Var inte så enskild!
sa meteorologen

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 21 juli.

Du kan väl skriva en sommarkrönika, sa redaktören.

Javisst, sa jag. Och i bakhuvudet dök det upp något grönt, skönt och vilsamt. Sån är ju sommaren. Ibland. Och så ska den vara. Vem behöver inte en stund i solen, en promenad på stranden, kaffe och en god bok på balkongen och möten med dem man inte sett på länge? Eller nåt annat fridfullt och upplyftande.

Men samtidigt som jag andas sommar pågår ju livet i all sin kraft och sårbarhet runtom. Nära och långt borta.

Vi blev smärtsamt påminda om det förra söndagen. Medan några spelade fotboll och andra söndagsfikade i trädgården störtade ett flygplan ner på en ö i Umeälven. Nio människor miste livet och för många blev sommarsöndagen en katastrof och början på en vandring i sorg och smärta som det just nu inte går att se slutet på.

Katastrofer händer hela tiden och sorgevandringar startar, väntat eller oväntat. Oftast märker de flesta av oss inget av dem. Men när nio personer dör samtidigt i en olycka blir det en så stor reva i samhällskroppen att vi alla blir berörda även om vi inte kände någon av dem som dog. Livets skörhet och sårbarhet gör sig plågsamt påmind. Det goda mitt i det onda blir då att sorgen blir synlig. Och att så många goda krafter träder fram. Medmänskligheten och det goda samhället visar sig. Och vi påminns om hur innerligt väl vi behöver varandra.

Dagen efter flygolyckan hörde jag att sexton personer i Sverige dog i biltrafiken i juni. Det är sexton små revor runtom i landet, men såklart lika förfärliga för dem som drabbas. Å, vad jag hoppas att de nära och kära till dessa sexton också har inkännande medmänniskor och det goda samhället omkring sig i vad de nu måste bära!

Det finns en dialog som har följt mig under sommaren. En kollega hörde ett föredrag av meteorologen Martin Hedberg. Det handlade om klimatkrisen och nödvändigheten av snabba åtgärder för att vända utvecklingen. Ett tungt och uppfordrande föredrag. Den första frågan efteråt var inte helt oväntad: ”Vad kan jag som enskild göra?” Då svarade Martin Hedberg: ”Var inte så enskild!” Och rummet blev tyst och fyllt av tankar.

Såklart menade meteorologen inte att vi ska låta bli att sopsortera eller ändra vårt resande. Men om det ska bli en rejäl förändring behöver vi också gå samman, tänka gemensamt, påverka politiker och företag så att nya kollektiva förutsättningar skapas.

Var inte så enskild!

Det kan tillämpas på många områden. Vi behöver varandra. Vi är rentav varandras liv. När livet lunkar på kan man inbilla sig att ensam är stark och att vi kan välja våra liv. Men om floder svämmar över eller flygplan störtar är det fantastiskt att leva i ett starkt samhälle med räddningstjänst, poliser och stödgrupper som vi gemensamt ansvarar för. Och så mycket mer uthärdligt när medmänniskor kan erbjuda en famn, sin lyssnande närvaro och lite mat.

Men inte bara då.

Var inte så enskild!

Två av mina vänner har nyss gått igenom tunga cancerbehandlingar. Färdigbehandlade och tacksamma har båda kommenterat den vård de fått på samma sätt: ”En sån hjälp jag har fått! Kan jag inte få betala lite mera skatt?!” Vänskap och omtanke har burit dem. Och ett starkt gemensamt samhälle där vi bär tillsammans så att den som behöver det, inte den som kan betala, får vård.

Var inte så enskild!

En del av mina sommargröna veckor tillbringar jag i en liten by utanför Bastuträsk i norra Västerbotten. Bastuträsk var ett blomstrande industri- och stationssamhälle när jag var barn. Nu är det ganska stillsamt. Men det är fullt av liv under den till synes stillsamma ytan. Samhällsråd och drakfestival, skrivelser och aktioner. När det behövs vet människor att vi måste gå samman. Slita, arbeta och fira. Bastuträsk är dessutom en av de många, ofta små platserna, i Sverige där den medmänskliga solidariteten även med nya svenskar är självklar. I sommar har jag träffat Ali från Afghanistan, som jobbar på stationsfiket. Han har blivit väl mottagen och vill ge det han kan tillbaka.

Var inte så enskild! Mitt i det sommargröna påminner Alis kraft och livsglädje mig om vad som kan växa ur generositet och samhörighet. När vi delar och bär varandra får vi alltid något tillbaka…

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>