fbpx

I kyrkan utgår inte all makt från folket

Skrivet av

Partipolitiker är vana vid att riksdagen i princip kan bestämma vad som helst. Men ett trossamfund har en bekännelse som står fast, skriver Amanda Carlshamre och Hans-Olof Andrén i en replik på Dagens debattsida 26 april.

I en debattartikel den 19/4 tar Gunnar Hyltén-Cavallius upp partipolitiseringen i Svenska kyrkan och det faktum att tre riksdagspartier deltar i kyrkovalet, nämligen S, C och SD. Det kan tilläggas att också parallellorganisationer till samtliga övriga riksdagspartier deltar i kyrkovalet. Som Hyltén-Cavallius skriver är detta en unik politisering av ett trossamfund.

Partipolitiker är vana att all makt utgår från folket, så riksdagen kan i princip bestämma vad som helst. Men ett trossamfund har en bekännelse, och vi förfogar inte över innehållet i denna. Ett kyrkomöte kan inte besluta att Kristus inte har uppstått eller att Gud inte skapat världen.

Den historiska bakgrunden sträcker sig nog ända till socknens uppdelning i borgerlig och kyrklig kommun 1862. När kommunalstämmans “direktdemokrati” ersattes med kommunalfullmäktiges representativa demokrati 1918 uppstod tanken på en liknande förändring för församlingarna, de “kyrkliga kommunerna”. När därför kyrkofullmäktige ersatte kyrkostämman i de största församlingarna på 1930-talet valde partierna, med S i spetsen, att ställa upp i kyrkovalet. Av de skäl som Hyltén-Cavallius beskriver.

I en öppen folkkyrka av Svenska kyrkans typ, som inte ställer bekännelsekrav på sina förtroendevalda, måste därför biskopar, präster och diakoner vara inblandade i beslutsfattandet eftersom de genom sina vigningslöften är bundna till bekännelsen. Det behövs en samverkan mellan de vigda och lekfolket i Svenska kyrkan som ska vara både demokratisk, apostolisk och episkopal.

I Svenska kyrkan är kyrkoherden alltid ledamot av kyrkorådet och biskopen ordförande i stiftsstyrelsen, men mandatet är mindre än i jämförbara kyrkor. Biskoparna har exempelvis inte rösträtt i kyrkomötet, vilket nog också är unikt.

I Hyltén-Cavallius debattartikel tecknas bilden av en helt politiserad kyrka. Lyckligtvis är det inte riktigt så illa. På många håll i landet finns det partipolitiskt obundna grupper, varav de flesta tillhör POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan. Lokalt i församlingar och pastorat har det funnits partipolitiskt obundna grupper sedan 1927, och antalet ökar stadigt vid varje kyrkoval. Dock är vi fortfarande i minoritet i jämförelse med dem som har partikoppling.

Ett problem med vår kyrkas organisation är att valen till kyrkomöte och stiftsfullmäktige sedan år 2000 är direkta. Det låg då i partiernas intresse att kyrkovalet skulle efterlikna de allmänna valen, så att de partipolitiskt intresserade skulle förmås att rösta på sitt parti även i kyrkovalet. Eftersom detta sker ett år innan det allmänna valet fungerar det också som en generalrepetition för partierna inför det “riktiga” valet året efter. Lyckas man få valdebatten att handla om samhällspolitik i stället för kyrkopolitik kan man också få stort genomslag i medier. Dessutom ges nya politiska partier en möjlighet att pröva vingarna.

Det system som gäller från år 2000 – direkta kyrkomötesval, ingen spärr, utjämningsmandat, relativt lågt valdeltagande – gör det ganska lätt för nya grupper att ta sig in i kyrkomötet utan att tidigare ha haft kyrkopolitisk verksamhet på lokalplanet. Så gjorde SD år 2002, och i år sägs Alternativ för Sverige försöka utnyttja de möjligheter dagens system erbjuder. Botemedlet för detta heter en återgång till indirekta val.

Tidigare valdes nämligen kyrkomötet och stiftsfullmäktige indirekt, av församlingarna, eftersom man såg dessa nivåer som organ för församlingarna – inte för kyrkans medlemmar. Kyrkomötet beslutar ju om församlingarnas gemensamma gudstjänstordningar och psalmbok, den gemensamma internationella missionen och diakonin, utlandsförsamlingarna, ekumeniska relationer och så vidare.

När kyrkan skildes från staten år 2000 förordade POSK (och C) fortsatta indirekta val. Det är en förändring vi fortfarande kämpar för. Partiernas inflytande över kyrkan behöver minska, inte öka. En väg framåt kan exempelvis vara att de som sitter i kyrkofullmäktige i pastorat och självständiga församlingar själva får välja sina representanter i högre beslutande organ. Med indirekta val skulle nya grupper inte kunna bli valda till stiftsfullmäktige och kyrkomötet utan att först vara aktiva i församlingarna.

I längden kan sekulära partier i en sekulär stat inte gärna fortsätta att delta i valen i ett trossamfund. Partierna sysslar med samhällsfrågor, trossamfundet med kyrkliga frågor – i grunden frågan om hur det glada budskapet om frälsningen genom Jesus Kristus bäst ska förkunnas i vår tid – i ord och handling.

Det är dags för partierna att lyssna och släppa taget om Svenska kyrkan. Ärkebiskopen har rätt i att nuvarande system är otidsenligt. I en intervju i Dagen 21/4 säger hon: “Skulle vi börja om från scratch skulle vi aldrig ha den här kopplingen till de politiska partierna.”

Låt oss hoppas att partipolitiken får vara en parentes i kyrkans historia.

Amanda Carlshamre
Teologistuderande, ordförande POSK

Hans-Olof Andrén
Seniorprofessor vid Chalmers tekniska högskola, ordförande POSK 2003-2019

 

Foto: Magnus Aronsson/ IKON

Vilken linje har partistyrelsen om gudstjänstliv?

Skrivet av

Amanda Carlshamre svarar Lennart Hallengren på Kyrkans Tidning debattsida 21 april 2021.

Det är trosgemenskapen och församlingen som ska vara basen för de som beslutar i kyrkan.

REPLIK

Lennart Hallengren efterlyser i KT nummer 15 en debatt om konkreta frågor som är viktiga för Svenska kyrkan och menar att POSK kverulerar över vilka som får kandidera som nomineringsgrupp. Om vi upplevs som kritiska så är det en kritik som är både adekvat och saklig.

För POSK är Svenska kyrkans struktur, organisation och system av förtroendevalda en ytterst konkret fråga som vi gärna diskuterar. Svenska kyrkan är inte en institution eller organisation som andra. Hon är en kyrka, en del av ett världsvitt samfund, med syfte att främja en rättvis värld där människor kommer till tro och där Guds vilja får leda och ske – inte vår. En luthersk kyrka har en växelverkan mellan tradition och reformer och är en länk i ett större sammanhang av miljontals kristna som gått före oss och som kommer efter oss. Till det kommer ansvaret att känna till sin historia och parallellt kunna förnyas.

Lennart Hallengren framför att ”… vissa nomineringsgrupper kandiderar under tydligt namn. Då vet medlemmen som ska rösta i kyrkovalet vilka grundläggande värderingar de har i samhällsfrågor och i frågor som berör Svenska kyrkan.” Det är riktigt vad gäller samhällsfrågor, men låt oss vända på perspektivet. Meningen ”vilka frågor som berör Svenska kyrkan” visar på ett utifrånperspektiv, att jag som väljare antas utgå från mina politiska åsikter och applicera dem på Svenska kyrkans och dess beslut, förvaltning och inriktning. Det kanske är naturligt för den som ställer upp på en partipolitisk lista, men det är det inte för oss i POSK.

Lennart Hallengren svarar själv på sin fråga om POSKs äktenskapssyn när han närläser POSK-programmet: ”Posk delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.” Han påminner också om att detta är Svenska kyrkans rådande ordning. Det är alltså tydligt för alla att POSK står för den formulering om äktenskapet som kyrkomötet tidigare har beslutat om.

POSK består av individer som röstar på olika partier i de allmänna valen. Men vad vi röstar på i de allmänna valen lämnar vi utanför kyrkovalet – här menar vi att partipolitiken inte ska styra trossamfundet Svenska kyrkan. Lennart ställer sig frågande till varför POSK verkar särskilt avigt inställda till S, C och SD? Det korta svaret är att partistyrelserna fastställer program och mål för dessa nomineringsgrupper för kommande mandatperiod och uttrycker sin vilja med Svenska kyrkan. Men partistyrelserna har ingen som helst konfessionell grund.

POSK anser att det i stället är trosgemenskapen och församlingen som ska vara basen för de som beslutar i kyrkan. Lennart Hallengren har uppenbarligen läst vårt program, och därmed sett vilka konkreta frågor vi vill diskutera. Låt oss diskutera hur vi tydligare kan gestalta den kyrkosyn som uttrycks i de dokument som antagits av Svenska kyrkan, hur vi kan stärka de förtroendevaldas kompetens, hur gudstjänstlivet kan få teologisk och liturgisk fördjupning och hur vi ska ta oss an nya diakonala utmaningar. Det är konkreta diskussioner vi välkomnar. Vilken linje har partistyrelsen i S vad gäller Svenska kyrkans gudstjänstliv? Är ni alla överens, eller finns olika uppfattningar i partiet?

Amanda Carlshamre
ordförande POSK

Ja, låt oss debattera konkreta frågor

Skrivet av

Socialdemokraten Lennart Hallengren, i Malmö skriver i Kyrkans Tidning:

”Så till er i Posk, lägg ner kverulansen om vilka som bör få kandidera som nomineringsgrupp. Låt oss i stället mötas i debatt om konkreta frågor som är viktiga för Svenska kyrkan.”

(För den som undrar så kan kverulans översättas (enligt synonym.se) med grälsjuka, klandersjuka, gnällighet, grinighet, kvirr, gnäll, knot, jämmer, beskärmelse, gnällande, jämmerlåt, klagan, påstridighet, rättshaveri, klagolåt)

Då vill jag svara Lennart Hallengren – NEJ, oavsett vad du tycker så kommer vi i POSK inte sluta påtala det knäppa med att politiska partier som Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna, ställer upp i kyrkovalet.

Hallengren skriver ”Socialdemokrater skulle till exempel kunna kandidera under namnet progressiva i Svenska kyrkan.”. Men nej Lennart, det kan du ju inte! Detta visar ju bara hur lite Hallengren förstår av systemet. För honom som socialdemokrat så går det inte att ställa upp på någon annan lista en en socialdemokratisk. Det tillåter inte hans parti, som det ser ut nu.

Sen försöker Hallengren lyfta en fråga och hänvisar till POSKs program om Mångfald – en möjlighet och citerar

”Posk delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande. Hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha någon betydelse för vem som erbjuds anställning inom Svenska kyrkan.”

Sen skriver Hallengren något viktigt ”Vi vet att detta är den syn som Svenska kyrkan har hittills. (Min markering) Men vilken är Posks inställning? Jag tolkar det som att Posk inte tar ställning eller inte vågar ta ställning.”

Jo du Lennart Hallengren – POSKs inställning i den frågan är just Svenska kyrkans inställning. Och det är den inställning som vi tycker ska fortsätta vara Svenska kyrkans inställning, och inte bara hittills. En inställning som jag vet socialdemokraterna vill ändra på. Så det kan ni vara säkra på – skulle frågan komma upp igen i till exempel kyrkomötet, så kommer POSK kämpa för den teologiska syn som nu råder i Svenska kyrkan. Det är väl oerhört tydligt, där POSK tar ställning.

Jag välkomnar Lennart Hallengrens engagemang i Svenska kyrkan och vill verkligen inte att det engagemanget ska sluta. Men jag kommer aldrig sluta tycka att det är konstigt att ett politiskt parti ställer upp i kyrkovalet. Gärna engagerade personer – men inte politiska partier!

Och sakfrågor kommer POSK gärna att vilja debattera och för diskussion om.

  • Till exempel att det ska vara indirekta till stift och kyrkomöte.
  • Till exempel att församlingsrådens mandat ska tydliggöras.
  • Till exempel att lyfta att teologiskt och liturgisk fördjupning sker i Svenska kyrkan gudstjänster
  • Till exempel att församlingar och pastorat ska kunna driva begravningsbyråer.

Så – Bring it on, Lennart Hallengren, POSK tar vilken debatt som helst!

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/lat-oss-debattera-konkreta-fragor

/Carina Etander Rimborg

Marie Rydén Davoust

Skrivet av

Marie Rydén Davoust är vice ordförande för POSK, har flera uppdrag som förtroendevald lokalt i Eskilstuna och som ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen.

Varför är du engagerad i POSK?
”För jag är engagerad i Svenska kyrkan. Att som körsångare och gudstjänstdeltagare få vara med att påverka både lokalt och nationellt tillsammans med flera kollegor är både viktigt och roligt. Som blivande diakon kan jag också bidra med att göra diakonala perspektiv mer synliga inom POSK och där vi verkar.”

Anders Brunnstedt

Skrivet av

Anders Brunnstedt är ordförande för POSK i Västerås stift och sitter med i POSKs styrelse. Han har flera uppdrag som förtroendevald lokalt i Falun, i Västerås stift och som ledamot i kyrkomötet.

Varför är du engagerad i POSK?
”Mitt engagemang i POSK-rörelsen har gett mig möjlighet att bidra till och ta ansvar i styrelsearbetet i det som är vår kyrkas viktigaste organisationsdel – församlingen. POSK har gett mig ett stort nätverk av människor aktiva i gudstjänstgemenskaperna runt om i Svenska kyrkan.”

Därför hör politiska partier inte hemma i kyrkopolitiken

Skrivet av

För en tid sedan läste jag Joel Halldorfs krönika om påve Franciskus resa till Irak. Några rader ur krönikan etsade sig fast vid mitt medvetande och jag har funderat över dessa sedan dess.

”Men för den som lever i kyrkan kan tron inte reduceras till ideologi. Tron är längtan: att sträcka sig mot den Gud som är tillvarons centrum. Därför är det naturligt att känna släktskap med människor från andra religioner som gör samma sak. Faktum är att detta blir särskilt tydligt när man lever i ett sekulariserat land. Jag känner själv ofta större gemenskap med fromma muslimer än med så kallat etniska men sekulariserade svenskar.”

Som kristen och aktiv i POSK gav dessa rader ytterligare en dimension som är så talande för varför jag anser att politiska partier inte hör hemma i kyrkopolitiken. Nu ska det väl tilläggas att just denna passagen i krönikan främst vänder sig mot SD, men jag upplever att även många socialdemokrater har en tendens att, om inte reducera tron till ideologi men åtminstone, låta ideologin komma i första hand. Även när jag pratar tro med dem.

Som exempel kan nämnas en i min närhet troende muslim och socialdemokrat som svarade på min fråga om hon kunde uppleva en gemenskap med kristna på samma sätt som jag kan känna med muslimer. För mig var den frågan bara ställd utifrån min kristna tro, men trots det så blev svaret att hon känner större gemenskap med sin partikamrat som är ateist än en muslimsk moderat. Jag blev jätteförvirrad av svaret för jag hade inte frågat efter någon annan politiskt ideologisk ståndpunkt.

Just detta att sätta sin politiska ideologi i främsta rummet är nyckeln, men samtidigt låset, till hur vi i POSK ska få alla dessa ”politiker” att förstå skillnaden mellan vår vilja att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra och att vi i och med detta absolut inte tycker att de enskilda individernas engagemang ska sluta.

En annan del som ställer till det är att många ”politiker” är hårt skolade i sitt parti, de umgås i väldigt hög utsträckning med sina partikamrater eller andra ”politiker”. Det skapar väldigt lätt en bild om att alla är ju engagerade i partier, fast i realiteten är det en väldigt liten andel av Svenska kyrkans medlemmar som är medlem i ett parti. Dessa ”politiker” sitter liksom fast i tanken om att det är bara ”politiker” som kan bestämma över Svenska kyrkan. Så när POSK då kritiserar det här systemet så tar de det nästan som en personlig anklagelse.

Tilläggas bör att även dessa nomineringsgrupper som visserligen inte direkt är kopplade till ett politiskt parti, men ändå har nära kopplingar till ett parti kan uppvisa samma tendenser. Att den politiska ideologin kommer före den kristna tron.

Min förhoppning nu när vi börjar närma oss valrörelsen är att alla ”politiker” slutar tolka POSK’s argument som en personlig förolämpning. För de allra flesta ”politiker” gör ett gott arbete för Svenska kyrkans bästa. Vi önskar bara att det inte fanns en så tydlig allmänpolitisk agenda som styrde detta arbete.

Linda Cigéhn
POSK
Stockholms stift

Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga

Skrivet av

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 12 mars. 

Jag möter många rädslor när jag möter människor i samtal. I nästan all ångest, oro och frustration så är rädslan det frö som gror under allt.

Ibland är man inte lika rädd för framtiden som man är för den tid som en gång var och som fortfarande påverkar oss eller hindrar oss. Och ibland fastnar vi i spärren mellan rädslan för det som varit och rädslan för hur det ska bli.

En del av oss är så rädda för att göra fel så att vi inte vågar göra det som är rätt och vi fastnar i hur andras krav eller förväntningar vill styra oss i stället för att låta våra egen magkänsla leda oss.

En del av oss är så rädda för att dö, så att vi inte vågar leva.

Rädslan stänger av så att vi inte ser de vägar eller möjligheter som öppnas upp.

Rädslan för det som är vårt eget kan hindra oss att göra rätt sak för en annan.

Och när vi ser på oss själva så kan vi erkänna att det finns något som vi alla är rädda för, men det kan vara olika för dig och för mig. Även den modigaste kan vara rädd, om inte annat så för sin egen rädsla.

Rädslan finns i oss som en del av att vara människa och den kan vara en sund självbevarelse som gör att vi inte utsätter oss för risker att skadas. Frågan är hur stor plats rädslan får ta i vårt liv och hur man hanterar rädslan för sin egen eller för andras skull?

Jag tror att Jesus också var rädd. Inte så ofta kanske, för det märks inte så ofta i evangelieberättelserna, men han var ju även människa.

Och strax innan han blir fängslad inför människors dom och korsfästelse av honom märks rädslan när han går till Getsemane i mörkret för att be, då ber han om att få slippa – om det är möjligt. Han ber om en alternativ väg om den finns. Jesus ber: Låt mig slippa gå igenom detta om du vill det, inte för att jag vill det.

Men det är just detta att gå igenom som är rätt väg. Att ta sig igenom sorgen, göra upp med frustrationen eller ta sig över hindret är egentligen den enda vägen för att komma rätt och kunna fortsätta på vägen som leder framåt. Det hjälper inte att försöka gå runt. Man behöver gå rakt igenom. Den stora trösten när man trotsar rädslan och går rakt in i nattens mörker är att då vet man, när man står mitt i det, att man går mot morgonen och gryningsljuset när man fortsätter gå…rakt igenom.

Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga men den ska inte hindra oss att våga. Rädslan behöver inte ens ha uppgiften att skydda oss bevara oss för det gör Guds omsorg och kärlek. Om vi vågar låta Gud göra det.

Det finns en uppmaning som återkommer gång på gång i bibeln: Var inte rädd!

Vi kan se det som en uppmuntran på vägen: Var inte rädd. Jag ser det som ett hopp: Var inte rädd, för det finns något som är starkare än rädslan och som förmår och kan åstadkomma mycket mer än rädslan någonsin kan åstadkomma. En del stavar det tro, hopp och kärlek. Det är vägen och det är starkt. En del beskriver det med orden liv, ljus och hopp. Det är vägens riktning och det leder oss rätt.

De ord du får med dig på vägen i dag är: Var inte rädd. Du är inte ensam. Du är alltid älskad.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Anders Brännström

Skrivet av

Anders Brännström är ordförande för POSK i Uppsala stift och en av dem som senaste året arbetet för att det där bildats flera nya POSK-grupper.

Varför är du engagerad i POSK?
”Jag vill att Svenska kyrkan skall ge alla människor möjlighet att växa i tro på Jesus Kristus och delta i kyrkans gemenskap. Kyrkans fokus skall vara individerna och församlingarna.
 Jag tycker att Svenska kyrkan skall byggas av människors intresse och engagemang för kyrkan och att partipolitik skall utövas på andra ställen.”

Celina Falk

Skrivet av

Celina Falk från Luleå stift är ledamot i kyrkomötet för POSK. Utöver detta är hon bland annat också engagerad i kyrkostyrelsens internationella råd och som delegat i Kyrkornas Världsråds centralkommitté.

Varför är du engagerad i POSK?
”För mig är POSK det självklara valet eftersom jag vill att kyrkan ska vara en god kraft i samhället och aktiv i samhällsdebatten men inte vara partipolitisk. Jag vill att församlingen ska vara en plats där tro kan bli handling och gemenskapen i den världsvida kyrkan stärkas.”

Att lyfta blicken och göra det möjliga

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby som publicerades första gången i Västerbottens-Kuriren  den 25 februari.

Ibland när vi är ute på våra coronapromenader, maken och jag, går vi igenom Umeå Östra. Jag tittar alltid lystet på tavlan med tider för avgångar och ankomster. Klockan 14.21 kan vi åka till Stockholm, säger jag. Eller kl 21.21. Vi far! Nu!

Ta det lugnt, säger maken.

Att åka tåg är frihet för mej. Att sitta och läsa och fika och tänka och titta ut genom fönstret. Att vara på väg.

Stockholm är barn och barnbarn för mej. Och muséer och kaféer och kyrkor och teater och vänner. Att åka tåg till Stockholm står mycket högt på min längtanslista just nu.

Det finns annat på den listan också. Att ta i hand och ge en kram. Att jobba som vanligt med många fysiska möten. Förtroliga samtal där man får luta sig fram mot varandra över tekopparna. Eller att sitta tillsammans och skratta utan att vara rädd för att smitta eller bli smittad. Att gå i kyrkan och på teatern. Och att ha fest.

Men nu är det som det är. En ofrivillig fasta från mycket av livets goda för att minska smittspridning, svår sjukdom och död.

Visst är det trist. Och visst är jag less.

En del tycker inte att den ofrivilliga fastan är något bekymmer. Lite skönt rentav. För andra är det tungt och väldigt ensamt. Några har drabbats av svår covid eller av död och sorg. Det kan man nog inte ens kalla för fasta. Det är bara hemskt och sorgligt och där måste vi på de sätt som är möjliga också i denna tid bära varandra.

Och mitt i alltihopa har nu den kristna fastetiden börjat. Många har en aning om att fettisdagen har nåt med fastan att göra – just det, den stora semmeldagen är den sista dagen innan fastans början. Annars är det väl mest vi som är riktiga kyrknördar som tänker på att från askonsdagen till långfredagen är det fastetid. Vi följer Jesus upp mot Jerusalem, mot en förnedrande rättegång, mot lidande och död. Vi utmanas av hans sätt att vara, att se möta och upprätta andra mitt i sin egen vånda. Och vi väntar på påskens ljus.

Fasta finns i alla religioner. Ibland med riter och späkningar, också i kristendomen. Men poängen med den religiösa fastan är inte riterna, inte ens att avstå från viss mat eller något annat. Allt det kan hjälpa till ibland. Men poängen är att se klarare. Att se sig själv och fundera på vad man håller för viktigt i livet. Kanske upptäcka att man sitter väldigt mycket fast i oväsentligheter. Och att se andra. Att få proportioner på sin egen tillvaro.

Profeten Jesaja i Gamla testamentet skällde ut fromma fastare, som var bra på riter: Ni späker er, hänger med huvudet som ett strå och ligger i säck och aska, dundrade han. Kallar ni det fasta? Och så fortsätter han: Nej, detta är den fasta jag vill se… att du befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den fattige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom… Då bryter gryningsljuset fram för dig…

De här Jesajaorden är verkligen ett av mina favoritbibelställen. Det är så jordiskt. Det säger att när jag lyfter blicken och ser andra, då öppnar sig tillvaron. När jag tittar upp från mina funderingar på om jag gör rätt eller från hur hemskt jag har det, då kan jag plötsligt ge mitt lilla, men dock, bidrag till en bättre värld.

Jag vet, ibland är allt så mörkt så man orkar inte se sig omkring. Då behöver man söka stöd och hjälp. Men mina och andras suckar över att jag har så tråkigt, att jag står för långt ner i vaccinkön, att jag inte kan resa som jag vill, de behöver en lyft blick.

Skulle inte rentav vår ofrivilliga fasta och profeten Jesajas rytande in i den kristna fastan kunna mötas?

Folkhälsomyndigheten är inte perfekt och inte regeringen heller. De kunde inte veta i somras allt de borde ha gjort redan då. Och vaccinet kom inte igår utan dröjer lite längre. Men jag har mat och husrum, telefon och internet och hälsovård när jag behöver det, också för annat än covid. Jag bor inte i Syrien eller i Jemen. Jag kan lyfta blicken.

Jag minns inte en enda fastegudstjänst från min uppväxt. Det jag minns av fastan är den lila fastesparbössan på matbordet från Lutherhjälpen, den kom alltid i brevlådan. Och så minns jag samtal vid matbordet, både om barnen i Indien – där var det hemskt då, och om hur man bäst äter semlor  – mamma och pappa ville märkligt nog ha varm mjölk till sina.

Jag har ingen lila sparbössa på bordet nu. Men jag kan swisha och jag kan lyssna till Johan Mattias Sommarström i Ekot som öppnar mina ögon för livet i Jemen. Och semlor har jag. Jag kan lyfta blicken för att se, och sen göra vad jag förmår. Och tänk om det är då jag kommer att ana ljuset.

Förresten dröjer det nog inte så länge innan jag kan ta tåget till Stockholm heller.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Arkiv
Kategorier