Tankar om fasta och medmänsklighet

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 5 mars.

På den tiden när jag jobbade mycket med konfirmander, på 1970- och 80-talet, såg vi ofta en film som hette Glashuset. Den handlade om en man som levde i lyx och överflöd mitt i en omgivning med många fattiga grannar. Han höll sig mer och mer för sig själv för att han tyckte att grannarna kom för nära. Till slut byggde han ett glashus och därinne satt han och åt sina överdådiga måltider och slängde sitt skräp omkring sig.

Filmen slutade med att en stor hop grannar stod utanför och bankade på glashuset, som föll ihop. Men det var inte enbart bankandet som gjorde att huset till sist rasade, det var också skräpet och trycket inifrån som rev väggarna. Jag kan tänka mig att några konfimander fortfarande minns den här filmen, för det blev alltid livliga samtal kring den: Såg världen ut så där? Skulle det verkligen kunna bli så där?

När diskussionerna om svenskt EU-inträde var som starkast på 1990-talet fanns det i debatten en återkommande oro: Håller vi på att bygga ett Festung Europa, ett murverk mot dem som vill och behöver komma hit för att få en fristad från krig och hunger eller för att hitta utbildning och arbete? Nej, nej, ingen fara, försäkrade många.

Jag tänker både på Glashuset och på Festung Europa när jag ser bilderna från gränsen mellan Turkiet och Grekland just nu. Flyktingar från Syrien ropar på hjälp, familjer har sålt allt de äger i hopp om att hitta en rimlig framtid för sina barn. Vid gränsen möts de av tårgas. Militära förstäkningar är på väg. Och EU lovar hjälp så att gränsen kan förbli stängd. Den första flyktingen lär redan ha skjutits ihjäl. De som kommit över gränsen har fängslats.

Jag vet att maktspelet mellan Syrien och Turkiet är minst sagt komplicerat. President Erdogan i Turkiet använder flyktingar som spelbrickor i sin krigföring. Och Grekland har ett väldigt pressat flyktingmottagande.

Men ändå. Hur kommer det sig att den enda röst som hörs från EU, inklusive från Sveriges migrationsminister, är att det är lugnt, vi håller emot, gränsen ska var stängd och så som det var 2015 ska det absolut inte bli igen? Varför hörs det inga röster om solidaritet och barmhärtighet, om vår förmåga att tillsammans möta nöd och dela med oss? Varför är det så farligt att säga att vi kan mer om vi hjälps åt? Varför funderar vi inte mer på hur det är att vara på flykt? Förhandlingstaktik i förhållande till den opålitlige Erdogan kanske. Men knappast enbart detta. Så starka har de främlingsfientliga krafterna blivit i Europa, så riskabelt upplevs det också av partier som har internationell solidaritet som sina honnörsord att antyda att vi kan nog göra lite mer ändå.

Såklart kan Sverige inte ta emot alla. Såklart behövs organisation, ekonomiska prioriteringar och uppkavlade ärmar. Men framför allt behövs politisk vilja och folkligt engagemang. Den viljan och det engagemenaget kommer inte om vi inte pratar om människors nöd, om vi inte våndas över vad det innebär att vara på flykt, om det inte hörs starka röster om medmänsklighet.

Jag vet att allt som skedde i flyktingmottagandet 2015 blev inte bra. Tillvaron är aldrig fullkomlig. Men jag vet att väldigt, väldigt mycket som skedde då och som sker hela tiden när människor möts och stöder varandra bli bra och att det har har fortsatt att vara bra för så många som kom och för så många som tog emot.

Jag vet att det finns flyktingar som är oärliga och som utnyttjar sina möjligheter. Det finns det bland svenskfödda på Sofiehem, i Sorsele och i Sollentuna också. Alla människor är inte goda och ärliga. Men de flesta är det.

Hur situationen vid EU:s gräns ska lösas just nu har jag inget program för. Men jag vill vara med och ropa. Jag är orolig. Jag tror att vi kan mer. Och vi får inte blunda för nöden.

I det kristna kyrkoåret har Fastan just börjat. Kristna värden sägs vara viktiga i en del partier både i Sverige och runtom i Europa. Vad inebär det? Det viktiga i den kristna fastan är inte att späka sig och ha fromma övningar. Det är att stanna upp inför vad som är stort och smått, viktigt och oviktigt. Och att handla. När profeten Jesaja talar om fasta och ryter ifrån mot sin tids fromma övningar kan det gå rakt in i vår politiska debatt – eller i vår politiska tystnad: ”Är det en sådan fasta jag vill se, en dag då man späker sig… ligger i säck och aska? Nej, detta är den fasta jag vill se, att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum…”

Fastetankar att låta sig oroas av. Och att agera utifrån.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

 

Omringad

Skrivet av

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 28 februari. 

I prövningens tider kan det kännas som att man inte vet vart man ska ta vägen. Ibland önskar jag mig långt bort och ibland önskar jag mig en fallucka, en hatt som gör mig osynlig eller något annat fiffigt som låter mig slippa det svåra. Men i prövningens stund kan man oftast inte ta vägen någonstans. Man kan bara vara kvar och härda ut, ta sig igenom prövningen och önska att man snart ska få se ljuset återvända. Ibland tänker jag att när det är som svårast så kan det bara bli lättare och när man är mitt inne i det mörkaste så kan det bara bli ljusare.

I prövningens stund, när man inte vet var man ska ta vägen så kan det ändå bli tydligt vart man kan vända sig. Jag vänder mig till Gud eftersom Gud är nära i allt, även i det svåraste, i utmaningarna, mitt i smärtan och även på botten av den djupaste grop man kan falla i. Vi är många som till slut inser, mitt i vår förtvivlan, att vi inte är ensamma utan kan vända oss till den som delar allt och omsluter oss med kärlek.

Att vara omsluten kan kännas som att vara buren eller trots allt vara trygg under någons skyddande vingar. Den som omsluter beskrivs ibland som en famn, en hamn, ett värn eller ett ljus i mörkret. När jag ber Gud som haver så känner jag mig omsluten, särskilt i orden Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. I prövningens stund är det nog många som har bett Fader vår, Pater Noster eller Vår Fader som det enda man finner som vettigt i en situation där man inte kan göra annat än att vända sig till Gud i bön. I vår utsatthet kan vi ropa eller viska Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda!

Jag läste nyligen en irländsk bön från gammal keltisk tradition där man tänker sig vara omringad av en cirkel där man ber Gud om att det goda ska få vara inne i cirkeln och det oönskade ska stanna utanför. I cirkelbönen kan man till och med göra rörelsen av en cirkel som man medsols ritar runt om sig med sitt högra pekfinger medan man ber. En vanlig sådan bön inifrån den omringande cirkeln är att be om Guds beskydd nära och att faror hålls borta. Att hoppet ska få råda här och missmod stanna utanför. Man ber om ljus närmast intill och mörker utanför. Om frid inne i cirkeln och att ondskan är långt bort. Det är en bön om Guds närvaro inne i cirkeln och att Guds beskydd omringar den som ber.

Cirkelbönen kan också bes för någon annan, i omsorg om någon som man önskar Guds beskydd. Då kan man be: Gud omringa NN, håll mod intill och rädsla utanför. Gud omringa NN, låt kärlek vara närmast och hat stanna utanför. Gud omringa NN, låt frid vara nära och låt oro stanna utanför, Gud omringa…

Att vara i Guds omringande och omedelbara närhet blir en tydlig bild för Guds närvaro i allt och cirkelbönen gör att jag inte vill fly utan vill vara kvar, inne i cirkeln, i Guds beskydd. I en cirkel, utan hörn där faror skulle kunna lura. I en cirkel utan slut. Omringad och omsluten. Vart jag mig i världen vänder.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Våga tala om din tro!

Skrivet av

I veckan har en ny rapport presenterats som visar att varannan kristen ungdom upplever sig kränkt för sin tro.

Det är Sveriges kristna råd som tagit fram rapporten ”Unga troende i samhället” som visar att många unga troende döljer sin tro och ibland upplever sig kränkta för sin tros skull, i vissa fall till och med av lärare. Rapporten grundar sig på en enkät som genomförts där 393 unga kristna från olika kyrkotraditioner deltagit.

Rapporten, som du kan läsa här, har i veckan fått mycket uppmärksamhet och bland annat medverkade ärkebiskop Antje Jackelén och Joakim Winbom i Nyhetsmorgon i tv 4.

Kanske är inte detta någon överraskande nyhet, men undersökningen visar ändå att detta faktiskt är ett problem. Hela samhället behöver ta frågor som detta på allvar och aktivt arbeta för att vända utvecklingen. Fördomar och okunskap får aldrig styra inställningen till religion.

Jag tror att vi är många som på olika sätt ibland undviker att prata om vår tro, att vi är kristna. Det kan i stunden verka vara en enklare väg. Jag själv har gjort det och känner igen mig i en hel del av de frågor som rapporten lyfter. Oftast beror det nog på att slippa mötas av alla de fördomar som finns kring hur en kristen människa är eller ska vara.

I veckan har jag varit i Rom med ett stort gäng ungdomar och konfirmander från Kalmar domkyrkoförsamling. En av höjdpunkterna på resan var när de unga ledarna berättar för konfirmanderna om sin väg till kyrkan och vad som gjort att de stannat kvar efter sin egen konfirmation. Det är inte ofta som så många lyssnar så intensivt och intresserat till de fantastiska berättelserna, berättelser som berör.

Alla dessa olika berättelser tror jag att många fler skulle behöva höra. Men såhär efter resan har jag funderat en del kring att många av ungdomarna som vågar berätta faktiskt ofta får genomgå allt detta som rapporten visar. Det gör deras berättelser bara viktigare. Att de delar med sig till andra unga gör att fler själva faktiskt vågar öppna sig och tro och bli mer bekväma att prata om sin tro.

Det är bara genom att berätta som det går att uppnå förändring. Jag är också glad att jag oftast mötts av respekt när jag faktiskt vågat stå upp och säga: Ja jag är kristen! Det har blivit många goda och fina samtal som öppnat upp att vilja förstå mer om kyrkan och om kristen tro. Vi är många som är kristna och om vi faktiskt vågar prata om det så kanske vi kan vara med och uppnå en förändring i samhället.

Låt oss utmana varandra att öppna oss och tala om vår tro!

Victor Ramström
informatör

Nytt biskopsbrev om nattvarden

Skrivet av

I samband med att Svenska kyrkans biskopar är samlade ett par dagar i Göteborg publicerar de ett nytt biskopsbrev. Brevet med titeln ”Fira nattvard” behandlar teologiska, ekumeniska och historiska perspektiv kring nattvardsfirandet.

Brevet vänder sig i första hand till Svenska kyrkans församlingar och präster och är ett redskap för samtal om vad nattvarden betyder och vilken roll den spelar. Det lyfter bland annat vanliga praktiska och pastorala frågor som vem som får dela ut nattvard eller vad man ska göra av bröd och vin som blir över efter mässans slut.

Nattvarden har firats i alla tider genom hela kyrkans historia, men förståelse och praxis har varierat över tid. Tillsammans med dopet är nattvarden ett av våra sakrament i Svenska kyrkan. Detta biskopsbrev kan ses som en fortsättning på det brev om dopet som kom 2011. Att lyfta fram dopet och nattvarden är en självklar del av lärandet om kristen tro.

– Svenska kyrkan har varit med om en nattvardsväckelse. I dag firar vi fler gudstjänster med nattvard och fler gudstjänstdeltagare tar emot nattvarden än för bara några decennier sedan, säger ärkebiskop Antje Jackelén.

På Svenska kyrkans hemsida kan du läsa biskopsbrevet.

Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva.
Du blev ett svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger.
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem,
som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och
en enda mänsklighet.
Amen.

Julevangeliet

Skrivet av

Lukasevangeliet 2:1-20 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Julen som sånger, hopp och motstånd

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 december.

Häromkvällen var jag på julkonsert. Sånggruppen Kraja sjöng julsånger i Idun här i Umeå. Så vackert och stämningsfullt. ”Nu känns det verkligen som jul,” hörde jag några av mina bänkgrannar säga när vi gick ut. Och jag håller med. Sångerna gör något med oss. Adventsgudstjänster och julkonserter eller att lyssna på bästa julmusiken hemma väcker en känsla av något annorlunda och fridfullt, något hoppingivande och förväntansfullt hos mig.

I pausen på konserten träffade jag en vän. Han var lika tagen av jag som sången och så citerade han en artikel han nyss läst: ”Det må vara vem som stiftar folkets lagar, men den som skriver folkets sånger har verkligen makten.” Jag håller inte med om det där med lagarna. Det har stor betydelse vem som stiftar dem! Men att folkets sånger både kan bära och leda till förändring och på sikt skapa nya lagar, det har ju slavarna i USA:s sydstater, Sydafrikas svarta, Victor Jara i Chile och många fler visat. Gemensamma ord och toner som fyller hela kroppen, ger glädje och skapar mod och samhörighet. Och förstärker kamplusten. Kulturen har makt och kraft – det är ju därför sånger och tavlor och skulpturer blir så hotfulla för makthavare ibland, det ser vi både på alltför nära håll och långt borta just nu.

Krajas konsert avslutades med Stilla Natt. Publiken bjöds in att sjunga med i den sista versen.

”Räddningstimman för världen slår. Nu begynner vårt jubelår …” sjöng vi allihopa och Idunluften fylldes av julstämning.

Jag funderade på vår gemensamma sång när jag promenerade hemåt. På texten i Stilla Natt och i de andra sångerna vi hört. Såklart uppfattade vi som var där konserten på många olika sätt; en fantastisk musikalitet, mycket värme, vilsamhet… Men jag kom inte ifrån det där med texterna och samhörigheten. Folkets sånger så här till jul. Behöver vi julen som en motståndsrörelse just nu? Kan julsångerna vara mer än stämning och tradition?

Det händer mycket gott i världen hela tiden. Minsann att det gör. Men det händer också mycket som är hemskt och hotfullt. Inte minst just nu. Jorden orkar inte med oss, den är överutnyttjad och på otäckt många sätt utbränd. Människor är rädda för människor och tappar respekten för livet. Eller stänger gränser och dörrar och blir ofta själva ensamma. Många som har mycket saknar förmåga att vara nöjda och därför också att leva solidariskt.

Det är mitt i detta som det kan finnas anledning att ta i och sjunga extra starkt om jubelåret som vi längtar efter, ett liv av försoning, frihet och frid. Eller att ta O, helga natt på allvar: ”Vår jord är fri, himlen öppen är … uti din slav du ser en älskad broder …”

Detta Jesusbarn. För mig som kristen betyder han Guds närvaro i världen och en hjälp att vara människa i dess djupaste och vidaste dimension med kropp och själ och ande och politik och fest och alltihopa.

Jag vet, alla ser honom inte så.

Men ändå. Hans födelse och hans liv … bara det räcker som motståndsrörelse in i vår värld, i hotet mot demokrati och fria media, i rädsla och nationell egoism och in i ett överutnyttjande av jordens resurser. För här föds ett judiskt barn som förstås blev omskuren och bara åt koshermat. Han tvingades på flykt från rädda makthavare som ville döda honom. Palestinska herdar och irakiska stjärntydare var de enda som först förstod det märkvärdiga med honom. Och när han växte upp bröt han mot tabun av alla de slag. Han värnade allas värde och han höll varken på nationella, etniska, klass- eller könsgränser. Det räcker för en motståndsrörelse.

Så nu firar vi jul. Gärna med mormors kakor och pyntet som barnen gjort i förskolan. Och vi behöver säkert vila i vintermörkret. Men tänk om vi kan bära med oss insikten om att vi är del av en världsvid motståndsrörelse när vi sjunger med i Stilla natt eller lyssnar på O, helga natt. Det är vackert med sången. Men i julsångerna och hela helgen kan det också ligga en hemlig dunderkraft som säger att den fest som detta livet kan vara, den ska vi sannerligen fira i både glädje och protest, i att värna varandra och stifta lagar för solidaritet och rättvisa.

Räddningstimman slår och jubelåret börjar om vi litar på vårt motstånd och tar det på allvar.

God jul!

Lisa Tegby,
präst i Umeå

För alla flickors rätt till ett värdigt liv

Skrivet av

Miljontals flickor världen över lever under förtryck och utsätts för hot, våld och övergrepp – bara för att de är flickor. Det kan vi aldrig acceptera.
Act Svenska kyrkans julinsamling 2019 har temat ”För alla flickors rätt till ett värdigt liv”

Vi kan aldrig acceptera att fattigdom och normer ger flickor sämre förutsättningar för ett värdigt liv. Alla flickor ska själva kunna påverka sin framtid. De ska själva få välja hur och med vem de vill leva sitt liv. De äger rätten att bestämma över sin egen kropp. Förtrycket och övergreppen på flickor är en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Vi lever alla under samma himmel och har samma rättigheter. Act Svenska kyrkan stödjer humanitära insatser och projekt över hela världen för att stärka flickor och kvinnors rätt till god hälsa, värdighet och makt över sitt eget liv.

I Act Svenska kyrkans julinsamling som pågår från första advent 2019 till trettondedag jul 2020, samlar vi in pengar till Act Svenska kyrkan och arbete för alla flickors rätt till ett värdigt liv.

Du kan vara med och skänka gåvor genom att swisha valfritt belopp till 9001223 eller betala in via bankgiro 900-1223/plusgiro 90 01 22-3.

Du kan vara med och stötta och dela information om kampanjen på olika sätt. På Svenska kyrkans intranät kan du läsa mer och hämta en hel del material att använda och sprida, tex via sociala medier.

Tillsammans arbetar vi för alla flickors rätt till ett värdigt liv.

Foto: Jesper Wahlström /Ikon

Beslut vid årets kyrkomöte

Skrivet av

I veckan avslutades årets kyrkomöte. Efter några dagar fyllda av seminarier, debatt och beslutsfattande var den andra av årets två sessioner över. Just årets kyrkomöte har varit tematiskt och haft temat undervisning. Under första sessionen pågick en mängd seminarium, dialogforum och föreläsningar varvat med traditionellt utskottsarbete. Även under andra sessionen blev det tid för seminarium, denna gång i stiftsgrupper med varje biskop som ledare för samtalet med ledamöterna i respektive stift.

Just temat undervisning har givetvis genomsyrat båda årets sessioner, men när det kom till diskussionen i plenum så fick frågan om bibehållna anslag till Svenska kyrkan i utlandet, SKUT, stort utrymme tillsammans med en bitvis absurd debatt mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna i olika frågor som istället borde förts i riksdagen. Återigen är det tydligt att Svenska kyrkan inte ska styras av allmänpolitiska partier utan av företrädare sprungna direkt ur församlingslivet med endast kyrkans agenda för ögonen.

Frågan om SKUT och resultatet av omröstningen blev mycket glädjande för POSK-gruppen. Under veckan hade flera företrädare för POSK argumenterat för bibehållna anslag de kommande två åren för att beslut ska kunna fattas i rätt ordning, utred först verksamheten och besluta därefter om nedskärningar. Kyrkostyrelsens och ekonomiutskottets förslag till beslut hade inneburit att neddragningar först var tvungna att göras innan möjlighet att utreda vart de skulle göras. Efter votering och röstning i plenum under onsdagen stod det klart att en majoritet hade lyckats bildas för bibehållna anslag de kommande två åren! En spontan applåd av glädje bröt ut i salen när det hela hade gått igenom, men det var med en mycket knapp majoritet med röstetalet 116 mot 114 och 3 ledamöter som avstod att rösta.

Precis innan kyrkomötet avslutades fick varje biskop ta emot budkavlen från kyrkomötet att föra vidare ut till varje stift. En uppmaning till hela Svenska kyrkan om en långsiktig och systematisk satsning på undervisning och lärande. Hela uttalandet finns att läsa på kyrkomötets hemsida.

Som vanligt är det inte särskilt många motioner som får bifall. Av de 45 inlämnade motionerna som rymdes inom temat har kyrkomötet beslutat att bifalla följande motioner.
De motioner som är markerade i fet stil i texten nedan har POSKare varit medmotionärer till.

Motion 2019:31 punkt 1
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att i samband med hågkomsten av det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 även högtidlighålla att det 2025 är 1700 år sedan kyrkomötet i Nicaea.

Motion 2019:43
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att genomföra en översyn av och ta fram förslag på hur institutionssjälavården, där verksamhet och ansvar vilar på pastorat/församlingar, ska finansieras, med hänsyn till stiftens respektive nationell nivås roll och uppgift och i förhållande till utjämnings-/bidragssystem.

 Motion 2019:3
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att tillsätta en utredning som undersöker dels vilka faktorer som är viktiga för människors gudstjänstupplevelse, dels vilka metoder och förhållningssätt som ger framgång i gudstjänstarbetet.

 Motion 2019:22
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att undersöka och analysera samt ta fram förslag om hur man tillsammans med stiften kan stödja församlingar och pastorat i att ge lekmän en större del av ansvaret för att leda undervisning för olika målgrupper.

Motion 2019:9
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att utreda hur ett inspirations- och kunskapsstöd på nationell nivå i frågor gällande tillgängligt lärande skulle kunna se ut.
Samt att uppdra till kyrkostyrelsen att verkställa den typ av nationellt inspirations- och kunskapsstöd för tillgängligt lärande, som de efter utredning finner lämpligast.

Motion 2019:5
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att i programmet för lärande och undervisning lägga särskild vikt vid att studera klimatfrågor och naturens rättigheter med utgångspunkt i bl.a. urfolkens deklaration om moder jords och naturens rättigheter, påven Franciskus encyklika om jorden som vårt gemensamma hem och biskoparnas klimatbrev.

Dessutom ansågs ett antal motioner vara besvarade:
Motion 2019:23 om ett utbildningsmaterial i missiologi.
Motion 2019:29 om relationen mellan tro och vetenskap.
Motion 2019:32 om en grundkurs i kristen tro för journalister.
Motion 2019:37 om ett lektionarium för Svenska kyrkan.
Motion 2019:15 om ett utbildningsmaterial för kurser i ekoteologi.

Under utskottens arbete under första sessionen föreslog utskotten ett antal beslut med anledning av några motioner. Dessa förslag från utskotten bifölls av kyrkomötet:

Motion 2019:36
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att arbeta särskilt med en nyproduktion av psalmer och sånger med svenskkyrklig teologi, som tilltalar ungdomar, och kan vara ett bidrag till arbetet med en kommande psalmboksrevision.

 Motion 2019:1 och 2019:16
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att utarbeta förslag till innehåll som stöd för församlingarnas undervisning för alla åldrar

 Motion 2019:11
Kyrkomötet beslutade att uppdra till kyrkostyrelsen att förmedla ett exempel med en kristen värdegrund i nutiden format utifrån Agenda 2030 till stift och församlingar som en del av den gemensamma satsningen på undervisning och lärande.

 Motion 2019:38 och 2019:44
Kyrkomötet beslutade att utöver kostnadsram bevilja 6 miljoner kronor att stå till kyrkostyrelsens förfogande för arbetet med verksamhet och verksamhetsplanering inom utlandskyrkans att användas 2020.

Motion 2019:38 och 2019:44
Kyrkomötet beslutade att utöver kostnadsram bevilja 6 miljoner kronor att stå till kyrkostyrelsens förfogande för arbetet med verksamhet och verksamhetsplanering inom utlandskyrkans att användas 2021.

Utöver detta beslutade kyrkomötet att gå emot ekonomiutskottet till förmån för en reservation i detsamma som menade att ekonomiutskottet borde ha föreslagit att kostnadsramen för 2020 och planeringsramen för 2021 höjs i enlighet med förslaget i motion 2019:44.

Kyrkomötet beslutade också att bifalla en del av kyrkostyrelsen förslag till ändringar i kyrkoordningen och andra framlagda skrivelser, bland annat om att översättningar av bibeln, psalmboken och kyrkohandboken på nationella minoritetsspråk nu får användas. Här kan du läsa om kyrkomötets alla beslut 2019.

Nästa år genomförs kyrkomötet som vanligt utan något tema, då kommer också att beslutas om det återigen ska bli ett tematiskt kyrkomöte 2021. Blir det så kommer det att ha temat Kyrkan i det offentliga rummet det beslutade också årets kyrkomöte.

Victor Ramström
ledamot av kyrkomötet och informatör för POSK

De små handlingarna är också viktiga

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Det är klart att de har rätt, de som säger att vegetarisk mat på en förskola inte kommer att förändra världen. Eller att det inte blir någon revolution i resandet för att en klimataktivist tar båt i stället för flyg över Atlanten. Att plastsortering eller att ta cykeln i stället för bilen och att gå på secondhandmarknader inte ändrar på vårt samhälle.

På ett sätt har de alldeles rätt. Små enstaka handlingar ändrar inte världen. De är just små och enstaka.

Ändå är de viktiga.

Somliga tycks ha lätt att förakta dem som i sitt eget liv vill ta konsekvenserna av vad de vet om det som hotar vår tillvaro. Föraktet kan handla om just det konsekventa och principfasta. Kan hon aldrig äta en korvbit och måste hon läsa på varenda etikett? Föraktet kan också gälla den som inte är helt konsekvent men gör vad den kan för miljön eller fattigdomsbekämpningen eller vad det nu kan vara. Jaså, nu flyger han! Där ser man vad hans principer var värda! I båda fallen tar man sig rätten att ställa sig vid sidan om och tycka. Och förakta.

Förakt är inte konstruktivt. Inte sällan är det ett sätt att slippa bry sig och ta ansvar. Ibland handlar det om okunskap, en bristande insikt om att världen behöver förändras och att det faktiskt finns medel att göra det.

Världens stora frågor måste lösas med politiska och ekonomiska styrmedel. Det vet nog även aktivisten i båten på Atlanten eller den som cyklar till secondhandbutiken. Politiker måste ta till sig vad vetenskap och erfarenhet förmedlar om klimatets förändring, företagsledare måste inse vilka regimer deras företag stöder och vad det gör med människors liv. Men politiker, företagsledare och andra makthavare är inte bara några långt därborta och däruppe. De styr oss men de är också påverkbara.

De små handlingarna är viktiga. De är viktiga för att de gör en liten förändring i världen. Men också för att de hjälper till att hålla uppmärksamheten på tillvarons stora frågor. Varje paket fairtrade-kaffe påminner om människors arbetsvillkor. Varenda cykeltur kan säga något om luften i New Delhi. Varje språkkafé är ett uttryck för hur mycket vi har att lära av varandra.

De små handlingarna påminner oss också om att vi alla, eller våra barnbarn, kommer att bli tvungna att förändra våra liv på grund av folkvandringar och klimatförändringar. Det är vad vetenskapen pekar på. Det kanske inte blir förändringar till det sämre. Men det blir annorlunda.

De små handlingarna är också ett rop. De är utropstecken som säger att vi vill ha ett bättre, rättvisare och renare samhälle. Politiker brukar vara känsliga för utropstecken, särskilt när de är många.

Och inte minst. Är inte de små handlingarna ett sätt att bevara vår mänskliga värdighet? Genom att se sanningen i vitögat, göra vad man tror är rätt och rättvist blir man mer människa?

Att göra vad man kan utan att förakta andra, är inte det att bidra till att göra det mänskliga livet ännu mer mänskligt?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

 

När tron utmanas lär vi oss nya saker

Skrivet av

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 25 oktober. 

Min vardag är full av samtal om tro och en hel del teologiska diskussioner. Det kan samtalas högt och lågt, enskilt eller i grupp, i resonemang som förs med barn eller med akademiskt utbildade teologer. Det hör väl till alla prästers vardag, men mitt i den vardagen kan det öppnas nya världar.

Med jämna mellanrum har jag förmånen att få möta konfirmander och kloka ungdomar i deras frågor om Gud och min bästa teologiska fortbildning kan vara den då jag utmanas av deras frimodiga sätt att resonera. På sistone har jag fått stiga in i värld där dessa resonemang förs på ett nytt språk.

I min nuvarande konfirmandgrupp finns stor variation. Alla konfirmander har olika variationer, funktionsvariationer kan det kallas, men alla är de teologer. Resonemangen förs ivrigt och förtroendefullt, ofta med stor nyfikenhet och ibland med skepsis.

I många fall ses dessa ungdomar som personer med hinder men i samtalet om Gud möter vi snarare möjligheter. Att man talar olika språk skulle också kunna ses som hinder, men samtalet kan berikas av olika uttryckssätt. I vår konfirmationsgrupp används såväl teckenspråk som bliss-karta, det pratas småländska och egna språk och vi använder musikaliska uttryck. Samtalet är språkrikt och gruppen är variationsrik och det är en rikedom att få samtala om Gud spontant och på så vis utan hinder.

Vi pratar om saker vi tycker är underliga och om det som är fascinerande med Gud, vad vi har sett med egna ögon och vad vi inte kan se. Vi vänder och vrider på frågor man burit med sig och vi ställs inför nya frågor i stunden. Vi skrattar mycket och vi lägger ofta pannan i djupa veck. Vi lyssnar och pekar och tecknar, vi utvecklar och vi berättar, diskuterar och resonerar, vi tror och vi tvekar men Guds närvaro är påtaglig.

Och ibland tänker jag på lärjungarna som samlades i Jerusalem och att de som hörde dem tala hörde att de talade om Gud allihop fast på olika språk. Jag tror att vi faktiskt måste tala om Gud på våra olika språk för Gud låter sig inte begränsas av ord eller av våra sätt att utrycka vem Gud är. Och även om jag lärt mig mycket om teologi på ett akademiskt språk så lär jag mig mycket mer om Gud när språket är hjärtats språk och samtalet är variationsrikt.

Evangelierna berättar ofta om troende människor som lärt sig mycket om Gud och om den heliga skriften men som fick höra om det på ett nytt sätt när Jesus visade vem Gud är. De beprövade resonemangen fick ett nytt ljus i mötet med Jesus. Och det händer även i mötet med varandra. När tron utmanas lär vi oss nya saker. Och när vi tar del av andra perspektiv ökar vår förståelse.

Ibland ser vi saker som vi aldrig trodde att vi skulle se och det händer att jag upplever att det som jag aldrig trodde var möjligt faktiskt är möjligt! Att det inte finns några hinder för Gud blir jag ofta påmind om, inte minst i den variationsrika vardagen där samtalet förs med öppenhet och med ett rikt och varierat språk.

Jag lär mig så mycket om tro och tillit, om Gud och om oss och jag tänker förundrat:

Är inte det den ädlaste konsten, att visa på Gud med både händer och fötter, att samtala med både läppar och bilder och att föra en teologi med både hjärna och hjärta?

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Arkiv
Kategorier