om artikelförfattarna verkligen läst utredningen Närhet och samverkan som var underlaget till kyrkomötets strukturbeslut. Om man verkligen förstått vad utredarna ville.

För det är en sak vad utredarna ville och en helt annan sak vad som har hänt i Malmö! Utredarna i Närhet och samverkan värnade den enskilda församlingen, värnade att gemenskapen runt en kyrka och gudstjänstgemenskapen skulle vara kvar – men att man i det större pastoratet (där församlingarna ingick) skulle kunna dela administrativa uppgifter eller delar av den grundläggande uppgiften, om inte alla församlingar klarade av det.

Nu valde Malmö att göra ett mischmasch av utredning och sammanläggningar. Tvärtemot vad utredningen hade för intention.

Artikelförfattarna skriver:

Den lokala gudstjänstfirande församlingen är således den nödvändiga utgångspunkten. Där äger det för kyrkan konstitutiva rum, mötet med levande Gud. När den gudstjänstfirande församlingen är utgångspunkten blir strukturen en följd av denna.
(…)
Somligt kan man dock med fördel samverka i med andra församlingar och ta ett gemensamt ansvar, till exempel för stadsmission, sjukhuskyrka och begravningsväsende. Lämpligen sker detta genom en omfattande delegation från myndiga församlingar till samordnande organ, som får en för församlingslivet stödjande funktion, en samverkan i dess verkliga betydelse.

Just så! Det är i praktiken precis just som utredarna i Närhet och samverkan föreslog och som kyrkomötet beslutade. Grejen är den att för att kunna få detta att fungera för hela Svenska kyrkan så är det minimikraven som är införda i kyrkoordningen. Detta ska kunna fungera även i de församlingar på landsbygden där det inte finns lika många anställda, lika många församlingsmedlemmar eller förtroendevalda – men där man faktiskt vill ha ett fungerande och aktivt gudstjänstliv "runt" sin kyrka och in sin församling!

Jag beklagar att Malmö tog beslutet att lägga samman församlingar samtidigt som strukturbeslutet genomfördes. Dock är det ju så att pastoratet äger frågan om hur många församlingar man ska ha. Det går alltså att göra om (och göra rätt?).

Nej, låt församlingarna blomma! Låt medlemmarna vara med och ta ansvar för att det firas gudstjänst i den lokala kyrkan varje söndag. Delegera ut mer ansvar där det finns kompetens och vilja att ta mer ansvar.

Men döm inte strukturutredning intentioner på hur det blivit i Malmö! Titta på helheten. Se hur det fungerar i alla andra stora pastorat och fd samfälligheter. Delegationerna ser olika ut. Församlingsråden har fått olika ansvar. Är valda på olika långa mandatperioder. Låt oss se helheten!

Ur POSKs vision och program:
POSK slår vakt om kyrkans närvaro i hela landet genom de territoriella församlingarna, som är ett uttryck för ansvaret för alla som tillhör kyrkan oavsett var de är bosatta. De territoriella församlingarna är basen för kyrkans verksamhet, vilket innebär ett ansvar för alla som vistas inom församlingens område. Samtidigt är den enskilde fri att delta i gudstjänst- och församlingsliv i vilken församling den vill. Det är också fritt att välja en annan kyrka än hemkyrkan för dop, konfirmation, vigsel och begravning.
(…)
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela
församlingens gåva och ansvar.

Foto: IKON

Känner du årets förnyare?

Skrivet av

Vid den årliga kyrkveckan på Gotland delas det ut ett pris till Årets förnyare. Priset delas ut av Kyrkans Tidning.

Så här står det på Svenska kyrkans webbsida>>.

Vi vill lyfta fram teologi och kyrkoliv som inspirerar andra och ingjuter nytt hopp
Priset på 15 000 kr utdelas årligen till en person eller grupp som verkat för en gränsöverskridande och framåtvänd kyrka. Årets förnyare i Svenska kyrkan visar att teologi är en skapande verksamhet – något man gör tillsammans. Priset vill lyfta fram teologi och kyrkoliv som inspirerar andra och gjuter nytt hopp i Svenska kyrkan.

Nomineringen är öppen för alla. Du kan nominera en person eller en grupp som du anser är förtjänt av priset. Skicka in ditt förslag!

Skicka din nominering till:
aretsfornyare@kyrkanstidning.se
eller per brev till:

Årets förnyare,
Kyrkans Tidning, att Gudrun Råssjö
Box 22543,
104 22 Stockholm.

 Senast 2 mars 2015

Läs mer om Gotlands kyrkvecka här>>

 

Betala utan kontanter

Skrivet av

Hur många gånger kommer du till kyrkan, plockar fram plånboken för att lämna kollekt – och inser att där inte finns några kontanter?

Mig händer det gång efter annan. Det är så vanligt att jag inte behöver kontakter i samhället att jag ofta glömmer att skaffa det – även om jag vet att jag borde ha det.

Erik Sjöstand, POSK från Uppsala sitter i kyrkomötet och är också ledamot i kyrkostyrelsen. Han motionerade om detta problem 2013 och kyrkomötet beslutade då att det skulle göras en utredning. För att underlätta för de som kommer till kyrkan att kunna betala kollekten på annat sätt än genom kontanter.

Här kan du läsa om motionen och beslutet i kyrkomötet

Behandling §119 2013 Nya sätt att ge kollekt>>

I dag läser jag i flera olika artiklar just om den utredningen och om hur bankerna och församlingarna får betala.

hd.se Snabba cash går först i kyrkan>>

hd.se Banken tar del av kollekten>

hd.se Digital kollekt kan bli verklighet redan i år>>

Det kommer alltid att bli en kostnad i någon ände av hanteringen. Frågan är vem som ska betala den och hur stor den kostnaden får vara. Jag som sällan har kontanter i plånboken välkomnar möjligheten att få betala via Swich, iZettle eller något liknande. Kollektomaterna har jag stött på. De fungerar också bra. Även om jag förstått att de blivit dyra på sina håll.

Jag ser fram emot den utredning som kyrkokansliet håller på att ta fram och resultatet. Jag hoppas verkligen att den ska hjälpa församlingar att underlätta för medlemmarna att dela med sig och att kunna betala i församlingarna.

Hur viktig är en medlem?

Skrivet av

I förra veckas Kyrkans Tidning stod det att läsa:

Om 10 år kommer mindre än hälften av svenskarna att vara medlemmar i Svenska kyrkan.

Kyrkans Tidning: Kyrkan räknar med medlemsras>>

Kyrkans Tidning: Om tio år är kyrkan i minoritet>>

Analysavdelningen hos Svenska kyrkan under ledning av Jonas Bromander har tagit fram prognoser för Svenska kyrkans medlemsstatistik. Eftersom färre döps, fler dör och vi får fler som flyttar in i Sverige som inte är med i Svenska kyrkan så går medlemsstatistiken ner drastiskt inom de närmaste åren.

Frågan är om vi i Svenska kyrkan ska göra något åt detta? Ska vi bara konstatera "så här är det!" eller ska vi göra en insats för att värva medlemmar?

Och om vi skulle bestämma oss för att värva medlemmar – vad är då syftet med det? Vill vi bli fler medlemmar för att vi är fler som ska vara med och betala? Eller vill vi följa Jesus ord? Som det står i Matt 28:16-20

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllande honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

Vi har fått Jesus uppmaning om att gå ut och berätta om honom, få alla människor att bli lärjungar och vi ska döpa. Så vi gör inget fel när vi vill det. Bara vi vet att detta är syftet.

Carolina Johansson lyfte den frågan på sin blogg förra veckan när hon funderade över Kyrkans Tidnings artiklar.

Carolina Johansson: Varför döpa?>>

Kyrkans tidning handlar om medlemstappet. Och dopet. Det är synd att de två kommit att så sammanblandas. Jonas Bromander, analyschef, värjer sig för bilden att bli till profet, ändå kan jag inte låta bli att citera honom: ‘För att påverka doptrenden måste kyrkan ha ett bra svar till nyblivna föräldrar på varför de ska döpa sitt barn.

Biskoparna kom ut med ett biskopsbrev för några år sedan. Högaktuellt fortfarande. Du kan läsa hela brevet här:

 

Jag tror att det brevet är bra att lyfta in i församlingens verksamhet. Att fundera över hur vi möter nyblivna föräldrar, hur vi hanterar ungdomar som inte är döpta ännu, hur vi vill dela med oss av det glada budskapet om Jesus Kristus.

Läs bibelordet Matt 28:16-20 som jag citerade en gång till.

En av de allra viktigaste sakerna (tycker jag) i dessa verser är orden "men några tvivlade". Tänk dig själv – du har varit med Jesus i ur och skur i tre år. Du har sett under. Du har sett mirakler. Du har hört honom tala. Du har ätit med honom. Du har sett honom fängslats, dödas – och du har sett honom efter döden, uppstånden och levande. Så går du till berget dit han har sagt att du ska gå. Trots allt som har varit så tvivlar du – är detta verkligen Messias? Vad gör Jesus då? Väljer han ut bara de allra mest troende lärjungarna? Pekar han finger och säger – Du och du får gå, men du – nej, nej inte du…

Nej, så gör inte Jesus – han ger oss alla uppdraget att gå ut. Alla – även de som tvivlade.

Så vi ska fortsätta. Vi ska tala om dopet. Vi ska undervisa. Vi ska göra det på alla sätt.

Om du är intresserad av hur medlemsstatistiken ser ut i just ditt stift eller just din kommun så finns alla siffrorna på Svenska kyrkans intranät. Du kan gå in och titta här:

Medlemsprognoser>>

Se in i framtiden>>

Ur POSKs vision och program:
För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa relationer med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter samt delaktighet och ansvarstagande i samhället. Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.

(…)

Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras.

Foto: IKON

Det viktigaste är…

Skrivet av

Vad är det viktigaste i Svenska kyrkan? Är det hur vi är organiserade? Är det viktigast vem som bestämmer och vem som som sitter i kyrkorådet? Vem som är kyrkoherde eller församlingsherde eller domprost?

Vad är det viktigaste att jag gör? När det verkligen gäller?

För mig som förtroendevald så tror jag ju att jag har fått ett alldeles särskilt uppdrag av Gud att faktiskt göra just det jobbet bra. Vi som gillar att ta ansvar och att bestämma – vi ska göra det bra.

Men när organisationen förändras och förutsättningarna rycks undan – vad ska jag göra då?

Vad är då det viktigaste? Ja, personligen känner jag att livet i den församling där jag är aktiv är det allra viktigaste. Om jag inte var förtroendevald då skulle jag ändå fortsätta med allt det där som jag gör också. Att vara kyrkvärd, sjunga i kören, ställa de bibliska scener eller vad det mer kan vara.

Jag har hört att det finns de som tappar sugen när organisationen förändras – och då väljer att lämna verksamheten. Ett val som för mig är konstigt.

Det är väl verksamheten, gudstjänsterna och livet i församlingen som är det viktigaste? Överbyggnaden och organisationen är inte det viktigaste. Det är församlingen! Där vi lyssnar på ordet, delar bröd och vin i gudstjänsten, möter varandra i diakoni och där vi får grund för att kunna missionera.

Så oavsett vad som händer rent organisatoriskt – lämna inte din församling. Lämna inte det som är basen – gemenskapen, församlingen, gudstjänsten, där du har ditt hjärta!

Ur POSKs vision och program:
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar.

Vad vet du om fastan?

Skrivet av

I går la Lunds stift ut en You Tube-film om fastan med biskop Johan Tyrberg. Bra initiativ!

Men när jag tittar på filmen igen så får jag lite frågor och funderingar.

För det första – filmen är egentligen alldeles för lång. Den är 4.30 – den borde max vara 2 minuter. Eller 1,5 minut.

Sen undrar jag vad jag egentligen får lära mig om fastan. Att jag inte ska äta kakor? Att jag ska fasta från saker som som jag kan undvara. Men vad ska jag göra istället? Det framgår inte så tydligt tycker jag.

Jag trodde att fastan var till för att be och läsa bibeln ännu mer. Att istället för att ägna tiden åt mat, sociala medier, TV eller annat – så ska jag ägna tiden åt bön och bibelläsning. Det tycker jag inte riktigt framgår i filmen.

Att kyrkan behöver folkbilda folk om fastan och vad det innebär – det blir tydligt när man hör de personer som Lunds stift valde att intervjua.

Wikipedia beskriver påskfastan så här>>

På Svenska kyrkans webbsida står det om fastan>>

Martin Luther säger: ”Tron är en förändring som gör att ögon, öron och hjärta, ser, hör och känner annorlunda än förr”.

Fastetiden är en väg där våra ögon, öron och hjärtan kan få tränas i
att se på oss själva och andra på nytt. Där vi kan tränas i att kunna ge och kunna ta emot. Fastan kan i vår tid påminna oss om hur kärleken kan ta sig uttryck i vardagen och världen. Som kristna i västvärlden kan vi ofta avstå mat, pengar, och annat. Men fastan kan också uppmana oss till handlingar som i vardagen handlar om att ge av oss själva, men också kunna inse vår brist och ta emot av andra. Vad behöver du bli påmind om att kunna ge och att kunna ta emot?

Från POSKs vision och program>>:

För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa relationer med så
stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga
handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop,
konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social
verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter samt delaktighet och
ansvarstagande i samhället. Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan
gudstjänst ingen kyrka.

Foto: Svenska kyrkan Värsås pastorat

Gudstjänster som berör

Skrivet av

I lördags hade Göteborgs kyrkliga samfällighet kyrkorådsdag. Kyrkofullmäktiges presidium hade inbjudit alla kyrkoråd för att lyssna på Ingegerd Sjölin som berättade om arbetet med kyrkohandboken och Fredrik Modéus som pratade om "Gudstjänsten en plats för alla".

Fredrik Modéus pratade om gudstjänsten och hur viktigt det är att faktiskt fira gudstjänst. Tillsammans. Alla tillsammans. Och att fira gudstjänster som berör. För den som blir berörd kommer tillbaka. Och att låta alla känna igen sig i någon, varje gudstjänst.

Fredrik höll på att prata i en timme, det finns inga möjligheter att jag skulle kunna redogöra för detta i en bloggpost. Fredrik Modéus har skrivit flera böcker om detta som jag verkligen kan rekommendera.

Det finns inget viktigare än att fira gudstjänst ofta och regelbundet. Att göra det i sin församling, att göra det tillsammans.

Ur POSKs vision och program>>:
Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.

 

…men, hur tänkte tänkte ni nu?

Skrivet av

Återigen… detta är ett blogginlägg av mig som förtroendevald i Göteborgs kyrkliga samfällighet, min personliga åsikt, inte som informatör för POSK.

I diskussionen om Göteborgs kyrkliga samfällighets framtid som ett gemensamt pastorat eller sönderslaget i nio pastorat så fortsätter debatten i GP.

Förra söndagen skrev Hans-Olof Andrén (POSK) Lars-Ola Dahlquist (S) och Bo Hansson (ÖKA) en debattartikel och pläderade för ett gemensamt pastorat.
GP: Ta inte från de fattiga för att ge till de rika>>

På detta svarar i dag Bertil Lind (POSK) ordförande Askim, Peter Hellgren (FISK) kyrkoherde Askim, Björn Edvardsson (S) ordförande Högsbo, Britta Broman (ÖKA) kyrkoherde Högsbo, Eric Muhl (ÖKA) kyrkoherde Stenungsund, Jonatan Hanson (ÖKA) ordförande Ljungskile och pläderar för nio pastorat.

Tyvärr är det alldeles för mycket tokigheter i den här debattartikeln för att låta den vara oemotsagd. Jag väljer därför att kommentera direkt efter varje stycke i artikeln (artikeln är kursiv).

Ett enda pastorat skulle bli förödande för Svenska Kyrkan i Göteborg. Med nio pastorat så får även pastoraten i norr mera resurser, skriver bland andra Bertil Lind (POSK).

Debattartikeln angående pastoratsindelningen i Göteborg ger en ofullständig och därmed felaktig bild av de två alternativen som nu är ute på remiss – ett enda stort pastorat eller nio. (Ett pastorat styrs av en kyrkoherde och ett kyrkoråd.) En stor nackdel med ett enda pastorat är bristen på demokrati, vilket innebär att Göteborg skulle styras av ett enda kyrkoråd som också tillsätter församlingsråden. Ett pastorat med dagens 28 församlingar är knappast styrbart och många församlingar kommer att försvinna som begrepp. Eftersom delaktighet och ideellt arbete är allt
viktigare för kyrkan, kan denna toppstyrning bli förödande.

Ett gemensamt pastorat skulle innebära att det blir ett direktvalt kyrkofullmäktige. Alla församlingsråden väljs indirekt efter ett obligatoriskt medlemsmöte i församlingen där förslaget tas fram. Så hur detta skulle kunna äventyra demokratin är obegripligt för mig.

De 28 församlingarna kan och ska finnas kvar. I förlängningen kanske även fler församlingar kan bildas.

Det är självklart att en struktur måste införas som gör en ledningsgrupp
hanterbar – men varför detta skulle inverka på antalet församlingar är
obegripbart. Och varför det skulle bli en toppstyrning av 28 församlingsråd får nog debattörerna förklara för mig.

Angående ekonomin, så tar det nationella utjämningssystemet från rika pastorat och ger till fattiga. Resultatet är, att av de nio pastoraten kommer enheter som Askim och Torslanda att få behålla minst per medlem och därmed förbli de ”fattigaste” av de nio. Det är ju antalet dop, konfirmationer, begravningar, gudstjänster, barnarbete etcetera, det vill säga medlemsantalet, som styr resursbehovet.

Det nationella utjämningssystemet inom kyrkan är just nu under utredning. Att påstå att utjämningssystemet skulle lösa alla problem är naivt.

Sen är det ju otroligt att läsa att det endast är medlemmarnas pengar som räknas – jag trodde att kyrkan är till för alla, även de som inte är medlemmar. Församlingarna i nordost med medlemssiffror på runt 20 procent – hur kan de vara vinnarna i detta jämfört med till exempel Torslanda och Askim med medlemssiffror på 80-90 procent, om utjämningssystemet bygger på medlemssifforna?

Andra behov, såsom sjukhuskyrkan, Stadsmissionen och arbetet bland utlandsfödda bör dels hanteras av stiftet då dessa behov finns i hela stiftet och dels av pastoraten i Storgöteborg för behov som är storstadsrelaterade.

Det som artikelskrivarna säger här är att de inte på något sätt vill vara med och hantera frågor som inte händer just i deras församling. Eller hur ska jag tolka det?

Stiftet ska tydligen ta hand om allt och utöver det ska innerstadsförsamlingarna i Göteborg  ta hand om innerstaden. Det borde innebära att stiftet får höja avgiften – något som drabbar alla församlingar, stora som små.

Och innerstadspastoratet med få boende och många stora kyrkor – de ska alltså ta hand om "sina egna problem"? För det rör inte boende i andra församlingar?

Så kan medel frigöras.
I dag konsumeras en väsentlig del av de ekonomiska resurserna i Göteborg av samfällighetens egna organ. Om dessa medel frigörs, vilket de gör i alternativet med nio pastorat, så får även pastoraten i norr mera resurser och behöver knappast höja kyrkoavgiften.

Gemensamma resurser skriver artikelförfattarna. Menar de då till exempel de resurser som just nu planerar och projekterar ett nytt församlingshem i Askim?

De gemensamma resurserna som i dag finns på kyrkoförvaltningen måste vid en splittring delas upp och byggas upp i de nio pastoraten. Kompetens måste finnas som hanterar personalfrågor, kommunikationsfrågor och fastighetsfrågor. Ekonomiska och administrativa system måste ordnas och byggas upp. Även om man kliver på ett existerande system så blir det en uppbyggnadskostnad. Förklara för mig hur man på detta sätt kan spara pengar? Det är obegripligt!

De ekonomiska faktorerna bör i varje fall inte vara avgörande för beslutet, utan faktorer som delaktighet (demokrati) och kyrkans förmåga att utföra sina uppgifter är betydligt viktigare. Ett enda pastorat skulle bli förödande för Svenska Kyrkan Göteborg. Angående solidaritet är det knappast solidariskt att Göteborg, som utgör halva Göteborgs stift, skulle bilda ett enda pastorat.

Och där gör jag och artikelförfattarna olika tolkningar. Det är just för att bevara demokratin och solidariteten som Göteborg bör bli ett gemensamt pastorat. Det är genom att dela på utgifterna som församlingarna kan koncentrera sig på den grundläggande uppgiften – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Och det är inte osolidariskt att samfälligheten fortsätter fördela sina ekonomiska tillgångar inom sig. Däremot är det osolidariskt att slå sönder ett system som håller samman församlingarna bara för att det skulle vara "orättvist" mot andra pastorat eller församlingar.

I stället bör Göteborg bilda enheter som på ett naturligt sätt kan samarbeta med övriga pastorat för att utveckla gemensamma funktioner och dela på kostnader. De verkligt fattiga pastoraten finns ju utanför Göteborg.

Varför skulle jag tro att ett pastorat (till exempel Askim) skulle vara mer benäget att hjälpa pastorat ute i stiftet om man inte är benägen att hjälpa pastorat i Göteborg? Det går heller inte att fördela pengarna från ett pastorat till ett annat hur som helst. Vilket går att göra inom ett pastorat.

Nej, jag är ledsen, den här debattartikeln fick inte mig att ändra åsikt om pastoratsfrågan. Jag står fortfarande fast vid min övertygelse att det allra klokaste är att bevara ett gemensamt pastorat. Ett gemensamt pastorat som solidariskt delar utgifter och inkomster har alla möjligheter att förändra sig i framtiden. Men ett splittrat Göteborg och en uppdelad Svenska kyrka kommer inte inom rimlig framtid att kunna hitta en samarbetsmetod som gynnar församlingarna.

Carina Etander Rimborg
förtroendevald i Göteborgs kyrkliga samfällighet

Kyrkohandboken, fortsättning följer…

Skrivet av

I Kyrkans Tidning kan vi i dagens nummer (4/15) läsa om kyrkohandboken och vad som ska hända framöver.

Som tidigare rapporterats så kommer kyrkohandboken inte att att beslutas på 2016 års kyrkomöte utan beredningen och utvärderingen fortsätter. Först 2017 förväntas kyrkomötet besluta om kyrkohandboken.

Nu har kyrkostyrelsens arbetsutskott tagit över ansvaret för kyrkohandboken. De är styrgrupp för arbetet. Solveig Ininbergs kommer att på femtio procent vara projektledare för arbetet. Två nya expertgrupper, med musik och teologi som expertisområden, kommer att säkerställa kvaliteten.

För den som är intresserad av att höra mer om detta så kom till POSKs kyrkoeftermiddag när Anna Lundblad Mårtensson (sitter i kyrkostyrelsens AU) samt Torvald Johansson (varit del av en expertgrupp) berättar mer om arbetet med kyrkohandboken.

Har du inte anmält dig ännu så gör det så fort som möjligt.

POSKs kyrkoeftermiddag 8 februari i Uppsala>>

http://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken

Göteborg Ett eller nio?

Skrivet av

Nu kommer jag att skriva en bloggpost som rör mig som förtroendevald i Göteborgs kyrkliga samfällighet. Detta är alltså inte en bloggpost skriven av informatören för POSK och ska inte ses som "så här tycker POSK i Göteborg". Detta är mina privata reflektioner – som förtroendevald i Göteborgs kyrkliga samfällighet.

För oss som bor i Göteborgs stad och är förtroendevalda där, så är frågan om det ska bli ett eller nio pastorat av Göteborgs kyrkliga samfällighet en fråga som har tagit vår tid och dränerat oss på kraft under en längre tid.

Just nu är det högaktuellt eftersom alla kyrkoråd håller på att svara på den remiss som stiftsstyrelsen skickat ut inför sitt beslut i april. För det är stiftsstyrelsen som äger beslutet. Oavsett vad församlingarna i Göteborg tycker.

I Kyrkans Tidning skrev Anders Bexell (fd stiftsdirektor i Göteborg) en debattartikel där han pläderade för nio pastorat. Jag skrev om det här: Vad kostar solidaritet?>>

På den artikeln svarade POSKs ordförande Hans-Olof Andrén samt POSK i Göteborgs stifts ordförande Mats Rimborg och skrev att det inte var något fel på Göteborgs storlek. Jag skrev om detta här: Ett eller nio i Göteborg>>

I dagens Kyrkans Tidning har Anders Bexell svarat på Andréns och Rimborgs artikel; Bexell: Stordrift gör församlingarna osynliga>>

Jag ställer mig mycket frågande till Bexells ställningstagande. Jag undrar om vi läst samma utredning "Närhet och samverkan">> eftersom vi har kommit fram till så oerhört olika ståndpunkter.

Bexell skriver att församlingarnas möjlighet att påverka sin verksamhet är illusorisk. Hur kan han komma fram till det?

Det är ju när man i det stora pastoratet kan samverka om alla organisatoriska och administrativa plikter som det lokala planet kan ägna sig åt kärnas verksamhet. Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Och alla församlingar i ett pastorat behöver inte göra allt. Till exempel – en församling som ingår i ett pastorat och inte har underlag för att ha konfirmander behöver inte lägga kraft på det (eftersom pastoratet är huvudansvarig för det) utan kan hänvisa till andra församlingars verksamhet i pastoratet. Och istället satsa på verksamhet som just den församlingen kan och vill bedriva.

Ett ständigt återkommande argument för att ett pastorat skulle vara sämre är att det skulle bli färre förtroendevalda. Och jag säger att det är fel. Det skulle däremot bli färre direktvalda förtroendevalda.

Men i ett stort pastorat i Göteborg så skulle vi i praktiken kunna ha 64 församlingar och 64 församlingsråd (vi har 64 kyrkor om jag inte missminner mig). Runt varje kyrka skulle det kunna bildas ett församlingsråd med minst fyra förtroendevalda. Alla dessa förtroendevalda kan vara med och ta ansvar i sin församling – för all dess verksamhet.

Vi skulle alltså kunna få betydligt fler förtroendevalda om det blir ett pastorat. Eller minst så många som vi i dag har om vi behåller de 28 församlingarna som finns.

Däremot finns det röster som påstår att även om det blir ett pastorat så måste församlingarna läggas samman. Det är helt fel! Ett pastorat ger istället möjligheten att behålla alla församlingarna och kanske till och med utöka.

Det finns många frågor som inte är löste rent praktiskt i Göteborg. Fastigheter, bidrag till andra organisationer och gemensamma verksamheter. Och inte minst begravningsverksamheten.

Anders Bexell skriver:

I Göteborg får för övrigt samverkan ske genom partiell samfällighet för begravningsverksamhet.

Då undrar jag var han har fått den uppgiften ifrån? Jag har suttit i kyrkomötet sedan 1998 och i kyrkonämnden sedan 1992. Jag har inte varit med och tagit ett sådant beslut. Det finns en önskan från Göteborgs stift att det ska bli så här – men det finns inget bestämt. Och tyvärr måste jag säga att det kyrkomöte som jag känner och har varit en del av inte är särskilt benägna att göra undantag för någon, allra minst för Göteborg. Så om stiftsstyrelsen bygger sitt beslut på att man önskar att kyrkomötet ska göra ett undantag för Göteborg så är man ute på mycket hal is.

Som ni förstår så är jag för att Göteborgs kyrkliga samfällighet ska bli ett pastorat och inte slås sönder i nio enheter. Om man slår sönder Svenska kyrkan i Göteborg så slår man sönder en gemenskap och en solidaritet som har funnits sedan 1883.

Om stiftet istället låter samfälligheten gå över i ett pastorat så har man möjligheten att göra regleringar efteråt om det skulle behövas. Har man redan slagit sönder samfälligheten så kommer en återsammanläggning att vara bortom tidshorisonten.

Anders Bexell hävdar att om man tar solidaritet på allvar så ska samfälligheten delas upp. Mitt svar på det är att den solidaritet som i dag gör det möjligt att bygga en kyrka i Torslanda eller till exempel bedriva verksamhet i Bergsjön och andra ytterområden med låg kyrkotillhörighet blir helt omöjlig.

De områden med lägst kyrkotillhörighet och låg inkomst kommer säkert att hitta andra sätt att överleva – men någon ekonomisk solidaritet mellan församlingarna kan vi bara drömma om. Det är heller inte möjligt för församlingar att ge bidrag till andra församlingar.

Nej, jag är ledsen Anders Bexell. Jag håller inte med dina slutsatser. Jag tror att du har läst och tolkat "Närhet och samverkan" helt fel och att det vore ett gigantiskt stort misstag och fullständigt förödande för Svenska kyrkan i Göteborg om den slås sönder i nio pastorat.

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald i Svenska kyrkan i Göteborg

Arkiv
Kategorier