Måste vi göra slut?

När man inte är överens i en fråga – måste man då göra slut? Inte umgås? Inte prata med varandra? Misstänka varandra? Gå ur föreningen?

Är det så vi gör när vi inte är överens?

Nej, så gör vi inte. Inte i familjer, inte bland vänner, inte i församlingen.

När vi inte håller med varandra så försöker vi förstå och vi försöker överbrygga våra olika åsikter. Lyssna på varandra, prata med varandra och försöka tolka allt till det bästa.

Det betyder inte att vi måste umgås hela tiden. Det betyder inte att det slutar med att vi är överens – men att vi kan få förståelse för olika synpunkter.

Så vi gör inte slut.

Ur POSKs vision och program:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet.

Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

Bilden hämtad från www.lararnasnyheter.se Illustration: Lotta Sjöberg

Ärkebiskopen vill prata till punkt

Pressmeddelande från Svenska kyrkan>>

Ärkebiskop Antje Jackelén startar en podcast där hon vill samtala om existentiella frågor, kristen tro, och det goda samhället.

Fem program med olika gäster är inbokade i vår och inspelningen sker nu i april. I maj finns samtalsserien tillgänglig som podcast. – I ett medieklimat med högt tempo och korta klipp vill jag ge utrymme för ett lite längre samtal där det finns möjlighet att tänka högt, tala till punkt och reflektera också över de frågor som ofta inte ställs.

Ambitionen är ett utforskande och nyfiket samtal med en intressant gäst, säger ärkebiskop Antje Jackelén. I vårens fem program medverkar:

  • Jonas Gardell, författare, dramatiker, komiker och artist Om normer och normativitet och om hur vi bygger ett samhälle med öppenhet för det annorlunda.
  • Carolina Klüft, före detta friidrottare, nu föreläsare och programledare i TV Om prestationer och ledarskap och om att locka fram det bästa hos varje individ och sträva mot ett gemensamt mål.
  • Martin Schibbye, journalist Om hur vi odlar hopp i till synes hopplösa situationer, om engagemang och framtidstro.
  • Cecilia Wikström, europaparlamentariker Om politikens utmaningar, det europeiska projektet och om tro och solidaritet.
  • Marciej Zaremba, journalist Om det politiska samtalets polarisering, om solidaritet och om bildningens betydelse.

Podcasten heter Prata till punkt med ärkebiskopen och varje samtal är omkring 45 minuter. Programmen släpps i maj med en veckas mellanrum. De kommer att finnas tillgängliga i alla vanliga kanaler, såsom till exempel iTunes, samt publiceras på Svenska kyrkans webbplats, www.svenskakyrkan.se/pratatillpunkt.

————————————-

Det är bra att ärkebiskopen startar en podcast tycker jag. Det ska bli spännande att lyssna på.

Jag är bara lite besviken på gästerna. Inte för att jag inte tror att just dessa gäster blir spännande och bra. Det blir säkert innehållsrika och intressanta samtal.

Men jag skulle önska att när det görs fler program så skulle ärkebiskopen våga ta in andra teologer. Kanske biskoparna? Eller diskutera med kyrkostyrelsens ledamöter? Att våga tala till punkt när det gäller de frågor som i Svenska kyrkan berör och upprör.

Då tror jag det här kan bli väldigt intressant!

Foto: IKON

Uppdaterad 20150408

Dagens Media: Ärkebiskopen startar podcast>>

Religion som drivkraft att göra skillnad

Lisa Tegby gästbloggar med sin krönika som publicerades i Västerbottenkuriren den 20 mars>>

Religion som drivkraft att göra skillnad

Krönika (2015-03-20) ”Varhelst en människa kränks eller lider, varhelst en människa far illa är det kyrkans sak att integrera henne i förbönen. Detta är inte religion, det är liv.”

Det var Dietrich Bonhoeffer som sa detta. Han var präst och teolog i Tyskland och dödades i nazismens koncentrationsläger nu den 9 april för sjuttio år sedan. Hans tro och hans lidelse för rättvisa och människovärde gjorde honom till en kraftfull debattör, predikant, bedjare och aktivist i motståndet mot Hitlers skräckvälde. Han hade svårt för begreppet religion, men den religion han levde befrämjade liv,fastän den till sist kostade honom livet.

Jag tänker på Dietrich Bonhoeffer, och på många andra av hans själsfränder och medkämpar tiderna igenom, när jag läser debattartiklar som talar om det förödande i religioners inverkan på samhällsliv och lagstiftning.

I viss mån håller jag ju med dessa debattörer. Religionstolkning som förfäktar att andras åsikter ska förbjudas, att kvinnor ska hållas tysta, att meningsmotståndare ska dödas, att homosexualitet ska förbjudas och annat människovidrigt är fasansfull och förfärlig. Den bygger på rädsla och makthunger. Kanske kan den kallas fundamentalism.

Den är i alla fall en tolkning av skrifter utifrån ett perspektiv som ger den som tolkar på detta sätt en oinskränkt rätt att härska och förtrycka. Andras utgångspunkter och andra möjliga tolkningar förnekas.

Sådan religion finns och det är förskräckligt. Sådana politiska ideologier finns också och det är lika förskräckligt. Men att ifrågasätta förtryckande religion är inte detsamma som att säga att all religion är destruktiv eller att förminska religion till att ”var och en får väl tro på tomtar och troll om dom vill”. Det är inte heller att säga att den som tolkar sin religion som något som leder till öppenhet, kamp för rättvisa och allas människovärde egentligen inte är religiös på riktigt.

Religion är något privat som handlar om min relation till Gud, förvisso är det så. Men religion är också förbundet med en syn på mina medmänniskor och min omvärld. Det leder mig till att ta ställning och att handla. Kristen religion, som är den jag känner bäst, är uppfordrande när det gäller att dela med sig, lyssna, värna de mest utsatta, står upp mot övermakt och förtryck …

I den kampen vill jag som kristen gärna stå tillsammans med muslimer och ateister, buddister, liberaler, agnostiker och socialister. Och jag vill bli respekterad, inte så att min tro ska ha lagliga företräden, men för att den är min drivkraft till att göra skillnad i samhället. Den ska kritiseras precis som andra ideologier kritiseras, men det finns också anledning att synliggöra den som den goda drivkraft den är för många.

Den förtryckande religionen ger oss anledning till oro, runtom i världen och i vårt samhälle. Men det finns en sak till som oroar mig.

Det är när livet bara kommer att handla om mig och mitt, den stora likgiltigheten, konsumismen som vill gömma mig i min egen lilla värld. Den kan sannerligen behöva lite god religiös uppkäftighet och utmaning.

Lisa Tegby
präst, Umeå

Lisa Tegby är POSKare och sitter i kyrkomötet för Luleå stift.

Foto: IKON

Ubuntu!

I dag kommer ett gästblogginlägg från en av våra POSK-sympatörer från Umeå, Stefan Karlsson.

Jag läste Annika Borgs artikel om mötet med Mitri Raheb och vill dela lite tankar. Framför allt känner jag frustration över den anda av misstro mot dem som inte delar ens egen ståndpunkt, som avslöjas. Såväl från Mitri Raheb och Anna-Karin Hammar som från Annika Borg. Det har lett till ganska fastlåsta positioner hos dem som skriver och yttrar sig ofta.

Proffstyckare låter negativt – men ni förstår säkert vad jag menar. Min upplevelse är att det bland oss som inte figurerar i media finns en öppnare och ödmjukare attityd. Och vi har nog inte det bekräftelsebehov, som jag gissar driver dessa som jag benämner proffstyckare. Men vi kanske borde höja vår röst oftare? I alla fall försöka vara whistleblowers…

Nyligen tog jag fram min lärobok från konfirmationen (1954!) Grunden av Bo Giertz och läste om 8:e budet. Bl.a. står det:

Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Jag efterlyser mer av "å ena sidan och å andra sidan-resonemang" där man verkligen försöker sätta sig in i meningsmotståndares tankegångar och urskulda, tänka och tala väl och tyda allt till det bästa. Visa kristlig kärlek och omtanke i stället för att sprida misstro.

Situationen som Annika Borg beskriver skulle säkert beskrivas annorlunda av Anna-Karin Hammar som tydligen fanns med i periferin.

Annika Borg har ju tidigare figurerat i debatt på Seglora Smedja där Helle Klein m.fl. var hennes motpart. Mycket trista anklagelser kastades mellan kontrahenterna och någon försoningsprocess blev det aldrig. På tal om försoning läste jag att Göran Skytte och KG Hammar försonades vid bokmässan i Göteborg. Försoning är ett centralt kristet begrepp men alltför sällan kommer det fram i förkunnelse och praktik.

Jag ska på Palmsöndagen vara textläsare i Umeå Maria kyrka och bl.a. läsa:

"Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen…"

Jag har i Sydafrika kommit i kontakt med begreppet UBUNTU. Vi behöver mer av Ubuntu i våra kyrkliga sammanhang, men också i samhället! Vem startar Ubuntu-partiet?

Ubuntu – hälsningar!
Stefan Karlsson Umeå

P.S. Jag är inte präst eller teolog. Möjligen odonteolog… D.S

KORT OM UBUNTU

Först citat från Desmond Tutus bok ”Ingen framtid utan förlåtelse”. (Norstedts, 2000) Den handlar om Sannings- och försoningskommissionen>>:

Ubuntu är mycket svårt att översätta till ett västerländskt språk. Det rör själva meningen med att vara människa. När vi vill hylla någon särskilt säger vi ”Yu, u nobuntu”, Å, den och den har ubuntu.” Då är man generös, gästvänlig, vänlig omtänksam och medlidsam. Man delar med sig av det man har. Det betyder: ”Min mänsklighet är fångad avoch oupplösligt förenad med din.” Vi hör hemma i samma knippe av liv. Vi säger: ”En person är en person genom andra personer.” Vi säger inte: ”Jag tänker, därför existerar jag”, utan snarare: ”Jag är mänsklig för att jag hör hemma någonstans. Jag är en del av något som jag delar med andra.” En person med ubuntu är öppen och tillgänglig för andra, bejakar andra, känner sig inte hotad av att andra är duktiga och goda, för han eller hon har en inre säkerhet som beror på att han eller hon hör hemma i ett större sammanhang, och den personen försvagas när andra förödmjukas eller försvagas, när andra torteras eller förtrycks, eller behandlas sämre än de förtjänar.

Harmoni, vänlighet och gemenskap är stora värden. Social harmoni är för oss summum bonum – det största värdet. Allting annat som undergräver detta eftertraktade värde ska man sky som pesten. Ilska, agg och hämndlystnad, liksom även framgång genom aggressiv konkurrenskraft som fräter sönder detta värde. Att förlåta är inte bara att vara altruistisk. Det är den bästa formen av egennytta. Vad som berövar dig din mänsklighet berövar obönhörligen även mig min mänsklighet. Det ger folk återhämtningsförmåga, en möjlighet att överleva och bevara sin mänsklighet trots alla ansträngningar att beröva den,”

Jag köpte en bok om ubuntu i Kapstaden. Citerar också ur den:

Core values:    Associated values:
Humanness      Warmth, tolerance, understanding, peace, humanity
Caring              Empathy, sympathy, helpfulness, charitable, friendliness
Sharing            Giving (unconditionally), redistribution, openhandedness
Respect            Commitment, dignity, obedience, order, normative
Compassion      Love, cohesion, informality, forgiving, spontaneity

Today ubuntu is:
–    the value basis of the constitution of the Republic of South Africa
–    part of the vision and mission of the transformation of the new public service
–    a principle upon which all future welfare politics will be based
–    the business philosophy or various companies in the private sector
–    taught in schools in the Gauteng Province under the subject Guidance
–    the basis upon which the hearings of the Truth and Reconciliation Commision was held.

Av det jag hittills lärt om ubuntu inser jag att vi behöver den livsfilosofin även i Sverige. Låt oss hjälpas åt att sprida ubuntu även här!

Stefan Karlsson

Borg mötte Raheb

Annika Borg, som tillsammans med Johanna Andersson den 7 februari skrev en debattartikel i DN om Mitri Raheb, skriver i tidningen Monorah (1-15) om sitt möte med Raheb.

(Uppdaterad 30 mars) Artikeln finns nu på nätet och vi lägger därför istället en länk här>>

Krönikan är publicerad i Menorah 1/15 som utkom 20 mars 2015.

——————————–

Håkan Sunnliden skriver på sin blogg 22 mars Menorah>>

POSK-bloggen Teologidebatter>>

POSK-bloggen Israel och Palestina>>

POSK-bloggen Mångfald och respekt>>

Verbum: Tro under ockupation>>

#gör inte skillnad på människor

I söndagens DN var det en 12-sidig bilaga med från Svenska kyrkan. Om Svenska kyrkans arbete med migration och integration.

Du kan läsa hela bilagan här:

 

Svenska kyrkans webbsidan kan vi läsa>>

Stå upp för medmänsklighet!

"Utifrån kristna värderingar måste vi stå upp för medmänsklighet och den gästfrihet som är en helig plikt i många religiösa traditioner. Även människor i utsatthet kan vara subjekt som bidrar istället för att bara ses som objekt som kostar. Samhällsdebatten mår bra av att lyfta fram lokala initiativ som gör skillnad. Inte på människor, men för", skriver ärkebiskop Antje Jackelén i lördagens DN-bilaga om migration och integration. I bilagan hittar du hela ärkebiskopens krönika och många bra exempel på hur man kan göra skillnad. 

Dagen: Tar strid för flyktingar i bilaga>>

Kyrkans Tidning: Miljonstöd ska hjälpa EU-migranter>> 

Kyrkostyrelsens särskilda stöd till församlingars flyktingarbete

Vid kyrkomötet 2014 beslöt kyrkomötet med anledning av en motion att uppdra till kyrkostyrelsen ”att skyndsamt ordna former för ekonomiskt bistånd till församlingarnas arbete med flyktingar och asylsökande”. Syftet är att stärka Svenska kyrkans lokala arbete med den här målgruppen.

Det finns nu möjlighet för församlingar att ansöka om medel till arbetet med flyktingar och asylsökande. Ansökningar ska vara inkomna senast den 15 maj 2015.
Här finns mer information och ansökan>>.

Öppenhet, närvaro, hopp

I dag är det tredje söndagen som SVT sänder gudstjänster från Biskopsgårdens kyrka.

I veckan skedde det vansinniga skottdåden i Biskopsgården. Inte många meter från Biskopsgårdens kyrka, på Vårväderstorget.

Kyrkoherden Kristian Lillö har skrivit på sin blogg Prosten Lillös tankar>>. Han skriver:

Men nu ligger svart slöja över älskat Vårväderstorg i Biskopsgården. Människor står förlamade. Hemma sitter familjer i otröstbar smärta. På torget knäböjer människor en efter en, med blommor där dåden hände igår.
Gråter, stirrar tomt. Ja idag har det varit en lång sorgens dag.
Uppförsbacke. Några talar om att flytta, bort.
Men i allt som nu sker, ber vi torgets Gud om hjälp så att människor vågar och vill stanna kvar.
Att torgets Gud ger ny kraft. Att ögon öppnas än mer. Att nolltoleransen mot våld och vapen blir en självklarhet.
Att alla goda krafter fortsätter kämpa. Att relationer stärks. Att
torget får en ny vår – och sorg får förbli sorg och aldrig förvrids till
hämnd.

Jag har nu under eftermiddagen tittat på gudstjänsten från Biskopsgården (eftersom jag var i min kyrka på förmiddagen).

Eftersom dessa hemska dåd har hänt precis bredvid den kyrka som TV-gudstjänsten sänds ifrån så tänkte jag att man borde säga eller göra något när gudstjänsten sänds. Att vara närvarande, öppen och inge hopp.

Nu vet inte jag om något sas precis innan gudstjänsten började sändas. Det var i alla fall inte med något på SVT-play.

Det här är ett problem! Det är ett stort problem att gudstjänsterna spelas in så lång tid i förväg att när det händer akuta saker så märks det inte i gudstjänsterna. Det blir inte bra! Jag har gjort samma reflektion vid ett annat tillfälle. Jag tror att det hade hänt något i Malmö (tror att det var radiogudstjänsten den gången). Det fanns ingen kommentar eller koppling till det som hänt i veckan den gången heller.

Hur kan och ska vi hantera detta? Jag tycker det är ett stort problem!

Jag återvänder till ett förslag som jag har drivit under många år (och nu vill jag vara tydlig med att detta är mitt förslag och inget som står i POSKs program eller som POSK har drivit).

Jag tycker Svenska kyrkan ska ha en egen radio och/eller TV-kanal. I dag finns det en mängd olika möjligheter att synas och finnas till för medlemmarna. Kyrkan borde använda sig av alla kanaler som finns tillgängliga, tycker jag!

Många i vårt avlånga land har endast "pyjamas"kyrkan (som vi kallar TV-gudstjänsten hemma) som sin enda församling. Därför måste även den kyrkan vara aktuell, öppen, närvarande och hoppingivande.

Jag tycker därför inte att det funkar så bra när en församling går in och gör fyra veckor gudstjänster (på två dagar) och sätter in alla klutar på körer och musikaliska inslag – jag saknar regelrätt undervisning.

Nej, det här tål att tänka över. Det klingar falskt när vi inte kan visa att vi är närvarande i vardagen när den händer. (Och jag vet att det händer saker och sker möten i Biskopsgården och Lundby församling)

Ur POSKs vision och program:
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande
gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande
församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en
gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela
församlingens gåva och ansvar.

 Uppdaterad 23 mars

Kyrkans Tidning: Lundby församling möter statsministern>>

Israel och Palestina

Debatten om Israel och Palestina är inte ny. Men den är fortfarande högaktuell. För den uppmärksamme läsaren av kyrkliga (och andra) tidningar så har det framgått att bland annat Israels ambassadör Isaac Bachman har kritiserat Svenska kyrkans hållning. Och sedan har ambassadören haft ett samtal med ärkebiskop Antje Jackélen.

Vid det samtalet diskuterades Svenska kyrkans hållning i Israel Palestina-frågan. Och vilken ställning dokumenten "Guds vägar" samt "Kairosdokumentet" har i Svenska kyrkan.

Det ena dokumentet "Guds vägar" är antaget av kyrkomötet och togs upp återigen 2014 med en ny uppmaning att läsa och diskutera det. Kairosdokumentet är inte antaget av kyrkomötet. Däremot finns dokumentet på Svenska kyrkans webbsida för att läsa och begrunda. Dåvarande nämnden för internationell mission och diakoni svarade på dokumentet.

På webbsidan står det bland annat om Kairosdokumentet

"Dokumentet gör inga anspråk på att vara en objektiv analys av konflikten mellan Israel och Palestina. Det är istället ett rop inifrån en situation som gränsar till hopplöshet. Det är så vi måste läsa och ta emot dokumentet. Och det är utifrån den förståelsen vi måste ta det till oss och reflektera över hur vi skall handla.

Kyrkorna i den världsvida gemenskapen uppmanas att reflektera över vad de kan göra för att aktivt stödja arbete för fred och försoning i den till synes oförsonliga konflikten mellan Palestina och Israel. "

Samtalet mellan ambassadören och ärkebiskopen redovisas bland annat via Kyrkans Tidning och tidningen Dagen.

Dagen: Israels ambassadör: Inget hopp att Svenska kyrkan ska ändra uppfattning>>

Kyrkans Tidning: Antje Jackelén mötte Israels ambassadör >>

Guds vägar Judendom och kristendom>>

Guds vägar – ett inomkyrkligt samtalsdokument>>

Kariosdokumentet>>

Allt det här rör teologi, tolkningar och politiska ställningstaganden som kan vara svåra att hänga med i. Men vi får bra underlag från Svenska kyrkan – så att alla som i församlingarna vill diskutera och försöka förstå, historiskt och teologiskt, faktiskt kan göra det.

Det är vår skyldighet att sätta oss in i frågan. Att läsa, försöka förstå och diskutera. Men också att göra det med ögon och öron öppna för varandras argument och överväganden. Att läsa bibeln och försöka förstå och göra våra tolkningar. Sätta in situationerna i sitt sammanhang och sin tid. Det är vår skyldighet.

Ur POSKs vision och program>>

Liksom de stora kyrkorna i världen rymmer Svenska kyrkan många andliga traditioner. POSK ser mångfald som en rikedom och vill verka för respekt, förståelse och möten mellan olika traditioner. POSK-grupperna lokalt, i stiften och på riksnivå vill vara mötesplatser i kyrkan där en förtroendefull dialog kan föras och en stark gemenskap kan uppstå trots skilda bakgrunder och traditioner.

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och uppmuntrar därför samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar för att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

En trång värld…

Talas det om religion och om kristen tro i debatten i samhället i dag? Ja, det skulle jag vilja säga att det gör.

När jag var på MEG15 förra veckan så lyser det igenom hela tiden. Bara detta att Ärkebiskop Antje är inbjuden och är en av de medverkande. Att hon också är utsedd till en av de 150 superkommunikatörerna (på plats 8), att Svenska kyrkan är nominerad till Sveriges kommunikatörers stora kommunikatörspris. (du kan vara med och rösta på där om du vill!)

Religionen lyfts ur flera perspektiv. Både från Svenska kyrkans håll och från andra håll. Det är tydligt att det provocerar och berör. Ingen lämnas oberörd. Oavsett vilken ingång man har.

Så ja, det talas om religion i debatten.

Talas det tillräckligt? Nej, det tror jag inte. Är det alltid sakligt? Nej, det tror jag inte heller!

Men jag tror att vi måste våga gå flera olika vägar. Vi måste föra samtalet och debatten, kritiken och berömmet, på alla nivåer. I det lilla sammanhanget (fikabord och lokala tidningar) och i det stora sammanhanget (i paneler och föredrag samt debattsidor och bloggar).

Sen tycker jag ibland att det känns fruktlöst. Uttalar Svenska kyrkan sig inte blir det kritik mot det. Uttalar Svenska kyrkan sig så blir det kritik mot det (då är det fel, inte tillräckligt tydligt eller helt fel). Det är inte lätt att tillfredsställa alla. Vilket det heller inte ska vara, för då är vi inget salt i världen.

Vi ska vara rädda om vår yttrandefrihet. Vi ska vara rädda om vår religionsfrihet. Och vi ska inte vara rädda vittnen, utan vi ska öppet och frimodigt våga stå upp som kristna.

Jag läser på en av Svenska kyrkans bloggar "Opinion". En av de utsända för Svenska kyrkans internationella arbete skriver :

Aldrig förr har jag känt att utrymmet och de mänskliga rättigheterna för oss i det civila samhället är så begränsade som där jag är nu. Aldrig har så många bett mig att behålla delad information för mig själv. Jag skulle vilja berätta för er om den fina kliniken som en av kyrkorna driver sedan trettiotalet, men jag tror inte att jag vågar. Jag är inte orolig för min egen skull, men för dem som lever och arbetar här dagligen. Jag vill inte riskera deras arbete, deras livsmöjligheter. Detfinns en reell risk att de drabbas om jag som utlänning visar mitt intresse alltför öppet i detta land där de kristna är i minoritet. Här, där de kristna samfunden hukar och inte tillåts ha internationella samarbeten om de också innehåller finansiering. Här, där inga Visa eller Mastercard fungerar på grund av omvärldens embargo. Här, där väldigt många utländska enskilda organisationer blivit ”non grata” under de senaste åren. Här, där man inte ens får fotografera på gatan.

Svenska kyrkan Opinion: Det känns så trångt>>

Svenska kyrkan finns med genom sitt internationella arbete på flera håll i världen. Det går inte alltid att skrika högt, men det går att stötta och stödja det arbetet som pågår, på olika sätt.

Låt oss fortsätta driva diskussioner och debatter på olika nivåer. Låt oss göra det utifrån vår kristna kallelse. Låt oss värna yttrandefriheten och religionsfriheten. Och låt oss göra det sakligt och klokt. Utan att pajkastning och ful retorik.

För jag vill inte att vi ska bidra till en trång värld. Jag vill att vi ska bidra till en värld där människor kan leva öppet, dela tro och gemenskap och utan rädsla.

Ur POSKs vision och program:
POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att
Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska

•    erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
•    förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
•    se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
•    respektera individen och glädjas åt mångfalden
•    vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
•    vara en brobyggare mellan kyrkor
•    sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

 

#drjonas

I dag disputerar POSKaren och prästen Jonas Lindberg i Uppsala på sin avhandling om religion och politik.

Jag skrev om hans avhandling på bloggen här>>

Just nu sitter Jonas och försvarar sin avhandling och det twittras om den under hashtaggen #drjonas

Läs på twitter här>>

Tidning Dagen skriver om Jonas Lindbergs avhandling.

Dagen: Religionens roll ökar i politiken>>

Vad har vi för användning av den här forskningen?

 - Jag tänker att resultatet kan bidra till en ökad förståelse för en del av de förändringar som vi ser i politiken och i samhället. Varför växer SD kraftigt? Och varför är de det parti i riksdagen som talar mest om religion i sitt program?

– För kyrkornas del finns det en anledning att reflektera över detta. För man kan ju vara glad över att bli uppmärksammad. Men, med tanke på politiseringen behöver man också ställa frågan om varför man är så intressant för SD. Då kanske man inte blir lika glad längre.

Läs Jonas Lindbergs egen sammanfattning av doktorsavhandlingen på hans blogg.

Jonas Lindberg: Religion tillbaka som identitetsmarkör>>

Ur POSKs vision och program:
POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och
kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs.