fbpx

Prövningens stund

Första söndagen i fastan har rubriken Prövningens stund. Texterna handlar om prövningar och frestelser och hur lätt det är att ta den enkla vägen ut och falla för dem.

Jag läser tankar inför helgen och tycker att det är en fin tanke. Gud som en förälder som finns där för att sätta upp gränser när jag som liten är så gränslös. Gränser satta av kärlek. Även om det lilla barnet i mig  revolterar och ”VILL HA! Nu, genast”. Då måste jag sansa mig och lyssna. Varför säger Gud nej? Svaret är alltid detsamma. För Gud vill mig väl.

Fastetiden

Ett kors i aska

Igår vad det askonsdag och i många kyrkor firades askonsdagsmässa där de som ville kunde få ett kors tecknat i aska på sin panna. När vi döps får vi ett kors tecknat i pannan med vatten, som ett tecken på förbundet mellan Gud och människa. När vi på askonsdagen får detta kors ifyllt med aska påminner det oss om livets allvar och bräcklighet, men också om hur Gud skapar nytt liv ur döden. Korset blir ett livets tecken.

Askonsdagens texter handlar om fasta, förlåtelse och omvändelse och vi förbereds för 40 dagars fasta fram till och med påskafton. I dag är det ovanligt med traditionell fasta, det vanligare med annan typ av fasta, som att undvika att vara på facebook eller kanske rensa ut hemma och skänka till de som inte har.

Hur du än väljer att fasta se till att det landar väl hos just dig. Att du gör det för din egen skull. Så att du kan gå in i stilla veckan med ett öppet hjärta och sinne.

Var är medmänskligheten, moralen?

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.
I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Advent med förväntan i blicken

Manilla Bergströms lördagskrönika i Göteborgs posten inför andra advent. Om en kvällspromenad då hon skådade ljusen som glittrade vackert i fönstren och fick henne att fundera – Vad hoppas du på?

När adventsljusstakar och stjärnor äntligen stod på plats i mina fönster fick jag lust att ta en kvällspromenad. Lite frisk luft efter städning, fönsterputsning och förberedelser vore skönt, tänkte jag och tog på mig ordentligt, med mössa och vantar.

När jag kom ut genom porten var det en enorm skillnad att komma ut i vintermörkret för i alla fönster lyste det varmt och vackert. I hus efter hus längs promenaden möttes jag av glittrande fönster och upplysta trädgårdar där det nyss hade varit becksvart överallt märktes förberedelser som glittrade i förväntan.

Längtan efter ljus och att det strålar vackert från alla hus säger något om en förväntan hos oss som bor här i vintermörkret. Det är som om det går ett sus om hopp där ljusen tänds i hus efter hus efter hus. Och även om det blir vackert inne i husen där stjärnorna blänker i nyputsade rutor så blir skillnaden ännu större för den som går utanför i mörkret.

En kvällspromenad i advent fick mig att tänka på en större förväntan som glittrar till och som sprider sig mellan husen som ett tyst sus.  Och en psalm som jag gärna sjunger i advent hördes inom mig och väntade på att få sjungas igen:

Det susar genom livets strid en fläkt av himmelsrikets frid, en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst, och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner.
O mänsklighet ställ dörr’n på glänt – Det är advent, det är advent!

Och steg för steg längs den mörka gatan tänkte jag på att nytända ljusen i alla hus finns där av en alldeles särskild anledning. Vi fixar och förbereder och gör långa listor när adventsljusen handlar om ett himmelskt ljus som kommer med kärlek, nåd och försoning.

Han kommer hit, en mänskoson ur Faders rike fjärran från och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus med himlens kärlek, nåd och ljus och bjuder oss försoning.
Ett sken är nu i öster tänt – Det är advent, det är advent!

På vägen hem från promenaden tänkte jag på adventstiden är både trivsam och utmanande samtidigt. Hur frimodiga är vi? Vågar vi öppna våra dörrar? Vågar vi öppna och bjuda in?

Han kommer med ett sällsamt bud från kärlekens och nådens Gud att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt – Det är advent, det är advent!

Några som är bra på att sprida ljus är barnen i min närhet. Barns ögon glittrar frimodigt och förväntansfullt och det smittar av sig i varma leenden som kan spridas mellan oss som hoppfulla ringar på vattnet. Bakom tindrande ögon och våra leenden sinsemellan finns hoppet och jag undrar: Vad hoppas du på? Vad får dina ögon att glittra av förväntan?

Manilla Bergström
Kyrkoherde i Göteborg