Idag får vi en gästblogginlägg av en av riksstyrelseledmöterna, Anders Roos från Sollentuna.

Ett samhälle består alltid av individer. Vi sluter oss samman på olika sätt, i grupper, i föreningar, i partier, i kyrkor, i statsbildningar. På så sätt formas makt. Det är inte alltid de som har de bästa idéerna som blir starkast. Makten har sina egna irrgångar, men det är ändå så att de som har största makten också har det största ansvaret. I det ansvaret ligger också ansvaret för att alla ska få ge sin mening tillkänna. Det är väl en del av det vi kallar demokrati. Men om den grupp – eller den sammanslutning – som har makten inte tar sitt ansvar är det slut på de mångas inflytande.

Ibland, och inte så sällan i världen i dag, styrs samhällen av diktatorer – envåldshärskare eller envåldspartier som inte tar någon hänsyn till andras liv och lem eller väl och ve. Vi ser sådana exempel på många håll. Ett flagrant exempel är Syrien som rivs sönder av en klans mördande av de många. Självklart möter sådant motstånd och andra stater förser ömse sidor med vapen och detta ger till resultat ett namnlöst lidande och ökade flyktingskaror. Vi kan också se det i Gaza där en terroristorganisation, jag vågar säga det, effektivt stoppar all utveckling och frihet. Inte blir det bättre av att kringliggande länder positionerar sig i det politiska maktspelet.

Det är alltid de som har makten som har ansvaret. Man kan inte skylla ifrån sig och peka ut någon annan förrän man själv tar sitt rättmätiga ansvar för människors väl och ve.

I vårt eget mindre sammanhang, jag menar då Sverige och vår lokala församling, finns människor som har makt och människor som lever utanför maktens sfärer. Ibland drivs individualismen så långt att man säger att var och en måste arbeta för sin egen välfärd. Man kan köpa den, man kan förtjäna den, man kan vara beroende av andra för att få den. Men till syvende och sist drivs allt till sin spets genom att var och en ska klara sig själv. På ett sätt är det sunt och riktigt. Människor som är beroende av andra för hela sin existens är inte fria och har ingen möjlighet att dela makten. Alltså måste var och en ta ett ansvar. Å andra sidan finns det människor som inte överhuvudtaget har möjligheten att vara starka. Det kan handla om ekonomi, om oförmågan att hitta rätt i juridiska vindelgångar, svårigheter att behärska språk, låg utbildningsnivå, förtryck i hemmet, våld, odrägliga arbetsvillkor osv. Okej, en del människor är också lata och har ovilja att ta initiativ – men de är ett litet fåtal.

Makt medför alltid också utanförskap.

Egentligen finns det ingen annan uppgift för den som har makten och inflytandet än att skapa möjligheter till inflytande för andra. Om inte sådana förutsättningar skapas blir stora grupper marginaliserade och drivs in i ett utanförskap. Detta är farligt.

Visst görs det många lovvärda försök till integration av utanför-grupperna, men försöken stannar ofta på halva vägen. Då skapas frustration som är ännu farligare än utanförskapet. Det behövs bara en tändande gnista som gör att upproret är nära och brasan brinner. När den väl brinner är det lätt att pytsa på mera bränsle.

Kanske borde vi lära av historien. Det är inte mer än ett knappt århundrade sedan Europa och världen fick uppleva en sådan brasa i form av Andra världskriget och följderna av det. Gnistan var ett utanförskap som gjorde att ett nytt maktcentrum med rasism och folkmord som främsta slagord. Just nu lever vi under hotet från Nordkorea. Det är inte en liten konflikt på Koreahalvön. Det är nära en världsbrand skapat av en totalitär regim som placerats i utanförskap.

Kan du göra något? Jag är helt förvissad om det! Kanske inte i konflikten i Korea just nu, men på hemmaplan. Du som har makt – dela med dig! Se inte till ditt eget eller din grupps eller partis bästa utan se till deras bästa som lever i utanförskap! Se till att fler får drägliga villkor att leva sin vardag! Släpp in de yngre i beslutsrummen och i maktens korridorer! Inte för att delta i processer som du bestämmer utan för att de ska få vara med och förändra – också sammanträdesrutinerna.

Kan vi använda de resurser vi har på ett bättre och mera människovärdigt sätt än att skapa vårt eget samhälles lyxkonsumtion i bostäder och köpkraft? Kan vi skapa ett bättre samhälle som är öppet för fler? Jag tror det – men då fordras förändringar av attityder och också ändrade skrivningar i parti- och nomineringsgruppsprogram. Då fordras att de som nu är utanför släpps in – inte bjuds in med vänster armbåge – för att dela samhällets goda villkor på ett rättfärdigt sätt.

Sådant är en Gudi behaglig gärning och helt enligt Guds vilja!