Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 augusti.

Det finns många världar runtomkring oss som de flesta av oss inte har en aning om. Lika bra det, kan man kanske tycka. Eller? För den ena världen sitter alltid på något sätt ihop med den andra. De världar som jag tycker är förfärliga och skrämmande har också de på något sätt beröring med mig och min värld. Vi hör ihop, vi människor, vare sig vi vill det eller inte.

I somras fick jag inblick i en värld som jag inte hade mycket kunskap om. Prostitutions- och människohandelsvärlden. Nog visste jag att den fanns: jag har sett ytan av den både i Stockholm och Paris. Och jag minns ju den förfärliga berättelsen om Kapten Klänning, polisen som bakom en fasad av kamp för jämställdhet visade sig vara sexköpare och våldtäktsman.

Under Almedalsveckan mötte jag polisen Simon Häggström i ett samtal i Visby domkyrka. Han jobbar på polisens Nationella operativa avdelning mot prostitution och människohandel. Vad historien om Kapten Klänning lär oss, säger han, är minst två saker: Att sexköparna oftast är sådana som vi; de finns mitt ibland oss. Och att handledning är en absolut nödvändighet när man arbetar med svåra mänskliga relationer.

Simon och hans kollegor kartlägger, spanar och griper sexköpare. Gruppen arbetar i Stockholm, men det här finns överallt. – Vi var i Umeå för något år sedan och grep tre köpare på fyra dagar. Vanliga, hyggliga män som köpte sex.

Mest hektiskt har polisgruppen det vid 17-tiden på vardagarna. Då ringer många sexköpare hem till sina familjer och säger att de måste jobba över. Och så hinner de svänga förbi en lägenhet och köpa ett samlag eller en avsugning för 1500 kr på en halvtimme på hemvägen. Det känns konstigt att använda de här orden i en kyrka, säger han. Men så här är det. Och det är värre.

Och så berättar han om nätverk av män där någon, som tjänar bra med pengar på det, organiserar gruppsexmöten och sexfester på lyxiga hotellrum och andra hemliga ställen. Där utnyttjas, våldtas och förnedras unga flickor samvetslöst av den ena mannen efter den andra medan de övriga ser på, applåderar och upphetsat hejar på. Det är förfärliga berättelser, jag ryser och äcklas och det är knappt så jag tror på dem. Och ändå berättar jag inte allt, säger Simon, det skulle du inte stå ut med.

Vi pratar om kvinnorna. Vilka är de och varför. Det är lättare att förstå att en kvinna från Nigeria eller Rumänien som inte har mat för dagen till sig och sina barn säljer sex för att försörja sig. Hon ser ofta ingen annan utväg. Mestadels har hon dessutom blivit inlurad i detta av en hallick som tar större delen av hennes inkomst.

Men just nu ser man många tonåringar, mest tjejer men också killar, som dras in i detta. Pengarna lockar förstås.Men framför allt handlar det om ungdomar som mår psykiskt dåligt, känner sig värdelösa och bär på ett självhat. En del av dem har skurit sig tidigare men ger nu uttryck åt sitt självhat genom att låta sig förnedras. Föräldrar och skola lugnas när man ser att skärandet har upphört. Och så pågår något annat under ytan i stället.

Simon har suttit med många tonåringar. En del av dem skäms så till den grad att de bara kan prata med ryggen vänd mot honom. Och så pekar han på det nya fenomenet på nätet, sugar-dating, välbärgade män som vill dejta unga flickor och lovar dem lyxiga gåvor. Det är dold prostitution inget annat.

Jag får outhärdliga skildringar av möten på tonårsrum och vid köksbord. Och gläder mig samtidigt över en idog, engagerad poliskår som ser och möter och står ut. Men varför, varför allt detta i ett samhälle som borde veta bättre?

Simon och tittar strängt på mej: Men vi vet ju inte bättre! Vilket samhälle har vi skapat? Vilka mans- och kvinnobilder växer ungdomar upp med? Konsumtionshetsen, bekräftelsehysterin och sexualiseringen av det offentliga rummet. Det här utnyttjar köparna. Samtidigt som de flesta av oss inte säger ifrån vid sexistiska skämt runt fikabordet och inte reflekterar över vad dokusåpor och reklam förmedlar till barn och unga.

Andra världar, tänker jag. Världar jag inte vet mycket om och förskräcks inför. Eller är detta också min värld, som jag är med och bidrar till varenda dag? Det finns strukturer och ekonomiska krafter som behöver stoppas i allt detta. Men det finns också en människosyn som jag varje dag har ansvar att höja rösten emot.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  2 augusti.

Hur förklaras Guds son så att man förstår?

Idag har jag undervisat sommarkonfirmander på läger. Ämnet var Jesus Kristus. Tillsammans skrev vi upp på white-boarden allt vi hade hört och kunde komma på om Jesus. Det blev en samlad bild som täckte i stort sett allt man kan säga om Guds son. Men även om vi hade klottrat alla väggarna fulla med ord som beskriver den Messias som de lär känna genom evangeliernas berättelser så tror jag inte att vi, varken präster eller konfirmander, hade lyckats förklara Guds son Jesus Kristus. Kan vi människor förklara fullt ut vem Jesus verkligen är?

När lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes fick följa med Jesus upp på ett högt berg och se Jesus förvandlas inför deras ögon kunde de ändå inte riktigt greppa vem han egentligen var. Och då fick de ändå höra en röst från himlen som sa Detta är min älskade son. Lyssna till honom. Men efter detta var de fortfarande undrande och fortsatte att ställa frågor.

Det mest beskrivande i den berättelsen om Kristus är kanske inte hur Jesus förvandlas där på Förklaringsberget. Jesus skepnad blir skinande vit och att han strålar av ett himmelskt ljus inför sina lärjungar men det som visar mest om honom är nog det som händer sedan. Inte att han går upp på ett berg för att stråla i sin gudomlighet utan att han även går ner från berget, lämnar strålglansen, vandrar tillbaka igen till gatan, ner i vägdammet för att i all sin mänsklighet möta vanliga människor. Kontrasterna tecknar en tydligare bild som både ger konturer och suddar ut gränser.

Det måste ha varit spännande att vara en lärjunge och få följa Jesus! Det är spännande att följa tonåringar också. Inte minst att få följa konfirmander som likt nyfikna lärjungar ställer frågor.  Ungdomarna har så många bra svar också, när de resonerar om tro och tvivel, om vem Jesus är och om vem de själva är. När vi hade läst i Bibeln om hur Jesus själv satte ord på vem han är med sju olika beskrivningar som exempelvis – Jag är herden, jag är livets bröd, jag är världens ljus –och så vidare, så fick ungdomarna själva presentera sig med symboliska formuleringar som bildligt beskrev vilka de var. Och jag lärde känna nya sidor av ungdomar som jag redan tycker att jag känner. Inför hela gruppen gav de oss alla en ny bild av sig själva och förklarade så att vi skulle förstå:

• Jag är som en bok. Inte så spännande på utsidan men berättelsen på insidan är väldigt intressant.
• Jag är som ett godisägg. Full av överraskningar!
• Jag är en potatis. Klumpig. Men kan ändå vara väldigt god, för potatismos är bland det bästa jag vet.

Det är så spännande att följa konfirmander. Och få resa med en bit på deras upptäcktsfärd genom livet, med Jesus.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 21 juli.

Du kan väl skriva en sommarkrönika, sa redaktören.

Javisst, sa jag. Och i bakhuvudet dök det upp något grönt, skönt och vilsamt. Sån är ju sommaren. Ibland. Och så ska den vara. Vem behöver inte en stund i solen, en promenad på stranden, kaffe och en god bok på balkongen och möten med dem man inte sett på länge? Eller nåt annat fridfullt och upplyftande.

Men samtidigt som jag andas sommar pågår ju livet i all sin kraft och sårbarhet runtom. Nära och långt borta.

Vi blev smärtsamt påminda om det förra söndagen. Medan några spelade fotboll och andra söndagsfikade i trädgården störtade ett flygplan ner på en ö i Umeälven. Nio människor miste livet och för många blev sommarsöndagen en katastrof och början på en vandring i sorg och smärta som det just nu inte går att se slutet på.

Katastrofer händer hela tiden och sorgevandringar startar, väntat eller oväntat. Oftast märker de flesta av oss inget av dem. Men när nio personer dör samtidigt i en olycka blir det en så stor reva i samhällskroppen att vi alla blir berörda även om vi inte kände någon av dem som dog. Livets skörhet och sårbarhet gör sig plågsamt påmind. Det goda mitt i det onda blir då att sorgen blir synlig. Och att så många goda krafter träder fram. Medmänskligheten och det goda samhället visar sig. Och vi påminns om hur innerligt väl vi behöver varandra.

Dagen efter flygolyckan hörde jag att sexton personer i Sverige dog i biltrafiken i juni. Det är sexton små revor runtom i landet, men såklart lika förfärliga för dem som drabbas. Å, vad jag hoppas att de nära och kära till dessa sexton också har inkännande medmänniskor och det goda samhället omkring sig i vad de nu måste bära!

Det finns en dialog som har följt mig under sommaren. En kollega hörde ett föredrag av meteorologen Martin Hedberg. Det handlade om klimatkrisen och nödvändigheten av snabba åtgärder för att vända utvecklingen. Ett tungt och uppfordrande föredrag. Den första frågan efteråt var inte helt oväntad: ”Vad kan jag som enskild göra?” Då svarade Martin Hedberg: ”Var inte så enskild!” Och rummet blev tyst och fyllt av tankar.

Såklart menade meteorologen inte att vi ska låta bli att sopsortera eller ändra vårt resande. Men om det ska bli en rejäl förändring behöver vi också gå samman, tänka gemensamt, påverka politiker och företag så att nya kollektiva förutsättningar skapas.

Var inte så enskild!

Det kan tillämpas på många områden. Vi behöver varandra. Vi är rentav varandras liv. När livet lunkar på kan man inbilla sig att ensam är stark och att vi kan välja våra liv. Men om floder svämmar över eller flygplan störtar är det fantastiskt att leva i ett starkt samhälle med räddningstjänst, poliser och stödgrupper som vi gemensamt ansvarar för. Och så mycket mer uthärdligt när medmänniskor kan erbjuda en famn, sin lyssnande närvaro och lite mat.

Men inte bara då.

Var inte så enskild!

Två av mina vänner har nyss gått igenom tunga cancerbehandlingar. Färdigbehandlade och tacksamma har båda kommenterat den vård de fått på samma sätt: ”En sån hjälp jag har fått! Kan jag inte få betala lite mera skatt?!” Vänskap och omtanke har burit dem. Och ett starkt gemensamt samhälle där vi bär tillsammans så att den som behöver det, inte den som kan betala, får vård.

Var inte så enskild!

En del av mina sommargröna veckor tillbringar jag i en liten by utanför Bastuträsk i norra Västerbotten. Bastuträsk var ett blomstrande industri- och stationssamhälle när jag var barn. Nu är det ganska stillsamt. Men det är fullt av liv under den till synes stillsamma ytan. Samhällsråd och drakfestival, skrivelser och aktioner. När det behövs vet människor att vi måste gå samman. Slita, arbeta och fira. Bastuträsk är dessutom en av de många, ofta små platserna, i Sverige där den medmänskliga solidariteten även med nya svenskar är självklar. I sommar har jag träffat Ali från Afghanistan, som jobbar på stationsfiket. Han har blivit väl mottagen och vill ge det han kan tillbaka.

Var inte så enskild! Mitt i det sommargröna påminner Alis kraft och livsglädje mig om vad som kan växa ur generositet och samhörighet. När vi delar och bär varandra får vi alltid något tillbaka…

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 15 maj.

Så gott som varje dag cyklar jag förbi det stora bygget av ett nytt hus för psykiatrin vid Universitetssjukhuset. Det är så spännande och det ger mig så många tankar.

Först var det rivningen av de gamla sjukhusbyggnaderna. Det ena huset efter det andra föll ihop under grävskopornas framfart. Det var lite sorgligt men ändå fascinerande. Nog hade jag önskat att åtminstone det runda fina huset hade fått vara kvar mitt i det nya. Det skulle ha knutit ihop sjukvård förr och nu och det hade varit bra. Men nu blev beslutet inte så.

Så då får mina inre bilder av de gula husen hjälpa mig att fundera på allt som måste ha hänt där. Så mycket sorg och glädje, förtvivlan och läkedom. Så många berättelser. Det var där min mamma låg inne som barn, tror jag, under en tid då det inte var frågan om att föräldrarna skulle vara med sina barn på sjukhuset. Och hon var inte den enda som fick vara ensam, långt hemifrån under sin sjukdom. Men sjukhuset fanns och hon och många andra fick hjälp. Sen har medicinen utvecklats och de gula husen har varit plats för nya sätt att diagnosticera och medicinera, att läka och lindra. Snart kommer ett nytt stort hus att stå där med plats för hjälp och lindring. Det är fantastiskt att vi lever i ett samhälle där vi kan fortsätta att utveckla vård, omsorg och omtanke.

Och min dagliga cykelväg… ja, just nu är det en stor grop jag passerar. Det jag ser nu kommer inte att synas när den nya byggnaden är färdig. Jag förstår verkligen inte allt som händer där nere men jag ser att saker förändras varje dag. Ibland kan jag inte låta bli att stanna och titta en stund.

Det grävs och det pålas. Rör kommer på plats. Något händer inne i de tält som satts upp där nere, femton meter under marken, som en provisorisk verkstad.Här läggs en grund och utan den blir det inget fungerande hus. Jobbarna gnor på där nere med sina maskiner och sin yrkesskicklighet. Troligen kommer ingen av dem att ha sitt namn på en platta i sjukhusets entré eller finnas med när sjukhusets arkitekturhistoria ska skriva. Men utan dem inget nytt psykiatrihus.

Livet i sjukhusgropen får mig att tänka på hur beroende vi är av varandra. Såklart jag visste det förut, men ibland blir sånt tydligt och viktigt på nytt. Och jag behöver påminnas om det då och då, det där osynliga arbetet som hela tiden bär oss, och som vi dessutom alla då och då är en del av.

En del skriver böcker, andra står på scenen, några blir kända forskare som gör stora genombrott, somliga får priser och andra har en massa följare på nätet. Det mesta av det är bra och härligt. Och så samtidigt allt det osynliga runtomkring det glansfulla. Alla människor som stöttar och bär och gör det som inte syns. Och dessutom … allt det osynliga slitet, för det mesta i alla fall, som finns också för den som står mitt i glansen. Så mycket det är som är mycket mer än vad det synes vara. Jag påminns om det när jag cyklar förbi det underjordiska livet i sjukhusbygget.

Sen går jag till sjukgymnasten för min krånglande nacke. Det är de små musklerna längre in som behöver få hjälp, säger hon. De yttre gör sitt, men det räcker inte, det är de inre som bär alltihopa. Jag får ett träningsprogram för mina felskötta småmuskler och jag tänker att där har vi det igen. Kroppen med alla sina små delar som gör helheten. Och så ont det kan göra i hela mig om någon liten del värker eller inte fungerar. Det osynliga som bär.

Hemma igen går jag ut med komposten. Där är det fart. Där ser jag inte ens de flesta av dem som jobbar på. Men jag ser att de gör sitt jobb. Bakterierna, maskarna, svamparna och insekterna, de bryter ner och gör ny jord. Utan dem, de osynliga underjordiska arbetarna skulle vi människor drunkna i kvistar, löv och avfall. Likaväl som vi skulle bli utan frukt och bär om inte de diskret arbetande bina, humlorna och fjärilarna gjorde sina pollineringsinsatser.

Byggavfall som körs bort, jobbare som pålar, muskler som bär och bakterier och maskar som gnetar på och allt det andra till synes lilla och oväsentliga. Och så är det i detta som världen bärs och som vi bär varandra. Att säga att vi hör ihop med allt och alla låter futtigt. Kan man rentav säga att vi är varandras liv? Och vad kan den insikten få för konsekvenser månntro?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 23 maj.

Under den gångna helgen befann jag mig i min födelsestad Örebro för en återträff med min gamla gymnasieklass. Efter middag på lördagen skulle vi på söndagen träffa vår klassföreståndare på fika, vilket arrangörerna hade planerat in på gudstjänsttid klockan 11.

Eftersom fiket låg 50 meter från Betelkyrkan, som jag tillhörde i min ungdom, så tog jag vägen förbi kyrkans anslagstavla för att spana in vad som var på gång. Utöver ett trevligt samtal med en inpasserande gudstjänstbesökare kunde jag till min stora förvåning och tillfredsställelse konstatera att församlingen i tisdags ordnade en utfrågning av partiföreträdare om EU, med inriktning på EU som fredsprojekt. Den sortens intresse för tidens samhällsfrågor tillhörde det jag ofta saknade i det frikyrkliga Örebro jag växte upp i på 60-talet, så det var en positiv överraskning.

Det finns goda skäl för kyrkorna att engagera sig i samband med EU-valet – och för den delen även riksdagsval. Givetvis inte genom att ta ställning för, eller uppmana till röstning på, vissa partier. Men det finns många frågor som vi som kristna har all anledning att engagera oss i, och många viktiga värden att värna. Vid de tillfällen på senare år då kyrkor och närstående organisationer har arrangerat politikerutfrågningar så har de varit fokuserade på sådana viktiga frågor.

Genom att ställa frågor om hur EU-länderna ska främja freden, ta hand om och stödja flyktingar och asylsökande, ta ansvar för hållbarhets- och klimatfrågor, stödja fattiga EU-migranter, motverka trafficking inom Europa – och andra frågor – kan vi som kyrka bidra till att lyfta fram frågorna och ge dem en tydligare plats på agendan. Kanske också, i bästa fall, ge underlag för större tydlighet och klarhet om partiernas positioner – och därmed bidra till ett mer välinformerat val för dem som tar del av frågor och svar.

Inför valet 2010 anordnade vi inom Svenska kyrkan i Umeå tre utfrågningar, med riks-, landstings- respektive kommunpolitiker, med ambition att lyfta frågor med koppling till bland annat solidaritet och diakonala frågor. Dessvärre var vi nog relativt ensamma i Svenska kyrkan om detta då, och tyvärr orkade vi inte med någon uppföljning 2014 eller 2018.

Frikyrkliga Diakonia har varit mer på alerten, och ordnat serier av utfrågningar vid flera av de senaste valen, utifrån biståndsperspektiv, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. I senaste valet genomförde man till exempel över 30 evenemang av typen utfrågningar och samtal där Diakoniapersonal eller lokala valambassadörer deltog, och med medverkan av ca 70 politiker varav de flesta var riksdagskandidater på valbar plats.

Utöver Betelkyrkans utfrågning häromdagen så har jag sett EN enda liknande utfrågning inför detta val; den som Sveriges kristna rådordnade i Immanuelskyrkan i Stockholm i april, i anslutning till sina Nätverksdagar kring migrations- och integrationsfrågor. Flera exempel tyder på att ekumeniska organisationer – med medlemskyrkor som vi kanske många gånger uppfattar som mindre engagerade i samhällsfrågor än Svenska kyrkan – tar frågor om solidaritet och internationellt samarbete i samband med EU-valet på större allvar än vi riktigt förmår inom Svenska kyrkan.

KEK, Europeiska kyrkokonferensen, och CCME, Churches’ Commission for Migrants in Europe– med bred representation från olika kyrkofamiljer – har publicerat ett ”verktyg” för att främja ett aktivt engagemang bland de kristna kyrkorna i Europa och deras medlemmar; mot växande populism och politisk extremism och kring hur EU ska främja solidaritet i frågor kring bl.a. migration, för att möta utmaningarna kring klimatförändring och hållbar utveckling.

Dokumentet avslutas med några uppmaningar till enskilda att rösta för fred, mänsklig värdighet och hållbarhet, att uppmuntra andra, särskilt unga, att rösta, att lära känna kandidater och partier inför valet, och att delta i lokala debatter. Med mera. Som en röd tråd ingår att det är viktigt med ett högt valdeltagande och med människor som röstar utifrån kristet humanistiska värderingar, i en tid då extrema och främlingsfientliga krafter mobiliserar för ökat inflytande inom EU.

Verktyget finns här.

Det ligger nära till hands att se olika former av utfrågningar av kandidater i EU-valet som ett bra sätt att skapa uppmärksamhet och engagemang utifrån frågor som ligger nära till hands för oss som kristen kyrka. Från Svenska kyrkans sida har vi dock märkbart svårt att göra oss hörda i dessa sammanhang. Vi är förstås en del av de ekumeniska initiativen, och på Svenska kyrkans webbplats ges utrymme för EU-valet, vilket dock är sorgligt lite uppmärksammat och så vitt jag kunnat se inte har fått särskilt stort genomslag.

Den sidan är dock värd att uppmärksamma.

Man kan fråga sig vad som gör det så svårt för Svenska kyrkan att finna former för att främja sina hjärtefrågor när det kommer till allmänna val? Har det möjligen att göra med Svenska kyrkans ålderdomliga valsystem, som är så marinerat av partipolitiskt inflytande? Gör detta att vi får svårt att tala frimodigt i viktiga samhällsfrågor för att vi så lätt kan misstänkliggöras för att stå för partipolitisering även där, och att agera med en ”dold agenda”? En form av självsnöpning i så fall – och ett hinder för att fullt ut vara en kyrka i samtiden.

Nu är vi inne i (den tama och intetsägande) EU-valrörelsens slutskede, och de missade tillfällena för Svenska kyrkan är ett faktum för denna gång. Vågar en hoppas på att vi till kommande valrörelser ska kunna hitta former för ett tydligare sätt att väcka och belysa för kyrkorna viktiga frågor – helst då i ett ekumeniskt sammanhang? Det vore en angelägen uppgift att formulera redan nu.

Under tiden återstår bara en uppmaning att göra: Rösta för Guds skull!

Lars-Gunnar Frisk
Umeå