Julen som sånger, hopp och motstånd
Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 december.
Häromkvällen var jag på julkonsert. Sånggruppen Kraja sjöng julsånger i Idun här i Umeå. Så vackert och stämningsfullt. ”Nu känns det verkligen som jul,” hörde jag några av mina bänkgrannar säga när vi gick ut. Och jag håller med. Sångerna gör något med oss. Adventsgudstjänster och julkonserter eller att lyssna på bästa julmusiken hemma väcker en känsla av något annorlunda och fridfullt, något hoppingivande och förväntansfullt hos mig.
I pausen på konserten träffade jag en vän. Han var lika tagen av jag som sången och så citerade han en artikel han nyss läst: ”Det må vara vem som stiftar folkets lagar, men den som skriver folkets sånger har verkligen makten.” Jag håller inte med om det där med lagarna. Det har stor betydelse vem som stiftar dem! Men att folkets sånger både kan bära och leda till förändring och på sikt skapa nya lagar, det har ju slavarna i USA:s sydstater, Sydafrikas svarta, Victor Jara i Chile och många fler visat. Gemensamma ord och toner som fyller hela kroppen, ger glädje och skapar mod och samhörighet. Och förstärker kamplusten. Kulturen har makt och kraft – det är ju därför sånger och tavlor och skulpturer blir så hotfulla för makthavare ibland, det ser vi både på alltför nära håll och långt borta just nu.
Krajas konsert avslutades med Stilla Natt. Publiken bjöds in att sjunga med i den sista versen.
”Räddningstimman för världen slår. Nu begynner vårt jubelår …” sjöng vi allihopa och Idunluften fylldes av julstämning.
Jag funderade på vår gemensamma sång när jag promenerade hemåt. På texten i Stilla Natt och i de andra sångerna vi hört. Såklart uppfattade vi som var där konserten på många olika sätt; en fantastisk musikalitet, mycket värme, vilsamhet… Men jag kom inte ifrån det där med texterna och samhörigheten. Folkets sånger så här till jul. Behöver vi julen som en motståndsrörelse just nu? Kan julsångerna vara mer än stämning och tradition?
Det händer mycket gott i världen hela tiden. Minsann att det gör. Men det händer också mycket som är hemskt och hotfullt. Inte minst just nu. Jorden orkar inte med oss, den är överutnyttjad och på otäckt många sätt utbränd. Människor är rädda för människor och tappar respekten för livet. Eller stänger gränser och dörrar och blir ofta själva ensamma. Många som har mycket saknar förmåga att vara nöjda och därför också att leva solidariskt.
Det är mitt i detta som det kan finnas anledning att ta i och sjunga extra starkt om jubelåret som vi längtar efter, ett liv av försoning, frihet och frid. Eller att ta O, helga natt på allvar: ”Vår jord är fri, himlen öppen är … uti din slav du ser en älskad broder …”
Detta Jesusbarn. För mig som kristen betyder han Guds närvaro i världen och en hjälp att vara människa i dess djupaste och vidaste dimension med kropp och själ och ande och politik och fest och alltihopa.
Jag vet, alla ser honom inte så.
Men ändå. Hans födelse och hans liv … bara det räcker som motståndsrörelse in i vår värld, i hotet mot demokrati och fria media, i rädsla och nationell egoism och in i ett överutnyttjande av jordens resurser. För här föds ett judiskt barn som förstås blev omskuren och bara åt koshermat. Han tvingades på flykt från rädda makthavare som ville döda honom. Palestinska herdar och irakiska stjärntydare var de enda som först förstod det märkvärdiga med honom. Och när han växte upp bröt han mot tabun av alla de slag. Han värnade allas värde och han höll varken på nationella, etniska, klass- eller könsgränser. Det räcker för en motståndsrörelse.
Så nu firar vi jul. Gärna med mormors kakor och pyntet som barnen gjort i förskolan. Och vi behöver säkert vila i vintermörkret. Men tänk om vi kan bära med oss insikten om att vi är del av en världsvid motståndsrörelse när vi sjunger med i Stilla natt eller lyssnar på O, helga natt. Det är vackert med sången. Men i julsångerna och hela helgen kan det också ligga en hemlig dunderkraft som säger att den fest som detta livet kan vara, den ska vi sannerligen fira i både glädje och protest, i att värna varandra och stifta lagar för solidaritet och rättvisa.
Räddningstimman slår och jubelåret börjar om vi litar på vårt motstånd och tar det på allvar.
God jul!
Lisa Tegby,
präst i Umeå