Svenska kyrkan i Almedalen

Svenska kyrkan har etablerat sig på Almedalsveckan och erbjuder i år flera olika seminarium bland den gigantiska floran av föredrag som finns att välja mellan.

Seminarier som Svenska kyrkan arrangerar under veckan:

Måndag 29 juni

  • Vad är det som gör det ideella engagemanget så starkt i Sverige?
  • Att hitta sig själv och en känsla av sammanhang – psykosocial hälsa efter flykten
  • 700 000 vill engagera sig ideellt i Svenska kyrkan – hur

Tisdag 30 juni

  • Mellanöstern bortom rubrikerna – om en av vår tids mest konfliktfyllda regioner
  • Den korrigerade människan – uppfostran, personlighetsutveckling eller manipulation?
  • Hur motverkar vi könsbaserat våld i Sverige och världen?
  • Vapenexportutredningen- vad händer nu?
  • Kakuma – om livet i ett av världens största flyktingläger

Onsdag 1 juli

  • Politik och aktivism i klimatfrågan – vem skapar egentligen samhällsförändring?
  • Oklara nyanser av grönt – är finansbranschen redo att anta klimatutmaningen?
  • Sverige – en humanitär stormakt?
  • Framtida utmaningar för svenskt humanitärt bistånd
  • Religioner mot hat
  • Tron som drivkraft i aktivism

Torsdag 2 juli

  • Ingen fred utan kvinnor; fredsperspektiv från Afghanistan och Colombia
  • Hur kan kultur och religion bidra till hopp och fred?
  • Nationella och internationella perspektiv
  • Kan ett samspel mellan religion, andlighet och kultur bidra till ett bättre samhälle?

På Svenska kyrkans webbsidan kan du hitta alla seminarier och ärkebiskopens program och information om Nikodemussamtalen i domkyrkan.

https://www.svenskakyrkan.se/almedalsveckan

Läs hela pressmeddelandet på MyNewsDesk>>

Bara en liten prick…

Förra veckan presenterades olika twitterlistor. Listor som på olika sätt hade mätt och på något sätt försökte säga vem som var "bäst" på twitter.

Den ena grafen är Twittercensus.

http://twittercensus.se/graph2015/#

Den mäter egentligen bara hur många följare man har och hur många man själv följer.

Här hittar du riksPOSK på den kartan

http://twittercensus.se/graph2015/pos/0.36839_0.4749_40

Den andra listan tittar istället på hur många hur twittrarna interagerar och pratar med varandra. Då blir det helt andra listor. (I den listan fanns POSK inte med).

Graf över samtal på svenska Twitter Q1 2015>>

Det spelar kanske inte så stor roll men jag tycker att vi som kyrka ska fundera på varför det är så få tydligt kyrkliga profiler som finns med på denna twitterarena. Och det gäller båda listorna. 

Är inte detta en bra kanal att också bedriva mission och teologiska samtal? Som ett komplement till gudstjänster, bloggar osv?

Ur POSKs vision och program:

POSK vill att Svenska kyrkan ska vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet.
(…)
Vi behöver ständigt utveckla nya vägar att möta unga människor. Det behövs vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan och i gemenskapen på internet.

Kyrkosyn och ämbetssyn i förändring

Erik Eckerdal, präst och forskare, skriver i senaste Svensk kyrkotidning (5/15) om "Sverige som egen kyrkoprovins – kyrko- och ämbetssyn i förändring".

I artikeln börjar han med att berätta om kyrkorätten, om biskopsämbetet före och efter reformationen och om biskopen i Sverige och i romersk katolska kyrkan. Vad som förenar oss och vad som skiljer oss.

Eckerdal avslutar hela sin artikel:

I en situation av splittring, vilken fortgår så länge kyrkorna inte är förenade, vilar ansvaret på de personer som vigts till
ett personligt utövat biskopsämbete att så långt det är möjligt realisera enheten i den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan, så som båda kyrkorna bekänner sig vara. Detta kan ske mycket konkret. För ju längre två kyrkor står från varandra, desto större anledning att sammanträffa och gemensamt undersöka angelägna frågor. Som Metropolitbiskop av Uppsala kan ärkebiskop Stefans efterträdare ta ledningen och samla de evangeliska och romersk katolska biskoparna i norden till överläggning i frågor om pastoral- och sakramentalteologi, evangelisation, miljö, sociallära, familj och skola, barnens rätt till sina föräldrar, suicid, eutanasi och abort, för att nämna några frågor. Hur skulle ärkebiskop Stefan agerat?

Läs hela artikeln här, http://issuu.com/posksvenskakyrkan/docs/skt.5-15erik.eckerdal.:

 

Ur POSKs vision och program>>:

Brokyrka

POSK anser att det ekumeniska arbetet ska drivas vidare med kraft. Detta sker nationellt i Sveriges Kristna Råd. Det görs även genom stöd åt lokalt ekumeniskt arbete för att stärka den kristna gemenskapen. Det sker också internationellt inom Kyrkornas världsråd (KV) och Lutherska världsförbundet (LVF).

POSK menar att anslagen till dessa organisationer bör prioriteras och att ett närmare samarbete mellan KV och LVF bör eftersträvas. Vidare bör Svenska kyrkan arbeta för att bättre kontakter skapas mellan KV och de kyrkofamiljer som hittills valt att stå utanför det ekumeniska arbetet. Svenska kyrkan har en lång tradition som brokyrka och därför ett särskilt ansvar att arbeta för kyrkans synliga enhet.

Den ökade integrationen inom Europa kräver förstärkta resurser framförallt till den europeiska kyrkogemenskapen (KEK) för bevakning av och påverkan på det arbete som EU bedriver inom framför allt det sociala området och i invandringsfrågor.

Församlingarnas medarbetare behöver vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga tro och identitet för att kunna verka i dialog med den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det allt mer mångkulturella och mångreligiösa samhället har vi som kyrka också ett ansvar att mötas i religionsdialog.

—————————

Erik Eckerdal är också POSKare i Uppsala stift.

Inventering av diakoni

Diakonibloggen.com skriver om Svenska kyrkan och EU-migranterna>>.

Kyrkomötet gjorde i november 2014 ett uttalande om EU-migranter. Uttalandet uppmanade Sveriges kommuner, regering, riksdag och Svenska kyrkan på alla nivåer att förbättra situationer för EU-migranter.

Läs om uttalandet här>>

Miriam Hollmer på Kyrkokansliet gjorde en sammanställning och en rapport som presenterades i december 2014 och vad som gjordes då i Svenska kyrkan. Sedan dess har säkert flera av dessa verksamheter utvecklats eller förändrats.

Läs hela rapporten här:

 

Att EU-migranterna och tiggeriet är något som påverkar hela vårt samhälle på ett eller annat sätt tror jag vi kan vara överens om. Vad lösningen är på problemet är det nog däremot svårare att komma fram till ett gemensamt svar på.

Jag tänker ibland så här – det skulle mycket till innan jag själv skulle vilja lämna mitt land, min familj, min säng, mina barn, ja i princip allt, för att bege mig till ett annat land för att få en chans att överhuvudtaget tjäna några kronor. Jag tror inte att de flesta som kommer hit gör det med ett lätt hjärta. Men det är svårt för mig som enskild människa att känna att jag kan göra skillnad. Vi måste använda våra gemensamma resurser för att ge människor ett värdigt liv och en chans att klara sig.

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk
diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det bör finnas minst en diakon i varje pastorat.

Foto: IKON

Vi behöver missionera!

 ———————————————

I dag gästbloggar Mats Rimborg, ordförande för POSK i Göteborgs stift.

Skövde ska få en ny moské, eller i varje fall har bygglov beviljats.
http://sla.se/skovde/2015/05/29/gront-ljus-for-moske-i-skovde-sa

Naturligtvis har muslimerna full rätt att samlas och utöva sin religion, precis som man önskar att kristna skulle ha det i alla muslimskt dominerade länder. Men detta innebär inte att vi i Svenska kyrkan måste glädja oss över den utveckling som pågår. Vi ska ha en respektfull dialog med andra trossamfund, och i vissa specifika frågor kan det finnas skäl för att samarbeta om någon gemensamt god sak. Men det kan aldrig finnas anledning för oss kristna att glädjas åt att en annan religion breder ut sig.

Att islam är världens snabbast växande religion är ett beklagligt faktum och varje ny moské som byggs är en påminnelse om att vi som är kristna ännu inte har lyckats med vårt missionsuppdrag enligt Matteusevangeliet 28:18-20. ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.
http://dn.se/nyheter/varlden/varldens-snabbast-vaxande-religion/

Församlingens grundläggande uppgift är som bekant att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. De första tre delarna brukar oftast få god tilldelning av resurser, men när det kommer till den sista punkten råder en utbredd tveksamhet om hur det ska gå till, eller om det ens är rätt att försöka omvända ateister eller andra trosutövare. Har vi något att komma med som är bättre? Ja, det har vi verkligen! Jag skulle önska att Svenska kyrkan ägnade betydligt mer kraft åt att visa det.

I Göteborgs stift svarade Stiftsfullmäktige i förra veckan på en gemensam motion från företrädare för fem nomineringsgrupper om att göra mission till ett prioriterat område. Vid beredningen har den fått fullt stöd från alla håll, även om vi säkert kan ha lite olika idéer om vad begreppet mission innebär. Jag hoppas att församlingarna ska bli betydligt bättre rustade att verka i en mångreligiös omgivning, och inte så ängsliga för att stå för vår kristna tro.

Mats Rimborg
Ordförande för POSK i Göteborgs stift

Ur POSKs vision och program:

Församlingarnas medarbetare behöver vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga tro och identitet för att kunna verka i dialog med den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det allt mer mångkulturella och mångreligiösa samhället har vi som kyrka också ett ansvar att mötas i religionsdialog.

Att våga ta plats!

Tidskriften Evangelium är en av de arenor som lyfter teologisk frågor i det offentliga rummet.

Tidskriften Evangelium>>

Andra arenor är bland annat

Dagens seglora>>

Areopagen>>

Kyrkans Tidning>>

Tidningen Dagen>>

Jag läser Sofia Lilly Jönssons inlägg på Evangelium som på bloggen under rubriken Kyrkans grundläggande uppgifter>> skriver:

Kritiken hör yttrandefriheten till och fanns inte, eller rättare sagt var förbjuden, i historisk tid. Min roll är inget konstig och utomlands har alla större redaktioner en religionsredaktör eller utsända i Vatikanen eller så, men inte i Sverige där tidningarna har vinexperter och krigsexperter och sportexperter men inte kyrkoexperter för det anses suspekt att kunna någonting om landets största organisation, nästan partiskt, och det anses bättre att neutrala journalister rapporterar om saker de inte kan ABC om (idag kan vi till exempel läsa att Visbys biskop ”kallar samman stiften” på måndag, har ni bokat båtbiljetter?).

(…)

Jag menar att deltagande i media hör till församlingarnas grundläggande uppgifter. Det faller under alla pelare utom gudstjänsten, och förstås alldeles särskilt under uppgiften att undervisa. Hur menar jag? Jag menar att vi har kommit till en situation i Sverige att den största organisationen i landet, med miljoner medlemmar och oerhörda rikedomar (kyrkan är rikare idag än den var för femtio år sedan), som förvaltar lära och byggnader och immateriell kultur som är äldre än landet Sverige, i stort sett lämnas ogranskad i offentligheten. Svenska kyrkan flyttar fram sina positioner som samhällsaktör oerhört snabbt nu.

(…)

Som jag ser det faller medverkan i medierna självklart under församlingens grundläggande uppgift om undervisning. När så många i dag saknar grundläggande kunskaper om kyrkan och bygger sina åsikter på desinformation så måste man hjälpas åt att förklara. Vare sig prästerna vill det eller inte så diskuteras ju ändå teologi och kyrka i medierna. Det enda de har att välja på är att vara med i debatten eller att stå bredvid och se någon annan beskriva den kyrka de har till uppgift att förvalta.

Jag håller med Jönsson att det finns en betydande brist i svenska medier om Svenska kyrkan. Om tradition, verksamhet och uppgift. Jag håller med Jönsson att det är problematiskt att många journalister verkar vara så oerhört okompetenta när det gäller Svenska kyrkan. Hur svårt kan det vara?

Nej, vi  måste ta större ansvar för den offentliga bilden av Svenska kyrkan. Och det ska vi göra tillsammans. Det ska inte bara göras av kyrkokansliets infoavdelning. Utan varje församling är ansvarig, varje medlem, varje anställd och varje förtroendvald!

Det riktas också ganska skarp kritik mot Kyrkans Tidning från olika håll. Nu är kritiken att Kyrkans Tidning inte vill vara granskande. Att man bara skriver positivt och inte vill se problemen.

Men om jag inte missminner mig så var det inte så många år sedan som kritiken var att Kyrkans Tidning bara skrev om problemen och aldrig lyfte det som var positivt i församlingarna.

Så pendeln far fram och tillbaka. När ska vi bli nöjda? Och vad är det vi vill ha – egentligen?

Ur POSKs vision och program:

POSK  – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Kyrkbussen 2014>>

Kan ateister vara medlemmar?

Kan ateister vara medlemmar? Den frågan ställer sig Majeed Olerud Khoso på debattsidan i dagens Kyrkans Tidning. (Nr 21/2015)

Kyrkans Tidning: Kan ateister vara medlemmar?>>

Frågan ställer han sig eftersom han själv inte är med i Svenska kyrkan, med ganska regelbundet ändå går på verksamhet i kyrkan. Han skriver:

Första gången jag gick på kyrkans barntimmar frågade jag prästen om jag på något sätt kunde göra rätt för mig som besökare, med tanke på att jag varken var troende eller betalande medlem. Det fanns inget sätt, vi var välkomna ändå.

Och Majeed skriver att han läser bibeln. Han verkar tycka att Svenska kyrkan som institution är bra – bara han slipper vara med och tro eftersom han skriver att kyrkan förmedlar en världsbild som helt enkelt inte är sann.

Han skriver:

Kan kyrkan acceptera att uttalade ateister löser ett medlemskap som inte innebär en tyst överenskommelse om att undvika teologiska spörsmål?  Alltså en typ av medlemskap som uttryckligen tog avstånd från all teologi, ungefär som en samvetets friskrivningsklausul. Ett sådant medlemskap skulle innebära att ateister (och andra) fick möjligheten att stödja och påverka kyrkan utan att ge moraliskt stöd till den kristna mytologin.

Jag ser på nätet att Majeed Olerud Khoso är miljöpartist och arbetar på utrikesdepartementet.

Så min tankevurpa blir givetvis – skulle han som miljöpartist kunna tänka sig att människor blev medlemmar i miljöpartiet utan att ställa sig bakom de grundläggande värderingarna? Att få möjlighet, som medlem, att vara med och bestämma om miljöpartiet, att bli invald i olika styrelser?

Jag vill svara på Majeeds fråga. Både ja och nej skulle jag vilja svara. Vi har i Svenska kyrkan ingen koll på vad människor tror på eller hur de tolkar bibeln. Vi gör inget test eller prov. Alltså kan man som ateist vara medlem i Svenska kyrkan. Ingen kommer att slänga ut dig. Du kan som medlem rösta de kyrkliga valen. Du kan som medlem bli invald i de kyrkliga styrelserna. Alltså – som ateist skulle du mycket väl kunna vara med i Svenska kyrkan.

Personligen så tycker jag dock (vilket POSK också skriver i sitt program>>) att det är viktigt att de förtroendevalda ska hämtas från gudstjänstgemenskapen. Just för att de som ska vara med och ta ansvar för verksamhet, gudstjänster, kyrkan tro bekännelse och lära.

Rekryteringsbasen för POSK är gudstjänst- och församlingsgemenskaperna kring våra kyrkor. Kyrkan består av alla sina medlemmar, inte bara de som på olika sätt har ett samhällspolitiskt engagemang. Det är gemenskapen och det lokala förtroendet i församlingen som avgör vilka som företräder POSK.

POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs.

Nej, vi ska inte ha ett särskilt medlemskap där man som ateist ska kunna vara med i kyrkan. Bara för att man vill vara med och stödja kyrkan men med en "samvetets friskrivningsklausul". Nä… det vore fullständigt tokigt.

Men om man inte vill vara med i kyrkan så finns det ju betydligt många fler sätt stödja kyrkan. Genom bidrag (enstaka eller återkommande) till den lokala kyrkan och dess diakonala verksamhet eller annat viktig verksamhet. Eller i söndagens kollekt. Eller genom bidrag till Svenska kyrkans internationella arbete.

Svenska kyrkans internationella arbete: Ge en gåva>>

Svenska kyrkan: Medlemskap>>

Foto: IKON

Kyrkans uppgift?

Jag läser på bloggen "Det goda samhället>>" ett inlägg som får mig att fundera lite.

Det är Patrik Engellau som skriver: Öppet brev från en medlem i Svenska kyrkan med begäran om att kyrkan måtte ge andlig vägledning>>

Engellau skriver:

Jag är medlem i Svenska kyrkan och betalar den årliga avgiften. Därför anser jag mig berättigad att få vägledning i en själslig fråga. Jag tror inte säkert på Gud, men jag respekterar Bibelns värde som inspirationskälla i andliga frågor. (…)

Låt mig specificera frågan. Jag vill inte veta vad kyrkan anser att staten ska göra. Det har jag hyggligt hum om. Svenska kyrkan står på barrikaderna när det gäller att kämpa för en generös invandringspolitik. Nu råkar jag anse, i Luthers efterföljd, att kyrkan inte ska blanda sig i politiken, utan enbart syssla med andliga ting. Skattefrågor är inte andliga frågor. En människas nådaställning inför Gud påverkas inte av i vilken utsträckning vederbörande betalar skatt till staten.(…)

Alldeles bortsett från invandringspolitiken och skatterna har varje människa nämligen ett personligt ansvar som inte alls behöver sammanfalla med statens uppfattning. Att ge vägledning i sådana personliga frågor är, menar jag, kyrkans sanna uppgift. (”Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd”, skrev Luther i den 62dra tesen. Evangeliet borde kunna ge svar på min fråga.) Där tycker jag inte att kyrkan gör sitt jobb. Kyrkan har inte förklarat sin syn på mina skyldigheter. Jag vill veta vilka kyrkan anser dem vara. (…)

Nu vet jag att kyrkan genom tiderna har haft svårt att förkunna ett så kärvt budskap och därför letat sig fram till andra tolkningar, men detta är faktiskt Jesu förkunnelse. Evangelierna är kristallklara, det är bara att läsa innantill.

Skribenten verkar vara väldigt säker på vad både Jesus och evangelierna säger. Skribenten verkar också väldigt säker på vad Svenska kyrkan gör och inte gör. Och skribenten tycker inte att Svenska kyrkan ger andlig vägledning. Utan blandar sig i Sveriges politik. Och det ska Svenska kyrkan inte göra – enligt skribenten.

Det kan mycket väl hända att jag helt har missuppfattat Engellaus bloggpost och tolkar detta tokigt. Men jag ställer mig frågande till några saker.

Varför skulle Svenska kyrkan inte blanda sig i politiken? För mig är det självklart att Svenska kyrkan ska säga ifrån när människor kommer i kläm i vårt samhälle. Och då måste man blanda sig i politiken. Om Svenska kyrkan slutade bry sig skulle jag tycka att det vore ett mycket större problem.

Att blanda sig i politiken är inte det samma som att vara partipolitisk. Det är en väldig skillnad. Kyrkans ska vara partipolitiskt obunden och på det sättet kunna peka på orättvisor och systemfel oberoende av vem som har makten.

Vad är det för andlig vägledning som Engellau saknar? Det verkar (genom att läsa texten) som om Engellau redan har fått vägledningen via bibeln. Hur ska "Svenska kyrkan" kunna göra något mer?

Sägs det inte tillräckligt från predikstolar och andra undervisningstillfällen? Skrivs det inte tillräckligt på debattsidor och sociala medier? I själavårdssamtal, bibelstudier och bikt? Vad är det som Engellau är ute efter som inte redan Svenska kyrkan gör?

Ur POSKs vision och program>>:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att
Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Prästen Mikael Ringlander årets förnyare

Priset för årets förnyare blir 2015 prästen Mikael Ringlander. Så här står det på Svenska kyrkans intranät>>

Projektledaren för Kultursamverkan i Göteborgs stift, prästen Mikael Ringlander, håller i arrangemang som temamässor med Eldkvarn och Bob Dylans musik, konserter, fotoutställningar, festivaler och program på bok-och biblioteksmässan. Han är spindeln i nätet vid gränsöverskridande arrangemang mellan
kulturliv och kyrka som lockar många människor.

– Men jag är långt ifrån ensam. Det är många goda krafter som är med och skapar allt detta. Det är ett stort lagarbete, säger Mikael Ringlander.

I motiveringen till priset står det bland annat ”han hjälper oss människor att med kulturen som främsta redskap fundera över det märkliga i att vara människa”.
– Det är både glädjande och hedrande, säger han. Och den där motiveringen ska jag ta och rama in. Tänk att få pris för att man har världens bästa arbete!

Kyrkans program på Se människan-scenen på Bok-och Biblioteksmässan har växt. Idag är man en av mässans största samarbetspartners och Mikael Ringlander är spindeln i nätet även om gruppen runt programmet och de praktiska arrangemangen är stor. Vad vill han då att människor ska uppleva i alla dessa möten mellan kultur och kyrka?

– Jag hoppas att man ska känna igen sig. Att man ska se att Gud är följeslagare genom livet, att det är medlevelsens och medlidandets Gud.  

Motivering till priset:
Priset Årets förnyare i Svenska kyrkan 2015 går till prästen och projektledaren för Kultursamverkan i Göteborg, Mikael Ringlander. Han har initierat och verkar gränsöverskridande i arrangemang som når bredare än många andra mötesplatser. Allt präglas av ett gemensamt sökande efter förståelse och tolkning av livet i samverkan mellan kyrkan och övrigt kulturliv.
Han bidrar med stort allvar och ärlighet, vaken i samtiden och hjälper oss att med kulturen som främsta redskap fundera över det märkliga i att vara människa. Genom temamässor, konserter, utställningar, festivaler och Se Människan scenen på bok- och biblioteksmässan låter mötet med Gud sig inte begränsas. Det finns många goda krafter i denna kultursamverkan värda uppmärksamhet och Mikael får priset för sina mångåriga och målmedvetna insatser för nyskapande teologi i framkanten som stimulerar andra till arbete i samma anda.

 

Priset delas ut under Gotlands kyrkvecka>>

Foto: IKON, Magnus Aronsson

Kyrkans Tidning: Mikael Ringlander utsedd till Årets förnyare 2015>>

(PS det är väldigt roligt att kyrkomötet äntligen (gäller från 2017) har flyttat sitt första höstmöte så att mötet inte ska krocka med bok och biblioteksmässan.)

My news desk: Belönas för sitt arbete med kulturliv>>

Kristna fredsrörelsens ickevåldstränarutbildning #1

I dag gästbloggar Eva-Maria Munck.

För drygt en vecka sedan kom jag tillbaka från elva dagar i Palestina och Israel.

Vi har varit en grupp på arton personer från Kristna fredsrörelsens ickevåldstränarutbildning och fick möjlighet att träffat människor som är engagerade i israeliska och palestinska fredsinitiativ. Jag bär med mig känslor av frustration, upprördhet, ilska men även skönhet, glädje, mod. Jag vill dela med mig en del av intrycken i denna och kommande bloggposter. Denna post handlar om militarism och vapen.

För mig blev det mycket påtagligt hur vapnen är en del av vardagen i Israel och Palestina. Många ser dem inte längre. Vapnen ses inte som något hotande eller dåligt, utan som en del av sceneriet. Symbolen för Israels militär, Israel Defense Forces (IDF) är ett svärd med en olivkvist lindad runt sig i en Davidsstjärna.

Martyrbilderna på husväggar är många i Palestina. Unga män håller på ett absurt, ”naturligt” stridsvapen i sina händer. Under de elva dagarna vi var i området såg jag troligtvis fler vapen än jag ser under flera år i Sverige.

Vi har fått träffa människor i alla åldrar som offrar sin bekvämlighet för att modigt ge ansikte och ord åt fred och hopp. Ett av de mest berörande mötena som var att träffa Sahar, en ung israelisk kvinna i 25 års-åldern som har bestämde sig för att inte göra militärtjänsten. Hon hade bestämt sig för att inte vilja vara en del i att upprätta fysiskt och strukturellt våld i sitt hemland. Nu, efter att ha suttit i fängelse för vapenvägran ägnar hon sin fritid och delvis avlönat arbete åt att problematisera militarismen för unga människor.

Fler och fler tänker på att det är möjligt att säga nej till militärtjänst. ”Mental health” – är en vanlig anledning till varför man avslutar sin militärtjänst. IDF är livrädda för självmord ibland soldater – därför är det värt de relativt få som ganska enkelt blir avskrivna på grund av mental hälsa-anledningar.  

Sahar lyfte även upp militarismen i ett jämställdhetsperspektiv. Eftersom de militära erfarenheterna är avgörande för resten av ditt liv och militärstrukturen från grunden är maskulin kommer kvinnor i militären alltid att vara underordnade. Om du var en stridssoldat i en bra militärbas är du ”modell-israelen” speciellt om du är vit och ung man. 0,05 % av stridssoldater är kvinnor. Konsekvenserna blir givetvis att kvinnors möjligheter att göra karriär är begränsade.

Israelisk militär är 6,5% av landets BNP. Genomsnittet är cirka 2,5% av ett lands BNP. Israel exporterar mest vapen per capita av alla länder i världen. Vapnen bär märkningen ”Battle-proved-weapons” vilket indikerar att de har används i strid.

Fysiskt och strukturellt våld spär på den förödande segregationen för att fred och försoning ska kunna bli en verklighet i Palestina och Israel. Mer än någonsin är jag övertygad om att vapnen och militär upprustning inte är en del av lösningen – det är ett av de mest grundläggande problemen.

Mika 4:3 ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar”.

Eva-Maria Munck,
förtroendevald för POSK i församling, stift och kyrkomöte

Foto. Sahar, som suttit i fängelse för vapenvägran. Eva-Maria Munck