När tron utmanas lär vi oss nya saker

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 25 oktober. 

Min vardag är full av samtal om tro och en hel del teologiska diskussioner. Det kan samtalas högt och lågt, enskilt eller i grupp, i resonemang som förs med barn eller med akademiskt utbildade teologer. Det hör väl till alla prästers vardag, men mitt i den vardagen kan det öppnas nya världar.

Med jämna mellanrum har jag förmånen att få möta konfirmander och kloka ungdomar i deras frågor om Gud och min bästa teologiska fortbildning kan vara den då jag utmanas av deras frimodiga sätt att resonera. På sistone har jag fått stiga in i värld där dessa resonemang förs på ett nytt språk.

I min nuvarande konfirmandgrupp finns stor variation. Alla konfirmander har olika variationer, funktionsvariationer kan det kallas, men alla är de teologer. Resonemangen förs ivrigt och förtroendefullt, ofta med stor nyfikenhet och ibland med skepsis.

I många fall ses dessa ungdomar som personer med hinder men i samtalet om Gud möter vi snarare möjligheter. Att man talar olika språk skulle också kunna ses som hinder, men samtalet kan berikas av olika uttryckssätt. I vår konfirmationsgrupp används såväl teckenspråk som bliss-karta, det pratas småländska och egna språk och vi använder musikaliska uttryck. Samtalet är språkrikt och gruppen är variationsrik och det är en rikedom att få samtala om Gud spontant och på så vis utan hinder.

Vi pratar om saker vi tycker är underliga och om det som är fascinerande med Gud, vad vi har sett med egna ögon och vad vi inte kan se. Vi vänder och vrider på frågor man burit med sig och vi ställs inför nya frågor i stunden. Vi skrattar mycket och vi lägger ofta pannan i djupa veck. Vi lyssnar och pekar och tecknar, vi utvecklar och vi berättar, diskuterar och resonerar, vi tror och vi tvekar men Guds närvaro är påtaglig.

Och ibland tänker jag på lärjungarna som samlades i Jerusalem och att de som hörde dem tala hörde att de talade om Gud allihop fast på olika språk. Jag tror att vi faktiskt måste tala om Gud på våra olika språk för Gud låter sig inte begränsas av ord eller av våra sätt att utrycka vem Gud är. Och även om jag lärt mig mycket om teologi på ett akademiskt språk så lär jag mig mycket mer om Gud när språket är hjärtats språk och samtalet är variationsrikt.

Evangelierna berättar ofta om troende människor som lärt sig mycket om Gud och om den heliga skriften men som fick höra om det på ett nytt sätt när Jesus visade vem Gud är. De beprövade resonemangen fick ett nytt ljus i mötet med Jesus. Och det händer även i mötet med varandra. När tron utmanas lär vi oss nya saker. Och när vi tar del av andra perspektiv ökar vår förståelse.

Ibland ser vi saker som vi aldrig trodde att vi skulle se och det händer att jag upplever att det som jag aldrig trodde var möjligt faktiskt är möjligt! Att det inte finns några hinder för Gud blir jag ofta påmind om, inte minst i den variationsrika vardagen där samtalet förs med öppenhet och med ett rikt och varierat språk.

Jag lär mig så mycket om tro och tillit, om Gud och om oss och jag tänker förundrat:

Är inte det den ädlaste konsten, att visa på Gud med både händer och fötter, att samtala med både läppar och bilder och att föra en teologi med både hjärna och hjärta?

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>